Etikett: olle sahlin

Sinkadusmåndag, del 38

Sinkadus38intr
Att det funnits ett fotbolls-PBM om italienska ligan gör mig orimligt glad. Jag gillar ju inte ens fotboll.

Sinkadus nr 38 (december 1992)

Le grande finale. Sinkadus nr 38 är det sista numret av tidningen som tidning och utgör således den sista riktiga Sinkadusmåndagen. Sinkan levde vidare i ytterligare nio nummer och tre år, men förvandlades till en stor affisch med lite reklam. En ovärdig död för Sveriges första rollspelstidning. Men mer om det i morgon.

Omslag

Paolo Parente har gjort den här Kultiga nefaritbilden. Oerhört tråkig. Vad hände med illustrationerna till Kult egentligen? I början var de riktigt trevligt och varierande, men det dröjde inte länge innan det enda man fick se var nefariter i olika poser. Monster monster monster. Plötsligt är skillnaden från gamla Chock minimal. Vart tog den psykologiska skräcken vägen?

sinkadus38

Ledare

Mycket att göra i spelverkstaden, berättar Olle Sahlin. Kult har släppts på tyska, figurspelen Blood berets och Drakriddarna står bakom hörnet och väntar på tre olika språk. Jobb jobb jobb. Och framtidsplaner:

Ska det bli en ny värld till Drakar och Demoner? Ska vi göra något mer rollspel? Hur mycket figurspel ska vi egentligen göra? Och så vidare. Svaren på de frågorna får du under året som kommer.

Ja det blev en ny värld till DoD. Den hette Chronopia och gick i rask takt från ”intressant” till ”ointressant” till ”VAFFAN SYSSLAR DE MED???”

Ett nytt rollspel blev det också. Mutant chronicles. Nytt och nytt förresten.

Det jag saknar i ledaren är ”Ajuste, från och med januari förvandlar vi Sinkadus till en stor poster utan vettigt innehåll. Schysst va?”

Hemmafronten

Tarotikum har sett dagens ljus. ”Det hela utspelar sig i och omkring London, bland dårar, uteliggare och prostituerade, både i denna tid och denna verklighet, samt på gränsen till både Döden, Drömmen och Kaos.” Hallå! Man kan inte skriva ”både” och sen lista tre olika saker. Skäms!

Drakar, några romaner och brädspelet Drakriddarna släpps också. Det senare beskrivs som ”ett återbesök i den gamla goda tiden med de allra första rollspelen; kamp man mot man mot slemma monster nere i fuktdrypande slottskällare”. Borde det inte heta ”man mot monster”? Spelet är tänkt att kunna fungera som intro till rollspelens förlovade värld eftersom det …

…  finns inga bra och hyggligt lätta introduktionsspel längre – de flesta av dagens rollspel känns lätt avskräckande för de oinsatta, om istället vänder sig till Nintendo och Sega i allt större utsträckning.

Den trenden har tyvärr inte vänt ännu. Och det är tveksamt om den någonsin kommer att vända.

Och slutligen en nekrolog (typ):

Den amerikanske författaren Fritz Leiber dog den 5 september 1992 i San Francisco, 81 år gammal, då hans kropp inte längre ville fungera. Han blev mest känd för sina sf-romaner (t.ex. Den stora tiden) och för böckerna om Fafhrd och Gråkatt. Under minnesstunden försågs hans lik med ett champagneglas i vänster hand, en cigarett i höger hand och ett smetigt kyssmärke på vänster kind. Vila i frid, Fritz.

Shit, en sån begravning vill jag också ha. Open casket med skumpa och fala damer, det är så man ska ta farväl av jordelivet.

Heartbreaker

”… är vår nya spalt om allt som rör små gubbar av tenn och plast, om hur man målar dem, bygger om dem och ger dem någonstans att bo […]. Varför spalten heter Heartbreaker? För att vår utmärkta figurtillverkare kallar sig så, naturligtvis.”

Så här roligt såg det ut i tidningen:

sink38f1

Det här bara ett rent reklamuppslag, varken mer eller mindre. Den redaktionella (?) texten innehåller guldklimpar som ”I vårt första brädspel till Mutant Chronicles – Blood Berets – kommer den onde Alakhai att spela en framträdande roll. Här bredvid ses den hårda nefariten som har centralrollen” … den hårda nefariten. Herre min skapare, skona mig.

Betänkt också att det här mig veterligen är första gången som uttrycket ”Mutant Chronicles” yppas i Sinkadus, eller kanske någonsin utanför Äventysspels väggar. Det naturliga hade kanske varit att förklara för läsarna var MC är för något. Men redaktionen väljer här en mer show-don’t-tell-baserad väg och misslyckas fatalt.

Det finns mängder av roliga små detaljer på Heartbreaker-uppslaget. Bara en sådan sak som att Tempelvakt med tungt vapen har ett mindre vapen än en vanlig Tempelvakt. Eller att det på ett ställe finns en genitivapostrof efter ”Mutant Chronicles” (HATAHATAHATA genitivapostrofer!).

Men nu blir det ännu mer brädspel:

Drakriddarna

Var det någon som någonsin spelade detta spel? Jag kommer knappt ihåg att jag såg det i butik. Det kan inte ha haft särskilt lång livstid. Var det roligt?

Hursomhelst verkar det som att Drakriddarna spelas medelst tärningar, spelplan, tennfigurer och kort. Korten såg ut så här:.

sink38f2

Spelet garanteras ha ”stora möjligheter för egna påhitt” och tycks gå ut på att spelarna ska besegra spelledaren som spelar monstren. Som ett vanligt 80-talsrollspel alltså.

Och från det ena till det andra:

Drakar och demoner

”Draksådd” är en jäkligt märklig idé, nedpräntad av Jonas Lidström och Michael Öhlund. Genom att plantera draktänder och utföra en lång och komplicerad ritual så skapar man en drakkrigare. En drakkrigare är någon sorts hybridvarelse – inte demon, inte odöd, inte elementar men med egenskaper från alla tre – som är så jääääääkla fet och biffig att du inte fattar. Drakkrigaren har en flaska med helande dryck som aldrig tar slut, står telepatisk kontakt med andra drakkrigare, behöver inte sova och, tja, har ett magiskt svärd och lite sånt. Givetvis är deras grundegenskaper awesomefeta.

De få kvinnliga drakkrigare som finns har bögre karisma än sina manliga kolegor. Suck.

Kult

Peter Bergting har både skrivit och illustrerat artikeln ”Det ockulta biblioteket”. Jag tror det är första gången något sådant händer, att samma person både ritat och skrivit. Artikeln handlar om olika varianter av typ Necoronomicon – även fast ingen bok har det namnet. Istället heter de John Wilkes’ diary, Dreamscape, Drömkraft, Dreamer och Serengi Nbata – en avhandling. Som ni kanske redan gissat kan man genom att läsa dessa böcker höja sitt färdighetsvärde i Drömkonst. Känns inte som något nytt under solen.

Johan Anglemark riktar in sig på Våldets apostel Sathariel och dennes roll i konflikten Irland. Vilket elände.

Mutant RYMD

”Imperial”, av Michael Stenmark, är en klassisk artikel till Mutant RYMD med information om företaget med samma namn. Den innehåller info om organisationen, hur hårda elitförbanden är, hur coola vapen som finns och hur skumma företagets chefer är. Exakt lika dant som alla andra RYMD-företag. För egentligen är det enda som skiljer de olika megakorporationerna åt deras flavor. Prydnaderna. Imperials fasad är brittisk, men därunder är de exakt likadana t.ex. Capitol eller Cybertronic.

Det finns dock en sak som skiljer den här artikeln från de vi sett tidigare. En serie. Den ritad av Lasse Nordbeck, tror jag.

rymdcomic

Äventyr

Mutant-äventyret ”Lovligt byte” är skrivet av Magnus Seter, en snubbe som verkar ha skrivit hälften av allt material i de senaste Sinkorna. Äventyret är, liksom alla Mutant 2089-äventyr, actionfyllt och inriktat på att jaga ner brottslingar. Den här gången är det en cyborg som fått tuppjuck och löpt amok, likt cyborger kan göra. Rollpersonerna får uppdraget av ett företag och blah blah blah slutstriden äger rum på ett tak. Det enda annorlunda i äventyret är att spelarna får välja om de vill döda cyborgen (och få pengar) eller hjälpa honom (och få pengar). Allt i Mutant görs för pengar.

Seter har även skrivit ”Det höga tornet” (klassisk freudiansk titel) till Drakar och demoner. Där får rollpersonerna ta sig in i ett högt torn, duh, vari en magiker råkat öppnat en portal till en annan dimension och släppt in en massa jobbiga demoner. Rollpersonerna får slakta oknytt för allt vad de är värda, kan hitta en förtrollad dolk och rädda världen från att bli invaderas av fanstyg. Eller rädda den närbelägna byn i alla fall. Ett ganska klyschigt äventyr kan man säga. Guldstjärna för att det finns med muterade kaosorcher! Jag spelledde faktiskt ”Tornet” en gång, och det var riktigt skoj, stämningsfullt monsterröj.

Insändare

Vad diskuterade man då i det sista numret av Sinkadus? Same old shit visar det sig. Gustav Höjwall är förbannat på att äldre spelare ser ner på yngre, ett ämne som debaterats c:a 100 000 gånger i tidigare Sinkor. Jonas Bengtson undrar hur det fungerar med gravitation i Mutant RYMD (svar: artificiellt) och vill ha mer tillbehör till spelet. Peter Liljenberg tycker att Ereb Altor är för detaljerat beskriven …

Ja ni ser. Same old shit. Det är lite samma sak som när kyrkofadern Augustinus grubblade på om våldtagna oskulder fortfarande ska ses som oskulder, samtidigt som Rom brann omkring honom.

Okej, långsökt och förmodligen felaktig liknelse, men jag försökte i alla fall.

Omdöme

Det sista numret av ”riktiga” Sinkadus är inget som gick till historien av annan anledning än just det. Artiklarna är okej, antar jag, men de står inte ut på något sätt. Det hade varit trevligt att säga att tidningen went out with a bang. Eller med en katastrofal härdsmälta. Men icke. Nr 38 är ett ganska ordinärt nummer av 90-talssinkan. Visuellt är det mil och åter mil från allt som publicerades under 80-talet, men karaktären av reklamblad har tagit över en del. Artiklarna är det väl inte heller något fel på, annat än att man börjar känna igen dem vid det här laget. ”Jaha, ett till äventyr med muterade kaosorcher”, liksom. Eller ännu en Kult-artikel om någon jäkla demon som ligger bakom allt elände i någon del av världen. Vi har sett det förut.

Om vi snackar Mutant och DoD så handlar nog tjatigheten om att det inte hunnit hända så mycket med spelen under åren – trots nya versioner. Mycket av det som skrevs till Mutant 2089 är bara uppdaterade kopior av artiklar till Mutant 2. Och när det gäller Rymd/Chronicles så är det tydligt att spelts fokus på militär strid begränsade författarna en del. Och Kult? Ja, där tror jag att upprepningarna berodde på att spelet var så svårbegripligt. Jag har än idag inte en aning om hur spelet är tänkt att spelas – eller i alla fall inte hur man ska uppnå den tänkta stämningen. Därför verkar skribenterna ha hakat upp sig på ett ganska enkelt koncept: Demoner styr allt bakom kulisserna; vi måste döda demonerna.

Jaha, tack för i dag. Vi ses igen i morgon. Då ska vi snacka affischer.

Sinkadusmåndagarna finns sammlade här.

Sinkadusmåndag, del 37

Sinkadus37irr
Sinkadus är nog den tidning i världen som har publicerat flest artiklar om tomtar, älvor och annat småfolk.

