Sinkadusmåndag, del 17

Sinkadus nr 17 (februari 1989)

Omslag

Från nakna kvinnor till nakna män. Säga vad man vill om Sinkans omslag – de försöker i alla fall tillgodose alla läggningar hos läsarna.

Artist: Frank Frazetta. Så klart.

Ledare

Fredrik Malmbergs sista ledare. Han lämnar över rodret till Olle Sahlin från och med nr 18. Oh, the humanity!

Hemmafronten

Man ska inte skämta med rollspelare. I förra numret av Sinkan ordades det om äventyret ”Bland tomtar och troll” som bara skulle finnas till försäljning den 24 december. Givetvis var detta ett skämt, något som många rollspelare inte riktigt fattade. Traditionsbutikerna blev stormade, etc. Som sagt: rollspelare har ingen humor.

Anders Blixt ger en statusuppdatering (nej, inte på Facebook) om Ad astra, eller ”Mutant i rymden”. Spelet existerar bara som ett utkast – ”en översikt över solsystemet 1957-2120” – och kommer inte att publiceras under 1989. Resultatet, Mutant Rymd, kom inte ut i butikerna förrän 1992.

Ett annat projekt på g, som det dock inte blev så mycket av med, var Bland ruinerna – en Mutant-modul om Skandinavien just efter civilisationens fall.

De förbjudna zonerna är stora och ingenstans härskar lag och ordning. Befolkningen är indelad i bofasta och nomader. Det finns en hel del fynd och de som förstår sig på högteknologi kan lätt bygga sig en maktposition.

Det har verkligen varit intressant att se hur den produkten sett ut i verkligheten. (EDIT: Typ så här.)

Arkivet

OMG! En ny, ännu fulare, vinjett till Arkivet:

Jösses. Notera ninjan till höger. Ständigt dessa ninjor.

Den första artikeln som fick stoltsera med denna vinjett var ”Häxkonster – en ny magiskola till Expert” av Alexander Armiento. Häxkonster var länge en av mina favoriter bland magiskolorna, även om jag först kom i kontakt med den i Magiboxen. Med besvärjelser som FRAMKALLA VÅRTOR och KLÅDA är det nästan omöligt att inte ha roligt på ett spelmöte. Jag är inte säker på att mina medspelare på den tiden tyckte lika dant.

Artikel nr 2 är ”Äventyr i vildmarken” av Henrik Strandberg. Vad kan man säga om den? Den tar upp en fråga jag som själv grubblat på på sistone: hur skildrar man långa resor utan att det blir tråkigt? Tyvärr ger Strömberg inte mycket till svar. Råden är mest av arten ”Se till att någonting händer!”, följt av just lite olika exempel på vad som kan tänkas hända. Stråtrövare, djur, kannibaler.

Men artikeln tar inte upp själva kärnan till problemet, nämligen att resor och reseskildringar i rollspel ofta blir tråkiga för att de utgör ett avbrott från den egentligen handlingen. Om man rollpersonerna reser från punkt a till punkt b för att där konfrontera den onda bagaren Dasilva, så är allt som händer på vägen egentligen bara distraktioner för spelarna. Jag undrar fortfarande hur man kan skapa en känsla av att lång tid passerar under en resa, utan att spelarna samtidigt tappar fokus.

Övriga artiklar

Erik Granström har skrivit en artikel med den diskreta titeln ”Den lille metafysikern – en handbok för amatörgudar”. Den följer en pedagogisk stil som är ganska vanlig i Sinkadus, nämligen att inte ge någon som helst introduktion eller bakgrund till artikeln. Vad är det tänkt att man ska använda den till, liksom? Det verkar vara en artikeln om hur man skapar sin egen gudavärld till sitt rollspel, men jag är långt ifrån säker. Det är snack om olika principer, om grundläggande motsättningar i universum och om etik. Kanske är det en beskrivning av gudavärlden i Ereb Altor? Jag vet inte. Obegripligt.

Olle Sahlin skriver om arkitektur. Hur man som sl ritar en karta över en borg utan att det uppstår konstigheter så som att vägen till matsalen går genom kungens sovrum, eller att planritningen är så konvulterad att det är omöjligt att hinna till toaletten om det brådskar mitt i natten. Störtskön artikel.

Thomas Höglund kör också på i arkitekturens spår med sin artikel ”Jaktvillor i Skandinavien”. Till Mutant. Artiklen är faktiskt exakt så tråkig som titeln antyder.

Dessutom: Nya regler till SRR (blä) och denna lilla serie:

Äventyr

”Gripeborgs hemlighet”, av Henrik Strandberg. Ett äventyr till Ivanhoe som inte har någonting med medeltida riddare att göra alls, utan bara är ett klassisk grottkräl med skelett och spindlar och onda demoner.

Strandberg har även skrivit ”I stormens öga” till Stjärnornas krig som är den avslutande delen i en trilogi (del 1 och 2 publicerades i nr 13 respektive 15). Hur jag än läser detta äventyr kan jag inte uppbåda en åsikt om det. Det känns liksom som vilket äventyr som helst. Man blir lite jagad, man skjuter lite på folk, man försöker lista ut vem som vill döda en. Stormtrupper. Yada yada.

Zonen

Allmänt jox till Mutant: Fallskärmsregler, miniubåtar, ökendräkter, jättekängrucybimal, släpvagnar, vapenväxter…

Mutant tycks vara kreativitetens slask.

Insändare

Regelfixering debatteras i Brevspalten. Hans Pålsson tycker att det är en ”sjukdom” att vara för fixerad vid regler. ”Man blir nästan gråtfärdig.”

Erik Geijer berättar att han spelat rollspel så till den milda grad att han ”sumpat snöskottningen” och således fått utegångsförbud. Han söker nu tips för hur man bevekar ”gamla inbitska pappor” som ”påstår att man blir knäpp” av rollspel. Geijer berömmer även omslaget till nr 16, fast ”kanske lite för mycket kläder”.

Detta nummers Brevspalt är nog den längsta på länge. Men samtidigt den tråkigaste. Eller så är det kanske jag som börjar bli avtrubbad av att vecka in och vecka ut läsa om folk som undrar när någon produkt kommer, om Äventyrsspel vill ge ut ett äventyr, eller förfasar sig över vad någon annan skrivit om Monsterboken 2.

Reklam

Illustrationer

Barskrapat nummer på illustrationsfronten. Text text text. Man misstänker att redaktionen försöker spara in pengar, eller något. De enda bilderna värda att nämna är de som tillhör Stjärnornas krig-äventyret.

Omdöme

Redaktionen tycks ha haft problem att fylla ut tidningen. Fyra sidor insändare, fyra sidor småplock till Mutant, två halvdassiga äventyr … antalet kvalitetsartiklar i denna nummer är få. Minst sagt.

Kolla in fler Sinkadusmåndagar här!

Sinkadusmåndag, del 16

Sinkadus16faks — Illustration: Anders Gonzales, till äventyret ”Lettiskt intermezzo”.

Sinkadus nr 16 (december 1988)

Omslag

Boris Vallejos halvnakna bruttor är här för att stanna verkar det som. Det var förmodligen något som uppskattades mycket i pojkrummen runt om i Sverige.

En annan skön sak är att redaktionen återigen dragit ner antalet puffar på förstasidan. Här finns bara två stycken, och det känns betydligt lugnare än bara för något nummer sedan.

Ledare

Bokklubben (där man kunde prenumerera på Äventyrsspels fantasyromaner) är nerlagd. Tydligen ska resurserna i stället användas till att ge ut fler romaner. Hur nu det hänger ihop.

Hemmafronten

”För första gången har vi lyckats få ut sex nummer av Sinkadus under ett och samma år! Gosh, wow! Boy, oh-boy!”

Det är bara att gratulera, så här i efterhand. Sinkadus utgivningstakt har varit en ständig källa till självironiska kommentarer från redaktionen under åren som gått. Skoj att de äntligen lyckades nå upp till sitt mål.

Och plötsligt så blir det frågesport. Genom att svara på 25 frågor av typen ”Vem har taket från ett utedass som mössa?”, ”Vad är en zanderspetz för något?”, ”Vilka bodde i den Dansande tranas kloster?” och ”I vilket land hör Pyrisamfundets nationalsång egentligen hemma?” så kan man vinna en helårsprenumeration på Sinkadus. Yay!

Annat plock:

Äventyrsspels produkter har gått över till formatet G5, vilket tydligen ska göra produkterna billigare.
Det fanns under den här perioden tankar på att ge ut ett Ereb Altor-brädspel.
Förmodligen ett skämt, men ”Bland tomtar och troll” sägs vara ett äventyr som bara ska säljas den 24 december 1988. ”Ny tomtemagi, nya tomtevapen” … jag får migrän bara av tanken.

Arkivet

”Den sanna magin och dess utövare”, av Sven Andersson, är någon sorts upprop för att återföra mystiken till magikern. Som hjälpmedel för spelare och spelledare är den måttligt lämpad, eftersom inget av magisystemen i Äventyrsspels fantasyrollspel riktigt fungerar på det sätt som Andersson efterlyser. Möjligtvis kan man använda sig av hans tips om stil och attityd, men … bjäpps.

Plus: Nya besvärjelser till EDD och ett alternativt skadesystem till Samuraj (samma som i Ivanhoe).

Öh va?

Den här veckans pris i kategorin allt-måste-vara-med är ”Spåkonster” (Anders Blixt och Sandra Hurtig). Artikeln börjar med en kort introduktion: ”I alla tider har människor försökt läsa framtiden på olika sätt”. Därefter följer en lista lista på alla sätten.

