De 10 galnaste grejerna i Sinkadus

Säga vad man vill om Sinkan, men det var en tidning fylld till bredden med stolligheter. Smaka på de här:

10. Omslaget till nr 13sinkadus13mini

Det är inte fulast, det är inte tråkigast. Det har inga nakna kvinnor, orgier i våld eller konstiga monster. Nej, omslaget till nr 13 är bara det mest röriga och förvirrande av alla Sinkanomslag. Det finns en miljard olika puffar i olika färger, typsnitt och storlekar. Inte en enda av dem linjerar med någon annan. När omslagsbilden dessutom är så där färgglad och plottrig, så får jag migränkänning när jag tittar på den. Vad gick fel? Var ateljén sjukdomshärjad och en färgblind praktikant fick rycka in? Frågor utan svar.

9. ”Karaktärsdrag” av Dag Stålhandske (nr 11)

Medelst 15 olika motsatspar, på 18-gradiga skalor, tycker Stålhandske att man ska fördjupa sin rollperson och liksom slå fast hur hon är som person. Använder man Dags tankar rakt av så kan man få mycket intressanta rollpersoner. Fromma änglar som samtidigt inte vill göra annat än slåss och ha sex. De olika motsatsparen överlappar varandra, liksom.

Det är ganska uppenbart att Dag fått sina giriga små labbar på Pendragon och försökt göra om det systemet för moral och livåskådning till DoD/Mutant. Utan att egentligen ha förstått hur Pendragons system fungerade. Istället för sju dödssynder mot sju kardinaldygder, har Dag bara slängt ihop en soppa av olika möjliga karaktärsdrag.

Av detta kan vi lära oss: Tänk först, skriv sedan.

8. ”Cybersurfare” av Michael Stenmark (nr 30)

Här har vi en kille som tagit det här med att ”surfa på nätet” lite väl på orden. Tydligen är det så att det i framtiden finns en subkultur av surfare som härjar i cyberrymden. Deras avatarer ser ut som surfare, de åker runt på surfbrädor och deras språkbruk inkluderar höjdare som ”great white” och ”cowabunga”. Och ”dude” får man förmoda. Dessa surfare hänger på diverse virtuella stränder, där de sysselsätter sig med att snacka skit och vänta på bra vågor.

Exakt hur det är tänkt att man ska använda dessa konstiga figurer i spel vet jag inte. Jag kan inte heller se någon direkt anledning till att man skulle vilja ha en cybersurfare som rollperson. De är helt enkelt för åttiotalsdownunder för att min hjärna inte ska vilja byta plats med levern.

7. ”Gekko” av Daniel Krauklis (nr 6)

Själva Gekkon, en ny varelse till Mutant, är bara tråkig. Tänk dig rubbitar, fast utan sting. Illustrationen är däremot helt freakish:

sink6faks2

Vad fasen är det där? En teddybjörn med armborst och Arnold-biceps? Fredriksson goes Rambo? Håll den borta från mina äventyr!

6. ”Vampyrninjan” av ?? (nr 5)

Om det finns vampyrer och det finns ninjor i en kampanjvärld, vad är väl då mer naturligt än vampyrer som är ninjor? I den här artikeln till Chock förklarar författaren att vampyrninjan, eller ”dödsninjan” som den också kallas, är helt superüberjävligt mäktig. Den är typ världens bästa karatekille, kan massor magi och är omöjlig att upptäcka. Varje tonårspojkes våta dröm. Om du någonsin har lirat Vampire så har du garanterat stött på en spelare med en vampyrninja som rollperson – så där var Sinkan före sin tid.

Just Chocks vampyrninjor kan dock drivas bort med en rå fisk, vilket lite tar udden av deras läskighet.

5. ”Tiger” av Anders Blixt (nr 3)

Enligt herr Blixt så är tigrar ett vanligt inslag i Pyrisamfundets Skandinavien. Vanliga, man-eating, tigrar. Tydligen så rymde en massa tigrar från zoo under katastrofen, och på den vägen är det. Detta är ju fullständigt kokobello. Hur många tigrar skulle det krävas för att kunna skapa en tigerstam som inte går under av inavel inom någon generation? Men okej, även om vi antar att radioaktiviteten gjorde tigrarna superfertila, hur stor chans är det ens att de förrymda tigrarna skulle träffa varandra? Säg att det finns 5 tigrar på Kolmården, och 2 i Eskilstuna och kanske någon till … Lycka till, pussy cat.

4. ”Drakflöjten” av Gunilla Jonsson (nr 6)

Det japaninspirerade äventyrets slutboss är en demon som heter Yakitori. Yakitori är en japansk maträtt. Så här lagar du yakitori (eller frammanar demonen, kanske?):

Grillspett
———–
2 kyckling bröst
4 vårlökar eller ung purjulök

– skär kycklingen i ca 2 cm tärningar
– skär vårlöken i ca 2 cm långa stänger
– alternera kyckling och vårlök på spetten

Grill- och dippingsås
————————
1 msk socker
2 msk sake
3 msk mirin
3 msk soya sauce

– blanda alla ingredienser och se till att sockret löser sig
– dela upp såsen så att del går till att pensla den råa kycklingen och den andra delen går i små skålar som kan anvåndas som dipping skålar.

Wasabimajonäs
——————-
3 msk majonäs
2 tsk wasabi
4 tsk vatten
olivolja

– blanda wasabi och vatten till en lös smet
– blanda den lösa wasabin i majonäsen
– blanda i olivolja tills majonäsen blir lagom lös

3. ”Radagasts hopp” av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund (nr 9)

Inte så mycket på grund av äventyret i sig, utan mer för den här bilden. Vem tyckte det var en bra idé att rita en karta á la jardin secret. Var det medvetet? Var det en slump? Lägg även märke till de … referentiella … markeringarna på kartan. ”Till klyftan”, ”Pålar” … Ja ja, kartografen, vi fattar!

2. ”Tavernor och värdshus” av Lars-Åke Thor (nr 1)

Varför skulle man under några omständigheter vilja slumpa fram formen på borden i ett värdshus? När kan detta vara en vettig sak att göra? Jag kan inte föreställa mig en enda situation där jag som spelledare skulle känna mig lockad att låta slumpen avgöra om det är runda eller fyrkantiga bord som gäller. Och varför, åh varför, är det större chans att borden är runda (4/6) än fyrkantiga (2/6)? Hur hur hur kom Lars-Åke fram till dessa sannolikheter?

1. ”Kanoner” av Ingemar Wiklund (nr 9)

Herregud, jag kan inte beskriva hur fullständigt vansinnig den här artikeln är. Det finns så många led i galenskapen. Först att någon ens får för sig att skriva regler för kanoner så komplicerade att det tar minst en halvtimma att avgöra om man träffar eller inte – om man förstått matten. Sedan att någon på Sinkanredaktionen tar beslutet att publicera eländet. Det är nog det senare som är mest förbluffande. Hur tänkte de?

Sinkadusmåndag, del 37

Sinkadus37irr
Sinkadus är nog den tidning i världen som har publicerat flest artiklar om tomtar, älvor och annat småfolk.

Sinkadus nr 37 (augusti 1992)

Näst sista Sinkadusmåndagen. Jag firar med att lyssna på The Libertines. Håll i er, nu kör vi!

Omslag

Jag har alltid varit mer förtjust i Robert Goulds Elric-omslag, men den här Frank Brunner-kreationen är inte något att fnysa åt.

Varför man valt att sabba bilden med en stor lila blaffa bortgår mitt förstånd. Och varför måste ”Dark edge bar” upprepas så många gånger? Var det något speciellt med den eller? Hade folk väntat i år och dagar på att få läsa om Dark edge bar i Berlin? Nej, jag tror inte det. Det här bara ett fall av missriktad kreativitet från ateljéns håll.

Aja, bilden är en klassiker i alla fall. Stackars Elric, han hade det inte lätt han.

sinkadus37

Ledare

Dra mig baklänges på en liten kärra! Ledarsidan har fått ett helt nytt utseende.

Sinkadus37ledare

Nedan syns föregående nummers ledare. Sidan hade sett ut på det viset sedan nr 22, endast med några få variationer i typsnitt och färg.

Sinkadus36ledare

Nummer 17-21 såg ut så här, med olika sorters rubriker. I bland stod det ”Sinkadus”, ibland ”I detta nummer”, ibland ”I detta Sinkadus-nummer”, ibland ingen rubrik alls.

Sinkadus20ledare

Nummer 4-16 var olika varianter på den här sidan:

Sinkadus16ledare

De allra första numren, 1-3, var mest text:

Nåväl.

I själva ledaren så är framtidstron stark. Michael Stenmark är numera anställd på Target Games för att ”utveckla Mutant Rymd-världen inför Det Stora Klivet”. Utlandet alltså. Är det Stenmark vi har att skylla för Mutant Chronicles? Andra inblandade är Nils Gulliksson som ska ”bestämma den visuella utformningen” tillsammans med Michael. Jerker Sojdelius ska ge Mutant RYMDs boxar, omslag och loggor en ”tilltalande och unik grafisk profil”.

Allt detta arbete slutade, som vi redan vet, i pekoraler som denna:

Cybertronic

Det är tanken som räknas, antar jag.

Hemmafronten

Johan Sjöbergs Operation Kirkwood, detta mästerverk i militär onani, har nått butikerna. Även Petersén/Jonsson-kreationen Fallna änglar finns att köpa. Givetvis innehåller detta Kult-äventyr ”allt grövre nattliga excesser”. Sex var för Kult vad stora vapen var för Chronicles.