Sinkadus nr 37 (augusti 1992)

Näst sista Sinkadusmåndagen. Jag firar med att lyssna på The Libertines. Håll i er, nu kör vi!

Omslag

Jag har alltid varit mer förtjust i Robert Goulds Elric-omslag, men den här Frank Brunner-kreationen är inte något att fnysa åt.

Varför man valt att sabba bilden med en stor lila blaffa bortgår mitt förstånd. Och varför måste ”Dark edge bar” upprepas så många gånger? Var det något speciellt med den eller? Hade folk väntat i år och dagar på att få läsa om Dark edge bar i Berlin? Nej, jag tror inte det. Det här bara ett fall av missriktad kreativitet från ateljéns håll.

Aja, bilden är en klassiker i alla fall. Stackars Elric, han hade det inte lätt han.

sinkadus37

Ledare

Dra mig baklänges på en liten kärra! Ledarsidan har fått ett helt nytt utseende.

Sinkadus37ledare

Nedan syns föregående nummers ledare. Sidan hade sett ut på det viset sedan nr 22, endast med några få variationer i typsnitt och färg.

Sinkadus36ledare

Nummer 17-21 såg ut så här, med olika sorters rubriker. I bland stod det ”Sinkadus”, ibland ”I detta nummer”, ibland ”I detta Sinkadus-nummer”, ibland ingen rubrik alls.

Sinkadus20ledare

Nummer 4-16 var olika varianter på den här sidan:

Sinkadus16ledare

De allra första numren, 1-3, var mest text:

Nåväl.

I själva ledaren så är framtidstron stark. Michael Stenmark är numera anställd på Target Games för att ”utveckla Mutant Rymd-världen inför Det Stora Klivet”. Utlandet alltså. Är det Stenmark vi har att skylla för Mutant Chronicles? Andra inblandade är Nils Gulliksson som ska ”bestämma den visuella utformningen” tillsammans med Michael. Jerker Sojdelius ska ge Mutant RYMDs boxar, omslag och loggor en ”tilltalande och unik grafisk profil”.

Allt detta arbete slutade, som vi redan vet, i pekoraler som denna:

Cybertronic
Det är tanken som räknas, antar jag.

Hemmafronten

Johan Sjöbergs Operation Kirkwood, detta mästerverk i militär onani, har nått butikerna. Även Petersén/Jonsson-kreationen Fallna änglar finns att köpa. Givetvis innehåller detta Kult-äventyr ”allt grövre nattliga excesser”. Sex var för Kult vad stora vapen var för Chronicles.

I framtiden utlovas Taroticum, Drakar och lite fler romaner. Dessutom snackas det om Necrotech som ska bli ”det första supplementet till Mutant Rymd”. Det är ”helt vigt åt den mörka legionen” och kommer att bli 96 sidor tjockt. Vad hände med denna produkt?

Är det inte lite konstigt att redaktionen fortfarande snackar om produkter till Mutant RYMD när Chronicles inte ens är ett år bort? Var Chronicles ett väldigt snabbt beslut, eller tyckte de att det var roligt att vara hemlig? Jag kommer ihåg att jag blev väldigt väldigt förvånad när jag såg Chronicles i butiken. ”Va? Ett nytt Mutant? Det har dom ju inte sagt något om!”

Insändare

Theo Axner håller med om min dom över Kult-äventyret ”Ett eko från det förflutna”:

Identifieringen av Jesus med Jim Morrison var så komisk att det tog udden av [skräcken] en smula.

Han för också ett resonemang om att Allan Rubin är en häxjägare, vilket är bra ”förutsatt att det finns häxor. Finns det inga börjar de ofta bränna vanligt folk istället”.

David Spangenberg tycker att Sinkadus är bra men vill ha fler Drakar och demoner-bilder på omslaget.

Punkt.

Kult

”Lidandets lustgård”, signerat Lars Apic, handlar om Cochin ..

… en mäktig varelse som inte har någon speciell plats i hierarkin bland dödsänglar, arkonter och liktorer […] som livnär sig på smärta, både fysisk och psykisk, och det har tagit honom århundraden att suga i sig så mycket lidande för att bli så mäktig som han är nu.

Hans mål är att förvandla Stockholm till en evighetsloop av lidande. Tröttsamt stereotypt Kult-material. Spelet har blivit som Chock fast istället för veckans monster så har det veckans onda gud.

Drakar och demoner

”Om älvor och irrbloss” är en artikel jag minns med värme. Helgen efter nr 37 trillade ner i brevlådan blev det en jäkla massa småknytt. Jag gillar speciellt älvornas magi som gör att de aldrig behöver äta, aldrig fryser, har en sorts spider-sense och en jäkla massa tur. Givetvis kan de tillverka pilar som ställer till oreda bland storväxta inkräktare. Det är läckert, om inte så oväntat, att nya älvor föds fram via blomsterknoppar.

Det enda jag saknar är en lite mer badass-attityd. De här älvorna är aningen för flummhippie för min smak. Men med det sagt så är artikeln ändå den bästa småknyttartikeln i Sinkan evah! Och det har varit ett antal sådana genom åren.

Anders Björkelid skrev och Håkan Ackegård tecknade (så klart).

Övriga artiklar

Preview på Mutant RYMD-figurer. De ser ut som man kan förvänta sig.

Tre sidor index över alla artiklar i Sinkadus genom tiderna. Utfyllnad? Eller är det på detta sätt som redaktionen firar att rollspel i Sverige fyller 10 år? Roligt är att man räknat ut att det totala sidantalet 1624.

Äventyr

DoD-äventyret ”Skuggor över Nohstril” av Johannes Nesser. Återigen denna näsborrestad. Jag trodde att vi hade lagt den på hyllan efter 200202 olika artiklar? Tydligen inte. Jag är ledsen, men jag pallar bara inte att läsa det här äventyret. Det ser ut som något jag redan sett 12 gånger i Sinkan. Kan inte någon berätta vad det handlar om i kommentarerna? Tack på förhand.

Omslaget och illustrationerna av Thomas Arfert är rätt läckra däremot.

Mutant

Det verkar som att det blev en väldig massa material över efter Berlin 2090-boxen. Magnus Seter fortsätter att pumpa ut obskyra äventyrsplatser, den här gången Dark edge bar som är tillhållet för ett kvinnligt motorcykelgäng kallat Widows. Artikeln skulle kunnas skriva med ett ord: ”Mcklubbhak”. Det säger liksom allt du behöver veta om Dark edge bar.

Givetvis finns det ett gäng slp med typiska Mutant-namn: Daryl Small (som är dvärg), Arnold Brute (som har 18 i STY),  Nette August (prostituerad) och Klaus Unter (misslyckad företagare). Det finns en tendens i ”nya” Mutant att man heter vad man är.

Jag undrar också varför det finns så många engelska namn i Berlin? Borde saker och ting inte vara lite mer … tyskt?

Mutant RYMD

”Stridszon Venus” är, liksom alla RYMD-artiklar, helt osignerad. Varför var det så? Inte en enda RYMD-artikel har haft avsändaren utsatt (utom biogiganterna i nr 36). Var det medvetet, och i så fall … que?

Okej, ”Stridzon Venus” är i alla fall en jävligt tuff artikel. Här kommer några utvalda citat:

  • ”Krigen på Venus hör till de hårdaste krigsskådeplatser som någonsin existerat.”
  • ”Elitstyrkor som Imperial Blood Berets och Bauhaus Venusian Rangers har under venusianska krigen kommit att göra sina förbands namn odödliga.”
  • ”Blood Berets har gång på gång satts in mot mörkrets legioner då deras lojalitet är obändlig och deras taktik lämpar sig för att krossa en fiende vars numerär är avsevärt större än den egna styrkan.”
  • ”Venusian Rangers [kan] hålla sig kvar vid en fast position för att nedkämpa en fiende genom uttröttning och sabotageverksamhet.”
  • ”I strid tycks korsfararna slåss utan fruktan för sina egna liv.”
  • ”Via portalerna kan nya väsen anlända till citadellet från aposteln eller direkt från mörkrets själ.”

Det är tur att man inte bor på Venus. Jag är inte i närheten så tuff som verkar krävas.

RYMD-artikel nr 2 heter ”Algeroth: Den onda teknologins fader”. En intressant grej med RYMD är att teknologi, föremål, i sig kan vara onda. Det finns inget snack om att ”Guns don’t kill people; people kill people”. I RYMDS-värld kan det bokstavligen vara så att ”guns kill people”.

I denna artikel får vi möta ezuguhlerna, en sorts odöda cyborgkentaurer som ”dyker upp i alla miljöer där stridigheter förekommer”. Även pretorian stalkers – mordmaskiner som är så jävla hårda att du inte fattar – och furier gör sina första framträdanden.

Gnägg! En Ezuguhl.
Som tagen från en gritty reboot av ”Svarta hingsten”.

Något som är lite tråkigt med ”Ondskan” är att den är så … ond, liksom. Allting är gjort för för strid. Finns det någonstans en hemvärld där små nefaritbarn går på dagis, eller där ezuguhlföl hoppar över gärdesgårdarna? Om det inte finns det … varför håller då ondskan på att krigar så jävla mycket? Vad är det de vill uppnå? Jag tycker det är ganska tråkigt med hela folkslag som bara vill utplåna allt levande utan någon anledning.

Reklam

Bortsett från butiksguiden med dess 12 småannonser och den sedvanliga Tradition-helsidan, så saknar detta nr helt reklam. Okej, baksidan pryds av samma Game Genie-annons som förra numret, men inuti tidningen är det helt tomt. Inte ens någon egenreklam. Det kan väl inte vara bra?

Illustrationer

Paul Bonners Mutant RYMD-bilder sticker onekligen ut. Vapenfetischismen har aldrig varit tydligare i något annat spel.

sinkadus37nefar
Rösta rätt, rösta rött.

Omdöme

Jag kanske börjar i fel ände, men det känns lite trist att artiklarna till Mutant RYMD och Kult redan känns så uttjatade. Det verkar inte gå att variera spelens teman särskilt mycket — i alla fall inte i Sinkan. Det gör att nr 37 känns ganska mossigt. Däremot är det ett väldigt visuellt nummer, med massor av illustrationer och stora maffiga bilder. Det gör att man lätt glömmer att det egentligen är trista grejer man läser.

För kom igen, hur mycket vapen orkar man med i RYMD? Hur mycket inälvor och psykisk misär måste man läsa om innan Kult förlorar all attraktionskraft?

Jag är ständigt fascinerad av att det inte finns några som helst indikationer på att det här är det näst sista numret av Sinkadus som tidskrift. Ingenting. Allting puttrar på som vanligt.

Sinkadusmåndag, del 33

Sinkadus-33intr
Berlins guldålder, helt klart.

Sinkadus nr 33 (november 1991)

Omslag

Boy howdy! Nuförtiden när konstnärer ritar tatuerade halvnakna s&m-byggarbetare så är det den här bilden de har att tacka för sitt levebröd. Peter Andrew Jones visste nog inte vad han gjorde, vilken trend han skapade, när han släppte lös detta konstverk. Tack, Peter.

Sinkadus-33

Ledare

Nej nu kan vi inte hålla ut längre – vi måste höja priset på Sinkadus. Från och med nr 34 kostar lösnummer 40 kr och prenumerantpriset höjs till 195 kr för 5 nr. […] vi inför möjligheten att prenumerera på 10 nr för bara 350 kr – du sparar 50 kr förutom att du garderar dig inför prishöjningar inom en tvåårsperiod.

Olle Sahlin, din bedragare, för mindre än ett år sedan sa du att det inte skulle bli några prishöjningar. Tunnare papper, billigare tryck etc. Och nu detta tilltag? För att inte tala om det ondskefulla i att pracka på folk tvåårsprenumerationer när Sinkadus som tidning inte ens kommer att överleva ett ynka år till.