Från geloskopi (att spå i skratt) och molybdomanki (att spå i ljudet av smält bly) till cyklomanki (spå i ett roterande hjul), kromniomanki (spå i lökar), och kritomanki (havrekakor)…

Nog för att artikeln är allmänbildande, men vad ändå in i häcklefjäll är det tänkt att man ska använda den till? Är den riktad till SL? ”Ni kommer till ett land där alla går omkring med ostar under armen, ty alla tror på tiromanki.” Eller är tanken att den ska ge inspiration till nya rollpersoner? ”Min rollperson är en hippomantiker, han spår framtiden i hästars gnäggningar och stampningar.”

Ett par exempel på hur man kan använda infon skulle inte ha suttit fel.

Äventyr

”Lettiskt intermezzo” till Mutant 2 av Anders Blixt. Klassiskt upplägg: en av rollpersonerna har en syster som har gift sig. Rollpersonerna åker för att hälsa på, upptäcker att huset är skövlat och systern kidnappad. Därefter: jakt!

Pluspoäng för att äventyret innehåller kosacker.

Insändare

Erik Granström inleder brevspalten med ett långt inlägg om gott och ont i rollspel där han bemöter kritik från Dag Stålhandske, som tydligen har tyckt att Svavelvinter är lite väl svart och vitt.

Shauguliterna uppfattas av de flesta … som mycket onda, därför att de saknar all medmänsklighet och inte skyr några medel för att nå sina syften, men de saknar inte motiv för sin ondska. […] Vidare saknar Svavelvinter en ”vit” motpol till ondskan. Spelarnas ursprung – Trakoriska riket – är snarare ett neutralt rike med rymligt samvete […]. Det krävs inte alls att äventyrarna är ädla hjältar. De ska bara vara förbannade på Shauguliterna, vilket även tjuvar lär kunna bli.
Erik Granström

Klubbspalten fortsätter för övrigt att leverera: Spelklubben RFSU ”söker kontakt med spelare över hela Sverige”.

Slaget om blodsgläntan

… är något så oväntat som ett helt litet brädspel mitt i tidningen. 2-4 spelare går loss på varandra med riddare, orcher, satyrer och alver. Karta och ark med urklippbara spelmarkörer bifogas. Spelbart? Förmodligen.

”Äventyrligheter”

Anders Blixt skrivit en liten guide för hur man bygger ett eget äventyr på bästa sätt. Han ger tips på olika berättartekniker, hur mycket detaljer man bör ”dunka in” och hur man gör för att binda ihop flera äventyr. Slutligen får läsaren ta del av lite olika idéer om hur man kan variera sina äventyr, exempelvis genom att låta rollpersonerna vara jättemäktiga, onda eller allmänt konstiga (muterade möss, irrbloss).

Fredrik Ström fortsätter med att ge SL ännu mer råd. Han har stöpt om ett introduktionsäventyr som han tycker är dåligt – ”Herubar Gular” i SRR – och förklarar steg för steg varför originalet suger, och hur mycket bättre det kan bli. Det här borde faktiskt vara obligatorisk läsning för alla äventyrskonstruktörer. Ström ställer framförallt den mycket kritiska frågan ”Varför skulle slottsherren sprida ut hemliga ledtrådar till sin egen skatt, i sin egen borg?” – ett fenomen som kan översättas till nästan alla spel och äventyr. Spelkonstruktörer går ofta för långt i sin iver att garantera att ingen spelare missar någonting.

Äventyrsspecialen fortsätter med Henrik Strandbergs ”Äventyrsmiljöer”, som handlar om hur man gör äventyr i stadsmiljö. Ok läsning.

Övriga artiklar

Sinkadus tar en titt på Rolemaster! ”Ett mycket realistiskt rollspel”. ”Mängder av tabeller simulerar i stort sett allt som kan hända”. I stort sett en positiv recension av spelet. Ganska torr och ointressant skriven, tyvärr.

Illustrationer

Min hjälte och husgud Håkan Ackegård gör Sinkadus-premiär. Woohoo! Kolla:

Omdöme

Nummer 16 var en ovanligt matig tidning. Intressanta artiklar står på rad, och de värsta konstigheterna hölls till ett minimum. Me like.

Alla Sinkadusmåndagar finns samlade här.

Sinkadusmåndag, del 15

Sinkadus nr 15 (oktober 1988)

Efter 14 omgångar av Sinkadusmåndag börjar jag bli lite trött, speciellt med tanke på att att jag inte ens kommit halvvägs till sista numret. Därför, för variationens skull, är den här måndagen vara lite annorlunda.

Jag kommer att göra en mer bildbaserad genomgång av tidningen. Tidigare måndagar har jag visserligen bifogat diverse bilder ur tidningarna, men i dag hade jag tänkt försöka ge er en inblick i hur Sinkadus verkligen såg ut för lite mer än 20 år sedan.

Håll till godo!

Så här har Sinkans innehållsförteckning sett ut sedan nummer 4. Olika färger, men annars är det få skilnader nr till nr. Det mysko är att varje post i förteckningen kan innehålla en hel massa olika artiklar, så den är egentligen ganska värdelös att använda för att orientera sig i tidningen.

Om man zoomar in på redaktionsrutan så avslöjas följande:

Även ledaren hade ett statiskt utseende. Då och då experimenterades med olika typsnitt, men på det stora hela innehöll den några större överraskningar. Den avslutades dessutom alltid med signaturen:

Ett annat stående inslag var ”Hemmafronten”.

Den sidan ändrade utseende nästan hela tiden. Logotypen var (mer eller mindre) konstant, men allt annat kunde förvandlas helt från ett nummer till ett annat. Gemensamt var bara att layouten alltid var ganska rörig, med text och bilder slängda lite huller om buller på sidan. Ovanstådende faksimil är ett ganska typiskt exempel.

sink15kattfolk — Illustration av Bengt Söderström till artikeln om kattfolk.

Nästan alla av tidningens illustrationer var svartvita, bara i undantagsfall dök det upp bilder i färg.

Spaltlinjer (strecken mellan textspalterna) var också något typiskt för Sinkadus. Med tanke på det minimala utrymmet mellan spalterna, inte mer än 13 mm, så var linjerna mer eller mindre en nödvändighet för att tidningen över huvud taget skulle gå att läsa. Redaktionen gjorde verkligen alltför att proppa tidningen med så mycket text som möjligt.

Placeringen av bilderna var ofta … sådär. Det var inte alls ovanligt att en bild, som ovan, slängs in mitt på en sida och bröt av texten mitt i en spalt, ja mitt i en mening. Läsbarheten blev så klart lidande, men det brydde man sig ju inte om på den tiden.

Brevspalten, ovan, var utan tvekan Sinkadus mest texttunga sida. Det helt otroligt hur mycket text som klämdes in där. Ofta rörde det sig dessutom om fler än en sida — ibland så många som fyra. Då snackar vi mycket text att tugga sig igenom.

Äventyren var alltid tryckta på ett grå bakgrund, av någon anledning. Typsnitt och dylikt anpassades beroende på vilket spel äventyret var till. Det här Stjärnornas krig-äventyret är ett bra exempel.

”Information från S.A.V.E”, som var vinjetten för Chock-material, hade alltid vit text på svart bakgrund. Ibland bara på den första sidan, men oftast på alla.Vad man än må tycka om alla olika stilar i samma tidning, så är det i alla fall tydligt vad varje artikel handlar om. Signalerna är inte bara stora, de är översvallande.

”Butiksguiden” var det stående reklamblocket i tidningen, faktiskt nästan det enda stället där annat än egenreklam visades.

Jaha, men innehållet då? Sinkadus 15 är faktiskt ett riktigt starkt nummer. Det finns en tävling om att göra Mutant- eller DoD-SLP där man ska välja ett namn och hitta på en karaktär. Vinsten är ett äventyr. Namnen är rätt sköna: Kurt Stereo, Träsk-Bim, Trejste med Styrstången m.fl.

Den mest intressanta artikeln är den om älvfolk (okänd författare). Den tar upp allt man behöver veta om alver och är skriven ur ett första persons-perspektiv. Artikeln förvandlar alver från arroganta skogsninjehippies till en riktigt intressant ras. Den mest spännande idén är att många alver strävar efter något som kallas ”panarmon”, vilket innebär total perfektion och mästerskap inom ett visst område. Alverna är dessutom väldigt hemmakära varelser som känner sig stympade utan sin familj. De är icke-materialister, våldshatare (fast bra på att slåss), extremt tålmodiga och ser sig själva som naturens väktare. Okej, vid närmare eftertanke så är alverna fortfarande skogsninjehippes, även efter denna artikel, men nu har man som spelare lite mer kött på benen att gestalta sin karaktär. En av de bästa och mest välskrivan artiklarna i Sinkan hittills.

En annan favorit som dyker upp i detta nr är kattfolket (beskrivna av Anders Blixt). Jag älskar katter, således diggar jag alla katthumanioider. Kattfolk är som katter, fast på två ben. De är nyfikna, hagalna, lekfulla, överlägsna och lever efter devisen att själv är bäste dräng. De flesta kattmän är jägare med en teknologisk nivå som motsvarar stenåldern och utan någon egen konst eller kultur. Klockrent, om jag får säga det själv.

Även en tredje ras, vättar, beskrivs men är inte alls lika intressant som de andra två. Urban Konradsson heter författaren.

I övrigt så finns det lite nya besvärjelser, en genomgång av engelska rollspel och idéal och magi i Midgård. En artikel om Ereb Altors universum – planeter och stjärnor och sådant – är också intressant läsning. Här lanseras idén att Altors poler består av eld respektive is.

Allt som allt är nr 15 en riktig höjdartidning.

Sinkadusmåndag, del 14

Sinkadus14cover — Illustration: Stefan Nagty, till artikeln ”Ner i underjorden”.

Sinkadus nr 14 (augusti 1988)

Omslag

Det dröjde länge, men till slut kunde inte ens den tappra Sinkadusredaktionen stå emot längre. Frestelsen blev för stor, och de smällde upp en bystig ”donna” på omslaget. En donna som rider en varelse med mycket suspekt utseende. Suggestivt, liksom.