I framtiden utlovas Taroticum, Drakar och lite fler romaner. Dessutom snackas det om Necrotech som ska bli ”det första supplementet till Mutant Rymd”. Det är ”helt vigt åt den mörka legionen” och kommer att bli 96 sidor tjockt. Vad hände med denna produkt?

Är det inte lite konstigt att redaktionen fortfarande snackar om produkter till Mutant RYMD när Chronicles inte ens är ett år bort? Var Chronicles ett väldigt snabbt beslut, eller tyckte de att det var roligt att vara hemlig? Jag kommer ihåg att jag blev väldigt väldigt förvånad när jag såg Chronicles i butiken. ”Va? Ett nytt Mutant? Det har dom ju inte sagt något om!”

Insändare

Theo Axner håller med om min dom över Kult-äventyret ”Ett eko från det förflutna”:

Identifieringen av Jesus med Jim Morrison var så komisk att det tog udden av [skräcken] en smula.

Han för också ett resonemang om att Allan Rubin är en häxjägare, vilket är bra ”förutsatt att det finns häxor. Finns det inga börjar de ofta bränna vanligt folk istället”.

David Spangenberg tycker att Sinkadus är bra men vill ha fler Drakar och demoner-bilder på omslaget.

Punkt.

Kult

”Lidandets lustgård”, signerat Lars Apic, handlar om Cochin ..

… en mäktig varelse som inte har någon speciell plats i hierarkin bland dödsänglar, arkonter och liktorer […] som livnär sig på smärta, både fysisk och psykisk, och det har tagit honom århundraden att suga i sig så mycket lidande för att bli så mäktig som han är nu.

Hans mål är att förvandla Stockholm till en evighetsloop av lidande. Tröttsamt stereotypt Kult-material. Spelet har blivit som Chock fast istället för veckans monster så har det veckans onda gud.

Drakar och demoner

”Om älvor och irrbloss” är en artikel jag minns med värme. Helgen efter nr 37 trillade ner i brevlådan blev det en jäkla massa småknytt. Jag gillar speciellt älvornas magi som gör att de aldrig behöver äta, aldrig fryser, har en sorts spider-sense och en jäkla massa tur. Givetvis kan de tillverka pilar som ställer till oreda bland storväxta inkräktare. Det är läckert, om inte så oväntat, att nya älvor föds fram via blomsterknoppar.

Det enda jag saknar är en lite mer badass-attityd. De här älvorna är aningen för flummhippie för min smak. Men med det sagt så är artikeln ändå den bästa småknyttartikeln i Sinkan evah! Och det har varit ett antal sådana genom åren.

Anders Björkelid skrev och Håkan Ackegård tecknade (så klart).

Övriga artiklar

Preview på Mutant RYMD-figurer. De ser ut som man kan förvänta sig.

Tre sidor index över alla artiklar i Sinkadus genom tiderna. Utfyllnad? Eller är det på detta sätt som redaktionen firar att rollspel i Sverige fyller 10 år? Roligt är att man räknat ut att det totala sidantalet 1624.

Äventyr

DoD-äventyret ”Skuggor över Nohstril” av Johannes Nesser. Återigen denna näsborrestad. Jag trodde att vi hade lagt den på hyllan efter 200202 olika artiklar? Tydligen inte. Jag är ledsen, men jag pallar bara inte att läsa det här äventyret. Det ser ut som något jag redan sett 12 gånger i Sinkan. Kan inte någon berätta vad det handlar om i kommentarerna? Tack på förhand.

Omslaget och illustrationerna av Thomas Arfert är rätt läckra däremot.

Mutant

Det verkar som att det blev en väldig massa material över efter Berlin 2090-boxen. Magnus Seter fortsätter att pumpa ut obskyra äventyrsplatser, den här gången Dark edge bar som är tillhållet för ett kvinnligt motorcykelgäng kallat Widows. Artikeln skulle kunnas skriva med ett ord: ”Mcklubbhak”. Det säger liksom allt du behöver veta om Dark edge bar.

Givetvis finns det ett gäng slp med typiska Mutant-namn: Daryl Small (som är dvärg), Arnold Brute (som har 18 i STY),  Nette August (prostituerad) och Klaus Unter (misslyckad företagare). Det finns en tendens i ”nya” Mutant att man heter vad man är.

Jag undrar också varför det finns så många engelska namn i Berlin? Borde saker och ting inte vara lite mer … tyskt?

Mutant RYMD

”Stridszon Venus” är, liksom alla RYMD-artiklar, helt osignerad. Varför var det så? Inte en enda RYMD-artikel har haft avsändaren utsatt (utom biogiganterna i nr 36). Var det medvetet, och i så fall … que?

Okej, ”Stridzon Venus” är i alla fall en jävligt tuff artikel. Här kommer några utvalda citat:

  • ”Krigen på Venus hör till de hårdaste krigsskådeplatser som någonsin existerat.”
  • ”Elitstyrkor som Imperial Blood Berets och Bauhaus Venusian Rangers har under venusianska krigen kommit att göra sina förbands namn odödliga.”
  • ”Blood Berets har gång på gång satts in mot mörkrets legioner då deras lojalitet är obändlig och deras taktik lämpar sig för att krossa en fiende vars numerär är avsevärt större än den egna styrkan.”
  • ”Venusian Rangers [kan] hålla sig kvar vid en fast position för att nedkämpa en fiende genom uttröttning och sabotageverksamhet.”
  • ”I strid tycks korsfararna slåss utan fruktan för sina egna liv.”
  • ”Via portalerna kan nya väsen anlända till citadellet från aposteln eller direkt från mörkrets själ.”

Det är tur att man inte bor på Venus. Jag är inte i närheten så tuff som verkar krävas.

RYMD-artikel nr 2 heter ”Algeroth: Den onda teknologins fader”. En intressant grej med RYMD är att teknologi, föremål, i sig kan vara onda. Det finns inget snack om att ”Guns don’t kill people; people kill people”. I RYMDS-värld kan det bokstavligen vara så att ”guns kill people”.

I denna artikel får vi möta ezuguhlerna, en sorts odöda cyborgkentaurer som ”dyker upp i alla miljöer där stridigheter förekommer”. Även pretorian stalkers – mordmaskiner som är så jävla hårda att du inte fattar – och furier gör sina första framträdanden.

Gnägg!
Som tagen från en gritty reboot av ”Svarta hingsten”.

Något som är lite tråkigt med ”Ondskan” är att den är så … ond, liksom. Allting är gjort för för strid. Finns det någonstans en hemvärld där små nefaritbarn går på dagis, eller där ezuguhlföl hoppar över gärdesgårdarna? Om det inte finns det … varför håller då ondskan på att krigar så jävla mycket? Vad är det de vill uppnå? Jag tycker det är ganska tråkigt med hela folkslag som bara vill utplåna allt levande utan någon anledning.

Reklam

Bortsett från butiksguiden med dess 12 småannonser och den sedvanliga Tradition-helsidan, så saknar detta nr helt reklam. Okej, baksidan pryds av samma Game Genie-annons som förra numret, men inuti tidningen är det helt tomt. Inte ens någon egenreklam. Det kan väl inte vara bra?

Illustrationer

Paul Bonners Mutant RYMD-bilder sticker onekligen ut. Vapenfetischismen har aldrig varit tydligare i något annat spel.

sinkadus37nefar
Rösta rätt, rösta rött.

Omdöme

Jag kanske börjar i fel ände, men det känns lite trist att artiklarna till Mutant RYMD och Kult redan känns så uttjatade. Det verkar inte gå att variera spelens teman särskilt mycket — i alla fall inte i Sinkan. Det gör att nr 37 känns ganska mossigt. Däremot är det ett väldigt visuellt nummer, med massor av illustrationer och stora maffiga bilder. Det gör att man lätt glömmer att det egentligen är trista grejer man läser.

För kom igen, hur mycket vapen orkar man med i RYMD? Hur mycket inälvor och psykisk misär måste man läsa om innan Kult förlorar all attraktionskraft?

Jag är ständigt fascinerad av att det inte finns några som helst indikationer på att det här är det näst sista numret av Sinkadus som tidskrift. Ingenting. Allting puttrar på som vanligt.

Sinkadusmåndag, del 35

Sinkadus-35intro
Hur cool är du på en skala?

Sinkadus nr 35 (april 1992)

Omslag

Paul Bonner slår till med det här klassiska Mutant RYMD-omslaget. Det säger allt man behöver veta om det spelet: du tar rollen som en tungt beväpnad soldat och dödar odöda mutantvarelser … och någonstans i bakgrunden skrattar en nefrait som, om du träffar på honom, kommer att döda din och alla dina polares rollpersoner redan den första stridsrundan. Pang bara – death by symmetry.

Livet var hårt i framtiden.

Det är för övrigt första gången som Mutant RYMD kallas just Mutant RYMD. En fantasilös men ärligt titel om jag får uttrycka min ödmjuka åsikt.

Fan vad jag diggade det här omslaget när jag var 14.

Sinkadus-35

Ledaren

Nu börjar det hetta till. Denna ledare måste läsas i sin helhet:

Sinkadus-35ledare

Börjar man ana att det kanske inte var så smart att sälja Kult i leksaksaffärer? Jag är inte helt säker på att jag håller med Johan om slutsatsen att Livet Ordarnas aktiviteter är ett hot mot tryckfriheten. Rollspelshobbyn, ja, men tryckfriheten? De utnyttjar väl bara sin konsumentmakt?

Det är tragiskt att behöva erkänna det, men jag förstår faktiskt hur Livets Ordarna tänker. Jag har varit inne på det förr: Kult är ett tämligen explicit vuxet spel. Det har en minimiålder på 15 år. Jag fattar varför föräldrar är skeptiska till att det säljs i en leksaksaffär – av samma anledning som att de skulle protestera mot att filmer med 15-årsgräns sändes på Bolibompa-tid. Ena hyllan Lego, andra hyllan sexmagi liksom.

