in nörd, rollspel

Sinkadusmåndag, del 23

sinkadus23spl
Illustration av Håkan Ackegård till artikeln ”Forntidens härskare”.

Sinkadus nr 23 (februari 1990)

Omslag

Tiger, riddare och yxa. Ken Kelly har målat. Äventyrsspels fascination för tigrar gör sig åter påmind. Lite tråkigt att det inte är en ultratiger eller en tigercybrimal, men fint ändå.

sinkadus23

Ledare

Olle Sahlin kommenterar Barnmiljörådet och leksaksbranschens överenskommelse. Denna innebär ”att Rollspel som innehåller mer våld än vad motsvarande regler inom biograf- eller videocensur tillåter, inte bör säljas, samt att förpackningarna inte får visa våldsamma, brutala eller förråande handlingar.”

Olle meddelar tryggt: ”Då allt det här är saker som Äventyrsspel redan har börjat efterfölja, kommer överenskommelsen inte att innebära några större förändringar.”

Om mindre än två år släpper samma företag Kult. Hur tänkte de då?

Hemmafronten

Erik Granströms Oraklets fyra ögon har släppts (”Efter bakgrundsmodulen Trakorien ville jag konstruera ett rejält äventyr”). Liksom Gunilla Johanssons Dårarnas ö till Mutant (”Faktum är att jag tycks ha en obeveklig dragning mot Fjärran Östern i allmänhet och Japan i synnerhet”).

Dårarnas ö spelade jag aldrig … tror faktiskt inte att jag någonsin spelat ett köpt Mutant 2089-äventyr. Oraklet blev jag dock utsatt för ett par gånger – jag dog som en hund nästan omedelbart.

Arkivet

”Fornrikets härskare” är en artikel av Marcus Thorell som handlar om ”intrigspel”. Med intrigspel menas i det här sammanhanget långa, sammanhållna kampanjer där i första hand spelarnas val påverkar handlingen. Främst betyder detta att rollpersonerna ska ha personliga motiv till att äventyra, gärna motiv som går stick i stäv med varandra.

Som exempel ger Thorell kampanjen Fornrikets härskare, där upplägget är att två rollpersoner kämpar om makten över ett forntida, och framtida, kungarike. En av rollpersonerna är ”god”, och en är ”ond”. Till en början utan att veta om varandra. Stora delar av kampanjen handlar om att hitta de kronjuveler som beskrivs i Monster och män i Ereb Altor. Simpelt men effektivt.

Om jag ska peka ut den Sinkan-artikel som påverkat mig mest, så är det nog den här. Jag läste den hur många gånger som helst, planerade och funderade och trixade och pysslade med att göra min egen ”intrigkampanj”. Det var denna artikel som öppnade mina ögon för kampanjspel över huvud taget. Tack, Marcus. Men samtidigt, damn you Marcus! Jag håller fortfarande på att försöka slita mig loss från tanken att kampanjspel är rollspelandets högsta form. Kampanjspel funkar sådär när man bara hinner lira en gång varannan månad.

sink23faks

Erik Granström bidrar med en artikel om Arn Dunkelbrink, känd från Oraklets fyra ögon. Där är höjdpunkten:

Det finns också en skön kommentar om att Arn bara kan dö om gudarna vill. Vaddå spelarinflytande?

Övriga artiklar

Olle Sahlins ”Och vad heter du min lilla vän…?” är ytterligare en artikel som påverkat mig mycket. Den handlar om namn och rollspel, eller kanske namn i rollspel. Han talar om teckensjukan som drabbat rollspelshobbyn, och att varenda fantasynamn inte behöver ha ^´¨ eller någon annan symbol över sig. Speciellt inte om det bara finns där för att det ser coolt ut. Samma sak med xyzq och andra udda varelser.

Ahh … en höjdarartikel!

Han snackar även om att vissa namn inte är lämpliga i alla sammanhang. ”Blomstermåla – Fasans hemvist” är ett extremt roligt exempel på, enligt Olle, ett mindre lyckat namn. Men där har han fel. Det ger ju snarare en rätt skön effekt om de används rätt. Se bara på Buffy och Sunnydale.

Annat smått och gott i tidningen:

  • En icke namngiven person har skrivit ner stats för karaktärerna från Peter Morwoods Klanherren-böcker. Intresseklubben antecknar.
  • En beskrivning av svarta marknaden i en Mutant-stad. Av Johan B Sjölander. ”Kom ihåg att ingen hört talats om saker som garanti och ångervecka här nere.” Boooooring!
  • ”Aiwelindirs dagbok” av Fredrik Ström är en Sagan om ringen-novell som jag inte orkade läsa när jag först köpte tidningen, och som jag inte orkar läsa i dag heller.

Insändare

Debatterna om svarvitt vs gråskalor, seriöst vs oseriöst och regler eller inte reger rasar vidare. Ingen kommer fram till något. I övrigt en salig blandning av kritik, beröm och märkliga åsikter. Som vanligt alltså.

Från redaktionens sida berättar man att c:a 2 procent av Sveriges rollspelare är kvinnor.

Äventyr

Inget äventyr denna gång, däremot en del äventyrsidéer. 1 sida per äventyrssförslag, typ. Totalt åtta stycken. Trevliga. Bäst är en skurk som heter Gimp. Gimp. Tyvärr är han inte en gimp – det hade ju bara varit för mycket.  Även för mig. Och för redaktionen. Kanske.

Zonen

Allt om robotar! Värden på Robocop (40 i STY) och regler för att designa sin egen robot medelst Konstruktionspoäng som förvirrande nog förkortas KP. Det finns en jäkla massa val. Vill du att din robot ska flyta fram på en luftkudde, ha en klohand, kunna snurra sitt huvud 360 grader och/eller hoppa som känguru? You’re in luck.

