Sinkadusmåndag, del 29

Sinkadus29intr — Så jobbigt när man får tentakel i ögat.

Sinkadus nr 29 (februari 1991)

Omslag

Man måste älska Josh Kirby (1928-2001) och hans Discworld-omslag. När jag läser Pratchett ser jag fortfarande Kirbys världar och figurer i huvudet. Alla delatjer, all förvriden anatomi, all dramatik … Man måste älska Josh Kirby.

Ledare

Kult nämns för första gången! Så här lät meningen: ”För 1991 har vi åtminstone 20 saker planerade, bland annat nya rollspelet Kult med tre supplement.”

Olle Sahlin förklarar nämligen varför Äventyrsspel beslutat sig för att släppa nya produkter bara fem gånger om året istället för de tidigare sex. Fraktkostnader är svaret. Han lovar dock att antalet produkter inte kommer att minskas, utan att fler grejer kommer att släppas varje gång.

Är det bara jag som ser ett problemet med detta upplägg? Det innebär ju bara att fler spel och äventyr konkurrerar om samma månadspeng, något som i längden garanterat leder till att färre produkter säljs. Kanske vägde de minskade fraktkostnaderna upp det, vad vet jag, jag fick 2:a i företagsekonomi på gymnasiet.

Ännu mer på the down-side så minskas även utgivningstakten av Sinkadus från sex till fem nr per år. ”Men hav tröst, vi höjer inte priset för den skull.” Ja tacka fan för det. Tänkte de ärligt talat höja priset och minska utgivningen samtidigt? Att tanken ens existerade är inte ett gott tecken, säger den lille publicisten i mig.

(Det skulle dröja i ganska exakt ett år innan priset höjdes. I januari 1992 (nr 34) kostar tidningen 40 kr.)

Hemmafronten

Kyrkans ungdom i Västerås stift arrangerar levande rollspel. Gör de det fortfarande tro?

”Äntligen” släpps det länge omtalade figurstridsspelet Fantasy warriors. Detta var ett ganska kackigt spel om jag minns rätt och som jag tidigare nämnt slutade jag helt att spela det när jag insåg att en maxad magiker kunde utplåna en hel fiendearmé på egen hand. Sådär ballanserat.

Helvetesfortet av Johan Sjöberg och Henrik Strandberg har också kommit ut i butik. Äventyrstrilogin Den nidländska reningen är faktiskt den första äventyrsserie som jag spelledde från början till slut. Okej, nästan till slutet då: Vicotnic tokmördade alla rollpersoner i slutstriden. Men fram tills dess var det fett jäkla roligt.

Så här i efterhand så är Nidland-trilogin ett skräckexempel på äventyrskonstruktion och borderline VAM-propaganda. Jag rekommenderar starkt Lukas ursinniga sågning av äventyren på bloggen Hittepou.

Annat nytt är Änglars skugga till Mutant av Marcus Thorell. Jag tror aldrig att jag köpte ett enda tillbehör till ”nya” Mutant. Min polare köpte en del, men jag var mer en DoD-kille. Köpte och köpte förresten, har för mig att en av mina mer perifiera kompisar på den tiden snattade Techno 2090-boxen. *host* Och en annan kopierade i lönndom hela grundboxen och de första årens tillbehör på lärarrummets kopiator. Ack, piratkopiering var så mycket bökigare innan internet.

I april utlovas: S.V.O.T. till Mutant, ”nya” Drakar och demoner, den fortfarande excellenta modulen Svartfolk och del två i Den nidländska reningen. April 1991 var en bra månad.

Arkivet

”Nohstrils katakomber” av Mikael Stenmark (fast med felstavat förnamn). Det var ett jävla tjat om den där staden. Det här är tredje numret på raken med långa beskrivningar om Drakar och demoner-metropolen Nohstril. Så intressant är den faktiskt inte. Men låt gå, ”Nohstrils katakomber” är en artikel som handlar om just det. Katakober.

Det mest intressanta, eller i alla fall roliga, är ankkatakomberna där stadens ankor begraver sina döda. Grejen är att i Nohstril så anses ankor vara andra klassens invånare och bor isolerade i ett getto som kallas anklaven.