Hade man på redaktionen inga känningar av vad som komma skulle? Eller var det just det man hade och prishöjningen var ett sista desperat försök att bromsa det fria fallet?

Hemmafronten

”Valkyria 2092” (eller Mutant RYMD som det kom att heta tillslut) är på ingång. På det stora hela verkar det bara vara namnet som ändrades innan produkten hamnade i butik:

sink33f1

Personligen tycker jag att ”Valkyria 2092” är en betydligt bättre titel än Mutant RYMD. Spelet har ju nästan ingenting att göra med någon av de tidigare Mutant-versionerna. ”RYMD” känns liksom lite … övertydligt. ”Venusianska ubåtskriget” låter för övrigt som en jäkligt cool setting. Kom den med i RYMD? Var inte Venus bara djungler där? Fy fan för att spela en ”heartbreaker” … Hur töntigt är det inte med yrken som är namngivna efter spelkonstruktörens tennfigursleverantör?

Förresten, är det någon som känner igen Isbjörn speldesign och rollspelet Bra? Björn Ek och Thomas Isby låg tydligen bakom.

Dessutom:

Sinkadus-33lance

Det är ”roligt” att Äventyrsspels konkurrent Lancelot Games först börjar nämnas i Sinkadus efter att de 1) slutat ge ut nytt material och 2) gått i konkurs.

Drakar och demoner

Jerker Sojdelius publicerar här en stadsdel som ratades från den omfattande Krilloan-boxen. Artikeln heter ”Kitteln: Krilloans ljusskygga baksida”. Mer stereotyp ”tjuvstadsdel” får man leta efter. Tänk The Shades i Ankh-Morpork fast utan humor. Inte dåligt, egentligen, bara inte så orginellt. Du har sett allting förr.

[Slöjan och bjällran] är en välfrekventerad taverna som lockar kunder med förföriska danserskor och annan lättklädd underhållning.

Vad är det egentligen med rollspel och den helt oproblematiska synen på prostitution?

”Kopparhavets kapare” heter en artikel av Henrik Strandberg. Den är inte heller så skoj. Två nya fartyg av tveksam användbarhet, ett äventyrsförslag, och en ”hel piratö”. Där får man möta Baron Piet Stålkäke som bokstavligen har en käke av stål. Piet har dessutom en papegoja på axeln. Han fullkomligt skriker ”TITTA JAG ÄR EN PIRAT!”.

Ett tips till alla rollspelsskapare: Klyschor och stereotyper är tråkiga. Det spelar ingen roll om du skriver med glimten i ögat eller som en hyllning till någon förlaga, för risken är väldigt stor att du inte är en tillräckligt skicklig skribent för att det ska märkas. En originell idé funkar dock alltid, även om du inte heter Erik Granström.

Insändare

Per Claesson antyder att Äventyrsspel är kapitalister som mjölkar fattiga ungdomar på pengar genom att släppa boxar med gammalt material, typ Monster, Magi och ”nya” Drakar och demoner. Han får ett redigt svar som kan sammanfattas med citatet ”Till att börja med är det aldrig så att vi sätter oss ner och tänker ‘ska vi försöka mjölka ut mer av den här kon?’.”

Signaturen Marcus vill ha rollspel i bokform och får svaret:

Vi tycker också att det kan vara käckt med inbundet. Problemet ligger dock på ett annat plan – rollspel i bokform är inte ”spel”, de är böcker, och bör säljas hos bokhandlaren. Rollspel i låda som skramlar av tärningar är ”spel”, och säljs i leksaksaffärer. Vår distribution är helt inriktad på leksaksaffärerna, vilket gör att vi får stora svårigheter om vi skulle lansera spelen enbart i bokform. Lancelot försökte med Wastelands och har fått betala för det. Vi har ingen lust att bekräfta deras ”misstag”.

Historien visar att det kanske inte var så smart att bara inrikta sig på leksaksaffärer. Speciellt inte om man vill ge ut ”vuxna” spel som Kult. Ärligt talat, Kult-debatten borde väl vem som helst ha kunnat förutse? Spelet innehöll ju allt som vuxna gärna inte ser att deras barn sysslar med: våld, sex, droger, ockultism. Utan kamouflaget av en lala-fantasivärld. Till salu i en leksaksaffär, bredvid Barbie-dockorna.

Äventyr

Gunilla Jonsson och Michael Petersén ger sig i kast med ”Ett eko från det förflutna” till just Kult. Äventyret börjar med följande lilla pärla:

Detta är kongressäventyret till Kult från Lincon 91. Det innehåller element som kan verka stötande på personer med en kristen livssyn – vi vill dock framhäva att ”Ett eko från det förflutna” enbart är en litterär konstruktion och inget annat.

Vilken tur! Jag som trodde att allt Gunilla och Michael skrev var sant och fakta. Om så vore fallet så skulle Jim Morrison och Jesus vara samma person – den svarte messias. Yes, kom ihåg var du hörde det först! Nu är Jesus/Jim tillbaka igen för ett sista gig: apokalypsen. Rollpersonerna spelar de fyra ryttarna som glömt bort vilka de är, och i slutet måste de välja mellan Jim och Paulus, den förste påven (don’t ask). Jim Morrison eller Joseph Ratzinger föregångare? Inte ett svårt val.

Okej men alltså … Nog för att jag kan förstå att man gillar Jim Morrison, men att göra det så till den milda grad att man skriver ett äventyr där han är Jesus från fucking Nasaret? Det är inte ok. Dessutom borgar det för ett riktigt lökigt äventyr för vem kan ta det på allvar när tada! den mörke messias är samma person som bonkade Nico och som knarkade sig till döds i ett badkar i Paris 1971.

Mutant

Magnus Seter är i gasen igen. Resultatet är artikeln ”Berlin City 2092” som beskriver en del platser i staden. Främst olika ställen där rollpersonerna kan slåss, ty de flesta äventyrsidéer är av typen ”Butiken blir rånad” och ”Mördaren är lös”. Okej, jag kanske hårddrar lite. Men inte mycket. Jag har förbannat svårt för beskrivningar av stadsdelar, det ska jag vara öppen med. Länder? Okej. Städer? Okej. Men stadsdelar … nej. Jag tror problemet är att detaljnivån blir för hög, att allt är kartlagt, namngivet och beskrivet, vilket begränsar utrymmet för egna tolkningar och idéer.

Det mest intressanta Mutant-materialet är reklam för kommande ”Valkyria”:

sink33f4
Klicka för större.

Man känner igen mycket från Mutant RYMD och Chronicles. Namnen är lite annorlunda och loggorna hinner förändrats något. Yeltzin försvann dock någonstans på vägen. Lika bra det.

Axelskydden är redan på plats. Om du hade sagt till mig 1991 att axelskydden skulle bli ännu större inom bara ett par år, ja då hade jag inte trott dig.

När det gäller Ondskans ursprung – att det skapats av människornas ångest och rädsla i rymden – så … ja, var det så även i de färdiga spelen? Jag kommer inte riktigt ihåg vad som skrivits om vad Ondskan är för något.

En annan sak jag inte känner jag inte igen: ”Solsystemet har blivit koloniserat av sex stora megakorpar”. Här ser man spår av en vision som inte nådde slutprodukten. Istället för att slava under grymma företag var mänskligheten i ”Valkyria” under klorna på de gigantiska Corvus corax som härskade över solsystemet. Ascoolt, ju!

Kult

Det finns tydligen bara två sorters material man kan skriva till Kult: nya arketyper och nya nackdelar/fördelar/hemligheter. Här får läsaren sig en dos av det senare. Vad sägs om magnifikt stämningsfulla nackdelar som Tönt, Hatad av djur, Bortglömd eller Uselt personminne? Hatad av djur! Otroligt lökigt. Då hade jag tyckt bättre om något i stil med ”Hånad av djur”. Ankorna i parken skrattar åt en när man går förbi, får ställer sig och mobbningsbräker i hagen etc.

Eller inte.

Övriga artiklar

Har jag nämnt att Sinkan börjat med en fanzinspalt? Det har de.

Reklam

sink33f3

Illustrationer

Sedan ett par nr tillbaka har äventyrsdelen i Sinkan fått ett eget omslag. Den här gången såg det ut så här:

Sinkadus-33adv

Mycket trevligt, om jag får säga det själv.

Omdöme

Inte alls lika roligt som förra numret. Vad kan jag säga? Snyggt och trevligt men på det stora hela en ganska fantasilös tidning. Jag har redan klagat på stadsdelarna, Jim Morrison och klyschiga pirater så jag tänker inte göra det mer här. Men när det gäller innovation och nya tankar så verkar Äventyrsspelsgrabbarna lägga alla resurser på Mutant bland stjärnorna.

Sinkadusmåndag, del 32

Sinkadus32int
Det här fina fotografiet tillhör artikeln ”Figurslag och rollspel” av Ola Nilsson, så jag antar att det är han som tagit det.

Sinkadus nr 32 (oktober 1991)

Omslag

Peter Andrew Jones och ytterligare ett klassiskt Kult-omslag. Exakt vad som pågår på bilden vette fasen och det är nog lika bra det.

Tydligt är i alla fall att Äventyrsspel hårdlanserar Kult – båda puffarna handlar om material till spelet. Inte ett ord om gamla trotjänaren Drakar och demoner, som ju faktiskt just kommit ut med en ny utgåva när det här numret dök upp i handeln.

Sinkadus32

Ledare

Nu går fan på torra land! Olle erkänner att det finns andra rollspelsproducenter än Äventyrsspel i Sverige. Det har aldrig tidigare gjorts i Sinkadus. Givetvis slänger han in en liten diss, bara sådär i förbifarten. Lyssna:

Är det bra eller dåligt för rollspelssverige att det bara finns en rollspelstidning och bara ett förlag som gör rollspel? Nu är frågan lite tillspetsad eftersom det faktiskt finns två sedan ett par år tillbaka, men med tanke på hur lite killarna i Sundsvall har fått ur sig det senaste året kunde det lika gärna vara bara ett. Den första tanke som kanske slår en i det läget är: Hurra nu har vi inga läbbiga konkurrenter mer. Men då begår man ett misstag. Är man flera kan man hjälpas åt att sprida hobbyn, kunderna får ett större utbut att välja på och då är det intressantare att stanna kvar i hobbyn. Dessutom för det med sig att man kan jämföra sina grejor med ”deras”. Är vi bättre? Kan vi göra det här på ett snyggare sätt? Jämförelserna tvingar oss att antingen bli bättre eller sälja mindre, och det är till slut detta du som kund tjänar mest på.

Olle Sahlin

Sant som det är sagt. Någon gång måste jag undersöka hur/om Äventyrsspels produkter förändrades efter Lancelot Games kom in i bilden.

Olle fortsätter:

Utrymmet för rollspelsproducenter är inte särskilt stort, för som det är nu klara inte ens vi oss på att bara ge ut rollspel — vi lägger ner 70% av vår tid på rollspelen, medan 70% av omsättningen kommer från sällskapsspel som Rappakalja och Brainstorm.

Mycket intressant. Inte ens under rollspelens guldålder i Sverige kunde företag överleva enkom på rollspel. Kanske är Riotminds på rätt väg med Drakar och demoner-brädspelet? Kanske borde Kaleidoskop, Järnringen, Rävsvans mfl rollspelssmedjor börja ge ut mainstreambrädspel för att finansiera rollandet?

Sen är väl också frågan om traditionella brädspel fortfarande är lika lönsamma som på 80-90-talen. Något säger mig att datorspelen tagit över en del. Kan vi komma att få se exempelvis en Saga-app till Iphone, eller kommer NeoGames börja göra webbaserade casual-spel?

