Sinkadus nr 9 (augusti 1987)
Omslag
Michael Whelan. Fan, det är så att man längtar tillbaka till de första numrens amatörism när man ser detta. ”Brother assassin”, som bilden heter, sägs enligt auktoriteter så som Jesus, Buddha och Mohammed vara Whelans sämsta kreation. Han målade den tidigt en juldags morgon när han var hög på valnötter. Och vem är jag att säga annat?
Jag är inte heller helt övertygad om det smarta i att ha röd och vit text på en gulaktig bakgrund.
Den enda trösten är att Sinkan har kostat 25 kronor sedan nr 4. Tyvärr kommer den inte att göra det i så många nummer till. Äventyr kommer att sälja sig och bli giriga rovkapitalister. Det var bättre förr, när det fortfarande var coolt att spela rollspel.
Ledare
Presentation av några nya medarbetare: Dag Stålhandske, Eva Jangö, Ingemar Wiklund. Även: Olle Sahlin gillar tåg.
En jäkla tråkig ledare, helt enkelt. Man kan inte anklaga Fredrik för att sticka ut hakan i onödan i sina texter, den saken är klar.
Hemmafronten
Enkätsvar! Och analys. Man vet att man har att göra med ett monopolföretag när de ger resultatet av sina marknadsundersökningar till alla som har 25 bagis.
Drygt 1700 svar ramlade in på enkäten som delades ut i nr 7, så Äventyrsspel kan nu dra några slutsatser som svenska rollspelare. Det känns som om tiderna har förändrats sedan dess:
- ”Det finns en stor skara rollspelare som tydligen avskyr datorer och datorspel”. Trots att 59% av läsekretsen uppges äga en dator. Idag tror jag inte man kan hitta en enda rollspelare som av princip avskyr datorer.
- 47% spelar även engelska rollspel. Undrar vad den siffran ligger på idag. 97%?
- ”En typisk Sinkadus-läsare spenderar cirka 20 timmar varje månad med att spela rollspel”. Inte nog med det: 11% spelar mer än 41h/mån. Jag har en misstanke om att även dessa siffror är betydligt lägre idag, i och med att medelåldern på rollspelare har ökat.
- Ett av enkätsvaren på möjliga framtida ”spelnamn” var tydligen ”Supermännen”. Det fick ”ett ganska svalt mottagande”, vilket jag antar är en underdrift då det i nästa stycke står att postskörden innehöll ”hatbrev för att vi vill ge ut Supermännen”. Numera är det få som fnyser åt superhjältespel.
Men man anar att det i alla fall är en sak som är sig lik, då som nu: rollspelare är ena jäkla töntar. 🙂
Dagens ”Partisan”-försening: ”Vi var beslutat att skjuta Partisan på framåt i tiden och prioritera Samuraj och Efter Ragnarök istället”. Ett ödesdigert beslut.
Insändare
Bästa frågan kommer från Carl M: ”Hur hittar jag på synska drömmar till mina Chock-äventyr?”.
Numrets besserwisser-pris går till Peter Bloch: ”I Monsterboken 1, sid 69, beskrivs den mytologiska varelsen Gryphus severus. Denna är felaktigt betecknad som grip. I själva verket rör det sig om varelsen opinicus, en släkting till gripen.” Därefter följer en lång redogörelse som skillnaderna mellan de två varelserna, så som att en opinicus har björnsvans, medan en äkta grip har lejonsvans. Det roliga? Att redaktionen ger Bloch rätt.
Björn Hellqvist (?) tycker att Äventyrsspel marknadsföring riktar sig till ”spelare i nedre tonåren” och fokuserar för mycket på ”häftighet och effekter”. Redaktionen svarar att eftersom 85% av Äventyrsspels kunder är 13-17 år så vore det puckat att inte vända sig till dem. Jag tycker det är intressant att så många insändare på ett eller annat sätt tycker att rollspelsmakande ska vara en ideell syssla. Det är fult att tjäna pengar, oavsett hur lite.