Anklaven. Ett namn värdigt Mutant: UA.

Visst, det finns lite annat skoj också. Råttornas konung, kloaklevande lönnmördare, dolda tortyrkammare och lite annat smått och gott. Om man absolut vill gå ner i en katakomb så finns det värre val än denna.

Per Nordstöm ger i artikeln ”Troll” trollen samma behandling som bland annat alverna fått tidigare. Det vill säga en lång lång text om allt från religion (”Trollens främsta gudomlighet är gudinnan Slergolis – mörkrets och frosseriets härskarinna, som också är trollens skaperska.” Skaperska? Är det verkligen ett ord?), kultur (”Det centrala för alla troll är familjen”) och en massa sådant jox. Det sammantagna intrycket är att troll är ett gäng vidskepliga, omusikaliska kärnfamiljs-ivrare. Typ kristdemokrater, fast med kanibaltendenser. Givetvis finns det även stats för en massa olika troll: bergstroll, sumptroll, skogstroll, bergstroll, snötroll. Detta måste ha varit tidiga symptom på Riotminds trollsjuka. Förmodligen kom smittan till Sverige via AD&D. Alla trollsorter listas med ett ”litterärt exempel” … alla utom snötroll, som ingen någonsin kommit sig för att skriva något om. Stackars snötrollen.

Arkivet avslutas med ett gäng intrigidéer signerade Erik Sieurin, Kent-Ove Lindström och Patrik Larsson. Min favorit är utan tvekan ”I hennes majestät älvadrottningens hemliga tjänst” där rollpersonerna krymps till pyttestorlek för att rädda småfolkens kungarike mot invaderande minitroll. Trolltyg i tomteskogen goes DoD. Fantastisk idé. ”Multiversum runt på 80 dagar” är också en höjdare… jag tro att ni kan gissa upplägget på den själva.

Insändare

Jag är chockad. Olle Sahlin använder genitivapostrof i ett svar. ”Mormor Vädervax’ övningar” skriver han. Usch! Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom för denna … denna … våldtäkt av min barndom!

Mattias Gustavsson, Lysekil, tycker att Äventyrsspel har slutat ta ansvar för sina produkter:

Jag köpte en gång Chock, [gamla] Mutant och Mutant 2 och så lite rollformulär, dvs. ungefär för 500 kronor. Då slutar äventyrsspel ge ut äventyr – först till Chock, sedan till Mutant och därefter till MT2. De lägger till och med ner spelen, efter att in i det sista lurat folk att köpa det, genom att t.ex. ersätta Mutants utsida med en uppenbart modern och livskraftig sak …

Johan (A?) svarar:

Ditt resonemang om att Äventyrsspel försummat sina kunder är väldigt naivt. Vi ger ut spel och äventyr så länge de säljer — när deras populäritet dalar (vilket hittills har inträffat för alla äldre spel utom DoD och EDD) måste vi sluta ge ut dem. Men det innebär inte att vi sviker någon. Det går alldeles utmärkt att fortsätta spela Chock och MT2 trots att vi inte längre har råd att ge ut äventyr till dem.

Det vore jäkligt intressant att se försäljningssiffor för Äventyrs olika produkter under åren. Även Olle är inne på övergivna spel i svaret på ett annat inlägg:

Ok, det har inte varit några artiklar till gamla Mutant i Sinkadus på ett och ett halvt år, men jag ska berätta varför: Det har inte kommit några tillräckligt bra artiklar. Och där har du hela problemet med gamla Mutant i ett nötskal – alltför få duktiga skribenter var intresserade av spelet för att det skulle kunna bli något av det.

Äventyr

Thomas Hejdström har skrivit ”98 minuter hyperrymd”, ett ”miniäventyr” till Stjärnornas krig rollspelet. Varför det kallas miniäventyr förstår jag inte, för det är bara marginellt kortare än äventyren brukar vara i Sinkadus. Äventyret börjar på Hoth under tiden för Rymdimperiet slår tillbaka och därefter blir det mer komplicerat. Ett rakt äventyr som inte direkt överraskar.