Det borde i alla fall finnas någon sorts lärdom att dra av det faktum att rollspel aldrig – inte ens under guldåren – varit särskilt lönsamma i Sverige.

Hemmafronten

De två stora släppen i det här numret är Den svarta madonnan till Kult och Krilloan till Drakar och demoner.

Som vanligt blir jag galet sugen att spela Kult när jag läser produktbeskrivningar för spelet. Jag har något vagt minne av att jag lirade Den svarta madonnan för många många år sedan … men med en ganska värdo spelledare. Så kan det gå.

Krilloan blir jag inte lika sugen på — trots att jag faktiskt spelledde långa kampanjer i den staden i början av 90-talet.

I pipelinen ligger sista delen av Den nidländska reningen, Krigarens handbok, Berlin 2091, Mörkrets legioner och lite annat smått och gott. Det ständigt muterande tillbehöret ”Mutant i rymden” heter nu Valkyria 2092 och ”kommer att släppas tidigt under 1992”.

Mutant/Kult

I ”Metropolis skugga” skapar Magnus Seter en hybrid av Kult och Mutant. Den nya kampanjmiljön kan ses som Kult i en actionfylld framtid, eller kanske som Mutant med demoner bakom kulisserna. Mycket spännande, och mycket politiskt:

Under inflytande av dödsängeln Gamichicoth påbörjas privatiseringen av så kallade allmännyttiga företag, så som sjukhus och skola.

En röst för Moderaterna är en röst för Dödsängeln! Glöm inte det.

Oavsett politiska preferenser så är ”Metropolis skugga” en fasligt intressant spelvärld. Storföretagen styrs av demoner, de förbjudna zonerna är avspärrade tortyrzoner, cybernetik är en styggelse som förvrider människor och får illusionerna att rämna, mutanter är offren för dödsänglarnas experiment… It’s all good.

Förresten, vad sägs om detta: ”[Midgetider] är små avskyvärda dvärgar som jagar cybernetisk teknologi.”

Midgetiderna är den enda nya varelse som finns med i artikeln. Däremot finns det lite psi-mutationer (Upptäcka illusion, genomskåda illusion och Drömkontroll) samt regler för hur man konverterar rollpersoner fram och tillbaka mellan de två olika regelsystemet. ”Metropolis skugga” avslutas slutligen med ett gäng äventyrsidéer.

Allt som allt en fantastisk artikel.

Kult

Vill man inte blanda genrer så erbjuder Sinkan nr 32 för det första två nya arketyper till Kult: Elektronikexperten och Spjutspetsen (elitsoldat). Eghhh… jag vill minnas att mina Kult-seanser inom kort bara var befolkade av soldat-rollpersoner, maffia-rollpersoner, kungfu-rollpersoner och andra actionfokuserade filurer.

För det andra finns det ett gäng nya mörka hemligheter, till exempel arvtagare, väktare och efterlevande. Alla har gemensamt att ”svartklädda män” dyker upp och ställer till ofog.

Har de inget bättre för sig de där männen? Finns det inga gulklädda män som kan avlösa dem? Och var är kvinnorna?

Drakar och demoner

”Ryttarnas förlöpare” beskriver typ Apokalypsens fyra ryttares småsyskon. Fyra ganska feta demoner som rollpersonerna kan fajtas med om de har lust. Krigets förlöpare, Kalembri, har 19 KP. Nitton! Snacka om antiklimax. Författare: Christopher Härnryd.

Då gillar jag Per Isakssons ”Talande djur” betydligt mer. Det är en mycket kort artikel som bara konstaterar att det finns talande djur, att man kan ha dem som rollperson och vilka värden ett sådan djur har.

Tidningens höjdpunkt.

Mutant

Men nu får det för fan räcka. ”Mer om strid till Mutant” (Jon Ljunggren) tar upp den ständigt aktuella frågan om hur man parerar en attack. Men en sköld kanske? Eller med ett vapen? Kanske är man olika bra med olika händer?

Alla dessa artiklar om modifierade/utökade stridsregler går mig på nerverna. Det är utan tvekan dem vanligaste typen av artikel i Sinkan. Vart enda spel ska ha minst tre alternativa, ogenomtänkta stridssystem. Lägg av! Det räcker med ett, tack så mycket.

Insändare

Duke Hirulin tycker att nya Mutant är fantastiskt – speciellt i jämförelse med Rolemaster.

Förutom det så finns inte mycket att hitta i brevspalten. Mest regelfrågor av typen ”Om min rollperson har mutationerna Telepati och Telekinisi och dessutom 140% i datorkunskap, borde han då inte tillhöra världseliten inom cyberspacing?” Cyberspacing … vilket fantastiskt 90-talsord.

Äventyr

Magnus Seter slår till igen, nu med Mutant-äventyret ”Dödspatrullen” som handlar om att rollpersonerna spelar en SVOT-styrka som ska, typ, skjuta folk. Äventyret består mestadels av olika byggnader som ska stormas. Extraordinärt tråkigt. Ett äventyr som tar fasta på allt det sämsta med ”nya” Mutant. Hade hellre sätt ett som utspelade sig i Mutant/Kult-hybriden Seter beskrev tidigare i numret.

”Rop ur det förgånga” är däremot ett ganska gediget äventyr av Marcus Thorell till Drakar och demoner. Här är det mysterier och spökjakt som gäller, och vad jag kan se så är det ett äventyr som kan spelas helt utan strider. Faktum är att det inte ens finns några spelledarpersoner beskrivna med värden. Det måste sägas vara nästan unikt.

Övriga artiklar

En osignerad artikel betitlad ”Tennhjältar: Snabbmålning” beskriver hur man, ja, snabbmålar en tennfigur. I fyra enkla steg.

”Om du inte orkar göra gräs på alla fotplattor kan du istället måla dem gröna eller svarta. Svart kontrasterar mycket bra mot figuren.”

”Fantasy, cyberpunk och helvetet” är däremot skrivet av Michael Stenmark. Han tipsar om lite serier, t.ex. Grant Morrisons Kid Eternity (som jag tycker är helt värdelös) och serieversionen av filmen Terminator.

Reklam

Första gången sedan starten som det finns en annons som sträcker sig över ett helt uppslag.

sink32faks2

Illustrationer

Ett helt gäng personer har ritat i nr 32: Nils Gulliksson, Peter Bergting, Peter Andrew Jones, Michael ”MIG” Gullbrandsson, Kenneth Nyman. Det är faktiskt Sinkanpremiär för MIG (om jag inte har missat honom tidigare, och det tror jag inte att jag har gjort). Tyvärr har jag ingen aning om vad han ritat – jag kan varken hitta hans signatur eller karaktäristiska stil någonstans i tidningen.

Egentligen är det skandal att Sinkan under alla år varit så dålig på att sätta ut illustratörernas namn i samband med deras verk. Det kan väl inte kosta något extra?

Däremot glädjer det mig att tidningen fortsätter att satsa på bilder. Ett tag såg ju Sinkadus ut som om den gavs ut av Studentlitteratur, men nu är det andra tider. Speciellt i äventyren har det blivit en markant förändring med bilder som faktiskt passar in, och med kartor som inte ser ut att vara skissade en servett.

Omdöme

Sinkadus fortsätter att klättra. Det här numret verkligen lyser av kvalitet, både till utseende och innehåll. Det verkar som om både Kult och nya Mutant har gett redaktionen en välbehövlig injektion inspiration och skaparanda. Nya skickliga skribenter som Magnus Seter gör även sitt för att andas nytt liv i tidningen.

Fast kanske är det bara konstgjord andning? Om ganska precis ett år publiceras det sista ”riktiga” numret av Sinkadus. Sedan väntar affischhelvetet.

Alla sinkadusmåndagar hittar du här!

Sinkadusmåndag, del 31

sinkadus31intr
”Hårda bud” – ett äventyr till Mutant.

Sinkadus nr 31 (juni 1991)

Omslag

Kult. Finns det någon mer ikonisk Kult-bild än denna Peter Jones-målning? Jag kan inte säga att jag tycker den är snygg men den ger ett starkt intryck och var säkert många unga rollspelares första blick in i S&M-världen. Äventyrsspel, alla internetforum för privata sexbilder tackar er.

Sinkadus31

Ledare

Ännu mer nya grepp i Sinkan. Sidantalet har ökat till 48, igen, varav 16 är tryckta på tunnare och billigare papper. De gamla sektionerna har luckrats upp, och det ska skrivas mer om brädspel och serier. Målet? ”Rollspelsvärldens fräschaste tidning”, skriver Olle Sahlin.

Jag tror faktiskt att de kan ha lyckats. I alla fall i det här numret.

Hemmafronten

… har bytt utseende ytterligare en gång.

sinkadus31-hemma

Största nyheten är givetvis att Kult har släppts. Detta firas genom att återpublicera delar av samma text som funnits med i de två senaste numren. Okej den är välskriven, men kanske inte så välskriven att man vill läsa den om och om igen.

Inom den närmsta framtiden kommer Krilloan att släppas. ”I Krilloan finns en typ av märkliga naturformationer som leder de magiska energierna, och av det skälet finns det ovanligt många magiker i staden.” Wow! Krilloan ligger dessutom på ”ökenkontinenten Samkara” (eller något sådant), ett faktum som inte alls återspeglas i produkten.

Ett nytt grepp är att berätta om vad andra – utländska – rollspelsföretag har sig för. Redaktionen sågar Dungeon & dragons senaste inkarnation (Rules cyclopedia förmodar jag) och säger att den ”verkar vara ämnat helt och hållet för rollspelsnybörjarna – med inte helt lyckat resultat”.

Drakar och demoner

Anders Blixt fortsätter yra om rymdfärder i Drakar och demoner. Den här gången handlar det om olika sätt färdas genom ”etern”, till exempel medelst drake eller rymdgondol, och hur jobbigt det är att äventyra på en plats där det inte finns någon luft. Dessutom lite äventyrsförslag och stats på olika märkliga varelse. Småintressant, men ingenting jag någonsin använde i mina äventyr.

Ingemar Wiklunds ”Magiska svärd” problematiserar det här med magiska svärd. Vem smider dem? Varför finns de? Vad är de gjorda av? Vad kan man lära sig av litterära och mytiska exempel? Den här artikeln går rakt emot allt jag förväntat mig av en magiska svärd-artikel i Sinkan. Den är väldigt allmänt hållen och saknar helt stats och exempel. Det är nästan så att man tror att den är publicerad i Fenix.

Som om det inte vore nog med de ovanstående artiklarna ger sig Johannes Nesser ut på ”Dimensionsvandring”.  Till Inferno närmare bestämt. Nessers Inferno är exakt som alla andra beskrivningar av onda demondimensioner du någonsin läst till ett rollspel.

Efter den besvikelsen finns det inget annat att göra än att läsa Henrik Strandbergs slumpskattetabeller. Som alltid är fallet med sådana, är det helt meningslösa att läsa. Slumptabeller ska användas i praktiken. På ett rent teoretiskt plan så ser de helt okej ut, och verkar minst sagt kompletta och omfattande. Man kan till exempel hitta en intelligent sköld och det är ju inte fy skam.

Kult

”… och rättvisa åt alla” innehåller advokaten, en ny arketyp till Kult av Lars Apic. Det var alldeles för länge sedan jag spelade Kult för att jag ska kunna avgöra hur vettig arketypen verkar, men konceptet är det inget fel på. Det är väl alla advokatserier på tv bevis på?

Brevspalten

Per Lindman tycker att AD&D är ”mer sagofullt” än DoD. Det tycker inte jag.

Den Anonyme berömmer äventyrsserien ”Härskarserien” för att det var så svårt för spelarna att överleva den. Rollspel som prestationssport?