I den meningen var Kult-moralpaniken berättigad. Delvis. Inte på grund av spelets innehåll eller påstådda effekter, utan på grund av hur Äventyrsspel sålde det. Det går inte att säga något annat än att Äventyrsspel gjorde ett riktigt klavertramp. Huruvuda kritiken sen hade någon egentlig negativ effekt på rollspelbranschen … ja det kan nog debattera.

Sen undrar man varför Allan Rubin med flera inte bara höll sig till fakta, utan började yra om seanser och sånt nonsens.

Hemmafronten


Mutant RYMD
har kommit ut i butik och kom att stanna där i typ 2 veckor innan det ersattes av Chronicles. Dessutom har Krim och Kristallsjuren sett dagens ljus.

På horisonten väntar Tjuvar och lönnmördare och ett planerat DoD-baserat brädspel kallat Drakriddarna. ”Spelet kommer i mångt och mycket att påminna om grund-Drakar, fast med ett snabbt och enkelt för att kunna spelas som avkoppling.” Så vanliga rollspel är inte avkoppling då? Arbete kanske?

Här till höger kan du se ytterligare en text om Kult-affären, publicerad på Hemmafronten. Man anar en viss oro hos redaktionen. Klicka för större, så klart.

Drakar och demoner

Thomas Allvin har hittat på/kopierat ett gäng olika magiska symboler, pedagogiskt publicerade i artikeln ”Symboler”. Sinkans rubriker var i alla fall konkreta, något annat kan man inte påstå.

Artikeln är liksom 30 olika symboler med tillhörande beskrivningar. ”22. Detta tecken försöker motverka och skingra de magiska kraftflöden som uppstår när en besvärjelse kastas” och sånna saker. Inga regler, bara fluff. Artikeln hade varit intressantare om Drakar och demoners magisystem verkligen fungerade på det sätt artikeln antyder. Men det gör det inte, så det hela är ganska meningslöst.

”Gifter” är ytterligare en sån där text som man bävade när sl bläddrade i. Den innehåller ett 20-tal olika verkliga gifter, från arsenik till vit flugsvamp, med tillhörande regler. Signerat Michael Petersén och Gunilla Jonsson.

Insändare

Nejmensermanpå, Åsa Roos har skrivit en insändare:

Jag vill veta om ni på något sätt tänker besvara Livets ords attack mot Kult. Har någon talesman från någon rollspelsförening uttalat sig i frågan? Om inte, så vore det ju värt att på något sätt få de individer som tror att rollspelare varje fullmåna förvandlas till en blandning av ritualmördare och varulvar att förstå att så inte sker. Jag har själv problem med min filosofilärarinna, som efter att ha sett att jag spelar Kult tror att jag är någon sorts demondyrkare, och enbart ser rädd ut när jag kommer in i klassrummet.

Jag vill höra mer om den där filosofilärarinnan.

På samma insändarsida uttrycker Åke Eldberg (?) oron att gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut när fiktionen använder sig av verkliga namn och fenomen. Detta är ju givetvis helt uppåt väggarna, vilket Johan Anglemark också lite luddigt uttrycker i sitt svar.

Jag skulle vilja kalla den solklar, för just att det rör sig om ett spel. Kults miljö präglas av monster, magi och gudar som är helt verklighetsfrämmande. Att verklighet och fantasi vävs ihop gör miljön mer trovärdig, men inte på något sätt mer verklig.

Mutant

Magnus Seter fortsätter att nysta i Berlin City 2092. Den här gången handlar det om en motorverkstad där rollpersonerna kan reparera sina bilar eller slåss eller något. Jag vet inte!’

Mutant RYMD

Den mystiska korporationen Cybertronic beskrivs av okänd författare. Så här roligt kunde det se ut:

sink35f4

Nä, ärligt talat var det lite roligare än så. Det här var innan den värsta feta vapen-kapprustningen sabbade RYMD och Chronicles. Det kanske är lite mycket fokus på att beskriva företagets organisation, men frånvaron av ”det här är de tuffaste killarna någonsin!”-beskrivningar är som balsam för själen.

Övriga artiklar

Tre sidor med Äventyrsspels samtliga produkter. Läs och njut:

I artiklen ”Är rollspel farliga?” ställer Johan Anglemark frågan om rollspel är farliga. Svaret är ”nej”.

Äventyr

”De sista änglarna” är det första äventyret någonsin till nya rollspelet Mutant RYMD. Författaren heter Anton Shevek, och detta är så vitt jag vet det enda han skrivit för Äventyrsspel.

Tonen för hela rollspelet och all framtida utgivning sätts direkt: ”De flesta [rollpersoner] bör ha hyffsade värden i stridsfärdigheter och någon slagt militär eller polisiär bakgrund för att ta sig igenom äventyret. Det är inget äventyr för privatdetektiver eller journalister.”

Handligen: Superföretaget Bauhaus (nej inte det Bauhaus) har tappat kontakten med gruvasteroiden THX 1138 och rollpersonerna skickas dit för att utforska.

Ja du läste rätt, asteroiden har fått namn efter en film av George Lucas. Refenser i all ära, men det här är ju bara löjligt. Det är en referens som inte har någonting med äventyret att göra … förutom eventuellt att mycket av handlingen utspelar sig under jord/asteroidytan.

”De sista änglarna” fortlöper som man kan förvänta sig: det blir en massa strider mot ondskans hantlangare som tagit över asteroiden, typ, och det finns en urgammal artefakt och tillslut får rollpersonerna slåss mot en nefarit. Som typ alla andra äventyr.

Värt att nämnas kan vara att jag och min spelgrupp 1992 körde detta äventyr säkert 4 gånger, och varje gång dog alla rp i första striden. Sådär skoj.

Reklam

Den här tidningen läste jag aldrig. Var den bra?

Sinkadus-35reklam

Inte heller spelade jag Black Crypt trots att den fick så bra recensioner i alla datorspeltidningar. Jag hade ju ingen Amiga. Eye of the beholder II fick sig däremot några omgångar.

Sinkadus-35reklam2

Omdöme

Det man tar med sig från det här numret är onekligen debatten om Kult och Äventyrsspels till synes totala oförmåga att inse att de tabbat sig.

Lite roligare är Mutant RYMD som jag gillade avsevvärt mer än Chronicles.

På det hela taget var tyvärr nr 35 ingen höjdare. Tre sidor produklista? Två sidor gifter? Långrandigt om Cybertronics organisationschema? Det känns som filler-material och det gör i alla fall inte mig lycklig.

Sinkadusmåndag, del 34

Sinkadus-34intro
”Haktahchas ankomst”.

Sinkadus nr 34 (januari 1992)

Omslag

Nu har det fanemig varit lite väl många Peter Andrew Jones-omslag på raken. Det här är dessutom det stökigaste och fulaste av dem alla. Oooo vad läskigt med dockor, tarotkort, maskerade tuttdamer och … nejmen … en taggig clownkille med automatvapen! Och kolla vilken häftig, mystisk, kaotisk stil hela omslaget har. Shit, det här är grejer det.

Det här är i sanning Kult när spelet var som sämst. Vem är målgruppen? Blinda lobotomioffer?

Sinkadus-34

Ledare

1992 firade svenska rollspel tioårsjubileum. Plus: ”Enligt våra beräkningar kommer vi att passera 100.000 sålda Drakar och Demoner (samtliga upplagor) någon gång under det här året.”

100 000 ex. Det är inte illa pinkat. Även om man räknar bort dubbelköp och liknande så är det en imponerande spridning ute i stugorna.

Hemmafronten

Mörkrets legioner och Krigarens handbok har släppts. Den senare var en glädjande tillskott i mitt spelstall på den tiden. Jag kommer ihåg att jag köpte boken på Tradition i Sturegallerian för en 100-lapp som jag hittat på gatan. Win!

Nya bud om ”Valkyria 2192” (hundra år har gått sedan förra numret?):

Projektet med kampanjvärlden Valkyria verkar svälla mer och mer allteftersom de utländska intressenterna kommer springande och absolut vill ha ALLT som har med den att göra.

Detta innebär att modulen har uppgraderats till ett helt nytt spel, just nu bara betitlat Valkyria. Sammanfattningen i nr 33 är tydligen redan ”inaktuell”. Vilka var de utländska intressenterna, kan man undra?

På fantasyfronten så är Kristalltjuren på gång. Beskrivningen är så extremt töntig att jag inte ens orkar återge den. Det låter som referatet till ett avsnitt av Smurfarna.

Drakar och demoner

Den här tidningens huvudnummer är ”Pentagrammets makt” av Johannes Nesser. Jag tror att ni kan gissa vad det handlar om. Pentagram. På Sinkadus-manér, vilket innebär en hel del tabeller rörande ”cirkelmaterial” olika ”komponenter” och ditten och datten. Bäst är att göra ett pentagram av mithrill och att vara ägare av ”Den vita staven”. Allt är exakt som man kan förvänta sig. Du kan själv återskapa den här artikeln hemma i din egen kammare, nu på en gång.

”Eldvapen i Ereb Altor” av Michael Petersén är däremot en mer spännande artikel som vågar bryta ny mark. Ny för Drakar och demoner i alla fall. Givetvis är det de där galna dvärgarna som ligger bakom skjutvapnen i Ereb Altor. De har skapat en grön substans vilken fungerar som krut. Krut, alltså krut krut, fungerar inte på Altor ty ”en grupp ärkemagiker kastade en mäktig besvärjelse för eoner sedan, och för evigt förbjöd krut (tillsammans med bl a kärnreaktioner)”.

