Science fiction, fantasy och allmänna nörderier – sedan 2007
Jag har bara varit på ett rollspels-Con, Äventyrspels kongress på Solvalla 1992. Jag tror det var 92, för jag minns att “Mutant Rymd” just släppts, och sen blev det väl inga fler Äventyrsspelskongresser?
Hursomhelst, en av kvällarna var det filmvisning och rullen i fråga handlade som jag minns det om flygande köttätande fiskar från en annan dimension. Vad hette den filmen?
Tack på förhand!
Förresten, efter att ha läst ”Äventyrsspel” och ”Finna dolda ting” är det uppenbart för mig att den svenska rollspelsboomen på 80-talet i princip uppstod av en slump.
Visst, rollspelen låg helt rätt i tiden, men så var det över hela västvärlden, och i de flesta länder blev boomen inte så stor. Det avgörande tycks ha varit att en person råkade känna en annan person, och att den personen hade kontakter hos en leksaksdistributör.
En personlig iakttagelse, ja kanske till och med en disclaimer, innan jag recenserar den här boken:
Om ”Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner” kommit ut för åtta år sedan hade den varit det bästa som hänt mig. Det är en fantastisk bok, fylld med bilder och berättelser från ett företag vars produkter påverkat mig mer än något annat.
Tyvärr så har jag ägnat en betydande del av de senaste åtta åren åt just Äventyrsspelsnostalgi. Se bara på den här bloggen. Därför är det olyckligen så att de flesta härliga bilderna och illustrationerna är sådana jag redan detaljstuderat om och om igen, och att berättelserna är sådana jag hört förr. Jag har överdoserat nostalgi till den grad att jag inte kan uppskatta ”Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner” så mycket som den förtjänar. Jag får helt enkelt inte nostalgikänslor av 80-talsrollspel längre.
Med det sagt är ”Äventyrsspel” ett mäktigt verk. Vacker, välmatad och vidunderlig i sitt omfång. Man kan nästan betrakta den som två böcker i en. Dels en bildkavalkad med omslag, illustrationer, brev, skisser och anteckningar, dels en reportagebok om företaget Äventyrsspels uppgång och fall, berättad av ett 50-tal personer. I stort sett varenda produkt avhandlas och sätts i ett sammanhang – hur den kom till, vad den betydde för företaget, hur den togs emot av fansen, och så vidare.
Samtidigt beskrivs – ibland uttryckligen, ibland mellan raderna – ett samhälle i förändring. När Äventyrsspel slår igenom är Sverige fortfarande en tämligen isolerad plats, ett förmöget litet land med priviliget att mer eller mindre kunna strunta i omvärlden. När Äventyrsspel går under är välfärdsåren över sedan länge, och Sverige på gott och ont en del av ett allt mer globaliserat samhälle.
Företagets fall tycks ha varit att inte lyckas anpassa sig till den nya verkligheten, trots ambitiösa försök. Man slog i taket på den svenska marknaden, och i desperationen att expandera utomlands gjorde man rad mindre genomtänkta satsningar, och tog beslut som i efterhand kanske inte var de smartaste. Sidorna om ”Chronopia” är smärtsam läsning; ett spel som skulle blivit en nystart för företaget men som ingen egentligen trodde på.
I likhet med ”Finna dolda ting” är ”Äventyrsspel” en bok som alla rollspelare måste äga. Den är en skattkammare.
För … ett tag (ja, detta är en länk till en tidigare artikel här på bloggen) … sedan påbörjade jag en spännande och fantastisk genomgång av det klassiska Mutant-äventyret ”Uppdrag i Mos Mosel”. Nu är det dags för del två. När vi senast övergav våra hypotetiska hjältar så hade de just anlänt till Mos Mosel, som typ är någon sorts bebyggelse. The game is afoot!
Låt oss fundera lite över Mos Mosel. Ja det är den ni ser på bilden här till höger. Byn består 20 hus (varav 4 är övergivna), en kyrkogård och 61 personer. Av dessa 61 individer är 16 stycken li – muterade växtfreaks som ser ut som människor. Men det är inte det konstigaste med Mos Mosel.
Det konstigaste med Mos Mosel är att det inte finns några barn. Nästa alla hus bebos av ett par, en man och och kvinna, men ändå finns inga barn. Okej, paret i hus 15 har två ”vuxna söner”, men annars nada.