- Bästa föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Dwarfs on fire.
- Minst lämpliga föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Suicide & Sorcery
Arkivet
Dag Stålhandske fortsätter att profilera sig som Sveriges främsta drakexpert i smidigt betitlade ”Äventyrarens introduktion till drakkunskapen”. Det blir en massa sidor om drakar. Undrar hur många spelledare som använt infon om drakarnas parningsbeteende. Jag blir lite trött av att alla skribenter alltid envisas med att skriv artiklar som tar upp allt. Men det jobbigaste med artikeln är att drakarnas inre väsen beskrivs med ord som ”nàsh” och ”taalnàsha”, vilket översätts med ”status” och ”maktkamp”. SLUTA HITTA PÅ ORD SOM INTE BEHÖVS. Det är ett oskick.
Eva Jangö lever i villfarelsen att rollspelare bryr sig det minsta om hästar. Hon skriver insatt som saker som skötsel, hur man väljer en häst, hästars personlighet, och vad man ska tänka på när man besöker hästhandlaren. Nu råkar det ju tyvärr vara så att 99% av alla rollspelare i hela världen fullständigt skiter i hästar. Deras intresse kan enklast spaltas upp så här:
- Har min rollperson en häst?
- Om ja, kan jag använda hästen i strid?
Allt annat är ovidkommande.
Zonen
Muterade rävarna Castor och Pollux presenteras. De är prisjägare och — du kan aldrig gissa — tvillingar. Oh well. Det coolaste med dessa rävar är såklart att de är mentala tvillingar, alltså en person i två kroppar. En gång i tiden försökte jag spela en sådan rollperson (två ekorrar), men det gick sådär. ”Mental tvilling” är en sån där mutation som funkar bättre som idé än i spel.
Regelfunderingar
Ny spalt! Anders Blixt diskuterar ”olika komplicerade problem”. Regelproblem alltså, inte relationsproblem eller sex eller så. Det verkar som om reglerna för hältepoäng har givit spelledare runt om i landet många sömnlösa nätter. Specillt känslig är frågan hur mycket man kan öka sina grundegenskaper med hjältepoäng. Blixt hugger dolken i ryggen på alla powergamers och skriver ”rasens högsta värde för grundegenskapen + 10”. Fy vad nedrigt, nu kan ju min rollperson bara ha 28 i alla värden. Då är det inte lika roligt att spela, ju!
Övriga artiklar
Anders Blixt visar sig vara en pionjär. I artikeln ”Transporter” lanserar han steampunk till DoD och SRR, långt innan steampunk vad coolt, eller ens hade ett namn. Han ritar upp ett alternativt Midgård där dvärgarna uppfann järnvägen, och Saruman ångloket. The rest is history:
Med gondoranskt kapital och dvärgisk sakkunskap kom så Stora Nordjärnvägen till stånd, på tvären över Eriador via Tharbad till Bri, och Gondor-Rohanbanan mellan Minas Tirith och Erodas …
Blixt spånar också att i DoD så kan tågen drivas av ”SALAMANDER E3 (med NEXUS och PERMANENS)” — så länge eldstaden är gjord av mithrill, så klart.
Slutligen dunkar han fram en helsida med regler för hur man slåss på tågtak.
”Transporter” är en helt underbar artikel och bevisar en gång för alla att Anders Blixt är en frikkin hjälte.
Äventyr
”Radagasts hopp” till SRR, av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund är säkert ett jättefint äventyr. Men efter att ha läst det kommer jag bara ihåg en enda sak. Den här kartan:
Jorå, så att…
Öh, va?
Det händer inte ofta, men ibland kan jag känna att jag just förlorat en hel knippe SAN bara sådär, rak av. I dag är en sådan dag, och anledning heter ”Kanoner”, av Ingemar Wiklund. ”Kanoner” handlar om kanoner i Mutant-världen. Så långt allting bra.