Övriga artiklar

Ola Nilsson fortsätter att ge speltips, den här gången till spelare. Bjä …

Abbe Cramér vill också ge råd – om hur man gör för att lyckas som frilansare. Råden kan summeras så här: var lyhörd, ha bra idéer, var duktig på att skriva och skicka inte in dina handskrivna original. Maskinskrivet is the word. Man tackar, nu måste jag bara köpa en skrivmaskin.

Sinkan nr 30 är full av nya grepp. Ett sånt är Michael Stenmarks ”Den moderna skräckserien”. Han berättar lite om Gaimans Sandman – vars huvudperson av någon anledning får heta ”Sleep” istället för ”Dream” – och tycker att alla bör läsa den. Därefter betas en rad olika serier av: Hellraiser, Night breed, Hobori och The books of magic. Den senare är tydligen ”alldeles färsk”. Jag tror att jag missade det här numret av Sinkan när det begav sig, något som jag kanske ska vara tacksam för. Annars hade nog mitt serietidningsberoende börjat ännu tidigare.

Äventyr

Tidningen innehåller två äventyr. Det första heter ”Svart himmel över Brixton” och är skrivet av Michael Stenmark till Kult. Egentligen är det inte så mycket ett äventyr som en situation som spelarna kan närma sig från olika ingångar. Det märks tydligt att Äventyrsspel vill visa att Kult är ett annorlunda rollspel. Därför finns det inga rumsbeskrivningar eller listor på slp-stats, men däremot en massa massa bakgrundsmaterial. Om det finns något problem med detta så är det att det inte är helt uppenbart vad rollpersonerna är tänkta att göra. Kanske inte helt lyckat i det första äventyret till ett nytt rollspel.

Äventyr 2 är till Mutant och heter ”Hårda bud”. Författaren är Magnus Seter.

Det viktiga i äventyret är att hela tiden hålla ett högt tempo så fort allting kommit igång och inte ge spelarna nog med tid att lugna ner sig förrän äventyret tillåter det. De ska känna sig jagade av allt och alla, med ingen i hela världen att vända sig till.

Till skillnad från Kult-äventyret så är det här en ganska traditionell Mutant-historia. Tjuvar och banditer, eldstrider, folk med ”coola” namn som Jojo och Mat Angel.

Det stora problemet med äventyr till Mutant är att de är så lika varandra allihop. Har man läst ett har man läst alla.

Reklam

Kommer ni ihåg det här?

sink31faks2

071-nummer, det var tider det.

Omdöme

Nu börjar det arta sig! Det verkar som om redaktionen fått tillbaka peppen i och med nya DoD och Kult. De har brutit sig loss från Arkivet, Zonen och andra vinjetter som hängt med sedan tidernas begynnelse och vågar göra något nytt. Det är härligt att se lite mer energi i tidningen, som dessutom blivit betydligt snyggare.

Nu återstår bara att se om energin håller hela vägen i mål (eller till ättestupan).

Läs fler Sinkadusmåndagar här.

Sinkadusmåndag, del 29

Sinkadus29intr
Så jobbigt när man får tentakel i ögat.

Sinkadus nr 29 (februari 1991)

Omslag

Man måste älska Josh Kirby (1928-2001) och hans Discworld-omslag. När jag läser Pratchett ser jag fortfarande Kirbys världar och figurer i huvudet.  Alla delatjer, all förvriden anatomi, all dramatik … Man måste älska Josh Kirby.

Sinkadus29

Ledare

Kult nämns för första gången! Så här lät meningen: ”För 1991 har vi åtminstone 20 saker planerade, bland annat nya rollspelet Kult med tre supplement.”

Olle Sahlin förklarar nämligen varför Äventyrsspel beslutat sig för att släppa nya produkter bara fem gånger om året istället för de tidigare sex. Fraktkostnader är svaret. Han lovar dock att antalet produkter inte kommer att minskas, utan att fler grejer kommer att släppas varje gång.

Är det bara jag som ser ett problemet med detta upplägg? Det innebär ju bara att fler spel och äventyr konkurrerar om samma månadspeng, något som i längden garanterat leder till att färre produkter säljs. Kanske vägde de minskade fraktkostnaderna upp det, vad vet jag, jag fick 2:a i företagsekonomi på gymnasiet.

Ännu mer på the down-side så minskas även utgivningstakten av Sinkadus från sex till fem nr per år. ”Men hav tröst, vi höjer inte priset för den skull.” Ja tacka fan för det. Tänkte de ärligt talat höja priset och minska utgivningen samtidigt? Att tanken ens existerade är inte ett gott tecken, säger den lille publicisten i mig.

(Det skulle dröja i ganska exakt ett år innan priset höjdes. I januari 1992 (nr 34) kostar tidningen 40 kr.)

Hemmafronten

Kyrkans ungdom i Västerås stift arrangerar levande rollspel. Gör de det fortfarande tro?

”Äntligen” släpps det länge omtalade figurstridsspelet Fantasy warriors. Detta var ett ganska kackigt spel om jag minns rätt och som jag tidigare nämnt slutade jag helt att spela det när jag insåg att en maxad magiker kunde utplåna en hel fiendearmé på egen hand. Sådär ballanserat.

Helvetesfortet av Johan Sjöberg och Henrik Strandberg har också kommit ut i butik. Äventyrstrilogin Den nidländska reningen är faktiskt den första äventyrsserie som jag spelledde från början till slut. Okej, nästan till slutet då: Vicotnic tokmördade alla rollpersoner i slutstriden. Men fram tills dess var det fett jäkla roligt.

Så här i efterhand så är Nidland-trilogin ett skräckexempel på äventyrskonstruktion och borderline VAM-propaganda. Jag rekommenderar starkt Lukas ursinniga sågning av äventyren på bloggen Hittepou.

Annat nytt är Änglars skugga till Mutant av Marcus Thorell. Jag tror aldrig att jag köpte ett enda tillbehör till ”nya” Mutant. Min polare köpte en del, men jag var mer en DoD-kille. Köpte och köpte förresten, har för mig att en av mina mer perifiera kompisar på den tiden snattade Techno 2090-boxen. *host* Och en annan kopierade i lönndom hela grundboxen och de första årens tillbehör på lärarrummets kopiator. Ack, piratkopiering var så mycket bökigare innan internet.

I april utlovas: S.V.O.T. till Mutant, ”nya” Drakar och demoner, den fortfarande excellenta modulen Svartfolk och del två i Den nidländska reningen. April 1991 var en bra månad.

Arkivet

”Nohstrils katakomber” av Mikael Stenmark (fast med felstavat förnamn). Det var ett jävla tjat om den där staden. Det här är tredje numret på raken med långa beskrivningar om Drakar och demoner-metropolen Nohstril. Så intressant är den faktiskt inte. Men låt gå, ”Nohstrils katakomber” är en artikel som handlar om just det. Katakober.

Det mest intressanta, eller i alla fall roliga, är ankkatakomberna där stadens ankor begraver sina döda. Grejen är att i Nohstril så anses ankor vara andra klassens invånare och bor isolerade i ett getto som kallas anklaven.

Anklaven. Ett namn värdigt Mutant: UA.

Visst, det finns lite annat skoj också. Råttornas konung, kloaklevande lönnmördare, dolda tortyrkammare och lite annat smått och gott. Om man absolut vill gå ner i en katakomb så finns det värre val än denna.

Per Nordstöm ger i artikeln ”Troll” trollen samma behandling som bland annat alverna fått tidigare. Det vill säga en lång lång text om allt från religion (”Trollens främsta gudomlighet är gudinnan Slergolis – mörkrets och frosseriets härskarinna, som också är trollens skaperska.” Skaperska? Är det verkligen ett ord?), kultur (”Det centrala för alla troll är familjen”) och en massa sådant jox. Det sammantagna intrycket är att troll är ett gäng vidskepliga, omusikaliska kärnfamiljs-ivrare. Typ kristdemokrater, fast med kanibaltendenser. Givetvis finns det även stats för en massa olika troll: bergstroll, sumptroll, skogstroll, bergstroll, snötroll. Detta måste ha varit tidiga symptom på Riotminds trollsjuka. Förmodligen kom smittan till Sverige via AD&D. Alla trollsorter listas med ett ”litterärt exempel” … alla utom snötroll, som ingen någonsin kommit sig för att skriva något om. Stackars snötrollen.

Arkivet avslutas med ett gäng intrigidéer signerade Erik Sieurin, Kent-Ove Lindström och Patrik Larsson. Min favorit är utan tvekan ”I hennes majestät älvadrottningens hemliga tjänst” där rollpersonerna krymps till pyttestorlek för att rädda småfolkens kungarike mot invaderande minitroll. Trolltyg i tomteskogen goes DoD. Fantastisk idé. ”Multiversum runt på 80 dagar” är också en höjdare… jag tro att ni kan gissa upplägget på den själva.

Insändare

Jag är chockad. Olle Sahlin använder genitivapostrof i ett svar. ”Mormor Vädervax’ övningar” skriver han. Usch! Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom för denna … denna … våldtäkt av min barndom!

Mattias Gustavsson, Lysekil, tycker att Äventyrsspel har slutat ta ansvar för sina produkter:

Jag köpte en gång Chock, [gamla] Mutant och Mutant 2 och så lite rollformulär, dvs. ungefär för 500 kronor. Då slutar äventyrsspel ge ut äventyr – först till Chock, sedan till Mutant och därefter till MT2. De lägger till och med ner spelen, efter att in i det sista lurat folk att köpa det, genom att t.ex. ersätta Mutants utsida med en uppenbart modern och livskraftig sak …

Johan (A?) svarar:

Ditt resonemang om att Äventyrsspel försummat sina kunder är väldigt naivt. Vi ger ut spel och äventyr så länge de säljer — när deras populäritet dalar (vilket hittills har inträffat för alla äldre spel utom DoD och EDD) måste vi sluta ge ut dem. Men det innebär inte att vi sviker någon. Det går alldeles utmärkt att fortsätta spela Chock och MT2 trots att vi inte längre har råd att ge ut äventyr till dem.

Det vore jäkligt intressant att se försäljningssiffor för Äventyrs olika produkter under åren. Även Olle är inne på övergivna spel i svaret på ett annat inlägg:

Ok, det har inte varit några artiklar till gamla Mutant i Sinkadus på ett och ett halvt år, men jag ska berätta varför: Det har inte kommit några tillräckligt bra artiklar. Och där har du hela problemet med gamla Mutant i ett nötskal – alltför få duktiga skribenter var intresserade av spelet för att det skulle kunna bli något av det.

Äventyr

Thomas Hejdström har skrivit ”98 minuter hyperrymd”, ett ”miniäventyr” till Stjärnornas krig rollspelet. Varför det kallas miniäventyr förstår jag inte, för det är bara marginellt kortare än äventyren brukar vara i Sinkadus. Äventyret börjar på Hoth under tiden för Rymdimperiet slår tillbaka och därefter blir det mer komplicerat. Ett rakt äventyr som inte direkt överraskar.

Zonen

”Nya regler för automatvapen” av Henrik Strandberg är en artikel om nya regler för automatvapen.

”Mördande reklam” av Ola Nilsson är en artikel om reklam i framtiden.

Gäsp.

Nyheter 1991

Hemmafronten får konkurrens. Här presenteras de stora nyheterna 1991. Kult lanseras så här:

sink29fak1

Tycka vad man vill om hur Kult blev som spel, men det här är förbannat bra. Jag blir sugen att lira direkt. Tyvärr har jag aldrig spelat en Kult-omgång som levt upp till den här texten.