Oh well.

Givetvis är det Boris Vallejo som ritat.

Ledare

I detta nummer orerar Fredrik Malmberg om speltester. Hur de går till och sånt. ”Det viktiga är att man får ett ordentligt grepp om hur reglerna fungerar.” Jäpp.

Hemmafronten

Det blir intet Partisan. Ja, nu är det officiellt. Det bidde inget.

Det finns två skäl till beslutet, det ena är att vi har tagit oss en ordentlig titt på på de spel vi har och vilka nya produkter till dessa som vi vill göra, och kom då fram till att ytterligare ett rollspel just nu skulle ta bort för mycket resurser från de spel vi redan har på marknaden. Det andra skälet har med ett visst aktuellt lagförslag att göra — så som situationen är nu är vi inte riktigt säkra på om Partisan är rätt spel att ge ut just nu eller inte.
Olle Sahlin

Där ser ni – självsanering fungerar!

Personligen tycker jag att ett icke-existerande Partisan är betydligt mer spännande än vad ett färdigt spel någonsin kunde ha blivit.

Arkivet

Oj oj oj. Arkivet har bytt stil. Detta måste vara den mest utrymmeskrävande vinjetten jag sett i en tidskrift någonsin. Den tar ju upp mer än halva sidan.

Jaha, men innehållet då? Vad kan man säga? Heraldik. Sköldar, regler, tinkturer, delningar, blasonering. Etc, och så vidare. Även Japansk heraldik får sin en omgång. Sånt här var ju som manna från himmelen: det var helt underbart att få reger för hur man skulle göra sköldmotiv. Allmänbildande.

Därefter tar Ingemar Wiklund över rodret och beskriver hur man bygger upp mer ”verkliga” underjordiska grottbostäder för orcher och annat onkytt. Han tar upp viktiga saker så som ljus, värme, mat, husdjur, vatten, avfall … Helt enkelt allt som krävs för att förvandla ett härligt grottröj till någon sorts demografiövning. Tanken är god, men jag har aldrig sett ett lyckat försök att göra grottkräl realistiska.

För den som är intresserad kan man även läsa Dag Stålhandskes lilla blänkare om skogstroll. De bor i skogar och är noggrannare med hygienen än andra troll …

Öh va?

Detta nummers djupdyk ner de onödiga reglernas träsk heter ”Eldar och facklor” och är skrivet av Per Högström. Per, förstår ni, har varit så snäll och driftig att han skrivit ner hur man gör för att få eld på en fackla eller lägereld. Hela härligheten består av en färdighet, kallad ”Slå eld”, och en massa olika modifikationer på tärningsslaget. Försöker man tända eld i en storm får man -12, till exempel.

Det känns verkligen som en färdighet man vill bränna sin surt förvärvade erfarenhetspoäng på. Enda gången jag kan se att den komma till nytta är om någon rollperson maxar färdigheten och bestämmer sig för att bli pyroman.

Zonen

Olle Sahlins ”Superkomplex” diskuterar riktigt enorma grottsystem och underjordiska bunkrar och till och med rymdskepp. Vi får reda på varför de finns, vilka som byggde dem, hur det är att äventyra där, vad man kan tänka sig hitta etc etc. Jaja, vi fattar, det är jättestora grottor. Men hur roligt är det egentligen? I dag känns det inte så roligt att läsa, men för 20 år sedan? Sweet.

Övriga artiklar

”Erebs äldre historia” heter Erik Granströms alster om, ja, gissa själva. Det enda jag kan se i denna kronologi som skiljer sig från andra fantasyvärldar är att alver, dvärgar, människor m.fl. raser skapades samtidigt av gudarna. ”Normalt” brukar ju människor vara nykomlingar till världen, på ett eller annat sätt. I övrigt är Ereb en extremt traditionell fantasyvärld med krig hit, och krig dit, magiska katastrofer, mäktiga riken som faller, och så vidare. Detta var fasligt fascinerande läsning när det begav sig. I dag känner jag mer att datum-för-datum-historia kanske inte är det mest spännande i världen.

Och när vi ändå är inne på Drakar och demoner, så finns det i detta nr av Sinkan ett extremt utförligt rollformulär som innehåller rutor för alla konstiga specialregler som dykt upp i tidningen under åren. Kolla bara:

Äventyr

Det svämmar verkligen över av Mutant-äventyr i Sinkan. Jag tror det är betydligt fler sådana än till exempel DoD-äventyr. Nu är det i alla fall fråga om Måns Lagerlöfs ”Loberga herrgård” som är ett klassiskt deckaräventyr. Rollpersonerna befinner sig på en herrgård när ett mord sker, och de måste försöka ta reda på vem av alla husor, trädgårdsmästare och konstiga gäster som är mördaren. Tack och lov var det inte butlern som gjorde det.

”Loberga herrgård” är fortfarande ett helt klart spelbart scenario, men det mest intressanta har egentligen inte med äventyret att göra, utan med Anders Blixt introduktion till det:

99% av alla Mutant-äventyr som sänds till Äventyrsspel handlar om att rädda Pyri-samfundet från undergång eller liknande dramatiska händelseförlopp på hög nivå. I längden är det tröttande att läsa om alla perfida organisationer som strävar efter död och förintelse i stor skala. Därför var vi mycket glada när vi fick detta Mutant-äventyr i handen, ett äventyr som inte liknar någonting vi tidigare har publicerat.

Som jag har sagt tidigare: För att vara en hobby vars medlemmar skryter så om sin fantasi och kreativitet, så är det nedslående hur lite originalitet som finns i rollspelsland.

Insändare

Signaturen ”En påpekande 5-tonåring” rasar mot masern. Masern var ett vapen i Mutant som 5-tonåringen tyckte var overklig, eller något sådant. Detta i ett spel där intelligenta ekorrar sprutar eld ur munnen. Det roliga är att personen inleder sitt brev med ”Visst är Mutant ett fantasibaserat spel, men att ta med laser och maser i vapenform är ganska överdrivet”. Öh, hallå, det finns för fasen flygande öar i Mutant.

Magnus B är också på pettimeterhumör, och klagar på att matpriserna i DoD:s olika moduler stämmer dåligt överens. Matpriserna! Herre jösses …

I Klubbspalten vill folk (ofta 12-åringar) ha ”ERFARNA rollspelare” hela tiden. Vad ska de med dem att göra?

Reklam

Samma gamla egenreklam, samma gamla annonser. Säga vad man vill om det, men Sinkan hade i alla fall väldigt trogna annonsörer. Ser det ut som.

Illustrationer

Svagt nummer, om jag får säga det själv. Det enda som sticker ut är att artikeln ”Superkomplex” av någon anledning illustrerats med serierutor.

Omdöme

Mjäh. Heraldik, liksom, hur roligt är det? (Jävligt roligt om antalet timmar jag satt och ritade vapensköldar är något att gå efter.) Och det förvånar mig att tidningen fortfarande inte har slutat med att publicera menlösa regler som ”Hur man gör upp eld”. Jag förstår inte riktigt varför sådant ständigt dyker upp, om och om igen. Hur många var det som använde dessa regler? Någon?

Ännu fler Sinkadsmåndagar finns här.

Sinkadusmåndag, del 13

Yes box, Sinkadusmåndag i dag igen. Like clockwork, som utlänningarna säger.

Vill ni har mer rollspelsnostalgi att roa er med så kan ni läsa om DoD-äventyret Dimön, eller Neotech. Vad har ni att förlora?

Sinkadus nr 13 (juni 1988)

Omslag

Jösses. Om jag tyckte omslaget till nr 12 var stökigt, vad är då det här? Jag blir yr bara av att snegla på det. Eldmoln, rymdskepp, stora färgglada textsjok. Färger färger färger! Tidigare hade Sinkan väldigt få budskap på sin etta, men nu det blivit helt crazy.

Boris Vallejo heter artisten. (Va, har han målat annat än nakna muskelbyggare? Det visste inte jag.)

Ledare

Helt klart är att hobbyn gått in i en ny fas; den har så att säga mognat. Jag tror att de som fastnat för rollspel kommer att fortsätta och jag tror att alla kan, och måste göra, sitt för att säkra återväxten av nya rollspelare.
Fredrik Malmberg

Ja, kära läsare, vad har du gjort för att få fler att spela rollspel på sistone?

Hemmafronten

Redaktionen har flyttat till Södermalm. Om det berättas utförligt. Olle Sahlin sitter numera under ”ett mystiskt hål” varur mystiska skrin och susanden kan höras. ”För någon dag sedan lät det som om en mås hade förirrat sig in där och ljudligt beklagade sin belägenhet.” Jag tycker att det är fantastiskt att man avsatte utrymme för sånt här. Det har ju verkligen inte med någonting att göra, att få veta hur det gick till när Äventyrsspel flyttade, men jag tror att det bidrog en hel del till att bygga en relation till läsarna. Efter några doser Sinkan tyckte man nästan att man kände alla som jobbade på tidningen.

Partisan dyker upp igen! Lyssna: ”Spelet har blivit mer försenat och kommer i slutet av 1988”.

Dessutom kan vi läsare mysa ner i soffan med en lista på de första 100 produkterna från Äventyrsspel. Inte illa pinkat!

Arkivet

”Riddarordnar” av Henrik Strandberg. Historiska ordnar alltså. Johanniterriddarna, Tempelriddarna, Tyska orden mfl, och hur man kan använda dem och dess likar i rollspel. För en gångs skull är det en ren fluffartikel, utan en massa tärningskombination och nya förkortningar. Raka, enkla råd. Me like, det var sånt här man slukade med hull och hår när man var liten. Jag undrar hur många kampanjer runt om i landet som plötsligt tog helt nya vändningar när en ny Sinkadus kom ut. Jag vet att mina gjorde det i alla fall.