Förutom …
Förutom Larsen och Doris i hus 19 som har sexton barn. 16. Sexton barn.
Tänk dig följande: Du är en äventyrare som kommer till en liten by. Du har ett uppdrag – att ta reda på vad som är fel. Vissa av byborna är lite stela och konstiga, ja, men du slås ändå av tystnaden. Inga barn som skriker, gråter, skrattar eller leker. Ingen av alla dess till synes lyckliga familjer har några barn. Inga små flickor eller pojkar någonstans.
Förutom …
Förutom Doris och Larsen i hus 19. Ett gammal, vänligt par som inte tycks ha den minsta aning om vad som pågår i resten byn. Ett vänligt par som gärna håller sig för sig själva. Och har sexton barn. Hur är det ens möjligt att få 16 barn i Mutant-världen? Ser man till resten av samhället, verkar det som att den teknologiska nivån ligger på 1700-talsnivå. På 1700-talet låg barnadödligheten – alltså antalet levande födda barn som död inom 1 års ålder – på 20–30 procent. Rent statistiskt borde Doris ha fött minst 20 barn, troligen fler. Aja, rekordet för flest barn är 67, så …
Anyway. Du knallar runt i en by där det inte finns några barn, förutom de som bor hos ett specifikt par. Vad gör du? Börjar nysta i att borgmästaren ”känns stel” eller att det uppenbarligen är något fucked up med hus nr 19?
Jag vet vad jag skulle ha gjort.
Edit: Som det påpekas i kommentarerna så håller inte min spaning. Jag får lära mig läsa innantill innan jag fortsätter med del 3.
// Fortsättning följer.
PS: Jag tycker det är taskigt att äventyrets författare, Michael Petersén, först slår fast att ”Skräddaren var byns enda muterade djur och levde som en enstöring. Till sist flyttade han på grund av trakasserier från människorna”, bara för att sedan avslöja att det bor ”1T6 stycken muterade jordekorrrar” på i kyrkogården. Vad har Petersén emot muterade jordekorrar egentligen? Varför räknar han inte dem som en del av byn? Varför är de så oviktiga att han inte ens orkar bestämma hur många de är, vad de heter? Jag är upprörd. Jordekorre power!!!
Är det någon som har ett ex att sälja? Rimligt pris och inget tjafs utlovas. Mejla magnus@piruett.se.
Den
Jag tänkte skriva lite om Mutant-äventyret Uppdrag i Mos Mosel, men jag orkade bara halvvägs. Så varsågoda, en halv text:
Mos Mosel, vad är det?
”Mos” är latin för sed, som i ”seder och bruk”. Det är även två stadsdelar i Kumla (Norr och Södra Mos), en ort i Spanien, en planet i Star Wars, samt förkortningen för Moseböckerna.
”Mosel” är en vinregion i Tyskland känd för sina Riesling-viner, samt en stad i samma område. Både staden och området har tagit namnet från floden Mosel, som råkar vara Rhens längsta biflod. Mosel är även ett samhälle i Wisconsin, USA.
Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jag har verkligen ingen aning. Mos Mosel är ett namn som låter bra, det rullar lätt från tungan, men om där finns några dolda betydelser? Ingen aning. Om du läser detta, Michael Petersén, så kan du väl skriva en rad i kommentarerna?
Året är 107 efter Pyrisamfundets grundande, och ska man tro Mutant-boxens baksida motsvarar det år 2565 e.Kr. Pyrisamfundet, vad är det? Tja, det enda man har att gå efter är några paragrafer i inledningen till det här äventyret. Pyri har ”någolunda fungerande lagar” men har samtidigt ”ett strikt rättsväsende”. Hur båda dessa påståenden kan vara sanna samtidigt över går mitt förstånd. Pyri är även tämligen teknologisk högstånde; de har ångkraft och heliografer, vissa gator i huvudstaden Hindenburg är upplysta av gaslampor och armén är ”till stor del utrustad med bra vapen”. Man hatar även PSI-mutanter.
När jag läser detta får jag intrycket av att Pyri inte alls var tänkt som den stormakt det senare skulle bli. Jag tror snarare att Pyri bara var en av många, många, små stater i Mutant-samhället, och att det liksom växte av sig själv i efterföljande moduler. Vi det här skedet i världens utveckling var Pyrisamfundet knappast civilisationens hjärta.