Men. Vad. Fan. Borde inte det innebära att friggin solen slocknade? Eller gäller besvärjelsen bara på jordytan? Och varför förbjuda en blandning av salpeter, fosfor och kol när det uppenbarligen går att skapa substanser som har exakt samma effekt? Varför överhuvudtaget hitta på denna dumma, artificiella, konstruktion? Vill man ha krut, varför inte bara använda krut då?

I ärlighetens namn var ärkemagikerna bara en teori om varför vanligt krut inte fungerar. Men det galna i hela upplägget kvarstår: Hur kan Erebs invånare ha teorier om varför salpeter, fosfor och kol inte blir explosivt om det aldrig någonsin har varit det? Det är som om jag skulle sitta och spekulera om varför granbarr, koppar och fiskrens inte kan få mig att flyga. It. Does. Not. Make. Sense.

Speldesignmässigt kanske det finns något uns av vett bakom det hela, om man tänker efter. I Peterséns Ereb är det gröna krutet extremt sällsynt och dyrt, och går bara att framställa om man har det hemliga receptet. Vad receptet består av vet man inte (det är hemligt) men förmodligen inte så alldagliga grejer som kol. Hela tjofräsen är alltså ett ganska krångligt sätt för att säga ”Det finns eldvapen, men de är jättedyra och jättesällsynta”.

Själva skjutvapnen är oftast inte mycket att hänga i granen. Det coolaste är svartfolkets jättemuskedunder som använder levande (om än inte så länge) varelser som stativ.

Äventyr

”Haktahchas ankomst” av Johan ”Nidland” Sjöberg är en sorts epilog till sista delen av Den nidländska reningen. (Om du vill läsa mer om den trilogin rekommenderar jag Lukas vansinnigt underhållande genomgång på Hittepou.)

Äventyret är lite annorlunda. Det är gjort för två spelargrupper där den ena spelar Vicotnictrogna rebeller, och den andra agenter för ockupationsmakterna.

I Nidland efter Vicotnics död sjuder hatet. Nidlänningarna hatar de ockuperande styrkorna så jävla mycket att de storknar. Varför de gör det är lite oklart. Vicotnics Nidland fick ju Husseins Irak att verka som Disneyland. Men men, så är i alla fall fallet. De Vicotnictrogna planerar att nedkalla någon sorts demon för att driva bort inkräktarna, men tyvärr blev den enda snubbe som kände till ritualen tillfångatagen och fängslad av ockupanterna.

Således: Ena spelargruppen ska frita fången och nedkalla demonen, medan den andra ska se till att så inte sker. Det känns som det kan bli ganska skoj.

Problemet är att allt är bestämt i förtid. Exempelvis så kommer rebellerna alltid att hinna befria fången och få instruktioner av honom. Ockupanterna kommer alltid för sent. Samma sak när rebellerna drar och letar efter artefakten ”Demonens hjärta” som finns gömd i en dvärgstad: de hinner alltid hitta den innan förföljarna kommer ifatt. Äventyret är helt sjukt rälsat:

Väl i Besporo iaktas [rebellerna] av en ur underrättelsetjänsten som får reda på deras planer och man ordnar ett bakhåll, som dock misslyckas.

Handlingen är redan bestämd, utgången på varje konflikt gjuten i sten. Ingenting spelarna kommer på ändrar någonting. Den enda gång de två spelargrupperna får interagera med varandra är i slutet, när de ska slåss med varandra.

Vad är poängen med att ha två spelargrupper om de aldrig träffas, om ingenting de gör påverkar någonting för den andra gruppen? Allt detta meck bara för att få grupperna att slåss mot varandra i slutet? Värdo.

Kult

Gunilla Jonsson har skrivit den mysiga lilla texten ”Torterarens tjänare Golad i Stockholm: Dödsänglen Golabs organisation i Sverige”. Budskapet är att om du bor i Stockholm så är du rökt. Polisen, sjukvården, militären, mentalvården, maffian … alla är infiltrerade av den galna dödsängeln Golab. Har du bara det minsta otur slutar du som en söndertorterad klump under en bro någonstans ute i Nacka. Artikeln i sig är bara en genomgång av olika organisationer och en beskrivning av i vilken grad de är infiltrerade. Det är inte direkt en text som hjälper en att skapa äventyr om Golad, vilket är synd. Jag skulle ha behövt all hjälp jag kunde få för att skapa vettiga historier till Kult.

Som om det inte vore nog så får vi oss till livs ännu en arketyp. Skandalfotografen, signerad Christian Renfors.

Mutant

En hel artikel om vad som kan gå fel när man opererar in cybernetik. Hur tråkigt sl är man om man använder dessa regler? ”Nej tyvärr, när doktorn skulle operera in ditt röntgenöga gick något fel och hela din vänstra hjärnhalva stektes. Du är nu en grönsak. Vad gör du?”

Avancerade, tidskrävande, regler vars enda mål är att jävlas med spelarna bör undvikas. Johannes Nesser skrev.

Till Mutant-materialet tillhör även en ny förhandstitt på Valkyria (här kallad Valkyria force). Denna gång är det vapen som gäller. Deathlockdrum FTW.

Insändare

Ingenting intressant.

Jag skojar inte.

Reklam

Dåliga tider?

sink34fak1

Omdöme

Ad astra/Zero-G/Valkyria/RYMD/Chronicles verkar ta upp en jäkla massa energi på redaktionen. Det är väl egentligen inget fel med det här numret, tvärtom finns det mycket läsvärt i det, men ändå går det inte att bortse från att det saknas glöd. Artiklarna är roliga att läsa, men ut spelbarhetsvinkel är de ganska lama.

Sinkadusmåndag, del 33

Sinkadus-33intr
Berlins guldålder, helt klart.

Sinkadus nr 33 (november 1991)

Omslag

Boy howdy! Nuförtiden när konstnärer ritar tatuerade halvnakna s&m-byggarbetare så är det den här bilden de har att tacka för sitt levebröd. Peter Andrew Jones visste nog inte vad han gjorde, vilken trend han skapade, när han släppte lös detta konstverk. Tack, Peter.

Sinkadus-33

Ledare

Nej nu kan vi inte hålla ut längre – vi måste höja priset på Sinkadus. Från och med nr 34 kostar lösnummer 40 kr och prenumerantpriset höjs till 195 kr för 5 nr. […] vi inför möjligheten att prenumerera på 10 nr för bara 350 kr – du sparar 50 kr förutom att du garderar dig inför prishöjningar inom en tvåårsperiod.

Olle Sahlin, din bedragare, för mindre än ett år sedan sa du att det inte skulle bli några prishöjningar. Tunnare papper, billigare tryck etc. Och nu detta tilltag? För att inte tala om det ondskefulla i att pracka på folk tvåårsprenumerationer när Sinkadus som tidning inte ens kommer att överleva ett ynka år till.

Hade man på redaktionen inga känningar av vad som komma skulle? Eller var det just det man hade och prishöjningen var ett sista desperat försök att bromsa det fria fallet?

Hemmafronten

”Valkyria 2092” (eller Mutant RYMD som det kom att heta tillslut) är på ingång. På det stora hela verkar det bara vara namnet som ändrades innan produkten hamnade i butik:

sink33f1Personligen tycker jag att ”Valkyria 2092” är en betydligt bättre titel än Mutant RYMD. Spelet har ju nästan ingenting att göra med någon av de tidigare Mutant-versionerna. ”RYMD” känns liksom lite … övertydligt. ”Venusianska ubåtskriget” låter för övrigt som en jäkligt cool setting. Kom den med i RYMD? Var inte Venus bara djungler där? Fy fan för att spela en ”heartbreaker” … Hur töntigt är det inte med yrken som är namngivna efter spelkonstruktörens tennfigursleverantör?

Förresten, är det någon som känner igen Isbjörn speldesign och rollspelet Bra? Björn Ek och Thomas Isby låg tydligen bakom.

Dessutom:

Sinkadus-33lance

Det är ”roligt” att Äventyrsspels konkurrent Lancelot Games först börjar nämnas i Sinkadus efter att de 1) slutat ge ut nytt material och 2) gått i konkurs.

Drakar och demoner

Jerker Sojdelius publicerar här en stadsdel som ratades från den omfattande Krilloan-boxen. Artikeln heter ”Kitteln: Krilloans ljusskygga baksida”. Mer stereotyp ”tjuvstadsdel” får man leta efter. Tänk The Shades i Ankh-Morpork fast utan humor. Inte dåligt, egentligen, bara inte så orginellt. Du har sett allting förr.

[Slöjan och bjällran] är en välfrekventerad taverna som lockar kunder med förföriska danserskor och annan lättklädd underhållning.

Vad är det egentligen med rollspel och den helt oproblematiska synen på prostitution?

”Kopparhavets kapare” heter en artikel av Henrik Strandberg. Den är inte heller så skoj. Två nya fartyg av tveksam användbarhet, ett äventyrsförslag, och en ”hel piratö”. Där får man möta Baron Piet Stålkäke som bokstavligen har en käke av stål. Piet har dessutom en papegoja på axeln. Han fullkomligt skriker ”TITTA JAG ÄR EN PIRAT!”.

Ett tips till alla rollspelsskapare: Klyschor och stereotyper är tråkiga. Det spelar ingen roll om du skriver med glimten i ögat eller som en hyllning till någon förlaga, för risken är väldigt stor att du inte är en tillräckligt skicklig skribent för att det ska märkas. En originell idé funkar dock alltid, även om du inte heter Erik Granström.