Bonuspoäng för att redaktionen snott en spalt om heraldik från något engelskt uppslagsverk.

Ola Nilsson och Anders Blixt skriver om skurkar. Personligheter, drivkrafter och sådant. De har också skrivit ihop regler om Nidningspoäng och Vanrykte. Har för mig att dessa senare dök upp i Hjältarnas handbok (1994).

Även: Regler för att spela gengångare i DoD.

”Örter och droger i samuraj” (till DoD Samuraj) av Henrik Strandberg, innehåller givetvis en massa regler för att avgöra hur kraftiga o dyl som örterna är. Men det som får mig att hicka är att listan på olika örter är fem sidor lång. Helt sjukt. Fem sidor! Underbart.

Mina favoriter är ninjaörterna. NINJAÖRTER! ”Örter som endast är kända av ninja.” Där kan man hitta godingar som Ashiga (”Offret dör omedelbart”), Kuto (”Fräter sönder näsvägar, bihålor, ögonglober, munhåla och hjärna inom loppet av tre timmar”) och Jizure (”Kroppsdelen måste amputeras på grund av förstört nervsystem”).

Det var inte lätt att vara spelare i Sverige efter att ens SL läst den artikeln. Förbannade ninjor!

Äventyr

”Jakten på Mean Geibriel” till Stjärnornas krig är ett av den typen av äventyr där spelledaren förväntas läsa långa långa harranger av text för spelarna. Det funkar sällan bra, och här tas det till extremer. Vi snackar hela spalter av ”läst det här högt”-text.

Men Äventyret då? Rollpersonerna flyger till ett annat solsystem för att rädda en tillfångatagen agent. Fastnar i tullen, bryter sig in i en bunker, slåss mot stormtrupper, spränger en kraftstation … Ja, ganska exakt vad man kan förvänta sig av ett Stjärnornas krig-äventyr. En av ondingarna heter Dark Yook (”en mycket slug och beräknande person”). Bara det. En skurk med ”Hej, jag är en skurk”-namn är det enda jag kräver av ett Stjärnornas krig-äventyr.

Zonen

Biologiskt förstärkt människa, eller ”Biomensch”, är den senaste i raden av klasser till Mutant. Som jag fattar det är biomänniskan en framexperimenterad nedfryst människa med lite fysiska mutationer som gör den snabbare och coolare och hårdare och mer lämpad för att leva ut tonåriga pojkars maktdrömmar. Artikeln återanvänder dessutom en illustration från förra numret, fast svartvit. Kolla här till höger, bara.

Det roligaste med biomensch är att alla är tyskar! ”Alla BFM är tyskar, med tyska som modersmål” … det är ju helt fantastiskt. Tyska övermänniskor är just vad Mutant saknade. De borde alliera sig med rubbitarna. Jawohl, herr Kaninchen!

Övriga artiklar

Varghundar till Sagan om ringen rollspelet. Det finns både varghundar och lägre varghundar, som inte är lika smarta. Tolkiens raslära tog sig lämpligt nog ända ner bland jyckarna, tydligen.

Öh va?

”Junker ulv” något så ovanligt som en dikt. En Mutant-dikt. En lång jäkla dikt. Delvis på rim. Ni får ursäkta mig att jag inte känner igen versmåttet, det var ett gäng år sedan jag pluggade litteraturvetenskap. Det är en ganska rolig dikt, på sitt sätt.

En lysande segersommar
Därute till ända gått;
I regn av kulor och svärdshugg
Den unge Ulv stod sig gott.
/—/
Ur stigbygeln foten lossnat
Och tyglarna glidit ur hand,
Den vacklande ryttaren griper
Mot fladdrande manen ibland.
/—/
Och långsamt, med ovan penna,
Vid bladets slut skrev han ner
Ett kors och sjätte september —
Nu fanns ej plats för mer.

Lite nödrimmat kanske, men ändå. Men ändå: En dikt? Sinkadus upphör aldrig att förvåna.

Insändare

En Anneli P skriver in och klagar på att alla ”pojker” bara skriver in och klagar. Wooo… meta.

Fredrik Ström är mycket upprörd över alla språkliga brister som förekommer i Äventyrsspels spel. ”Det heter manövrer, inte manövrar” och så vidare i all oändlighet. Pust. Språkpoliser är tröttsamma.

Dagens allmänbildning (och glimt in i Olle Sahlins psyke):

Sinkadus är en spelterm som betyder 5-2 när man spelar tärning. Det finns fler sådana, t ex ”snake eyes”, två ettor, och ”boxcars”, två sexor. (Om jag hade fått bestämma hade säkert tidningen hetat det senare. Det ordet betyder ”godsvagnar”, nämligen.)

Reklam

Äventyrsspel excellerar i att göra avlång, pratig egenreklam:

Illustrationer

Första gången jag lagt märke till att en illustration återanvänts. Märkligt.

Omdöme

Jag tycker det är intressant att Sinkan sällan var rädd att låta artiklarna ta plats. Jag är tveksam till om t.ex. Fenix skulle vika fem sidor till en lista på örter och droger. Men det var väl detta som var Sinkadus styrka: man fick inte bara några allmäna idéer och uppslag, man fick all information man kunde tänka sig behöva. Nakdelen med detta var möjligtvis att det fostrade den passivia mentalitet som ofta gör sig hörd på insändarsidorna: ”Öh, jag hittar inga regler för tvåhövdade glavar, vad ska jag göra nu? Kan inte ni publicera regler för sånna?”

Sinkadusmåndag, del 12

Sinkadus12splash — Illustration till artikeln ”Att leja en prisjägare”.

Så var det dags igen: den 12:e sinkadusmåndagen av 38 (eller något sådant). Håll till godo.

(Förresten, om ni är sugna på mer jox från förr, kolla in detta.)

Sinkadus nr 12 (mars 1988)

Omslag

Hoppsan, här går det vilt till. Grönt, rosa, blått, lila … puffarna trängs verkligen på omslaget. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, Sagan om ringen-illustration så är det här Sinkans rörigaste etta hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk.

Ledare

Vi börjar ana förskalven till kommande rollspelsdebatter:

Det finns folk som vill förbjuda rollspel. Margareta Persson (s), Margareta Hemmingsson (s), Mats Karlsson (s) och Eva Hedkvist (s) har till årets riksdag lämnat in en motion angående våldsleksaker, och dit räknas alltså våra rollspel. Ja, även dataspel och plastfigurer ingår.

Nu var det väl kanske inte just att förbjuda rollspel som dessa sossar ville göra, utan snarare förbjuda reklam för rollspel och krigsleksaker – vilket Fredrik även nämner senare i ledaren. Men man ska aldrig låta verkligheten komma i vägen för en schysst inledande mening.

Hemmafronten

Har du någonsin undrat varför äventyret ”Skönheten och odjuren” heter som det gör? Det är, berättare Anders Blixt, en ordvits:

Om man stavar ordet såhär ”sjön-heten” kanske det blir lite begripligare. Det rör sig ju otvivelaktigt om en naturskön och vacker insjö.

Skulle detta på något sätt göra titeln bättre?

Andres Blixt berättar även om Ad astra, eller Mutant i rymden. På det stora hela låter det betydligt mer intressant än vad Mutant RYMD, eller Chronicles, till sist blev. Ett annat projekt på g är Bland ruinerna, som är en sorts prequel till Mutant och handlar om det hårda livet under 2200-talet. Blev inte så mycket av med det.

Slutligen har folket på Äventyrsspel insett att om man ändå ska göra en fantasyvärld, så kan man rita en karta som inte ser ut som Europa. Massor av gnälliga tonåringar hade hört av sig och klagat. Så klart.

Ja just det: inte ett ord om Partisan.

Insändare

Gäsp. Större delen av brevspalten tas upp av frågor som ”Varför får jag aldrig svar när jag skriver in till er?” och ”Varför publicerar ni bara brev som hyllar era produkter?”.

Jag kan inte heller låta blir att gäspa, om än roat, när Daniel Nillson från Vallbo tycker att det är overkligt att drakar, så som de beskrivs in Monsterboken, kan spruta eld. Han kommer sedan med en egen förklaring som har någoting med sumpgas att göra.

I ”Klubbspalten” händer något oväntat. En tjej söker medspelare. I Borås-trakten. SRR och EDD. Annars är det samma gamla vanliga konstiga klubbnamn som huserar i spalten: Farliga monster, The Heroes, Playboys, The Night Mare, Ninja Force mfl.

Zonen

”Att leja en prisjägare” till Mutant 2, av Mats Holmlund och Magnus Borell är det här numrets stora Zonen-artikel. Lite oklart fokus: Är den riktad till spelledare som vill hyra ligister att jaga rollpersoner, eller till rollpersoner som vill få pengar för att jaga ligister?

Artikeln börjar lovande, med lite historik om prisjägare och vilket anseende de haft genom åren bland vanligt folk. Tyvärr sugs allt snart ner i en orgie av tabeller och matematiska formler, bland annat en tabell som visar storleken på belöningen i ”pengar eller natura”. Och vad gillar ni begreppet ”lejningstal”, som är sannolikheten att lyckas leja en prisjägare? För att få fram lejningstalet måste man konsultera tre olika tabeller, och därefter slå en T20.

Att hyra en prisjägare blir alltså bara en regelmässig utmaning som avgörs med tärning. Alla rollspelsmoment försvinner helt. Den enda situation jag tänka mig att regler som dessa kan komma till nytta är om rollpersonerna rutinmässigt anlitar mängder av prisjägare, och spelarna matar in reglerna i lämpligt datorprogram. Annars? Blä.

Holmlund och Borell bifogar dessutom Leo Svartskugga, en prisjägare som ”är mycket svår att överraska” och är ”likgiltig inför andras känslor”. Han har FV 22 i spåra och 31 i pistol. Vilken hårding.