Rollpersonerna känner inte varandra. De har ”äventyret i blodet” och har sett en affisch som leder dem till en viss Nicholas fon Rijn, som presenterar sig som en av rikets rikaste köpmän. Han bor i ett vitt hus omgivet av svarta pelare, och för att understryka hur sjukt förmögen han är så påpekas det att han har MATTOR i sitt hem. Flott ska det vara.
Nicholas vill att rollpersonerna ska åka till en liten by som heter Mos Mosel och ta reda på varför hans kontakt Wolf (!) har slutat skicka leveranser av iPads norrut. Även Jerry Gaxy (!), personen som von Rijn först skickade att undersöka de uteblivna leveranserna, har försvunnit. Ja, ni läser rätt, upplägget är förvillande likt Hot Shots 2.
I det här skedet av äventyret är det intressant att notera att det inte finns någon extra info för spelledaren. Om spelarna undrar vad von Rijn vet som Mos Mosel så … ja, han vet ingenting förutom att det ligger 30 mil söderöver. Hur ser Wolf ut, eller Jerry Gaxy? Ingen aning. Spelarna förväntas vara tacksamma FAS3-are och bara hugga på möjligheten att få jobba, no questions asked. Är Nicholas von Rijn en ättling till Fredrik Reinfeldt? Frågan måste få ställas.
Det ska dock löna sig att jobba. Tackar rollpersonerna ja får de varsitt läderharnesk, varsin revolver och två gevär att dela på. Skulle de råka överleva utlovas det även 10 000 kr vid hemkomst. OBS: 10 lakan är asmycket pengar. Enligt spelets utrustningslista kostar ”1 veckas föda” 10 kr, så belöningen räcker alltså till att hålla en person mätt i 20 år.
Generöst.
Surprise, det finns en slumpmötestabell! Ah denna grundbult i äventyrsarkitekturen, denna glimmande juvel av kreativitet. De flesta av mötena är rätt meningslösa, men det finns ett som jag tycker är intressant: Soldaterna. Slår SL 4 på 1T8 träffar rollpersonerna på ”2T6 soldater i Pyri-samfundets armé”. Soldaterna är på jakt efter banditer (troligen de muterade djur man kan möta om man råkar slå en 7:a), och de är utrustade med ”svärd, träsköld och ett gevär”.
En sida tidigare slogs det fast att Pyris soldater har bra vapen och utrustning, och ändå ser vi här att de knallar runt med svärd och sköld. En grupp på upp till 12 soldater delar på ett enda ynka gevär. Det är tamigfan nästan medeltid i Pyrisamfundet.
(Första gången jag spellede det här äventyret – tillika första gången jag spelade rollspel – hade jag mormor Vera, då 73 år gammal, som enda spelare. Hon stötte på ovanstående soldater och sköt ihjäl dem och snodde deras gevär.)
//fortsättning följer, kanske, om jag orkar.
Inspirerad av diskussionerna till mitt inlägg om könsfördelningen i Drakar och demoner satte jag mig och började räkna på lite fler svenska rollspel. Jag har använt samma kriterier för vad jag räknar som spelledarperson. Här följer resultatet.
Följande siffror grundar sig på alla produkter till klassiska Mutant som Äventyrsspel gav ut på 80-talet. Könsfördelningen bland spelledarpersonerna ser ut så här:
Procentuellt snackar vi om 19,3% kvinnor.
Robotarna utgör mindre än en procent, därför har jag inte med dem i diagrammet. Tårtbiten är ändå för liten för att synas.
Även här baserar sig statistiken på alla produkter utgivna till Mutant 2089. (Ja jag är en samlande tönt.)
Utan robotar: 22% kvinnor.
Hur står sig då den moderna inkarnationen av Mutant mot sina föregångare? Jag har haft tillgång till följande böcker:
I de böckerna ser könsfördelningen ut så här:
Utan robotar: 17,7 % kvinnor.
Som ni kan se så är faktiskt andelen kvinnor lägre i Undergångens arvtagare än i Äventyrsspels versioner av rollspelet. Inte jättemycket, men ändå. Samtidigt så finns det fler kvinnor varje version av Mutant än i Drakar och demoner.
Vad beror det på?
En förklaring kan vara att det är lättare att ”tänka in” kvinnor i spelmiljön när den är, i någon mening, modern. Man är ju ändå mer bekant med hur könsrollerna ser ut i ett sådant samhälle, än i någon sorts fantasivärld. Det kan även handla om en medveten strategi från spelförlagen att skriva in fler kvinnor i spelen. Kanske är det slumpen.