Insändare

Per Claesson antyder att Äventyrsspel är kapitalister som mjölkar fattiga ungdomar på pengar genom att släppa boxar med gammalt material, typ Monster, Magi och ”nya” Drakar och demoner. Han får ett redigt svar som kan sammanfattas med citatet ”Till att börja med är det aldrig så att vi sätter oss ner och tänker ‘ska vi försöka mjölka ut mer av den här kon?’.”

Signaturen Marcus vill ha rollspel i bokform och får svaret:

Vi tycker också att det kan vara käckt med inbundet. Problemet ligger dock på ett annat plan – rollspel i bokform är inte ”spel”, de är böcker, och bör säljas hos bokhandlaren. Rollspel i låda som skramlar av tärningar är ”spel”, och säljs i leksaksaffärer. Vår distribution är helt inriktad på leksaksaffärerna, vilket gör att vi får stora svårigheter om vi skulle lansera spelen enbart i bokform. Lancelot försökte med Wastelands och har fått betala för det. Vi har ingen lust att bekräfta deras ”misstag”.

Historien visar att det kanske inte var så smart att bara inrikta sig på leksaksaffärer. Speciellt inte om man vill ge ut ”vuxna” spel som Kult. Ärligt talat, Kult-debatten borde väl vem som helst ha kunnat förutse? Spelet innehöll ju allt som vuxna gärna inte ser att deras barn sysslar med: våld, sex, droger, ockultism. Utan kamouflaget av en lala-fantasivärld. Till salu i en leksaksaffär, bredvid Barbie-dockorna.

Äventyr

Gunilla Jonsson och Michael Petersén ger sig i kast med ”Ett eko från det förflutna” till just Kult. Äventyret börjar med följande lilla pärla:

Detta är kongressäventyret till Kult från Lincon 91. Det innehåller element som kan verka stötande på personer med en kristen livssyn – vi vill dock framhäva att ”Ett eko från det förflutna” enbart är en litterär konstruktion och inget annat.

Vilken tur! Jag som trodde att allt Gunilla och Michael skrev var sant och fakta. Om så vore fallet så skulle Jim Morrison och Jesus vara samma person – den svarte messias. Yes, kom ihåg var du hörde det först! Nu är Jesus/Jim tillbaka igen för ett sista gig: apokalypsen. Rollpersonerna spelar de fyra ryttarna som glömt bort vilka de är, och i slutet måste de välja mellan Jim och Paulus, den förste påven (don’t ask). Jim Morrison eller Joseph Ratzinger föregångare? Inte ett svårt val.

Okej men alltså … Nog för att jag kan förstå att man gillar Jim Morrison, men att göra det så till den milda grad att man skriver ett äventyr där han är Jesus från fucking Nasaret? Det är inte ok. Dessutom borgar det för ett riktigt lökigt äventyr för vem kan ta det på allvar när tada! den mörke messias är samma person som bonkade Nico och som knarkade sig till döds i ett badkar i Paris 1971.

Mutant

Magnus Seter är i gasen igen. Resultatet är artikeln ”Berlin City 2092” som beskriver en del platser i staden. Främst olika ställen där rollpersonerna kan slåss, ty de flesta äventyrsidéer är av typen ”Butiken blir rånad” och ”Mördaren är lös”. Okej, jag kanske hårddrar lite. Men inte mycket. Jag har förbannat svårt för beskrivningar av stadsdelar, det ska jag vara öppen med. Länder? Okej. Städer? Okej. Men stadsdelar … nej. Jag tror problemet är att detaljnivån blir för hög, att allt är kartlagt, namngivet och beskrivet, vilket begränsar utrymmet för egna tolkningar och idéer.

Det mest intressanta Mutant-materialet är reklam för kommande ”Valkyria”:

sink33f4
Klicka för större.

Man känner igen mycket från Mutant RYMD och Chronicles. Namnen är lite annorlunda och loggorna hinner förändrats något. Yeltzin försvann dock någonstans på vägen. Lika bra det.

Axelskydden är redan på plats. Om du hade sagt till mig 1991 att axelskydden skulle bli ännu större inom bara ett par år, ja då hade jag inte trott dig.

När det gäller Ondskans ursprung – att det skapats av människornas ångest och rädsla i rymden – så … ja, var det så även i de färdiga spelen? Jag kommer inte riktigt ihåg vad som skrivits om vad Ondskan är för något.

En annan sak jag inte känner jag inte igen: ”Solsystemet har blivit koloniserat av sex stora megakorpar”. Här ser man spår av en vision som inte nådde slutprodukten. Istället för att slava under grymma företag var mänskligheten i ”Valkyria” under klorna på de gigantiska Corvus corax som härskade över solsystemet. Ascoolt, ju!

Kult

Det finns tydligen bara två sorters material man kan skriva till Kult: nya arketyper och nya nackdelar/fördelar/hemligheter. Här får läsaren sig en dos av det senare. Vad sägs om magnifikt stämningsfulla nackdelar som Tönt, Hatad av djur, Bortglömd eller Uselt personminne? Hatad av djur! Otroligt lökigt. Då hade jag tyckt bättre om något i stil med ”Hånad av djur”. Ankorna i parken skrattar åt en när man går förbi, får ställer sig och mobbningsbräker i hagen etc.

Eller inte.

Övriga artiklar

Har jag nämnt att Sinkan börjat med en fanzinspalt? Det har de.

Reklam

sink33f3

Illustrationer

Sedan ett par nr tillbaka har äventyrsdelen i Sinkan fått ett eget omslag. Den här gången såg det ut så här:

Sinkadus-33adv

Mycket trevligt, om jag får säga det själv.

Omdöme

Inte alls lika roligt som förra numret. Vad kan jag säga? Snyggt och trevligt men på det stora hela en ganska fantasilös tidning. Jag har redan klagat på stadsdelarna, Jim Morrison och klyschiga pirater så jag tänker inte göra det mer här. Men när det gäller innovation och nya tankar så verkar Äventyrsspelsgrabbarna lägga alla resurser på Mutant bland stjärnorna.

Sinkadusmåndag, del 30

sinkadus30rymd
Bild från artikeln ”Bortom världens cirklar”.

Sinkadus nr 30 (april 1991)

Det är egentligen helt sjukt att jag skrivit 30 stycken av dessa. Firar genom att lyssna på The La’s.

Omslag

Mannen i järnmasken har tydligen krockat med Poseidon, en romersk legionär och Fabio. Det är lätt hänt. Och vem har målat om inte Les Edwards … en person som jag inte har någon som helst koll på.

Annars finns det väl inte så mycket att säga om det här omslaget? Redaktionen har lärt sig att samla ihop alla puffar på samma ställe, vilket är trevligt eftersom det inte sabbar bilden lika mycket. Iofs tycker jag att bilden i sig sabbar bilden men det är ju bara min ödmjuka åsikt som ni inte alls behöver bry er om.

”Mynt och vikter” måste för övrigt vara en av de lamaste puffarna genom tidningens historia. Nästan på samma nivå som ”Handbromssladd”.

Sinkadus30

Ledare

Säga vad man vill om Äventyrsspel, men de var i alla fall inte rädda för att slå på den stora trumman:

sink30fak1Roligt att 15-åringar räknas som ”äldre spelare”. Hur gammal är en ”äldre spelare” i dag? 60?

Hemmafronten

En stor del av Hemmafronten går åt till att förklara historien bakom Drakar och demoner. D&D, Basic Roleplaying, Runequest och sådant. Ankor. Greg Stafford.

På nyhetsfronten är det SVOT som gäller. Man bröstar sig för att det var länge sedan det fanns så mycket snyggt bildmaterial i en produkt, samtidigt som man varnar för att det är mycket text. ”Tänk på det om ni beklagar er över liten stil på texten …”

Alla som har bläddrat i SVOT i verkliga livet vet att såååå jäkla snyggt är faktiskt inte bildmaterialet. Och om de verkligen var oroliga för att texten var för liten, så kanske de kunde ha sparat utrymme genom att inte ha så stora rubriker att de tvingades skriva ”Underrättelsetjänster” på tre rader.

Även Svartfolk har släppts, en produkt som kan vara den bästa Äventyrsspel gav ut under hela sin existens.

Dessutom har nya Drakar och demoner kommit ut. Spelet beskrivs mer utförligt i …

Arkivet

Drakar och demoner 1991 var typ det största som hade hänt mig när det släpptes. Jag skulle ha kunna gått över lik för att få tag på det. Mycket tack vare den frågor-och-svar-artikel – eller FAQ som vi skulle säga i dag – som tar upp en ansenlig del av Arkivet i detta nummer.

När jag läser arikeln nu så känner jag bara … eh? Om en mer finmaskig skadebonus är din USP, varför ska jag bry mig om din produkt? Och argumentet ”alla regler på samma ställe” är ju ganska mycket bullshit varje gång någon dryftar det. Ja, alla regler är på samma ställe ända tills den första modulen släpps. Då börjar fragmenteringen om igen. Och vem försöker de egentligen lura med påståenden som ”Yrkena är mer nyanserade än tidigare”? Vad betyder ens det? Ingenting!

Med bara denna artikel att gå på känns Drakar och demoner 91 som same same. Men jävlar vad jag gillade spelet. Tror aldrig jag spelat ett spel så mycket. Så det är väl inte helt snett att säga att spelet var bättre än reklamen för det.

Annat bjäffs i Arkivet: Mått och mynt i Ereb Altor, en orchklan, färdigheter i EDD och Anders Blixts vision om DoD i rymden. Han använder massor av sköna ord som kaostyfon och stjärnfrukt, och slänger ur sig varelser som stjärnrockor och stjärnalver.