Annat skoj i Zonen:

”Hindenburgfäktning”. Fäktning i Hindenburg. Ja, du fattar.
”Märkliga zoner” av Emil Persson och Olle Sahlin är lite smårolig. Här kan man hitta en massa elakheter att krydda sin Mutant-kampanj med. Vandrande vakuum, ljusfrånstötande fläckar, vinrankor och … ormbunksskogar. Detta bekräftar återigen min tes om att det är omöjligt att tala om Mutant-världen utan att låta som en idiot.
Jon Ljunggren, Mats Holmlund och Magnus Borell bidrar med mängder av häftiga och användbara cyborgförmågor som ”Stålnypor”, ”Trämage” och ”Modul för energipaketdrift”. Hm.
Kloakkrokodiler.
Vandrande stockar. Helt enkelt vandrande pinnar som blivit muterade och jättestora!
Gigakräftor och hur man jagar dem (försiktigt).

Öh va?

Emil Persson delar med sig av nya robotar till Mutant. Till exempel sexroboten Nymph W69. Notera namnet: Nymph W69. Subtilt.

Betänk även att robotmodellen ”programmerades för att arbeta på bordeller och liknande med en samordningsrobot av typ Mama Double 44”. Först undrar man varför robotprostituerade behöver en robothallick, sedan undrar man varför hallicken heter ”Double 44”. Discuss amongst yourself.

Slutligen går inte att låta blir att fundera över vad W:et i ”Nymph W69” står för. Jag kommer på ytterst få tematiskt lämpliga engelska ord som börjar på W… Blä, inte nog med att Sinkan kände behov av att publicera stats (19 i UTS, 18 i SMI) för en hor-robot, de var tvungna att kalla den Nymph Whore 69 också.

Arikvet

Rustningar rustningar rustningar. Rustningar genom historien. Rustningar i olika kulturer. Regler för rustningar i rollspel. Rustningstabeller. Rustningsterminologi. Bilder på rustningar.

En jäkla massa rustningar helt enkelt. En ganska bra artikel, i varje fall om man gillar mer komplicerade regler för rustningar. Om du inte gillar rustningar? Osis.

Bokklubben

Wow, ett nytt inslag i Sinkan! Recensioner, typ, av böckerna i Drakar och demoner-serien – de fantasyromaner som Äventyrsspel gav ut under 80-90-talen. Tydligen var det möjligt att prenumerera på böckerna. Det visste inte jag.

Hur som helst berätar Ewiz Ehrsson och Olle Sahlin om några av de böcker som redan kommit ut. Det är givetvis rena reklamtexter, något som redaktionen inte smyger med, och inte direkt rafflande att läsa.

Böckerna som avhandlas är Conan, Conan Cimmerien, Camber av Culdi och Tjuvvstaden. Den sista är den enda av böckerna jag har min ägo. Det jag kommer ihåg bäst från den är att det fanns trollkarlar som hade brinnande stjärnor i pannan.

Bokklubben visade sig bli lite av ett one hit-wonder. Eller one miss-wonder, kanske.

Övriga artiklar

I numrets ”Regelfunderingar” får Anders Blixt förklara varför det finns dinosaurier, jättenoshörningar och ”annat tjaffs” i Monsterboken 2. Hans resonemang går lite i cirklar kan sammanfattas med att ”de finns i Ereb Altor”. Men varför man valt att inkludera dem i Ereb Altor till att börja med får man inget svar på.

Åke Eldberg uppmanar rollspelare världen över att skriva fler krönikor om vad som händer i deras kampanjer. Jag vettefan vad han vill uppnå med artikeln, lämpligt kallad ”Krönikera mera”. Han ger en massa olika exempel på hur man kan skriva krönikor, alla skrivna som märkliga hybrider av novell och regelförklaring. Man fattar vitsen redan efter första stycket, men artikeln fortsätter ytterligare tre sidor. Hade verkligen Sinkan så gott om utrymme (eller brist på material) att man bara hällde in spalt efter spalt av tjatiga exempel?

Äventyr

Titel: Kampen om Cardolan. Författare: Henrik Strandberg och Andreas Gabriel. Spel: Sagan om ringen. Intryck: Oj vad mycket text! Ovanligt. Sinkadus äventyr brukar vara späckade med kartor och illustrationer, men här är det sida upp och sida ner med text text text. Det finns inte ens några utrymmeskrävande SLP-sats: allt är föredömligt komprimerat i en liten tabell.

Vad handlar äventyret om? Ingen aning. Det är så mycket text att jag inte orkar sätta mig in i det.

Reklam

En sak jag funderat över de senaste veckorna är annonsernas placering i Sinkan. De flesta ligger koncentrerade i början och slutet, och det förekommer extremt sällan helsidesannonser mitt i tidningen. Var det svårt att sälja in helsidor, eller var det ett redaktionellt beslut?

Illustrationer

Meh. De flesta illustrationerna är bilder på vapen och en och annan prisjägare.

Men vad är detta!? En färgillustration! Det måste vara första gången sedan nr 1 (om man bortser från vinjetten till ”Arkivet”, som alltid är i färg). Och inte nog med det — bilden är delfrilagd! Med text som flödar kring de utskjutande delarna! Här är det någon som börjat lära sig PageMaker, det ser jag det.

sink12faks — Vette sjutton vem illustratören är. Arfert?

Omdöme

För att ha utbyte av detta nummer måste man vara en inbiten Mutant-spelare, vara på jakt efter ett SRR-äventyr eller gilla rustningar. Annars kan man hoppa över det.

De senaste numren har redaktionen har börjat mixtra med tidningens utseende. Vinjetten till ”Zonen” har bytts ut flera gånger, till exempel:

Det vore intressant att veta vem som designade dessa vinjetter.

Andra förändringar är att brevsidan helt plötsligt är knallgrön. Den brukar förvisso ha lite konstiga färger ibland, men grönt är nog det mest iögonfallande hittills.

Sinkadusmåndag, del 11

sinkadus11splash — Illustration: Tomas Arfert, till artikeln ”Modifierat stridssystem för Expert”.

Sinkadus nr 11 (januari 1988)

Omslag

Kära vänner. Jag tar tillbaka allt jag sagt om tidigare ettor. Det här är Sinkans fulaste framsida genom tiderna. David Martin heter konstnären, och den person på Sinkadus som valde omslaget måste ha varit halvblind och berusad.

Inte nog med att bilden föreställer en extremt liten dinosaurie och ful gubbe, den visar också en kvinna vars bröst tycks vara på väg åt ett helt annat håll än resten av kroppen.

Som vanligt har omslaget inte heller någonting med tidningens innehåll att göra. Med en sådan bild förväntar man sig liksom någon form av artikel om tidsresor. Men icke. Besvikelsen var garanterat stor i många pojkrum runt i riket.

Notera att priset har höjts med 5 kr sedan nr 10.

Andra nyheter är att redaktionen experimenterar med lite fler puffar än tidigare. Förr har omslaget som mest haft tre olika budskap — nu finns det hela fem. Att man sedan knappt ser den lila texten i botten är en annan femma.

Ledare

Fredrik har tagit på sig stora hybrismössan. ”Att skapa ett rollspel är som att skriva en symfoni”, ”Roskilde-festivalen är ingenting i jämförelse med rollspelarnas ting” … Vad budskapet är vet jag inte riktigt. Resten av ledaren återberättar bara samma sak man kan läsa i innehållsförteckningen. Jag tror att Fredrik ville testa sina göra-liknelser-färdigheter.

Hemmafronten

Fredrik Malmberg om romanserien ”Drakar och demoner”:

Utomlands kallas sådana här böcker för fantasy-böcker eller Sword and sorcery-böcker. Vi har försökt hitta ett svenskt ord för samma begrepp, men inte lyckats. Till slut kom vi på att ute i landet har man börjat andända Drakar & Demoner som begrepp. Ofta hör man kommentarer som ”Det är ett sånt där Drakar och Demoner-spel”. Kanske är det så att Drakar och Demoner börjar bli en svensk term för ”fantasy”. Vi vet inte.

Tyvärr blev det ju så att ”fantasy” blev det svenska ordet för ”fantasy”.

Partisandax: Inget släppdatum nämns den här gången (”fram på höstkanten”), men Blixt och Malmberg orerar om hur bra spelet kommer att bli. Fem scenarier är planerade: USA-ockupation, Sovjet-ockupation, andra världskriget, samt två sci-fi-varianter. Stridsreglerna sägs vara enklare än i Mutant 2. De ska även vara helt utan KP och istället upplagda så att man ”får specifika skador på de olika kroppsdelarna”.

Arkivet

Fredrik Ström levererar ett nytt stridssystem till Drakar och Demoner Expert. Syftet är att göra striderna enklare och snabbare. Jag vette fasen om ”Varje rollperson har lika många KP i varje separat kroppsdel som han har i totala KP” infriar det löftet. Regler för olika nivåer av skador — lindrig, svår, kritisk — införs. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur komplicerade Experts stridregler var, men detta känns inte direkt som en smidigare variant. Annorlunda, ja, men knappast snabbare.

Vidare finns det lite småplock så som fylle-regler, hur man ska göra för att se om en pil sitter kvar i en träffad rollperson (1T20 < skadan), hur mycket en kastad småsten gör i skada (beror på kastarens STY), och ett förslag på att införa ”förslitningsvärde” på rollpersonernas kläder och utrustning.

Zonen

Neo-män. David Wästerfors lånar av Huxleys Du sköna nya värld och hittar på en sorts sub-människor till Mutant 2. En form av anti PSI-mutant, starka men hatade. De skapades för att tjäna som slavar, och är lugna, fredliga och puckade. De ser även ut som en stereotyp ”mörk vilde”. Sådär PK.