Men. Jag orkar inte ens citera texten, så jag scannar in några lämpliga passager. Här:
Och så fortsätter det i fem sidor. Det blir allt värre för varje stycke – jag pallade inte ens att scanna in de värsta delarna. Joförresten, ni förtjänar också att lida:
Hur hur HUR tänkte de ansvariga på Sinkan när de gav tummen upp till denna artikel? Den är helt vedervärdig. Kanonen, ja, jag fattar. Kanoner kan vara schyssta i ett rollspel. Action, liksom! Men detta? Denna onaniolycka av matematiska formler och pettimeterregler? Artiklen har inget existensberättigande. Efter att ha läst den har man ingen, ingen, lust att någonsin använda en kanon i något rollspel. Någon på redaktionen borde ha reagerat, sagt ”Öh … ska vi verkligen trycka detta hära?” Hade alla vettiga människor semester?
Det är klart det ska finnas regler för kanoner till Mutant. Det är lika klart att Ingemar Wiklund inte var rätt person att skriva dem.
Reklam
Äventyrsspels Drakar och demoner-romanserie använder konsekvent ”fantasy” som genrebeteckning. Bokserien är en ”fantasyserie”. Kolla in annonsens här till höger (jag gillar speciellt att det står ”NY STARK ROMAN VARJE MÅNAD”).
Illustrationer
Ett svagt nummer på bildfronten. En del snygga kartor (*host*) men inte så mycket mer. Tobias Green gör ett bra jobb att bildsätta den vedervärdiga kanonartikeln (rubbitar som skjuter kanoner kan aldrig bli fel). Åke Rosenius har ännu inte hittat sin form, men bidrar med några vacklande illustrationer till främst SRR-äventyret.
Men detta nummer innehåller en liten överraskning: Thomas Arfert gör debut i tidningen! Han namn står under ”Illustrationer” i redaktionsrutan, i alla fall. Jag kan dock inte hitta vad det är han har ritat.
Omdöme
Det här är det galnaste numret än så länge. Jag har aldrig stött på så mycket tokigheter på så få sidor förr. Det var verkligen svårt att utse numrets ”Öh, va?”, för konkurrensen var så hård. Nr 9 är förvisso en mycket ambitiös tidning, men ambitionen är tyvärr helt missriktad. Istället för en massa schystta artiklar blir det en orgie i detaljer av vars like vi tidigare aldrig skådat. Vi får se hur det artar sig i följande nummer, men jag hoppas innerligt att nr 9 markerar slutet för pettimeter-skolan.
Sugen på fler Sinkadusmåndagar? Klicka här.
Ho, ho, ho
Tjejen undrade vad f-n jag hade på skärmen när jag zoomade in kartan.
Hi, hi, hi
Nä, tala om (illa) dold marknadsföring riktad till pojkar 13 – 17 år ;). Å andra sidan missade jag den helt då det begav sig…
Jag var typ 12-13 när jag tittade på kartan och tänkte ”vänta nu lite… känner inte jag igen det där från nånstans?” (nej, jag hade sett det i en bok).
Kanonerna är troligen det härligaste som sinkadus nånsin publicerat. Men som barn fattade jag inte riktigt hur dumt det var, jag utgick från att de som var äldre, typ 15, använde sig av de reglerna utan problem.
Jag var 15. Jag å min sida trodde att de som var 18 år gladde sig åt artikeln och inte gjorde annat än räknade ut projektilers banor.
Sinkadusmåndagarna är tveklöst årets kulturgärning så här långt! Skyhög nostalgifaktor, och dessutom kul att se så många från Äventyrsspel bland kommentarerna!
Angående nummer nio måste jag säga att jag faktiskt alltid gillat omslaget, men vad gäller illustrationerna: visst är det Håkan Jonsson och inte Åke Rosenius som illustrerat (eller har jag fått något om bakfoten)?