Zonen

”Cybersurfare” av Michael Stenmark. Jävligt mycket 80-tal över den här artikeln. Virtual reality, kommer ni ihåg? Vilka tokigheter. Här piskar Stenmark tokigheterna ännu längre och tar fasta på just ordet surfare. I cyberrymden finns nämligen ”beachen”. Ja, det är en digital strand där Mutants cybersurfare hänger och … herre min skapare skona mig … surfar.

Cybersurfarna använder ord som ”great white”, ”shark nets”, ”deadboard”, ”down ride” och aaaaaaaaaaa ”cowabunga”.

Aldrig, varken förr eller tidigare, har cyberrymden varit så töntig.

Övriga artiklar

Ola Nilsson har skrivit en av de där spelledartipsartiklarna som dyker upp i Sinkan med jämna mellanrum. Inget nytt att se. Han snackar lite om olika spelstilar och … ja. Inga konstiga råd, men inte heller några ögonöppnare. Inte ens på den tiden.

Insändare

Det är alltid lika roligt att läsa svar på enkäterna som bifogades Sinkadus:

sink30faks2

Värt att notera är att, nej, det kom aldrig någon beskrivning av elementarakademin i Nohstril.

Äventyr

Mutantäventyret ”Intriger på Tanegashima” är signerat Johannes Nesser och beskrivs som ett ”minideckaräventyr”. Efter ha läst det inser jag att jag inte kommer ihåg något av det. Läser det en gång till. Då inser jag att det finns en spelledarperson som heter Ezra Pound. Det blir inte någon tredje genomläsning.

Kult

Reklamen för Kult i det här numret är så jäkla bra att den måste återges i sin helhet:

kult1

kult21

kult3

kult4

kult5

kult6

När man läser det här så är Kult det bästa spel som getts ut i Sverige — någonsin.

Reklam

Eller varför inte bara köpa en tröja där det står ”Slå mig”?

sink30faks3

Omdöme

Kult-reklamen och Drakar-i-rymden är det mest intressanta i det här numret. Jäklar vad Kult-sugen jag blir … trots att jag aldrig spelat en enda lyckad Kult-omgång. Oh well.

Men som jag sa redan förra veckan: när reklamen är mer intressant än det redaktionella materialet, då är det något som är snett.

Sinkadusmåndag, del 23

sinkadus23spl
Illustration av Håkan Ackegård till artikeln ”Forntidens härskare”.

Sinkadus nr 23 (februari 1990)

Omslag

Tiger, riddare och yxa. Ken Kelly har målat. Äventyrsspels fascination för tigrar gör sig åter påmind. Lite tråkigt att det inte är en ultratiger eller en tigercybrimal, men fint ändå.

sinkadus23

Ledare

Olle Sahlin kommenterar Barnmiljörådet och leksaksbranschens överenskommelse. Denna innebär ”att Rollspel som innehåller mer våld än vad motsvarande regler inom biograf- eller videocensur tillåter, inte bör säljas, samt att förpackningarna inte får visa våldsamma, brutala eller förråande handlingar.”

Olle meddelar tryggt: ”Då allt det här är saker som Äventyrsspel redan har börjat efterfölja, kommer överenskommelsen inte att innebära några större förändringar.”

Om mindre än två år släpper samma företag Kult. Hur tänkte de då?

Hemmafronten

Erik Granströms Oraklets fyra ögon har släppts (”Efter bakgrundsmodulen Trakorien ville jag konstruera ett rejält äventyr”). Liksom Gunilla Johanssons Dårarnas ö till Mutant (”Faktum är att jag tycks ha en obeveklig dragning mot Fjärran Östern i allmänhet och Japan i synnerhet”).

Dårarnas ö spelade jag aldrig … tror faktiskt inte att jag någonsin spelat ett köpt Mutant 2089-äventyr. Oraklet blev jag dock utsatt för ett par gånger – jag dog som en hund nästan omedelbart.

Arkivet

”Fornrikets härskare” är en artikel av Marcus Thorell som handlar om ”intrigspel”. Med intrigspel menas i det här sammanhanget långa, sammanhållna kampanjer där i första hand spelarnas val påverkar handlingen. Främst betyder detta att rollpersonerna ska ha personliga motiv till att äventyra, gärna motiv som går stick i stäv med varandra.

Som exempel ger Thorell kampanjen Fornrikets härskare, där upplägget är att två rollpersoner kämpar om makten över ett forntida, och framtida, kungarike. En av rollpersonerna är ”god”, och en är ”ond”. Till en början utan att veta om varandra. Stora delar av kampanjen handlar om att hitta de kronjuveler som beskrivs i Monster och män i Ereb Altor. Simpelt men effektivt.

Om jag ska peka ut den Sinkan-artikel som påverkat mig mest, så är det nog den här. Jag läste den hur många gånger som helst, planerade och funderade och trixade och pysslade med att göra min egen ”intrigkampanj”. Det var denna artikel som öppnade mina ögon för kampanjspel över huvud taget. Tack, Marcus. Men samtidigt, damn you Marcus! Jag håller fortfarande på att försöka slita mig loss från tanken att kampanjspel är rollspelandets högsta form. Kampanjspel funkar sådär när man bara hinner lira en gång varannan månad.

sink23faksErik Granström bidrar med en artikel om Arn Dunkelbrink, känd från Oraklets fyra ögon. Där är höjdpunkten:

Det finns också en skön kommentar om att Arn bara kan dö om gudarna vill. Vaddå spelarinflytande?

Övriga artiklar

Olle Sahlins ”Och vad heter du min lilla vän…?” är ytterligare en artikel som påverkat mig mycket. Den handlar om namn och rollspel, eller kanske namn i rollspel. Han talar om teckensjukan som drabbat rollspelshobbyn, och att varenda fantasynamn inte behöver ha ^´¨ eller någon annan symbol över sig. Speciellt inte om det bara finns där för att det ser coolt ut. Samma sak med xyzq och andra udda varelser.

Ahh … en höjdarartikel!

Han snackar även om att vissa namn inte är lämpliga i alla sammanhang. ”Blomstermåla – Fasans hemvist” är ett extremt roligt exempel på, enligt Olle, ett mindre lyckat namn. Men där har han fel. Det ger ju snarare en rätt skön effekt om de används rätt. Se bara på Buffy och Sunnydale.

Annat smått och gott i tidningen:

  • En icke namngiven person har skrivit ner stats för karaktärerna från Peter Morwoods Klanherren-böcker. Intresseklubben antecknar.
  • En beskrivning av svarta marknaden i en Mutant-stad. Av Johan B Sjölander. ”Kom ihåg att ingen hört talats om saker som garanti och ångervecka här nere.” Boooooring!
  • ”Aiwelindirs dagbok” av Fredrik Ström är en Sagan om ringen-novell som jag inte orkade läsa när jag först köpte tidningen, och som jag inte orkar läsa i dag heller.

Insändare

Debatterna om svarvitt vs gråskalor, seriöst vs oseriöst och regler eller inte reger rasar vidare. Ingen kommer fram till något. I övrigt en salig blandning av kritik, beröm och märkliga åsikter. Som vanligt alltså.

Från redaktionens sida berättar man att c:a 2 procent av Sveriges rollspelare är kvinnor.

Äventyr

Inget äventyr denna gång, däremot en del äventyrsidéer. 1 sida per äventyrssförslag, typ. Totalt åtta stycken. Trevliga. Bäst är en skurk som heter Gimp. Gimp. Tyvärr är han inte en gimp – det hade ju bara varit för mycket.  Även för mig. Och för redaktionen. Kanske.

Zonen

Allt om robotar! Värden på Robocop (40 i STY) och regler för att designa sin egen robot medelst Konstruktionspoäng som förvirrande nog förkortas KP. Det finns en jäkla massa val. Vill du att din robot ska flyta fram på en luftkudde, ha en klohand, kunna snurra sitt huvud 360 grader och/eller hoppa som känguru? You’re in luck.

Det snackas hårdvara, mjukvara och fan och hans moster. I bästa möjliga Sinkan-tradition är denna artikel fruktansvärt komplett. Skrämmande i sin fullständighet. Inte en kroppsdel glöms bort. Inte en sensor hoppas över. Inte en mutter lämnas åt improvisationskonsten.

Mottot för hela artikeln är ”Robotar är främst ett hjälpmedel för SL som vill ha farliga fiender i sina äventyr”. Man får hoppas att sagda SL har mycket tid, för med de här reglerna är det en mindre vetenskap att göra en robot.

Reklam

Same same… igen. Rotationen på annonsörer är i det närmaste obefintlig i den här tidskriften. Ganska märkligt egentligen.

Illustrationer

Kanonnummer! Massor av Ackegård. Se här bara, en riktig klassiker:

sinkadus23bild

Omdöme

Jag skulle nog vilja utnämna nr 23 till ett av de bästa Sinkan-numren ever. Genomgående starka artiklar (med något enstaka undantag), både allmänt inspirerande och regeltungt detaljerade. Snyggt och ovanligt genomtänkt illustrerat. Bara en sån sak om att vissa bilder har bildtext är ju nästan värt en medalj.

Eller överdriver jag nu? Sagan om ringen-novellen är ju ganska värdo, och robotartikeln är ett sentida exempel den legendariska kanoner-i-Mutant-artikeln.

Så … låt säga att 23:an är ett bra nummer och inte ta det längre än så.

Sinkadusmåndag, del 22

Sinkadus22spl
”För några få NeoYen mer” – en novell av Gunilla Jonsson.