Flera av äventyren till Mutant 2089 skrev dessutom av Gunilla Jonsson, och i dessa ser man en högre grad av kvinnliga slp. Inte jättemycket högre, men i runda slängar 30%.
Okej, Mutant har fler kvinnor är DoD. Men det är ändå förbannat många fler män. Inte i någon bok finns det ens i närheten av lika många kvinnor som män. Att det inte fanns fler damer i Järnringens produkter förvånar mig – de har alltid slagit mig som ett tämligen genomtänkt förlag. Men det är uppenbart att rollspelssverige har en bra bit kvar att vandra.
Det kan kanske vara värt att nämna att fler kvinnliga slp inte är ett självändamål. Bristen tyder dock på ett systemfel. Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt. Rövare, tjuvgäng, lönnmördare, orchbanditer, värdshusvärdar, tipsare, soldater … alla blir de män trots att de lika gärna kunnat vara kvinnor. Ofta i spelvärldar där könen sägs vara helt jämställda.
Visst, historisk var det säkert ovanligt med kvinnor som försörjde sig som stråtrövare och legoknektar men 1) inget av de spel jag snackar om utspelar sig ens i närheten av en historisk miljö, och 2) i regelböckerna står det uttryckligen att det inte finns någon egentlig skillnad mellan män och kvinnor i spelvärlden.
Således måste det stora gapet bero på något annat.
Nog måste det gå att skriva äventyr där kvinnor naturligt har viktiga roller, där de naturligt är mer intressant beskrivna än ”en listig brunett med ögon man drunknar i”?
Se det som en utmaning, alla ni rollspelskonstruktörer där ute. Varje gång ni skapar en spelledarperson eller konstruerar en scen, fundera ett ögonblick. Måste rymdpiraternas kapten vara en man? Måste orcherna ledas av Krashnuk, och inte av Krashnukina? Kan inte de muterade rebellrubittarna lika gärna vara honor?
För hur ofta är egentligen en slps kön viktigt för äventyret?
De senaste dagarna har jag ägnat mig åt ett fruktansvärt tidsslöseri. Jag har bläddrat igenom alla Äventyrsspels Drakar och demoner-böcker och räknat spelledarpersoner. När jag skriver ”alla” så menar jag verkligen alla – från första boxen 1981 till de sista Chronopia-böckerna i början av 90-talet.
Medan jag räknade spelledarpersoner så delade jag upp dem i två högar: Män och kvinnor.
Min tes när jag påbörjade denna, hm, kvantitativa studie var att det förekom fler spelledarpersoner av manligt kön än av kvinnligt i Drakar och demoner. Här nedan får ni se om min tes stämde.
Men först: Det finns tre kriterier som ska vara uppfyllda för att en individ i böckerna ska räknas som ”spelledarperson” i det här sammanhanget.
Totalt i alla Äventyrsspels Drakar och demoner-böcker så finns det 653 spelledarpersoner. Könsfördelningen bland dem är:
I diagramform så ser det ut så här:
Jag misstänkte redan från början att det skulle finnas fler män än kvinnor, men att skillnaden skulle vara så pass stor hade jag aldrig anat.
I vissa böcker, ofta med ”Chronopia” på omslaget, fanns inga kvinnor alls. (Men Torshem är av någon anledning en av de mest kvinnotäta böckerna.)
Det är tydligt att rollspel är en manlig hobby. Rollspel skrivs främst av män, läses av män och spelas av män. Självklart påverkas könsfördelningen av det. Kvinnliga SLP är oftast speciella på något sätt. De kan vara mäktiga besvärjerskor, grevinnor, lönnmördare eller något annat som sticker ut. De manliga spelledarpersonerna har mycket större bredd, de tillåts vara drängar, vanliga soldater, jägare, värdshusvärdar med mera. Männen tillåts till och med vara troll, orcher och andra icke-mänskliga varelser, medan det bara finns ett ytterst fåtal kvinnor som inte är människor eller alver. Det är som att författarna inte kan hantera två kategorier av ”det andra” i samma person.
För det är uppenbart att kvinnor är ”det andra” i Äventyrsspels Drakar och demoner. I en fantasyvärld där, får man förmoda, det är lika stor chans att en bebis blir pojke eller flicka som på jorden, så är det minst sagt anmärkningsvärd att bara 14,4 procent av de beskrivna personerna saknar snopp. Det finns för bövelen fler manliga icke-mänskliga individer än det finns kvinnor totalt!