In other news: Det spel som tidigare var ämnat att bli Ad Astra och i slutänden blev Mutant RYMD var tydligen tänkt att släppas som Zero-G till ”nya” Mutant. Så här lät det:

Zero-G: Det ändlösa kriget

Det här låter ganska exakt som Mutant RYMD. Jag undrar varför man tog beslutet att göra om det hela till ett eget spel. Behövde man verkligen fler spel? En av anledningarna Äventyrsspel uppgav till att de inte gav ut Partisan var ju att marknaden inte orkade ännu ett spel. Hade rollspelspubliken plötsligt växt, eller bevisade Lancelot Games att det faktiskt fick plats fler spel i Sverige? Eller vänta, Lancelot gick ju i kk …

Slutligen så puffas det för Drakar och demoner version 1991:

sink29fak3

I alla fall jag är glad att de dumpade det chockrosa i loggan.

Andra produkter som får lite reklam: Krilloan, Kopparhavets kapare (som då bara hette Kopparhavet), S.V.O.T. och Berlin 2091.

Övriga artiklar

Ännu mer Midgård från Anders Blixt (feat. Kathrin Vestergren). Denna gång är det den andra åldern med Númenors uppgång och förfall, Saurons falskhet … ja ni vet. Artikeln är mestadels ren historik och bakgrund med ett gäng kampanjidéer inslängda på slutet. Inga regler, inga varelser, inga besvärjelser. En ganska ovanlig Sinkadusartikel helt enkelt. Känns mer som att Blixt vill skriva om Midgård i allmänhet än att han har något rollspeligt att säga.

Omdöme

Sinkadus har alltid varit ett produkt- och reklamblad för Äventyrsspel men aldrig tidigare har det varit så tydligt som nu. När det mest intressanta är att läsa om grejerna som ska släppas om ett par månader … då vet man att det är något fel med en tidskrift.

Även om jag inte kunde se det då, så är det nu ganska uppenbart när jag läser Sinkadus att Äventyrsspel vid den här tiden desperat försökte minska sina utgifter. Ständiga formatändringar av Sinkan och andra produkter, minskad utgivningstakt men med fler produkter … Allting är lite vingligt.

Sinkadus 1991 är visserligen en proffsigare produkt än bara ett par år tidigare — språket är genomgående bättre, artiklarna solida och redaktionen har helt lagt ner det där med att publicera vansinniga artiklar om kanoner och bord — men samtidigt är det mycket samma-samma i varje nummer. Ännu en artikel om Nohstril (men om jag inte är intreserad av den staden då?), ytterligare lite bakgrund till SRR, ännu mer stridsorienterade alternativ till Mutant.

Sinkadus 1991 är en proffsig tidskrift, men den är inte lika rolig att läsa som Sinkadus 1988.

Fler Sinkaduser finns här.

Sinkadusmåndag, del 28

Illustration från Mutant-äventyret i tidningen.
Coola kids från ”Tune in, turn on, burn out”-äventyret till Mutant.

Sinkadus nr 28 (december 1990)

Omslag

Ännu ett misslyckande av Thomas Feiner. zOMG! Ja, Mutant 2089 hade en unik visuell stil men jag kan inte förmå mig tycka att den är snygg. Sorry. Nu tror jag för övrigt att jag är färdigdissad på just Mutant-omslagsfronten. Tror.

Omslaget till Sinkadus nummer 28.

Ledare

Järnridån har fallit och Olle Sahlin undrar vilken grupp som kommer att ta över rollen som ärkeskurk i Hollywoodfilmer. Colombianska knarksyndikat eller vita sydafrikaner kanske? Monster, megakorporationer eller mutanter? Nej, Olle, det blev tyvärr araber … Vilket får mig att fundera över om den muslimska världen över huvud taget betraktades som ett hot innan 9/11.

Johan Sjöberg verkar ha tyckt det, om man ska tro Hittepou, men i övrigt tycker jag inte att i alla fall Äventyrsspels produkter ger tecken på någon islamofobi.

Arkivet

”Imperium Iorpagnum” är Anders Blixts Romarriket-goes-Ereb-artikel. Imperiet, som av moderna Erebiter kallas Jorpagna, är Romarriket plus magiska vapen och ankor. I vanlig Blixt-anda så är det en nästan vanvettigt ambitiös artikel – en helt ny kampanjvärld insprängd på åtta sidor. Historia, litterär tradition, militärens organisation, samhällsstruktur. Eventuellt hade man önskat lite mer tips om att spela i Jorpagna (låter inte det som en tillverkare av gräsklippare, förresten?). Kampanjidéerna är lite väl skissartade för att kallas annat än just idéer.

Sen kan man fråga sig om Ereb verkligen behövde en Rom-pastisch. Det känns så jäkla tröttsamt, gjort och etnocentriskt att varenda fantasyvärld måste ha ett  ”Rom”. Vad är det för fel med låta den uråldiga fallna civilisationen vara baserad på det Osmanska riket? Eller aztekerna? Eller varför inte Egypten eller Ghanariket?

Var det något Ereb inte behövde så var det ytterligare en ”FantasyEuropa”-flagga.

Hemmafronten

Monsterboxen släpps lagom till jul. Det var typ det största som hänt i mitt liv … även om det dröjde till den efterföljande sommaren innan jag köpte boxen på Hobbyhuset i Uppsala. De flesta av mina rollspel köpte jag däremot på leksaksaffären i Jakobsbergs centrum, Lekbiten i Märsta och, senare, på Spel & Sånt på Torsgatan i Stockholm.

Nåväl. Monsterboxen är fortfarande en jävligt bra produkt i sin genre. Den samlade ju i alla fall ihop flera av monstren från min lista över de 10 coolaste rollspelsmonstren.

Vad mer? 1991 kommer ”Rollspel X” att släppas. ”Det är inte fantasy, det är inte science fiction och det handlar inte om hästar”. Kult och rollspelsdöden är på väg!

Övriga artiklar

”Pest!” är en artikel om ni kan gissa vad. Henrik Strandberg skrev.

Fy fan, jag hatar denna artikel. Inte för att den är dålig, nej den är för bra. Den ger lättpåverkade spelledare alldeles för stor motivation till att smitta rollspersoner med grönpest och skrevsvamp och allt vad det kan vara. Veckorna efter detta nummer dog väldigt många rollpersoner pestdöden i min spelgrupp. Damn you, Strandberg!

Vad är egentligen syftet med en sån här artikel? Att smitta rollpersoner med pest är ju bara tråkigt, för … jadu, pest dödar och det är inte mycket man kan göra åt det. Och att förlägga äventyr i pestsmittade områden är ju bara tråkigt och dramaturgiskt värdelöst om ingen blir pestsmittad. Vilket får mig att kategorisera ”Pest!” som ännu en feltänkt mycket-information-är-bra-artikel.

”Cabed Angeren: en äventyrsplats till Sagan om Ringen” är exakt vad det låter som. Fredrik Ström beskriver en gruvby som på något sätt hemsöks av spöken. ”Spöken kan i vissa avseenden säga varas den mest skrämmande sortens odöda i Midgård. Deras kroppar har ingen som helst fysisk beståndsdel, utan består helt och hållet av energi.” Hur kommer det sig att jag aldrig riktigt pallar att läsa igenom en hel Sinkanartikel om SRR?

Därefter är det premiär för ett soloäventyr i Sinkadus. ”Vit snö” heter det och är skrivet av Björn Fängstam. Tanken är att det ska vara lite småroligt, uppdraget är att hjälpa tomten att hitta hans snodda julklappar, men roligt blir det aldrig. Möjligtvis lite studentikost. Exakt som man kan förvänta sig ett soloäventyr med jultema.

Eftersom Monsterboxen ges ut ungefär samtidigt som det här numret, finns det givitvis med ett par monster.

  • Dé Tengil är någon sorts kustlevande folk med jävligt hög PSY (4T6+3) och STO (2T6+12).
  • Slukaren i mörkret är en ”fasansfull demonvarelse”  som i stort sett bara består av en enorm mun.
  • Kungspegas är en enhörning med vingar som kan bota alla sjukdomar.

Man fattar varför dessa varelser inte kom med i boxen, om man säger så. På samma vis som man ofta fattar varför bortklippta scener i extramaterialet på en dvd blir just bortklippta.

VAD ÄR DÉ TENGIL ENS FÖR NAMN?

Insändare

Daniel Bernoffs rollspel-är-finkultur-insändare från nr 27 stöter på patrull. Johannes B Johansson anser att folk spelar rollspel för att det är kul, inte för att de vill uppleva katharsis eller dylikt. Jag skulle vilja säga att han har rätt.

Signaturen ”Tycker någon på SKPK (Skånska kropsspoängkulten)” är rolig:

Jag höll på att tappa hakan när jag upptäckte att magiskolan Nudism inte finns med i Magiboxen! Hur ska vara magiker kunna överleva utan STRIPPA VARELSE, LINDA AV MUMIE, FJÄRRPLOCKA ANKA eller MASSNUDISM?

Fjärrplocka anka… fantastiskt!

Äventyr

”Tune in, turn on, burn out” av Marcus Thorell. Mutant. En ny drog (C60 Myatin)  sprids på stadens gator. Rollpersonerna är agenter för drogpolisen som ska ta reda på var drogen tillverkas. Äventyret går till som så att rollpersonerna knallar runt och frågar folk på gatan tills dess att SL känner för att ge dem några ledtrådar. Hela kalaset avslutas med en SVOT-attack på drogfabriken. Pang pang. Snark.

Vad är det för fel på äventyrskonstruktörer som gör rollpersonernas medverkan onödig? I det här scenariot spelar det ingen roll vad rollpersonerna gör, för de kommer ändå aldrig komma vidare i äventyret förrän spelledaren ger dem nästa bit skriptad info.

F.ö. finns det två rubriker som heter ”Äventyret börjar”. Och den enda kvinnliga spelledarpersonen har KAR 18.

Reklam

Hoppsan! En ny annons:

Annons för datorrollspel på Traditiojn. Eye of the beholder. Monkey Island. Tunnels & Trolls

Det var tider det. Eye of the beholder … Monkey Island … har det gjort några bättre spel sedan dess? Tveksamt. Tunnels & trolls lirade jag aldrig.

När såg man för övrigt en annons för Amiga- eller Atari-spel senast? Eller C64? Fina grejer.

Illustrationer

Det börjar se ljusare ut! Till skillnad från de senaste numren innehåller nr 28 faktiskt en hel del illustrationer, varav de flesta till Mutant-äventyret. Bättre tider på ingång?

Omdöme

Det här är ett ganska spretigt nummer utan någon egentlig riktning eller tema. En typiskt Sinkadus alltså. Nackdelen är att i alla fall jag får intrycket av att redaktionen bara slängde in artiklar i den takt de fick in dem. Fördelen är att det nästan alltid finns någon intressant att läsa, oavsett vad man gillar.

Kolla in fler Sinkadusmåndagar här.

Sinkadusmåndag, del 27

Faksimil från tidningen.
Just så här textigt är det här numret av Sinkadus.

Sinkadus nr 27 (oktober 1990)

Omslag

Angus McBride. Det tog väldigt lång tid innan jag såg att det här omslaget inte föreställde en bepansrad kentaur.

sinkadus27

Ledare

Sinkan har återigen fått fler sidor, 40 stycken, men bara åtta av dem har färg (tidigare 16). Detta var mest kostadseffektivt, enligt ledarskribent Olle Sahlin.

Hemmafronten

Olle Sahlin berättar om sina upplevelser i ”Drömtåget”. Detta var tydligen ett lajv-liknande arrangemang som 18 000 åttondeklassare fick pröva på. Någon här som var med?