Sinkadus nr 22 (december 1989)

Omslag

Frank Frazettas ”Death dealer”. En riktig klassiker. Den är faktiskt så jäkla klassisk att man kan köpa en replika av hjälmen för 2250 dollar. Hur sjukt är inte det?

Sinkadus22

Ledare

Varje gång jag skriver ”Olle Sahlin” så skriver jag först ”Olle Sahling”. Jäkligt irriterande.

Men det har inte något med ledaren att göra. Den handlar snarare om science fiction-författarens dilemma; att det ofta är omöjligt att kunna förutse stora tekniska revolutioner. Exempel ges på Heinlein som lät sina romanfigurer använda räknestickor, eftersom miniräknare inte fanns i Heinleins föreställningsvärld.

Hemmafronten

Fasen vad det var billigt med rollspel på den här tiden. Alla äventyr kostar under 100 kr. Den förbjudna staden till Mutant kostar 89 spänn. Monster och män till DoD går loss på 98. För att inte snacka om romanerna! Pratchetts Magins färg kan man köpa för ynka 34,90 kr, och Tjuvstaden kostar bara 44,90 kr.

Nu kommer jag ihåg en gång när min lokala leksaksaffär hade rea på Äventyrsspels romaner. 10 spänn/st. Det blev mycket läsning den sommaren.

Arkivet

Drakar och demoner-stats för invånarna i Asprins Tjuvstaden, både för specifika individer och för allmänna slp. Det är i princip bara att sätta igång och spela i Asyl. Jag minns att jag läste den här artikeln med stor behållning och att jag hade storslagna planer på en Asyl-kampanj. Men det hela sket sig. Jag var den ende i min spelgrupp som hade läst böckerna, och alla andra var tämligen ointresserade.

”Monturerna”, av Jonas Lindblom och Leif Eriksson, innehåller information om landet med samma namn i Ereb Altor. Dels finns det en massa äventyrsförslag, dels info om Monturernas armé. Äventyrsuppslagen är inte alltid helt lysande. Lyssa på detta:

Hajmännen

Spelarna reser genom Bychow och tar in på Bläckfiskens håla. Vad som sedan händer beror på hur nyfikna spelarna är. Nyfiken i en strut …

Det är ju inte ens ett helt förslag! Det är ju bara en inledning utan någon som helst plot. Varför är titeln ”Hajmännen”? Är man tvungen att äga Monturerna för att fatta? Oavsett så är ”Hajmännen” det utan tvekan sämsta äventyrsuppslaget EVER.

Tack och lov är de flesta andra förslagen något mer matiga.

Insändare

Anders Blixt har skrivit en insändare! Nej, han klagar inte på att Äventyrsspel har blivit för kommersiella eller på att han inte fattar regler i Mutant 2 (något som han förmodligen inte gör). Istället skriver han om sin syn på svartvita-spelvärldar, alltså där gott och ont står mot varandra och det inte finns några egentliga mellanting. Blixt är mer inne på gråskalor. Han ordar även om debatten om ”bara människor som rollperson” som började för några nummer sedan. Kontentan: spela vad fan du vill, så länge du har roligt. Slutligen ger sig han i seriös/oseriös-kriget.

Debatten i detta ämne har varit rätt poänglös. Min erfarenhet är att när en rollspelare talar om ”seriöst rollspel” menar han egentligen ”rollspel på det sätt som min spelgrupp utövar det”.

Word.

I övrigt fortsätter ovan nämnda debatter att rasa i brevspalten. Signaturen Röde baron tycker det är kul med moraliska val. Och så vidare.

Vi får även reda på att Äventyrsspel lagt ner produktionen av Chock. ”Skälet är vikande försäljningssiffror för det spelet.” Jag var aldrig något fan av Chock så jag sörjer icke.

Slutligen kommer en riktig insändarklassiker. Eller i alla fall början till en klassiker. Jag känner mig nödgad att scanna in den i sin helhet:

Sinkadus22ins

Äventyr

”Den stulna elefanten”, till DoD Expert, av Olle Sahlin och Michael Geller. Ett ovanligt öppet äventyr – för att vara i Sinkan – med många möjliga händelseförlopp. I alla fall i början, fram mot slutet blir det mer traditionellt grottjox. Det innehåller hemliga ordnar, nekromantiker, riddare utklädda till byfånar och både det ena och det andra. Handlingen är centrerad kring de stulna ritningarna på en ”dvärgisk eldvagn”, som inte får hamna i fel händer. Nej, ”dvärgisk eldvagn” är inte vad dvärgar kallar sina utedass.

Sinkadus nr 22 innehåller även ett Stjärnornas krig-äventyr: ”Elakt spel” av Anders Blixt.

Zonen

Bilar! Okej, inte bara bilar, utan en hel artikel om hur det är att överleva i Skymningslandet (av Marcus Thorell). Väldigt mycket handlar dock om bilar och fordon – och strider mellan dem – gärna med rubriker som ”Ditt fordon – bilen gör mannen” … kvinnor kan ju inte köra bil. Prejningar, brand, överkörning, farliga manövrer … allt man behöver för lite motorburet kaos.

Det finns även stats på Mad Max och dennes bil, för den som inte fattat hinten. Max högsta värde är 17. Respect.

Inte att förglömma är heller ”Rekyl” – ett ”actionbrädspel” till Mutant. Inkluderas gör spelbrickor, regler och spelplan. En av figurerna är en vacker kvinna som heter Bella Lugosi. Jag har för mig att vi testade att spela ”Rekyl” ett par gånger, men jag har inget som helst minne av hur det gick.

Övriga artiklar

Gunilla Jonssons ”För två neoyen mer” är en en novell i Mutant-världen. (Nya Mutant.) Action, betong, gangsters, folk med internationella namn. Man kan väl säga att skillnaderna mellan gamla och nya Mutant aldrig varit tydligare.

”Levande rollspel: mer än 3D”, av en hel drös författare, är nog en av de Sinkan-artiklar som gjorde mest intryck på mig. Jag tyckte det verkade så förbannat häftigt med lajv. Trots det dröjde det ytterligare nästan 10 år innan jag testade (Nyteg).

Eller vänta! Fanns det inte en lajvartikel i Rubicon också? Det kanske är den jag tänker på?

Reklam

Det här är första gången Sinkan innehåller reklam som 1) inte är egenreklam för Äventyrsspel, och 2) inte är reklam för spelbutiker eller tennfigurer. Lookilooki:

Omdöme

Ja, vad finns det att säga? Det här ett bra nummer. Schysst blandning av material. Härligt att se lite annorlunda grejer som brädspel och noveller. När det gäller just novellen är det kanske tveksamt om det när sånt material man vill ha när man köpte Sinkan. Eller?

På det stora hela är intrycket att redaktionen fått lite av en nytändning i och med nya Mutant. Nu har de en helt ny värld att leka med. Att denna energi i slutändan visade sig resultera i stora mängder väldigt likartat material är bara att beklaga – men mer om detta i framtida Sinkadusmåndagar.

Sinkadusmåndag, del 6

Illustration: Stefan Kayat.
Illustration: Stefan Kayat, till äventyret ”Genlab Alfa”.

Sinkadus nr 6 (februari 1987)

Omslag

Det är någonting sorgligt med att ha en puff för ”kontrollerad sladd” på förstasidan. Har man inget bättre att erbjuda än ”kontrollerad sladd”, varför gör man då en tidning över huvud taget?

George Jones har ritat det mest livlösa omslaget än så länge. Jag misstänker att det här numret inte slog några försäljningsrekord.

sinkadus06

Ledare

Skryt skryt skryt. ”Äventyrsspel har etablerat sig i branschen och vi ses inte längre som någon ‘dagslända’. Vi är här för att stanna.” Yeah yeah, vi vet ju hur det gick med det.

Hemmafronten

Rollspel har blivit hett stoff i medierna. Det talas som självmord och våldsförhärligande. Sinkadus besvarar kritiken med att säga, ungefär, ”de har fel”. Och visst, de hade ju fel, men som 12-åring kanske man hade velat några bättre argument att använda mot sin frikyrkliga moster (eller whatever).

Arkivet

Det bär av till tomteland. Ja, nu är det dags för småfolk i Sinkadus igen. I Klas Kristiansens version så är tomtar Moder Jords vaktmästare. Det finns sju olika sorter – från bergstomtar till gravtomtar till strandtomtar – och alla får varsin uppsättning stats, trots att det bara är småsaker som skiljer dem åt. Trädgårdstomten måste dock ta priset i menlöshet: ”Tack vare att tomten endast bosätter sig i välskötta trädgårdar har den lite att göra. Därför blir en trädgårdstomte lätt rund om magen.”

Behöver man verkligen alla dessa sorters tomtar? Är det någon, någonsin, som använt is-tomten i spel? Är det någon som använt en tomte … alls? Jag blir helt matt av alla småttingar. Sju sorters tomtar … det låter som något som borde finnas på en kinarestaurang, inte i ett rollspelmagasin.

Zonen

Konstiga teddybjörnsliknande varelser till Mutant som kallas gekkoer, designade enligt samma tanke som rubbitar: gulliga mordmaskiner. De anfaller gärna med blåsrör. Helt enkelt ytterligare ett av Äventyrsspels alla småfolk.

Övriga artiklar

Biljakter till Chock (”En biljakt utspelar sig oftast längs en vägsträcka”, skriver Ulf Zindermann). Kampanjtips till Sagan om ringen-rollspelet.

Äventyr

Genlab Alfa till Mutant 2. Av Michael Petersén. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tycka om detta äventyr. Det innehåller robotar som låssas raka sig, en muterad ödla som kan spruta eld, test för att avgöra om rollpersonerna är intelligenta eller ej, en bilkyrkogård. Helt enkelt det mesta man kan kräva av ett Mutant-äventyr. Men jag tror inte att jag skulle vilja spela det. Konceptet ta-sig-in-i-fornbunker känns lite gjort. Till och med för att vara 1987.