Och så säger de att Kina har problem …
Det är för mig ett mirakel att det finns kvinnliga rollspelare över huvud taget. Om de börjar läsa böckerna – trots de ofta grabbiga omslagen – så möter de en värld där det knappt finns några tjejer alls.
Äventyrsspel härjade runt främst på 80-talet, och det har hänt en hel del med hobbyn sedan dess. Kanske har det även hänt något på kvinnofronten? För att kontrollera det gjorde jag ett stickprov i Riotminds Drakar och demoner-utgivning. Jag har inte tyvärr inte tillgång till alla Riotminds böcker, utan jag fick begränsa mig till äventyren Vildhjarta, Snösaga, Eldsjäl och Likstorm.
Där fanns det sammanlagt 169 spelledarpersoner. 147 män och 22 kvinnor. Eller som diagram:
Nej, det har inte blivit bättre med åren. Tvärtom så finns det ännu färre kvinnor i fantasins värld nu än på 80-talet. I Vildhjarta finns inte en enda kvinna beskriven, om man bortser från den där spökflickan. (Och kvinnorna i Snösaga har jag diskuterat på annan plats.)
Vad beror detta på? Någonstans finns känslan av att rollspelsförfattare helt enkelt inte bryr sig. De skriver sina äventyr och regelböcker utan att fundera på saker som vilket kön deras spelledarpersoner har, eftersom det är självklart att alla är män.
Eller?
Mellan 1987 och 1993 gav svenska rollspelsförlaget Äventyrsspel ut 51 fantasyromaner (eller ”fantasiromaner” som det hette då) under vinjetten ”Drakar och demoner-serien”. Det var en brokig skara titlar, med ibland tveksam nivå på översättningarna, som pumpades ut, och för många svenska småpågar blev böckerna en inkörsport till livslångt fantasyberoende.
Nu är det tyvärr så att det här med att kalla något för ”Drakar och demoner-serien”, ja det är något som förpliktigar. Man vill gärna att de berättelser som skildras i böckerna även ska kunna gå att spela i rollspelet Drakar och demoner utan problem. Man väntar sig liksom att DoDs regler och känsla ska återspeglas i böckerna. Äventyrsspel försökte ofta själva påskina att så var fallet, ibland genom att publicera spelvärden i Sinkadus för olika romanfigurer.
Men detta var ofta ren lögn. Man skulle kunna säga att många titlar helt enkelt var vansinnigt oDoD:iga. Men vilka? Hur ska man kunna veta? Kan jag undvika att gå på en mina? Finns det någon myndighet som man kan prata med?
För att för alltid skingra dessa grubblerier, som plågat svenska rollspelare i decennier, har jag sammanställt ett enkelt diagram som svarar på frågan ”Hur mycket Drakar och demoner är böckerna i Drakar och demoner-serien?”.
I likhet med tidigare inlägg av samma art, så är även detta diagram helt objektivt, som om gud fader själv hade stigit ned från sin himmelska tron och förklarat läget.
Satt och läste om nya rollspelet Operation: Fallen reich i senaste Fenix. Läste den positiva recensionen, läste äventyret ”Big trouble in little London”, tittade på bilderna, bläddrade lite fram och tillbaka.
Tänkte: Vad fan, det här är ju Chock. Det här gjorde Äventyrsspel redan 1985.
Likheterna är slående. En hemlig herrklubb (i Chock kallad SAVE, i Fallen kallad Operation: Fallen Reich) som kämpar mot övernaturliga ondingar (Det Okända/Fallen) i ett nära förflutet.
Äventyret i Fenix skulle kunna vara skrivet för Chock, rakt av. Någon har rest till en exotisk plats, tagit med sig lite kultföremål hem och blir hemsökt av demonen som bodde i föremålen. Rollpersonerna måste lösa det hela. Det är samma anslag, samma xenofobi, samma brittiska etnocentrism, samma jaga-ledtrådar-upplägg. ”Big trouble in little London” är ett Chock-äventyr.
Det är konstigt att Fallen Publishing inte tryckt hårdare på att de återupplivar en gammal svensk klassiker. För det är en kulturgärning de gör: Sverige har länge saknat ett traditionellt döda-monster-rollspel, och vad bättre att fylla tomrummet än en remake av Chock?
Piruett 