På produktfronten är det inte mycket som händer i detta nummer. Lite äventyr till Mutant och Drakar och demoner men inga större grejer. Eller, jo, Monsterboxen är på g: ”Alla de bästa varelserna från Monsterböckerna, de som redan är klassiska, kommer att finnas kvar, men vi kommer att rensa ut en del av de tristare kräken.”

Arkivet

Mikael Stenmarks ”Nohstrils demoner” är en finurlig liten mini-kampanj. En handelsman vid namn Serafim Festglade har tagit upp demonologi som hobby, och det är ju sällan en bra idé. Serafim är dessutom så inkompetent att hans ritualer ofta bara leder till att en massa smådemoner släpps lösa att härja fritt i staden Nohstil. Samtidigt har en halvgalen demondödare anlänt för att söka reda på ”den förmodade demonologen och hans ondskefulla anhang”. Tonopaz Demonbane är beväpnad med demondödarsvärdet Drakeld och är i allmänhet paranoid. Som grädde på moset finns även en riktig, duglig, demonolog och demonfördrivare på besök i Nohstril. Mitt i detta släpps rollpersonerna lösa. Det kan gå hur som helst.

Gillar man inte demoner så bjuder Arkivet även på sfinxar. Anders Blixt delar med sig av regler om hur man kan spela en sfinx som rollperson. Tydligen är de oftast jägare men kan även ibland syssla med röstmagi och harmonism. Hm… jag kan se mig rollpersonen framför mig, ett flygande lejon/kvinna som pressar sig fram genom grottgångarna och spelar flöjt mot sina fiender.

Dessutom: Ulf Schyldts superübermagiska stridshammare. Texten får mig återigen att inse det vanvettiga med Äventyrsspels sed att skriva besvärjelsenamn med versaler. I löpande text ser det ju helt bananas ut! ”FÖRTROLLA VAPEN är alltid aktiv, likaså VARSEBLIVNINGSvarianten och de kostar alltså inga PSY-poäng eftersom de försörjs av NEXUS.” Det här var visserligen innan internet och versal=skrika, men ändå …

Bonus: en tävling!

Tävling. Hittra på vad magiker och dvärgen säger till varandra.

Här kommer mitt slappa förslag:

Magikern: Gillar du ägg?
Dvärgen: Nej.

Äventyr

”Den Eingreenska borgen” av Ola Nilsson. Äventyret börjar med SL-tipset att ”inte bli arg om spelarna överlistar dig”. Bra tips det.

Jag kommer ihåg att jag spelledde detta äventyr en gång i tiden. Det jag främst minns är att det fanns muterade orcher och en röd riddare. Mycket riktigt:

När kaosporten öppnades översköljdes orcherna av kaospartiklar, och när de blev en del av det kaos som demonerna skapas av förändrades de drastiskt till vanskapta kopior av kaosvarelser.

Och:

Adelsmannen, som bar sin helrustning under ritualen, blev nu för alltid en del av den och förlorade samtidigt all fri vilja. Rustningen färgades blodröd.

Det är allt du behöver veta om det äventyret.

Övriga artiklar

”I Angbads skugga: rollspel i Silmarillions värld” är föga förvånande en artikel av Anders Blixt om att spela SRR i Beleriand. Som vanligt när Blixt skriver om Sagan om ringen så är det en riktigt bra, matig artikel som ger konkreta tips, allmän bakgrund och tips på olika kampanjer. Och varningar:

Vissa spelare kanske önskar ha tjänare till Morgoth som rollpersonen, men frågan är om det är så vettigt. En Morgoths underhuggare får inte agera på egen hand, utan måste i allt underkasta sig dennes vilja.

Roligt nog tipsar Blixt om att använda Stjärnornas krig: rollspelet. Efter lite modifikationer kan ”resultatet bli mycket spelbart”.

Strategispelet Empire, som ges ut av Äventyrsspel, recenseras också. Det är typ asbra tycker Johan Anglemark. Suprise!

Insändare

Ohoh, ”Är rollspel kultur?”-debatten sträcker upp sitt förvrida huvud och ser sig runt efter villebråd. Daniel Bernhoff tycker att rollspel är ”en konstform, ett uttryckssätt liksom dikter, film, tecknade serier, teaterpjäser med mera. Det är dessutom en mycket särpräglad konstform, om både kräver och ger mer”.

Till det svarar jag: Ja, säkert. Kom igen för fasen, skulle Svart duell kräva mer än Svarta ballader?

Zonen

Efter lanseringen av ”nya” Mutant har Sinkadusmaterialet till spelet degenererat totalt. Numera består det nästan uteslutande av listor på cybernetik, programvara, vapen eller annan teknologi. I det här numret beskriver Johan Gabrielsson implantat som 3D-stillvideo, Muskelbooster och Infällbara klor.

Fantasibrist? I början var ju materialet ganska ambitiöst med noveller, äventyrsmiljöer och ditten och datten. Kanske uppskattades det inte av läsarna? Det är lättare att skriva, och använda, listor på mutationer antar jag.

Reklam

Äventyrsspel ger ut tennfigurer sedan ett tag tillbaka. Men frågan är vem som hittade på de ”balla namnen” i presentationer som den här nedan. ”Demonslaktarlegionen” är ju bara det värt någon sorts pris.

Erebs Hjältar. Bilder på tennfigurer från Äventyrsspel.

Illustrationer

Ännu ett nummer med extremt få illustrationer. Tre stycken och en karta om jag räknat rätt. Trist.

Omdöme

Jag vet inte exakt hur risig Sinkans ekonomi var vid den här tiden, och inte heller hur pass stor del av marknaden Lancelot Games snott från Äventyrsspel (förmodligen pytteliten), men det verkar onekligen som om redaktionen jobbar i uppförsbacke. Känslan av reklamblad gör sig påmind för första gången på länge, vilket som bara förstärks av ”recensionen” av egna spelet Empire.

Jag får också känslan att artiklar som den till Mutant mest är till för att påminna folk om att spelet existerar, något som pliktskyldigt slängs in i brist på vettigt material. Verkshöjden är ju i det närmsta negativ. Fast å andra sidan är det helt i linje med Sinkans outtalade ”spela nu”-policy som hängt med sedan nr 1. Kanske blir kontrasterna starkare när Mutant-listorna ställs mot Blixts mer experimentella SRR-artikel? Jag vet inte, men resultatet blir i alla fall att Mutant-materialet saknar puls. Det är inte ens roligt tråkigt … det bara listor.

Fler Sinkadusmåndagar finns här.

Sinkadusmåndag, del 25

Sinkadus25spl1
Darth Vader – ständigt aktuell.

Sinkadus nr 25 (juni 1990)

Omslag

Av någon anledning har jag alltid gillat den här bilden skarpt. Jag tycker att den är enormt fantasikittlande, och ända sedan jag först såg den har den för mig representerat känslan i Drakar och demoners magi. Det är så många små detaljer i den – pentagram, fönstermålningar, konstiga bägare … För att inte tala om en dvärg som inte har ringbrynja och tvåhandsyxa. Det är stort. Jävligt stort.

G Hildebrandt har målat.

Sinkadus25

Ledare

Sidantalet har minskat från 40-någonting till 32 sidor.

Vi har till slut varit tvungna att se fienden i vitögat. Fienden heter Höga Kostnader. Hittills har Sinkadus aldrig gått med vinst, men det är okej eftersom den samtidigt är vårt främsta reklamorgan, men när det handlar om tiotusentals kronor i ren förlust för varje nummer går det inte att föra upp det på ”reklamkontot” längre.

Olle Sahlin

Det jag undrar när jag läser det här är om Sinkadus börjat sälja sämre eller om det är Äventyrsspels övriga produkter som har tappat. Men troligen handlar det om att produktionskostnaderna har ökat under årens gång – varför annars skulle redaktionen hela tiden experimentera med papperskvalitet, sidantal och format?

Arkivet

Anders Blixt har gjort en djupdykning ner i staden Nohstril i landet Erebos. Vad jag kan se så är det en renässansliknande fantasystad med tjuvgillen och intrigerande handelshus. Det är de senare som styr staden och som brukar sig av en polisorganisation kallad Ocula negra för att hålla ordningen.

Roligast är dock att det i stadens hamn står en ”frihetsgudinna” som ser ut som en skäggig luffare. Okej att den är en hyllning till stadens piratgrundare, eller vad det nu var, men kunde inte staden investerat en glorifierad piratlook iställer för en realistisk?

sinkadus25luffare

Det konstiga med artikeln är att det inte ges några egentliga anledningar till åka och äventyra i staden. Den bara presenteras i befintligt skick, med beskrivningar av allt från ”Ankstaden” till Elementarmagiakademin. Inga direkt äventyrsuppslag alls.

Faktum är att det finns två (2) magiska akademier i staden. En för elementarmagi och en för symbolism.

Kontakterna mellan elementarmagikerna och symbolisterna är för tillfället något frostiga sedan en misslyckad besvärjelse förvandlade symbolisternas torntopp till något obeskrivligt, som med fasansväckande skrän flaxade bort i natten.

Övriga artiklar

Lagom till det här numret kom ut i handeln så släpptes den så kallade Magiboxen där Äventyrsspel samlat ihop alla olika trollformler som legat och skräpat i tjogvis av olika moduler. Givetvis tillägnas boxen en sida, där konstruktörerna berättar lite om hur bra den är. Så här i efterhand kan man dessutom se det lägliga i att Magiboxen innehåller regler för magidueller med tennfigurer, samtidigt som Äventyrsspel börjar sälja dylika. Läs mer om Magiboxen här.

Åke Eldbergs ”Galaxen bortom stjärnorna” till Stjärnornas krig handlar om hur man kan använda SKR:s regler till andra scifi-värdlar, t.ex. Larry Nivens Known space. Artikeln är alltså ett försök till att bredda Stjärnornas krig till ett generiskt scifi-spel. Grundtanken är simpel: behåll reglerna, byt ut fluffet. Inga konstigheter där.

Mutant-materialet i detta nummer är begränsat till en novell av Gunilla Jonsson som heter ”Wardens kod” och som jag varken har lust eller ork att läsa. Ännu en gång. Dels för att Sinkadusnoveller brukar vara ”sådär bra”. Dels för att jag aldrig har läst rollspelstidningar för skönlitteraturens skull.

Insändare

Anders Jordahl och Henrik Sandberg tycker det är dålig stil att Äventyrsspel inte vill översätta Donaldsons The mirror of her dreams. Redaktionen svarar:

Den måste splittras upp i två delar, och med fortsättningen uppdelad på samma sätt skulle det innebära fyra böcker som oupplösligt hänger ihop. […]

Boken får inte vara för tjock (>280s) för då kostar den för mycket att trycka och vi har inte råd att  ge ut den (utan att höja priset till 70:-) För att en bok ska gå ihop ekonomiskt ska den inte vara tjockare än 200 sidor.  […]

Boken får inte vara beroende av att man läst en tidigare bok i serien. Eftersom vi är tvungna att ge ut böckerna i Pressbyrån är det väldigt svårt att få tag på gamla böcker, och då säljer fortsättningarna mycket sämre. Bokhandeln är tyvärr väldigt sällan intresserad av att ta in fantasypocketar.

Jag tycker att Pressbyrån borde börja sälja sword & sorcery igen. Det var härliga tider när man gick in för att köpa Hubba bubba och kom ut med Det svarta svärdets bane.

Torbjörn O vill dessutom ”ha en förklaring på ALLA förkortningar i alla rollspel, tack”.

Äventyr

”Mardröm i mörker” är ett DoD-äventyr av Michael Petersén. Här visar Petersén upp sina synska talanger och ger en gud namnet Nabo. Inte riktigt ”Naboo”, men inte långt ifrån.