Hästartikeln kom definitivt aldrig till nytta för min del… minns att jag tyckte det var smått vansinnigt att för varje häst som rollpersonerna hade var man i princip tvungen att ha minst en extra häst bara för att bära med sig maten till de ursprungliga hästarna…
Stålhandskes drakdödarnovell i nummer sju gillade jag skarpt på den tiden, däremot fastnade jag aldrig för artikeln om drakar.
Och kanonartikeln… den är egentligen så bisarr att jag knappt vet var jag ska börja… (men rubbitarna med trädstamskanonen var däremot cool!)
Well, läste man hela kanonartiklen kom man fram till att det bara var ytterst lite man kunde kunde kondensera ut och, ja ANVÄNDA… 🙂
Tågen kom också väl till pass. Dvärgarna i icke-riket mellan Berendien och Jorpanga ( i mitt Ereb där de två ostra Furstendömena Sarland och Norl var ständigt krig med varandra).
/K
Haha! Det känns som väldigt mycket har hänt sedan Sinkadus dagar. Rollspelen har blivit både mer genomtänkta och strömlinjeformade. Samtidigt så har antalet spelare sjunkit dramatiskt. Man blir verkligen avundsjuk när man läser om hur många anställda som fanns på Äventyrsspel och hur många personer som svarade på deras enkäter. Helt otroligt!
Jag tycker ändå att omslaget är helt okej. Då är kanonartikeln mycket mer av ett bottennapp.
1700 svar. Det är inte lite. Hur stor var upplagan för Sinkadus vid den här tiden?
Jag har för mig att max-upplagan på Sinkan var 8000 ex. Men mitt minne kan spela trix med mig gällande detta.
Någon som har koll på Fenix upplaga, så vi kan få något att jämföra med?
Jag vill minnas att jag tog till mig den där tågartikeln när jag läste den. Det slutgiltiga resultatet (tillsammans med en eklektisk hållning till vad man kunde ha i en spelvärld och för mycket Final Fantasy VI-spelande) blev att jag vid femton års ålder satt med något mycket Eberronliknande till Drakar och Demoner.
Kanoner. Ett bortglömt ångest fyllt kapitel från min barndom. Det värsta är nog att vi (som trettonåringar) verkligen försökte använda reglerna. Fy fan vad vi slet utan att komma någonstans.
Jag tycker om kartan över ”Klyftan i lönngången”. Äventyret minns jag inte. Däremot den fullständigt meningslösa artikeln om kanoner. Undrar hur många som laddade sina trästockskanoner, fyrade av och var nöjda med att de valt Särskild Matte? Oavsett vilket är jag säker på att de idag alla bär cykelhjälm.
Intressant som alltid. Inte konstigt att kanonreglerna skapade huvudbry. Man måste åtminstone ha kunskaper motsvarande gymnasiets kurs B i Fysik för att få ut något av den och även om man, som jag som fysiklärare, har detta, så är det helt meningslöst i spelsammanhang. Det hade varit så mycket enklare om författaren hade gjort en tabell över olika kanoner och deras kalibrar.
Jag hade inte fått mycket ut av den där artikeln förutom ett tvång att lära mig mer matematik (nu fick jag det i alla fall). Om det är någonting som rollspel har gjort är att det gjorde mig motiverade att förkovra mig i allt möjligt. Kanske inte hästar då.
Härlig läsning!
Sink omslagen 2-4 är nog mina absoluta favoriter!
Kartan i nr 9 måste jag missat…spelade ju inte SRR…heller.
Mad Matt. Upphovsrättsproblem innan Pirate Bay, Internet osv. Där satt man med sin C64/128 och trodde Hober var ok att stjäla men inte Balrog…men Mad Matt lurade tydligen alla Hollywoods jurister tydligen. Var artikeln inte dessutom illustrerad med en bild på Mad Max från filmen? Minns att min morfar ringde Green för att få tillstånd att använda hans upphovsrättsligt skyddade ”apa som mekar med parkeringsautomat”. Första gången jag hörde talas om att man inte bara kunde ta schyssta bilder. Vad hände med Sinkadus-måndags Sink nr 6 förresten? Upphovsrättsproblem?