Övriga artiklar

En SLP till Drakar och demoner och hur man använder vanliga människor som motståndare i Chock. Anders Blixt ger sig dessutom in i … jag vet inte riktig vad, men någon sorts träsk är det i alla fall. Det hela är en skönlitterär historia där han blandar Star Wars och Sagan om Ringen.

”Nej”, ropade Gandalf. ”Vi måste försöka fly genom den östra dörren.” Jedi-riddaren drog sitt ljussvärd och gick med bestämda kliv mot den öppna dörren. ”Boromir!”, befalde han. ”Kom hit och täck mig”.

Ett synnerligen märklig alster.

Öh va?

Tidningens största textschabrak heter ”Personifiering” och är författat av Dag Stålhandske. Här inför Dag 24 nya grundegenskaper till DoD och Mutant. Från Styrketeknik till Mental hälsa till Sensorisk deduktiv förmåga. Jag skojar inte. 24 jäkla muppförmågor, som ibland bara skiljer sig marginellt från varandra. Charm och Personlig magnetism, till exempel. Charm är hur trevlig rollpersonen är ”om man pratar med honom i en kvart eller så”. Personlig magnetism är hur trevlig rollpersonen är ”om man verkligen lär känna personen”. Distinktionen mellan Mental uthållighet och Metal hälsa är också hårfin — de beskrivs på olika sätt, men tycks innebära samma sak.

Detta är en sån där artikel som jag får huvudvärk av att läsa, men jag misstänker att den var mäkta populär i detaljonanins 80-tal.

Men galenskaperna tar inte slut här. Stålhandske fortsätter sin vansinnesfärd och vill lura intet ont anande 12-åringar att börja använda ”Karaktärsdrag (KD)” till sina rollpersoner. Karaktärsdragen anges på en 18-gradig skala mellan två poler: Finkänslig/burdus, tystlåten/pratsam, jordnära/filosofisk etc. 15 olika par nämns. För att använda dem slår man 3T6 för varje Karaktärsdrag. Resultatet avgör om ens rollperson är arbetsam eller lat eller whatever. Man slumpar alltså fram sin rollperson personlighet.

Följer man dessa regler så kan man få en helt ospelbar rollperson som är både lugn och djärv, blyg och pratsam, känslig och kallblodig, burdus och artig, medlidsam och känslokall, nervös och självsäker. Jag tror inte att författaren riktigt tittat på sitt system som en helhet, utan bara hittat på lite grejer på måfå.

Oh well, det är tanken som räknas antar jag.

Äventyr

Mikael Carlstedts äventyr heter ”Kurgal Svylses förbannelse” och sägs vara humoristiskt. Kanske det. Några skojiga saker finns det i alla fall: en nekromantiker som bor tillsammans med sina två minotaur-skelett, ett tempel tillägnat mat vars torn toppas av maränger, och megaser.

Megaser är flygande grisar som äter obehandlat trä och gamla böcker. De flyger tyvärr inte så bra, utan kraschlandar med jämna mellanrum. Deras bästa grundegenskap är konstigt nog PSY (11). Varelsens funktion i äventyret är att käka böcker och i all vänskaplighet följa efter rollpersonerna. Varför vet jag inte.

Insändare

Robert Wahlstedt i Flen vill klaga. Men inte på Äventyrsspel eller Sinkadus, utan på alla ”fruktansvärt dåliga namn” som svenska rollspelsföreningar har. Föreningar som Sårade enhörningen, RKDD, Angels of Death och The ultimate dragon får smaka på hans vassa tunga. Robert föredrar namn med ”lite mera stil”, och ger exempel på ”lite mer seriösa namn” som The Black Brotherhood, The Paladins, Dicemaster, The Illusion och Det grå brödraskapet.

Redaktionen svarar med att deras favvosar bland annat är Dwarfs on fire och Meningslös fritid. De skriver även att det hänt att de censurerat ”direkt anstötliga namn”. Undrar hur de lät.

I det här numrets Klubbspalt trängs godingar som Zone of Zombies, Knights of Darkness och Spelklubben Minfältet. Samt min favorit Barbarian Boys.

Reklam

Spelbutiken Tradition har en annons helt utan fallossymboler:

Och GMS-Import satsade hela reklambudgeten på denna … öhh … kreation:

Omdöme

En hel del knasigheter. Ännu mer knasigheter hittar du i andra nummer av Sinkan.

Sinkadusmåndag, del 10

Sinkadus nr 10 (november 1987)

Omslag

Här har vi ytterligare ett exempel på Sinkadus-traditionen att välja ett omslag (denna gång av Boris Vallejo) som inte har ett dugg med innehållet att göra.

Bilden föreställer en höftskynkekrigare i fajt med en drake (bonuspoäng för att han verkar vara på väg att ge draken en snyting på nosen).

Puffarna talar om Mutant och en ny magiskola till DoD.

Lite dubbla budskap om jag får säga det själv.

Ledare

Fredrik berättar hur han och Klas Berndal varit på spelkonvent i Borås. 400 deltagare och allt i regi av spelföreningen Armageddon. Finns denna fortfarande kvar i livet? ”Man hade bjudit in en hedersgäst från USA”, berättar Fredrik utan att avslöja vem. Mycket märkligt.

Hemmafronten

I förra numret av Sinkan skämtade redaktionen att Äventyrsspel skulle ge ut ett rollspel om My Little Pony. Miljarder och åter miljarder upprörda läsare hörde av sig och rasade mot förslaget. Det ger en fingervisning om hur stor auktoritet Sinkan hade på den här tiden, och hur allvarligt läsarna tog allt som stod i tidningen. Det är både rörande och tragiskt, på en och samma gång.

Det kommande Efter Ragnarök känns verkligen som ett hopkok när man läser Anders Blixt förhandstitt: cyborger, muterade växter, Jämtland, robotmänniskor, ninjor, Järnringen, ”världens fräsigaste sportbil”, kärnvapenexplosioner, ”ruskiga monster”, Gotland, Den flygande holländaren … Om jag skulle behöva peka på en Äventyrsspelsprodukt och säga ”här börjar de tappa greppet” så är det Efter Ragnarök. Ninjor? Va?

Partisan – nu med utgivningsdatum april 1988

Arkivet

Inflationen på magiskolor börjar göra sig känd. Här får den redan digra skaran sällskap av Johan Köhlers spiritism och Ulf Zindermanns röstmagi. Slöseri med utrymme om jag får säga det själv. Röstmagi har väl lite existensberättigande — jag har alltid sett den som magisk jojk — men spriritsm är bara så odrakarochdemonig. Oh, ett roligt citat från röstmagitexten:

Röstmagins färg är knallgult, vilket symboliserar besvärjelsernas omskakande effekter på omvärlden. (Dessutom gillar många dvärgar starka färger.)

sinkadus10faks — Ett tydligt tecken på överskott av magi.

Dvärgar gillar starka färger. Jaha? Det var som attan. Här lär man sig något nytt. Jag gillar verkligen hur Sinkadus är fullt av sådana här små popcornfakta som saker och ring. Mutantskandinavien är fullt av tigrar. Dvärgar gillar starka färger, och rider på ”små hästar”. Men jag undrar hur det skulle se ut om någon (med mer tid än vad jag har) sammanställde alla små faktoider. Vilken bild av t.ex. dvärgarasen skulle framkomma då?

I ”Det åttonde elementet” spekulerar Dag ”Drakdödaren” Stålhandske i vilka fler element som kan finnas, utöver de sju som redan är kända (jord, luft, eld, vatten, mörker, ljus, köld). Magi-inflationen har spridit sig även till varandes grundstenar, kan man säga. Stålhandskes förslag på ett åttonde element är tid, tanke och kaos. Tack och lov slipper vi besvärjelser och stats på elementarer. Artikeln är en ren tankekittlare, och som sådan fungerar den riktigt bra.

Zonen

Alla stackars Mutant-spelare får nöja sig med lite kampanjmaterial till Combat Cars. Meh.

Övriga artiklar

Äntligen får vi en första glimt av Drakar och demoners kampanjvärld, Ereb Altor. Den första beskrivningen känns förvånansvärt mycket Trudvang: Frostalver som vallar sina renar, stora skogar som rymmer hemligheter … Jag får inte alls intrycket av det kulturella lapptäcke som världen senare degenererade till. ”Introduktion till Ereb Altor” innehåller även en kronologi, där någon stackars kalenderbitare har tvingats sitta och pressa in Äventyrsspels tidigare äventyr i Ereb Altors historia. Jag vet inte hur pass väl detta lyckades — är helt enkelt inte tillräckligt insatt i alla de olika händelserna.

Det mest intressanta med artikeln är dock kartan. Titta:

Ja, du ser rätt, det är en taggig version av Europa. Så här blev det ju dock inte tillslut. Ereb Altors slutgiltiga karta blev betydligt mindre europalik. På gott och ont. Det jag gillar mest med ovanstående karta är de många och stora vita fläckarna. För detta ska kartritaren ha en fjäder i hatten. Rollspelskartor har en tendens att bli smockfulla med länder, städer och saker — även kartor som föreställer områden som förment är outforskade. Underskatta aldrig den vita ytans förmåga att väcka skaparlust.

Dessutom: SL-tips från Anders Blixt (”Ha kul!”), regelfunderingar och errata.

Äventyr

Det är inte ofta man hittar äventyr till Mutants grundregler i Sinkan. ”Ambassadören som försvann” är en sådan sällsynt fågel. Upprinnelsen till äventyret är ett forntida experiment (i Dalarna) som, givetvis, gick snett. Följden: Intelligenta spindlar som allierar sig med Gotländska telepater och kidnappar Pyrisamfundets ambassadör till de skotska grävlingarna.

Jösses. Äventyr till Mutant blir verkligen inte bättre när man återberättar dem …

Nåväl, hela historien slutar med ett traditionellt bunkerkräl, där rollpersonerna får skjuta hur många spindlar som de vill. So much får diplomacy.