Det snackas hårdvara, mjukvara och fan och hans moster. I bästa möjliga Sinkan-tradition är denna artikel fruktansvärt komplett. Skrämmande i sin fullständighet. Inte en kroppsdel glöms bort. Inte en sensor hoppas över. Inte en mutter lämnas åt improvisationskonsten.

Mottot för hela artikeln är ”Robotar är främst ett hjälpmedel för SL som vill ha farliga fiender i sina äventyr”. Man får hoppas att sagda SL har mycket tid, för med de här reglerna är det en mindre vetenskap att göra en robot.

Reklam

Same same… igen. Rotationen på annonsörer är i det närmaste obefintlig i den här tidskriften. Ganska märkligt egentligen.

Illustrationer

Kanonnummer! Massor av Ackegård. Se här bara, en riktig klassiker:

sinkadus23bild

Omdöme

Jag skulle nog vilja utnämna nr 23 till ett av de bästa Sinkan-numren ever. Genomgående starka artiklar (med något enstaka undantag), både allmänt inspirerande och regeltungt detaljerade. Snyggt och ovanligt genomtänkt illustrerat. Bara en sån sak om att vissa bilder har bildtext är ju nästan värt en medalj.

Eller överdriver jag nu? Sagan om ringen-novellen är ju ganska värdo, och robotartikeln är ett sentida exempel den legendariska kanoner-i-Mutant-artikeln.

Så … låt säga att 23:an är ett bra nummer och inte ta det längre än så.

Sugen på mer Sinkan? Klicka här.

Write a Comment

Comment

17 Comments

  1. Kan bara hålla med. Detta är ett riktigt bra nummer. Precis som du skrev hade även jag enorm behållning av artikeln om intrigspel och det var första gången jag på riktigt såg potential i att koppla samman enskilda äventyr till något större (och enormt mer tidskrävande).

      • I de flesta fall tror jag att det var avsiktligt. Åtminstone de här statsen för figurer ur romanserien kände jag inte för att underteckna, eftersom de saknade verkshöjd. De hade två syften: Att ge läsare av romanerna hjälp med att kunna använda romanfigurer i sitt spelande, samt att ge romanerna lite uppmärksamhet och försäljningshjälp. Men de innehöll ju inget originellt skapande, ingen tankemöda värd att nämna.

  2. Onekligen ett riktigt bra nummer. Trots att rodnaden redan börjat sprida sig över mitt ansikte så måste jag bekänna: Som SL använde jag till och med Robocop vid ett tillfälle (plus att boven fick ett syrakar över sig i samma äventyr).

  3. Ärligt talat du kan ju intej ämföra bygga-robotreglerna med bygga kanonreglerna -det e osjysst mot bygga robot-författaren.

    Äntligen kunde man bygga otrevliga saker (typ robotpolisen i Robocop II).
    Ett bra nummer som sagt.

    Intrigspel -före sin tid alltså 😉

  4. Usch ja, den där novellen (”Aiwelindirs dagbok”). Om du läser den nån gång får du ett tips. Aiwelindir betyder ungefär ”Fågelsångaren”. Hans kvittrande lilla varelse kläcktes som en reaktion på den arketypiska, grymtande barbaren som prydde omslagen på de flesta modulerna på den tiden och som man förväntades tycka var cool. Aiwelindir beundrade sin krigarpolare, den tysta typen, som i novellen utmärker sig genom att vara död. (Hans namn betydde nåt med ”tyst”.) Huvudpersonen själv är mesig och sårbar, filsoferar om mjuka värden och pladdrar på. Nåt slags kommentar till den trötta pojkrums- och lumparjargongens stora ku- vapen och orcher som kanonmat. Därmed inte sagt att novellen blev det minsta lyckad, förstås. Förmodligen är den oläslig. Men det fanns i alla fall en tanke bakom. 🙂

    Redaktionen gjorde honom dessutom smått androgyn genom bildvalet. Det undrade jag lite över, minns jag. 🙂

      • Eller hur, men tyvärr suger utförandet. Att överhuvudtaget inte läsa det man recenserar suger förstås ännu mer, men i just det här fallet missade du ingenting. 😉

          • Jag kan inte svara för det litterära värdet så här i efterhand men jag minns att när man väl läst och förstod tanken bakom så tyckte jag den faktiskt var en frisk fläkt och fungerade väl som tankeväckare. Sen kan jag som forskare bli lika kritisk mot mina skriftliga verk efter en tid, som Fredrik är nu mot sitt alster nära tjugo år efteråt.

          • Åh, en kommentar, den hade jag missat! Tack, SteveD.
            Vad gäller självkritiken, äsch. Tala med lärde på latin, det gäller ju även här. ”Jag strävar inte efter att vara meningsfull. Jag strävar att vara rolig för folk som tycker att elakheter är roliga.” 😉
            Men för tjugo år sen försökte novellen tala nån slags alviska. Och vem begriper det?

  5. ”Om mindre än två år släpper samma företag Kult. Hur tänkte de då?”

    Tja, jag vill minnas att Kult såldes med en tydlig 15-årsgräns. Precis som otäcka biofilmer, alltså. Att sedan somliga konspiratoriskt lagda skribenter hade en mer än lovligt livlig fantasi, lösa skruvar nog för en hel järnaffär och ett tyvärr allt för stort medialt inflytande var väl inget man borde ha räknat med. I så fall skulle man förmodligen inte ens kunna sälja mjölk.