Del 6? Här: http://www.piruett.se/2009/02/16/sinkadus-mandag-del-6/
Tack, fanns inte på den lista jag fick upp och hittade den inte heller.
Kartan är onekligen oväntat eh …intressant… så här 20 år senare. Tomas Fribergs oslagbara illustrationer som vanligt. Har för mig att någon på Sinkadus roade sig med att helt fräckt signera dem som om de själva hade tagit fram dem efter att enbart ha rastrerat dem.
”Björn Hellqvist (?)”?
Jodå, det vad DEN Björn. Han hade alltid väldigt många åsikter om vad vi sysslade med Ä-spelskontoret,
”pålar”… fniss fniss.
Faktiskt ett av mina favoritomslag, jag tycker det utstrålar en bra Mutant-stämning. Drakartikeln tycker jag är tankeväckande, som nästan allt Dag Stålhandske skrev, och kanske numrets höjdpunkt. Brevspalten är ovanligt gnällig, till och med för att vara Brevspalten! Transportartikeln är den sortens jordnära så-här-fungerar-saker-artikel som var typisk för Anders Blixt och väldigt nyttig för en rollspelare i nedre tonåren som ytterst sällan varit utanför sin Stockholms-förort och har en väldigt dimmig uppfattning om hur lång tid det skulle ta att gå till Säffle, än mindre hur lång till det skulle ta i en medeltida värld med dåliga vägar. Av samma anledning gillar jag faktiskt artikeln om hästar! Kanonartikeln är som många påpekat underbart idiotisk! Det roliga är att illustratören har fattat hur oanvändbar den är, se illustrationen på sid 40 på en stackars rollspelare som inte får ihop matematiken. Roligast är en liten passage i äventyret Radagasts Hopp om en flock fladdermöss beteende. ”Anfallet upphör så snart sällskapet flyr ut ur grottorna, släcker ljusen eller om några av fladdermössen förolyckas.” Så en stor och hysterisk fladdermusflock tar typ en tyst minut om ett par av fladdermössen dör? Sorry, ”förolyckas” ska det vara…
Skrattade rejält när jag såg kartan. Jag var väl en 11-12 år när den kom så jag såg den bara som en karta över en grotta där det var mörkt och fuktigt.
Kanonerna: Grymt bra regler, när jag väl satte mig ned åtta år senare och skrev ner allt på ett exel-dokument. Man kunde skriva in vad man ville där. Hur lång, tung eller vilken skada man ville ha på kanonen och vips var allt uträknat, pris, vikt och skada.
Håller på och läser om Sinkadusmåndag igen. Den är så bra, så bra. Känner att du, Magnus so far nådde sin peak iom denna serie. Du skriver fortfarande bra, men jag är övertygad om att du kommer hitta en ny väg att kanalisera dina skills på samma vis. Sen är ju naturligtvis ämnesvalet av stor betydelse och ett mer relevant ämne än Sinkadus är ju oerhört svårt att finna…
En intressant detalj i reklamen för romanerna är listan på ”de sex ”första titlarna i serien”, där nummer sex är ”ännu inte bestämd”!
Fantastisk bildtext till klyftan i lönngången:
När orcherna kommer fram kan de bara attackera två i taget…
http://www.dartmoorponny.org/
Vad Eva Jangö pysslar med idag.
Och om jag inte har missförstått det så är Eva Jangö dotter till Jan Jangö (1921-2007), en man som inom den svenska teknikhobbyn (t.ex. modelljärnväg) åtnjöt minst lika hög status som Anders Blixt inom den svenska rollspelshobbyn. (Nog borde det finnas ett gäng figurspelare som multiklassar med mj?)