Tidningen innehåller även ett andra äventyr — Anders Blixts ”Fjällmarschen” till Chock. Varulvar är inblandade, på något sätt, men det verkar inte så läskigt. Ärligt talat, varulvar är nog det minst läskiga monstret genom tiderna.

Insändare

Nu verkar det som om upprörda människor (det fanns många sådana i Rollspelssverige på 80-talet) har hört av sig angående artikeln om drakar i det föregående numret. Man tycker att författaren snott konceptet om ”sanna namn” från LeGuin. ”Uråldrigt koncept” hävdar Sinkan i sitt svar, och tillägger bland annat att det är full tillåtet att

… använda alver, dvärgar, orcher, drakar och meterlånga människor i sina historier, men ingen annan än Tolkien får kalla sitt småfolk för ”hober”

Om jag inte kommer ihåg fel så publicerade Sinkadus en artikel om hober i sitt första nummer. Hm.

I ”Klubbspalten” vill Jacob Johansson, 12, från Blekinge bli medlem i en rollspelsklubb. ”Har gjort det egna spelet The Wonderland Mashmod”. Jacob, om du finns därute, jag skulle extremt gärna vilja läsa ditt spel. Maila mig!

Reklam

Jag blir även lite sorgsen när jag ser alla annonser från leksaksaffärer runt om i landet. Det var verkligen andra tider på 80-talet. Dumma Kult.

Illustrationer

Om det var svårt att se vilka bilder som Thomas Arfert ritat i förra numret, så är det tvärtom nu. Titta vad duktig han var:

Omdöme

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här numret. Å ena sidan har Äventyrsspel värsta flowet och sprutar ur sig produkter av hög kvalitet. Å andra sidan är mycket av materialet i Sinkan ganska flummigt. Jag har känslan av tidningen börjar komma till den punkt där man redan har skrivit de mest självklara artiklarna och äventyren till de spel som för tillfället finns på marknaden, och därför fummlar runt lite efter nya vinklar och grepp. Vi får se hur det går i kommande nummer.

Läs (och lär!) ännu mer om Sinkadus här.

Sinkadusmåndag, del 9

Sinkadus nr 9 (augusti 1987)

Omslag

Michael Whelan. Fan, det är så att man längtar tillbaka till de första numrens amatörism när man ser detta. ”Brother assassin”, som bilden heter, sägs enligt auktoriteter så som Jesus, Buddha och Mohammed vara Whelans sämsta kreation. Han målade den tidigt en juldags morgon när han var hög på valnötter. Och vem är jag att säga annat?

Jag är inte heller helt övertygad om det smarta i att ha röd och vit text på en gulaktig bakgrund.

Den enda trösten är att Sinkan har kostat 25 kronor sedan nr 4. Tyvärr kommer den inte att göra det i så många nummer till. Äventyr kommer att sälja sig och bli giriga rovkapitalister. Det var bättre förr, när det fortfarande var coolt att spela rollspel.

Ledare

Presentation av några nya medarbetare: Dag Stålhandske, Eva Jangö, Ingemar Wiklund. Även: Olle Sahlin gillar tåg.

En jäkla tråkig ledare, helt enkelt. Man kan inte anklaga Fredrik för att sticka ut hakan i onödan i sina texter, den saken är klar.

Hemmafronten

Enkätsvar! Och analys. Man vet att man har att göra med ett monopolföretag när de ger resultatet av sina marknadsundersökningar till alla som har 25 bagis.

Drygt 1700 svar ramlade in på enkäten som delades ut i nr 7, så Äventyrsspel kan nu dra några slutsatser som svenska rollspelare. Det känns som om tiderna har förändrats sedan dess:

”Det finns en stor skara rollspelare som tydligen avskyr datorer och datorspel”. Trots att 59% av läsekretsen uppges äga en dator. Idag tror jag inte man kan hitta en enda rollspelare som av princip avskyr datorer.
47% spelar även engelska rollspel. Undrar vad den siffran ligger på idag. 97%?
”En typisk Sinkadus-läsare spenderar cirka 20 timmar varje månad med att spela rollspel”. Inte nog med det: 11% spelar mer än 41h/mån. Jag har en misstanke om att även dessa siffror är betydligt lägre idag, i och med att medelåldern på rollspelare har ökat.
Ett av enkätsvaren på möjliga framtida ”spelnamn” var tydligen ”Supermännen”. Det fick ”ett ganska svalt mottagande”, vilket jag antar är en underdrift då det i nästa stycke står att postskörden innehöll ”hatbrev för att vi vill ge ut Supermännen”. Numera är det få som fnyser åt superhjältespel.

Men man anar att det i alla fall är en sak som är sig lik, då som nu: rollspelare är ena jäkla töntar. 🙂

Dagens ”Partisan”-försening: ”Vi var beslutat att skjuta Partisan på framåt i tiden och prioritera Samuraj och Efter Ragnarök istället”. Ett ödesdigert beslut.

Fredrik Malmberg, 1987. (Från Sinkadus nr 9, sid 17)

Insändare

Bästa frågan kommer från Carl M: ”Hur hittar jag på synska drömmar till mina Chock-äventyr?”.

Numrets besserwisser-pris går till Peter Bloch: ”I Monsterboken 1, sid 69, beskrivs den mytologiska varelsen Gryphus severus. Denna är felaktigt betecknad som grip. I själva verket rör det sig om varelsen opinicus, en släkting till gripen.” Därefter följer en lång redogörelse som skillnaderna mellan de två varelserna, så som att en opinicus har björnsvans, medan en äkta grip har lejonsvans. Det roliga? Att redaktionen ger Bloch rätt.

Björn Hellqvist (?) tycker att Äventyrsspel marknadsföring riktar sig till ”spelare i nedre tonåren” och fokuserar för mycket på ”häftighet och effekter”. Redaktionen svarar att eftersom 85% av Äventyrsspels kunder är 13-17 år så vore det puckat att inte vända sig till dem. Jag tycker det är intressant att så många insändare på ett eller annat sätt tycker att rollspelsmakande ska vara en ideell syssla. Det är fult att tjäna pengar, oavsett hur lite.

Bästa föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Dwarfs on fire.
Minst lämpliga föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Suicide & Sorcery

Arkivet

Dag Stålhandske fortsätter att profilera sig som Sveriges främsta drakexpert i smidigt betitlade ”Äventyrarens introduktion till drakkunskapen”. Det blir en massa sidor om drakar. Undrar hur många spelledare som använt infon om drakarnas parningsbeteende. Jag blir lite trött av att alla skribenter alltid envisas med att skriv artiklar som tar upp allt. Men det jobbigaste med artikeln är att drakarnas inre väsen beskrivs med ord som ”nàsh” och ”taalnàsha”, vilket översätts med ”status” och ”maktkamp”. SLUTA HITTA PÅ ORD SOM INTE BEHÖVS. Det är ett oskick.

Eva Jangö lever i villfarelsen att rollspelare bryr sig det minsta om hästar. Hon skriver insatt som saker som skötsel, hur man väljer en häst, hästars personlighet, och vad man ska tänka på när man besöker hästhandlaren. Nu råkar det ju tyvärr vara så att 99% av alla rollspelare i hela världen fullständigt skiter i hästar. Deras intresse kan enklast spaltas upp så här:

Har min rollperson en häst?
Om ja, kan jag använda hästen i strid?

Allt annat är ovidkommande.

Zonen

Muterade rävarna Castor och Pollux presenteras. De är prisjägare och — du kan aldrig gissa — tvillingar. Oh well. Det coolaste med dessa rävar är såklart att de är mentala tvillingar, alltså en person i två kroppar. En gång i tiden försökte jag spela en sådan rollperson (två ekorrar), men det gick sådär. ”Mental tvilling” är en sån där mutation som funkar bättre som idé än i spel.

Regelfunderingar

Ny spalt! Anders Blixt diskuterar ”olika komplicerade problem”. Regelproblem alltså, inte relationsproblem eller sex eller så. Det verkar som om reglerna för hältepoäng har givit spelledare runt om i landet många sömnlösa nätter. Specillt känslig är frågan hur mycket man kan öka sina grundegenskaper med hjältepoäng. Blixt hugger dolken i ryggen på alla powergamers och skriver ”rasens högsta värde för grundegenskapen + 10”. Fy vad nedrigt, nu kan ju min rollperson bara ha 28 i alla värden. Då är det inte lika roligt att spela, ju!

Övriga artiklar

Anders Blixt visar sig vara en pionjär. I artikeln ”Transporter” lanserar han steampunk till DoD och SRR, långt innan steampunk vad coolt, eller ens hade ett namn. Han ritar upp ett alternativt Midgård där dvärgarna uppfann järnvägen, och Saruman ångloket. The rest is history:

Med gondoranskt kapital och dvärgisk sakkunskap kom så Stora Nordjärnvägen till stånd, på tvären över Eriador via Tharbad till Bri, och Gondor-Rohanbanan mellan Minas Tirith och Erodas …

Blixt spånar också att i DoD så kan tågen drivas av ”SALAMANDER E3 (med NEXUS och PERMANENS)” — så länge eldstaden är gjord av mithrill, så klart.

Slutligen dunkar han fram en helsida med regler för hur man slåss på tågtak.

”Transporter” är en helt underbar artikel och bevisar en gång för alla att Anders Blixt är en frikkin hjälte.

Äventyr

”Radagasts hopp” till SRR, av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund är säkert ett jättefint äventyr. Men efter att ha läst det kommer jag bara ihåg en enda sak. Den här kartan:

Jorå, så att…

Öh, va?

Det händer inte ofta, men ibland kan jag känna att jag just förlorat en hel knippe SAN bara sådär, rak av. I dag är en sådan dag, och anledning heter ”Kanoner”, av Ingemar Wiklund. ”Kanoner” handlar om kanoner i Mutant-världen. Så långt allting bra.