Rollpersonerna anlitas av ett gäng dvärgar som störts av att lokalbefolkningen vill få bort deras gruva. Problemet beror på att gruvan är uppförd på helig mark. I spåren av insändarsidans ond/god-debatt ställs här rollpersonerna inför ett etiskt dilemma. Ska de röja bort de gudfruktiga lokalinvånarna, ska de försöka få bort dvärgarna från gruvan, eller ska de låtsas som ingenting?

Schysst äventyr, men om jag ska gnälla på något så känns dilemmat lite väl tillspetsat. Massaker på oskyldiga eller inte massaker på oskyldiga är inte direkt något subtilt val.

Reklam

sink25faks2

Conan-serien. Det var fina grejer det. Jag minns med värme rollspelssidorna i den tidningen, där någon som kallade sig Henrik von Doom (?) skrev krönikor om Call of Cthulu, och man fick läsa artiklar som ”Vilken typ av DoD-magiker var mannen med järnskallen som Conan slogs mot i detta nummer?”. Tyvärr har alla mina gamla tidningar försvunnit i någon flytt under åren, annars skulle jag lätt scanna in rollspelssidorna. De var för bra för att försvinna i historiens mörker.

Omdöme

Det märks verkligen att Sinkan fått färre sidor. Det märks att beslutet kom snabbt. Den balans som tidigare funnits mellan de olika delarna av tidningen är borta. Beskrivningen av Nohstril (nostril???) är 10 sidor lång, medan äventyret bara tar upp tre. Det hade kanske funkat om äventyret utspelade sig i staden, men så är det inte. Även den totala avsaknaden på Mutant-material känns väldigt konstig. Spelet är ju fortfarande nytt!

Nej, det märks verkligen att sidor rykt med en rasande, skoningslös fart. Resultatet blev kanske den sämsta och tråkigaste Sinkan på länge.

Fler Sinkadusmåndagar finns här.

Sinkadusmåndag, del 24

sinkadus24spl
Nya Mutant – hårdare än någonsin.

Sinkadus nr 24 (mars 1990)

Omslag

Äh meh vah fah.

Okej, jag fattar det här med att ”nya” Mutant ska ha en egen grafisk profil, en egen stil och allt sådant. Men omslag av den här typen suger bara så jäkla hårt. ”Nya” Mutant i allmänhet har nog de fulaste och tråkigaste omslagen i svensk rollspelshistoria. Grått och svart är inte en hit alltså, speciellt inte när de används så här opersonligt och sterilt.

Framtiden har aldrig verkat så tråkig.

Och vad är det för jäkla bildskärm snubben på bilden har? Okej att den är en ”32-tummare” men upplösningen är max CGA. Så kan man ju inte jobba, inte ens om man är en muterad cybersurfare.

Att blaffa på en massa text i grälla färger och konstiga typsnitt hjälper inte heller.

Thomas Feiner har målat det här omslaget.

sinkadus24

Ledare

Äventyrsspel börjar ge ut tennfigurer i samarbete med Grenadier Models. ”48 nya figurer varannan månad.” Olle är mycket entusiastisk.

Lite märkligt att de inte samtidigt lanserade någon form av battlemat, eller i alla fall ett spel med regler som var mer beroende av position och avstånd. Bortkastad synergi.

Hemmafronten

Marcus Thorell rycker in i lumpen. Ska bli intressant att se om hans artiklar blir mer vapenfokuserde framöver. Min erfarenhet av lumpen är att den förvandlar pojkar till … mer sexistiska, rasistiska och våldsfascinerade pojkar.

Äventyrsspel arrangerade visst rollspelsdagar på Åhléns i Stockholm. Det var tydligen en stor succé. ”Åhlénsfolket har redan framfört en önskan om att vi ska komma tillbaka vid ett senare tillfälle.” Jag anar att det här var innan Piff & Puff jobbade för Åhléns. Och innan Kult, dessutom. Dumma Kult.

Figurer & färg

Tennfigurspecial! Allt om hur man målar tennfigurer. Steg-för-steg-instruktioner. Bläcka, högdagrar, torrpensling…

Ursäkten för artikeln är, så klart, att Äventyrsspel börjar ge ut tennfigurer och att dessa ska förhöja rollspelsupplevelsen. Det senare är ju egentligen bull, för Äventyrsspels rollspel var inte särskilt anpassade för golvplaner och figurer. Man kunde använda dem för att avgöra vem-står-var-frågor, men mer än så var det egentligen inte.

Men satan i gatan, det här är ytterligare en sån där artikel som gjorde brutalt intryck på mig. Jag köpte på mig en massa figurer och färger och målade som en galning – tills jag upptäckte att det var SJUKT tråkigt. Seriöst, någon mer asocial och ryggkrökande syssla får man leta efter.

Förhandstitt: Magi

Drakar och demoner Magi var en jäkligt efterlängtad produkt. Här får vi en förhandstitt, till största delen bestående av en genomgång av de 13 magiskolorna, men även med lite motiveringar till varför en magibox behövs. Lite onödiga motiveringar, kan jag tycka, för alla som lirade DoD på den tiden visste exakt hur bökigt det var att få en överblick på alla trollformler som publicerats på miljarder olika ställen.

Magiskolorna finns så klart kvar. Vad man än må tycka om dem (mer begränsande än roliga, tycker jag).

Till att börja med ville vi ha sjutton stycken [magiskolor], men vi gick bet på att hitta tillräckligt särskiljande egenskaper hos de vi hade. Varför sjutton? Jo, inte ens de gamla grekerna kunde hitta något vettigt att säga om sjutton, det är i sanning det verkliga kaostalet! Det går inte att dela på något annat sätt än med sig självt, och det ena med det andra. Begrunda gärna varför vi har sjutton som svordom (fy sjutton!, sjutton också!, osv). Istället fick vi nöja oss med det något mer ockult laddade, men inte fullt så kaotiska, tretton.

Om man ska vara ärlig så fick de knappt ihop 13 olika distinkta skolor. Stavmagi, symbolism, röstmagi och harmonism som egna skolor? Kom igen, liksom, det är ju bara olika metoder. Om jag skulle göra en DoD-remix så skulle alla besvärjelser vara öppna för alla utan begräsningar, och varje rollpersonmagiker skulle få välja en ”magimetod” – talade trollformler, gester, flöjt, getter, runor, stavar, med mera – som eventuellt ger bonusar på vissa sorters besvärjelser, och kanske ger rollpersonen någon specialförmåga. Magiskolorna borde alltså egentligen enkom vara flavour.

Sen tycker jag att påståendet att Moses var en stavmagiker är lite sådär. Alla vet ju att han var en replikant. Jim Morrison däremot …

Och: ”En klassisk harmonist ur folktron är annars Näcken”. Näcken? Tycker ni det var ett bra exempel?

Drakmästare

Dag Stålhandske återvänder till sina rötter med en artikel om drakar och drakmästare. Här försöker han skapa någon sorts intern koherens mellan de drakmästare som nämns i Ereb Altor och de som beskrivits tidigare i bland annat Sinkadus.

Dag konstaterar att det finns både en ras och en titel kallad Drakmästare, och att folk i allmänhet har svårt att hålla isär de tu, samt att förslavade drakar ofta är unga och till slut kommer att göra uppror. Jag vet inte riktigt vad man får ut av den här artikeln, annat än beskrivningar av olika drakmästare genom historien, men den fyllde säkert sin funktion. Jag har känslan av att den skrevs som svar på otaliga brev som krävde raka besked i frågan, för den känns inte alls lika engagerad som Dags tidigare texter.

Artikeln är också ett typiskt exempel på krystade efterkonstruktioner. Sinkan-artikeln om drakmästarna skrevs innan Ereb Altor, och detta är ett försök att i efterhand, medelst våld, få dem att passa in i den nya världen. Sånt funkar extremt sällan bra.

Övriga artiklar

  • Anders Blixt beskriver hur hantverksskrån fungerar (elitistiskt).
  • Daniel Bernhoff ger regler för hjältedåd utan hjältepoäng till DoD. Allting baseras, som jag förstår det, på bonuserfarenhetspoäng som kan användas till både det ena och det andra.
  • Staffan Fredriksson har gjort några tabeller för att slumpa fram skatter. Mycket användbara, vill jag minnas. Favoritresultaten är ”Ett sprucket timglas utan sand”, ”En lyra av sköldpaddsskal och gethorn” samt ”En liten träbur med en levande fladdermus”. Fina grejer.

Insändare

Daniel Wagnerius från Kiruna tycker att det är svårt att få spelare att fatta Mutants stämning. Vem fan har inte haft det problemet? Mutants grundregler hade knappt någon stämning, för bövelen!

Andreas Lytter och Peter Lindgren skriver: ”PS. Diggar Olle Sahlin Acid? Hans O i Ledaren ser i alla fall misstänkt ut som smile-märket.”

Olle svarar:

Nej det är inte någon drogpropaganda. Smilie-märket är i sig mycket äldre än Acid. Personligen (men så är jag ju en gammal stofil som minns när ‘alla’ gick omkring med smile-knappar) har jag svårt att förknippa det märket med droger, i synnerhet som som min pappa skrev sitt namn på det viset redan för evigheter sedan (30-talet, han hette också Olle).

Bra försök Olle, men mig lurar du inte. Det är ju helt uppenbart att större delen av Äventyrsspels produktion skrevs på acid! Jag menar, kolla på bara på Brännpunkt Hindenburg!

Joakim Thornberg är arg på Matz Andersson, som i förra numret av Sinkan kallade alla Mutant-fans för ”stridspittar och högteknobögar”. Sanningen är smärtsam.

Jag ska säga dig att alla kampanjer behöver inte vara våldsamma, och om du nu hatar robotar så mycket , är det ingen som tänker tvinga dig att vara en.

Fight! Fight! Fight! Fight!

Och slutligen:

sinkadus24insandare

Zonen

Terminators Mutant-värden kan ni betrakta här invid. Lite väl mesig, eller vad säger ni? Bara 30 i styrka? Kom igen, lite mer kunde ni väl tagit i? 35! 40! 50! Bara fantasin sätter gränser.

sink24faks2

För att inte tala om INT:en! Är det inte lite förmätet att tro att en artificiell intelligens skulle ha strax-under-medel-IQ? Rimligen kunde det lika gärna ha stått 1000000.

En icke namngiven person har dessutom skrivit en lång lång beskrivning av äventyrsplatsen Mervyn Peak Street, som verkar var ett allmänt tillhåll för losers och brottslingar. Regler för brott och straff inkluderas. Mord = dödsstraff. Då blir det inte många långlivade rollpersoner.

Illustrationer

Peter Bergting gör debut! Gissa till vilken artikel den här illustrationen hör:

sinkadus24bergting

Äventyr

Ett deckaraktigt gangsteräventyr till Mutant där rollpersonerna stöter på ovanstående Terminator. Det heter ”I skuggan av en avrättning” och är skrivet av Marcus Thorell. Ganska stridspittigt och högteknofixerat.

Anders Blixt har skrivit två ”intriger”: ”Belägring” till Sagan om ringen, och ”Skatten i silversjön” till Stjärnornas krig. Det senare är det roligaste, för där får man leka vrakletare och slåss mot en lokalbefolkning med maktambitioner. Grejen är att ett viktigt rymdskepp har kraschat i havet på en planet vars befolkning inte har sådan avancerad teknologi. Alla vill således ha tag på rymdskeppet. Mycket pangpang, men även en hel del rävspel, kan anas.

Omdöme

Bortsett från omslaget finns det inte så mycket att klaga på i det här numret. Men inte så mycket att hylla heller. Det är ett ganska standardmässigt nummer från den här perioden av Sinkans liv. Lite tort Mutant-material kanske, men så var ju ioft det mesta som skrevs till det rollspelet.

Fler Sinkadusmåndagar finns här.