Öh va?

För första gången någonsin finns det hela två äventyr i Sinkadus. Det andra heter Drakflöjten och är skrivet av Gunilla Jonsson till Drakar och demoner Expert. Det är en direkt fortsättning på Spökgeneralen från nr 5. I Drakflöjten dyker det, tro det eller ej, upp en drake. En kinesisk drake till råga på allt. Han är en hård jävel: ”Om rollpersonerna är så dumma att de anfaller honom sveper han till den som kommer först med svansen så att han [rollpersonen, antar jag] slängs mot en klippa (16T6 i skada).” Han har 200 i STY och är en hejare på botanik (!). Det hela förtas lite av att han heter Oolong, som även är en tesort.

Drakflöjten avslutas storstilat med ett besök i dödsriket — där rp själva kan förvandlas till andar om de inte passar sig — och en strid mot värsta demonen som heter … Yakitori.

Yakitori.

Titta, jag ljuger inte!

Ja, Gunilla Jonsson döpte slutbossen efter en maträtt där kycklingbitar träs på spett och serveras med grönsaker och en salt sås. Jag misstänker att diskussionen på redaktionen gick såhär:

Gunilla: Är det ok om jag döper en demon som slåss med två tvåhandssvärd efter en kycklingrätt?
Michael Petersén: Nja, vore inte typ ”Arkonten” ballare?
Anders Blixt: Tyst! Jag är upptagen med att skissa på ett spel jag tänker spelleda i Kabul om 22 år.
Gunilla: Yakitori it is …

Man får anta att det japanska köket inte hade slagit igenom i Sverige än, och om jag länge haft misstankar om att Äventyrsspel och Sinkan bara var ute efter att driva med sina läsare så är de nu bekräftade. Jag säger det: De drev med oss hela tiden, och vi fattade nada.

Insändare

Osäkerheten bland svenska rollspelare är slående. Man vill ha en auktoritet, någon som säger åt en hur man ska göra. Rollspelsfantasten Nisse skriver: ”När jag letade efter regler för nunchaku kunde jag inte hitta några. Hur gör jag i en sådan situation? Gör jag mina egna regler, eller ska jag skriva till er och klaga?”

Kalle Knutas känner en liknande oro: ”Får en SL hitta på hur mycket han vill om saker som finns i hans värld? Till exempel nya yrken, besvärjelser och monster.”

Redaktionen svarar med olika versioner av ”Hitta på själv, för fan.”

I Klubbspalten hittar vi fler ”hårda” föreningsnamn — White Wizard (och konkurrenten Power of the White Wizard), Warrior, Den Svarte Samurajen, Nightfighters — men även lite udda saker som Fantasy Game Society of the Flying Dragon, Sårade enhörningen, TRÄSK och Spelklubben Meningslös Fritid.

Jonas Almeling vill köpa hemmagjorda äventyr till DoD, Mutant och Chock. ”Observera rimliga priser.” Hoppas att han inte blev blåst.

Reklam

Tradition i Stockholm vill kränga Call of Cthulhu (189 kr), Paranoia (129 kr) och Warhammer Fantasy RPG (216 kr).  De berättar även att  de har en telefon-hotline ”för senaste nytt på spelfronten”. Jag undrar vilken sorts förvirrade samtal de fick dit.

Dessutom:

sink6faks3ny

Illustrationer

Många och snygga. Den starkaste omgången illustrationer i något nummer av Sinkadus hittills.Okej, alla kanske inte håller måttet, men viljan finns där.

sink6faks2

Annars inte så mycket att orda om.

Omdöme

Det börjar ta sig. Redaktionen verkar ha hittat rätt ton och stil för ”nya” Sinkadus, eller i alla fall en ton som fungerar.

De gamla knasartiklarna om hur bord ser ut på värdshus lyser med sin frånvaro. Det märks att tidningen numera har aningen högre ambitioner än att bara publicera vad som än råkar postas till dem.

Det är förvånande hur ålderdomligt språket i tidningen ofta känns, speciellt bland insändarna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är … En del ordval känns bara så formella.

Sinkadusmåndag, del 5

Sinkadus06cover

Yes, så var det äntligen dags för den femte Sinkadusmåndagen. Bra va?

Sinkadus nr 5 (september 1986)

Omslag
Don Maitz har gjort detta omslag (även om han blir kreddad som ”Don Maintz” i redrutan). För att vara ett omslag till ett Japan-nummer så känns motivet märkligt ojapanskt. Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988. Mängdrabbat?

sinkadus05

Ledare
Olle Sahlin, 30, gör entré. ”Olle var tidigare svenskalärare, men har nu bestämt sig för att sats på något nu nytt. [sic]”

Hemmafronten
På nyhetssidan ”Hemmafonten” får man reda på att redaktionen fick över 600 monsterbidrag inskickade till sig efter att ha avslöjat att de planerar en Monsterboken 2. ”Det mest populära förslaget var Balrog, som vi ett tag fick 2-3 stycken varje dag av.” För att vara en hobby som skryter så om sin fantasirikedom är ju detta pinsamt fantasilöst.

Arkivet
Temat för det här numret av Sinkadus är Japan. Gunilla Jonsson har anpassat Drakar och demoner för japanska äventyr, med nya yrken, vapen, monster och magi. Det är en salig blandning, speciellt bland monsterna där örnar får dela spaltutrymme med spökkrigare. Jag har aldrig riktigt förstått den där fäblessen för stats på vanliga smådjur som Äventyrsspel i allmänhet ägnade sig åt. Det känns bara som utfyllnad.

Zonen
Till Mutant dyker det såklart upp japanska vapen. En lajatang gör 2T8 i skada, etc. Dessutom lite nya varelser (ultratigern är typ en vanlig tiger, fast hårdare), fallregler och info om rättsväsendet i Pyrisamfundet. Jag imponeras ständigt av den mängd av, och bredd på, material som redaktionen lyckas klämma in på två ynka sidor. Det finns liksom ingen respekt för att saker ska hänga ihop, ha ett tema, eller bara vara lättillgängligt. Artiklarna bara kläms in där de får plats.

Öh va?
Inget japan-nummer utan ninjor. Gunilla Jonssons artikel ”Döden ur mörkret” är jordnära och fokuserar mest på ninjans historia och traditioner, och inte så mycket på mad skillz. Till Chock finns dock en artikeln om vampyrninjan. Ja, vampyrninjan. Även kallad dödsninjan. Vampyrninjan alltså är sorts vampyr … som också är ninja. ”Den främsta experten på stridskonst i Japan, kanske rentav i hela världen.” Utomordentligt töntig artikel. Välskriven, men töntig. Ninjatöntig.

Äventyr
Gunilla Jonsson fortsätter leverera japantexter. I äventyret ”Spökgeneralen” ska rollpersonerna försöka ta reda på vad som hänt länsherren Sugimoto (samma namn som en mycket känd fotograf, för övrigt) som börjat bete sig så konstigt. Det visar sig att han har blivit besatt av ett hämndlystet spöke. Tips till äventyrskribenter: Det är inte bra att avslöja ditt äventyrs handling redan i titeln.

Insändare
Albert Forssell tycker att Sinkadus har blivit snyggare men att ”Det har kommit amerikansk kommersialism över det”. Ett påstående som ignoreras helt i redaktionens svar. Temat ”Äventyrsspel har sålt sin själ” kommer att bli ganska vanligt på insändarsidan i framtiden.

Annars är det mest lite småplock. Någon vill ha mer tennfigurer i tidningen, en annan tycker att det finns konstigheter i äventyret Järnringen, och ytterligare någon kommer med skarp kritik mot föregående nummers artikel om det victorianska England.

I klubbspalten fortsätter föreningsnamnen att frodas: The Zombies, Dragonfire Society, Mörkerherren, Black Wizard, Dragon Hunters. Ju hårdare, desto bättre. Vissa undantag finns dock, så som kryptiska RS-S.U.P.(W). Ibland hittar man även oanade livsberättelser:

”Rollspelsklubb i Etiopien söker äventyrsbrevväxling. De spelar Chock, Mutant, Drakar & Demoner, Expert, D&D Basic, Expert [igen], Advanced. Adress: Binky Ståhl, UD”.

Det är glädjande att självaste Utrikesdepartementet rycker in för att rädda äventyrstörstande exilsvenskar. Jag undrar hur många svar de fick.

Illustrationer
Det är förvånansvärt få illustrationer i det här numret, trots att det finns hela tre illustratörer: Stefan Kayat, Stefan Thulin och Nisse Gulliksson. Det finns ingenting som riktigt står ut.

Reklam
Lekbiten i Umeå är ”Bäst i sta’n på SPEL”. Jag undrar om de hade särskilt stor konkurrens om titeln.

Omdöme
Ett stadigt nummer. Det första temanumret av Sinkadus någonsin. Redaktionen laborerar lite för mycket med olika färger och jox för att det ska vara riktigt behagligt att läsa tidningen. Vit text på svart bakgrund, svart text på grå bakgrund, svart på orange … Det ger ett splittrat intryck.

Tidningens redigering är i allmänhet en sorglig historia. Olika textstorlekar, spaltbredder och radavstånd trängs sida vid sida. I framtiden kommer vi även att få se ren hiskliga placeringar av bilder. Dessutom pendlar antalet bilder — och storleken på bilderna — mycket från nummer till nummer. Ibland är det textspäckat som bara den, ibland ligger stora maffiga illustrationer och skräpar på var och varannan sida.