Men. Jag orkar inte ens citera texten, så jag scannar in några lämpliga passager. Här:

Och så fortsätter det i fem sidor. Det blir allt värre för varje stycke – jag pallade inte ens att scanna in de värsta delarna. Joförresten, ni förtjänar också att lida:

Hur hur HUR tänkte de ansvariga på Sinkan när de gav tummen upp till denna artikel? Den är helt vedervärdig. Kanonen, ja, jag fattar. Kanoner kan vara schyssta i ett rollspel. Action, liksom! Men detta? Denna onaniolycka av matematiska formler och pettimeterregler? Artiklen har inget existensberättigande. Efter att ha läst den har man ingen, ingen, lust att någonsin använda en kanon i något rollspel. Någon på redaktionen borde ha reagerat, sagt ”Öh … ska vi verkligen trycka detta hära?” Hade alla vettiga människor semester?

Det är klart det ska finnas regler för kanoner till Mutant. Det är lika klart att Ingemar Wiklund inte var rätt person att skriva dem.

Reklam

Äventyrsspels Drakar och demoner-romanserie använder konsekvent ”fantasy” som genrebeteckning. Bokserien är en ”fantasyserie”. Kolla in annonsens här till höger (jag gillar speciellt att det står ”NY STARK ROMAN VARJE MÅNAD”).

Illustrationer

Ett svagt nummer på bildfronten. En del snygga kartor (*host*) men inte så mycket mer. Tobias Green gör ett bra jobb att bildsätta den vedervärdiga kanonartikeln (rubbitar som skjuter kanoner kan aldrig bli fel). Åke Rosenius har ännu inte hittat sin form, men bidrar med några vacklande illustrationer till främst SRR-äventyret.

Men detta nummer innehåller en liten överraskning: Thomas Arfert gör debut i tidningen! Han namn står under ”Illustrationer” i redaktionsrutan, i alla fall. Jag kan dock inte hitta vad det är han har ritat.

Omdöme

Det här är det galnaste numret än så länge. Jag har aldrig stött på så mycket tokigheter på så få sidor förr. Det var verkligen svårt att utse numrets ”Öh, va?”, för konkurrensen var så hård. Nr 9 är förvisso en mycket ambitiös tidning, men ambitionen är tyvärr helt missriktad. Istället för en massa schystta artiklar blir det en orgie i detaljer av vars like vi tidigare aldrig skådat. Vi får se hur det artar sig i följande nummer, men jag hoppas innerligt att nr 9 markerar slutet för pettimeter-skolan.

Sugen på fler Sinkadusmåndagar? Klicka här.

Sinkadusmåndag, del 8

Sinkadus nr 8 (juni 1987)

Omslag

Okay, jag tar tillbaka. Gullikssons lila trollkarl till nr 2 var inte det fulaste omslaget genom tidningens historia. Det här Oliviera Berni-omslaget tar priset. Det enda man kan säga till dess fördel är att motivet har anknytning till tidningens innehåll, nämligen en artikel om cyborger. Och det är ju inte alla gånger man kan påstå det om ett sinkanomslag.

Ledare

”Mer text än någonsin”, basunerar Fredrik. ”Om ni tycker att helhetsintrycket blir att Sinkadus har gått igenom en ankpress så har ni rätt. Vi var tvungna.”

Vad fasen är en ankpress? Och varför var de tvungna?

Hemmafronten

Fredrik Malmberg går i hårda ordalag till attack mot ”snobberiet” som får äldre spelare att se ner på Äventyrsspels produkter. Hans teori är att dessa spelare upplever att Äventyrsspel saboterade rollspelens ”kultstatus”. Han fortsätter:

Många glömmer att de själva inte alltid varit 20 år och fäller kanske en dum kommentar till någon som är 15 och spelar Expert Drakar och demoner.
Effekten blir kanske att en del av våra kunder ”byter över” till andra spel för att bli mer accepterade av de äldre i spelgruppen. Och för att bevisa att man nu tillhör ”kultgänget” klankar man sedan ner på Äventyrsspels produkter.

Därefter följer ytterligare några förvirrade redogörelser om ”konflikten” mellan redaktionen och ateljén på Sinkadus. Ateljén lyckades tydligen få övertaget genom att sätta upp ”en affisch av Samatha Fox över ritborden”. Och så undrar folk varför så få tjejer spelar rollspel …

Det man funderar på är om ”konflikten” hade någon verklighetsgrund, eller om allt bara var larv för att roa läsarna.

I övrigt omnämns Sveriges mest kända icke-existerande rollspel för första gången vid namn: Partisan.

Insändare

I ett tidigare nummer fanns en enkät som läsarna uppmanades skicka in. Många svar blev det, och på brevsidan publiceras ett urval kommentarer. Här kommer ett urval av urvalet:

”Ta det isigt med nya produkter, man är faktiskt inte den rikaste krösusen i stan.”
”Publicera gärna fler Expertäventyr, dock ej mer trams med Japanäventyr.”
”DATORER OCH ROLLSPEL HÖR INTE IHOP!! Detta kan ej nog understrykas. Datorer dödar känslor.”
”En sak jag ogillar med ert sätt att skriva är att ni tycks vända er till småbarn.”
”Vad i hellskotta är Rubbitar för något?”
”Jag ägnar mig inte åt Chock.”

Zonen

Ovanligt omfattande Zon i detta nummer.

Cyborger (av Anders Blixt). En version av den Mutant-klass som senare dök upp i Efter Ragnarök och blev alla powergamers favorit. En del av cyborgens förmågor känns lite … halvdana. Jag tror till exempel aldrig att någon spelare någonsin har valt ”Klocka och miniräknare” eller ”Giftavkännare”.

Finns det cyborger så finns det naturligtvis cybernetiska djur, eller ”cybimaler” som de kallas. Tydligen. Det står så i texten i alla fall. ”Cybimaler.” Jösses. Och som om Mutantskandinavien inte redan var nedlusad av tigrar och ultratigrar, så introduceras nu även cyborgtigern (”en utmärkt livvakt”). Vad är det med denna besatthet av tigrar, egentligen?

Vill man inte ha en tiger kan man alltid få en gepardcybrimal (”Få brottslingar kunde undfly en så snabb varelse”). Den har högre SMI.

Dag ”Tre sidor om hur jag dödade en drake” Stålhandske bidrar med tre fornfynd, varav två har jobbiga namn: hologramkamouflagedatorn och automatisk ackomoderande sikte.

Olle Sahlin har knåpat ihop alternativa regler för hur man spelar och rullar fram muterade djur. Mycket intressant. Han utgår från att de muterade djuren fortfarande i grund och botten är djur, inte människor som ser ut som djur. Detta är något Järnringen borde ha anammat rakt av.

Arkivet

Minotaurer och vikingar till DoD. Vikingarna är givetvis den romantiska, men inte så historiskt korrekta, versionen. Minaturerna är exakt som man förväntar sig … förutom att de döper sin yxor till saker som ”Snabbdräpe, Alvbane och Slaktaren” och inte kan hantera magiska föremål.

Övriga artiklar

”Monster och microchips” fortsätter. Sinkadus tråkgaste stående inslag i alla kategorier. I det här avsnittet får vi lära oss hur man programmerar en slumptalsgenerator i BASIC. Datorspelsrecensioner gör även ett gästspel (”Aliens” får 5 skräckbetyg.)

Alla SRR-spelare får lite fler färdigheter att välja mellan. Vad sägs om hetingar som ”Administration”, ”Släde” eller ”Dressera”. Det här var verkligen långt långt innan ”less is more” kom i ropet.

Tidningens hybrisvarning är bylinen ”Robert E Howard, L Sprague de Camp och Olle Sahlin” till en artikel om Conan. Delar av artikeln dök senare upp i Semics Conan-serietidning. Tror jag. Eller så var det bara något mycket snarlikt.

Äventyr

”Den nedbrunna fatburen” till DoD utspelar sig på Island under vikingatiden. Handlingen går ut på att rollpersonerna ska avslöja en stöldliga. Äventyret är mer fokuserat på rollspelande och detektivarbete än strider och våld, vilket är trevligt, men innehåller ändå traditionella DoD-ingredienser så som att RP blir tillfångtagna, får möjlighet att sno en massa saker och blir överfallna om natten.

Av någon anledning står det inte vem som skrivit äventyret.

Reklam

Prince August (marknadsförs av Jan Edman, Vagnhärad) lanserar en ny serie tennfigurer:

Att rollspela med figurer har sina baksidor. Som när du försöker övertyga ett ilsket troll om att du egentligen är en fridsam person — medan din figur föreställer en krigare med bredsvärdet i högsta hugg. För att ta ett exempel.
Nu kommer lösningen från Prince August — samma figur i fyra versioner som passar de flesta situationer.

Var det verkligen någon som gick på det här?

I reklamen för Monsterboken II körde man däremot enligt principen WYSIWYG.

Illustrationer

Tobias Greens Mutant-teckningar är otroliga. Och Gulliksson illustrationer till minotaur-artikeln är ljusår från, till exempel, omslaget till nr 1.

Omdöme

Fler annonser är någonsin i det här numret, vilket borde tyda på en stigande upplaga. Det är förståeligt. Sinkan har blivit en kvalitetsprodukt, och väl förankrat sin ställning under de fyra år som gått sedan starten. Äventyrsspel är helt ohotade på marknaden, Sinkadus har inga konkurrenter — Lancelot Games kommer inte att dyka upp förrän om två år (1989) — och de värsta anti-rollspel-skriverierna ligger långt i framtiden (Kult släpps inte förrän ’91).

Sinkadus har helt enkelt sin guldålder.

Fler Sinkadusmåndagar hittar du här.