Zonen

”Nya regler för automatvapen” av Henrik Strandberg är en artikel om nya regler för automatvapen.

”Mördande reklam” av Ola Nilsson är en artikel om reklam i framtiden.

Gäsp.

Nyheter 1991

Hemmafronten får konkurrens. Här presenteras de stora nyheterna 1991. Kult lanseras så här:

Tycka vad man vill om hur Kult blev som spel, men det här är förbannat bra. Jag blir sugen att lira direkt. Tyvärr har jag aldrig spelat en Kult-omgång som levt upp till den här texten.

In other news: Det spel som tidigare var ämnat att bli Ad Astra och i slutänden blev Mutant RYMD var tydligen tänkt att släppas som Zero-G till ”nya” Mutant. Så här lät det:

Det här låter ganska exakt som Mutant RYMD. Jag undrar varför man tog beslutet att göra om det hela till ett eget spel. Behövde man verkligen fler spel? En av anledningarna Äventyrsspel uppgav till att de inte gav ut Partisan var ju att marknaden inte orkade ännu ett spel. Hade rollspelspubliken plötsligt växt, eller bevisade Lancelot Games att det faktiskt fick plats fler spel i Sverige? Eller vänta, Lancelot gick ju i kk …

Slutligen så puffas det för Drakar och demoner version 1991:

I alla fall jag är glad att de dumpade det chockrosa i loggan.

Andra produkter som får lite reklam: Krilloan, Kopparhavets kapare (som då bara hette Kopparhavet), S.V.O.T. och Berlin 2091.

Övriga artiklar

Ännu mer Midgård från Anders Blixt (feat. Kathrin Vestergren). Denna gång är det den andra åldern med Númenors uppgång och förfall, Saurons falskhet … ja ni vet. Artikeln är mestadels ren historik och bakgrund med ett gäng kampanjidéer inslängda på slutet. Inga regler, inga varelser, inga besvärjelser. En ganska ovanlig Sinkadusartikel helt enkelt. Känns mer som att Blixt vill skriva om Midgård i allmänhet än att han har något rollspeligt att säga.

Omdöme

Sinkadus har alltid varit ett produkt- och reklamblad för Äventyrsspel men aldrig tidigare har det varit så tydligt som nu. När det mest intressanta är att läsa om grejerna som ska släppas om ett par månader … då vet man att det är något fel med en tidskrift.

Även om jag inte kunde se det då, så är det nu ganska uppenbart när jag läser Sinkadus att Äventyrsspel vid den här tiden desperat försökte minska sina utgifter. Ständiga formatändringar av Sinkan och andra produkter, minskad utgivningstakt men med fler produkter … Allting är lite vingligt.

Sinkadus 1991 är visserligen en proffsigare produkt än bara ett par år tidigare — språket är genomgående bättre, artiklarna solida och redaktionen har helt lagt ner det där med att publicera vansinniga artiklar om kanoner och bord — men samtidigt är det mycket samma-samma i varje nummer. Ännu en artikel om Nohstril (men om jag inte är intreserad av den staden då?), ytterligare lite bakgrund till SRR, ännu mer stridsorienterade alternativ till Mutant.

Sinkadus 1991 är en proffsig tidskrift, men den är inte lika rolig att läsa som Sinkadus 1988.

Fler Sinkaduser finns här.

Sinkadusmåndag, del 14

Sinkadus14cover — Illustration: Stefan Nagty, till artikeln ”Ner i underjorden”.

Sinkadus nr 14 (augusti 1988)

Omslag

Det dröjde länge, men till slut kunde inte ens den tappra Sinkadusredaktionen stå emot längre. Frestelsen blev för stor, och de smällde upp en bystig ”donna” på omslaget. En donna som rider en varelse med mycket suspekt utseende. Suggestivt, liksom.

Oh well.

Givetvis är det Boris Vallejo som ritat.

Ledare

I detta nummer orerar Fredrik Malmberg om speltester. Hur de går till och sånt. ”Det viktiga är att man får ett ordentligt grepp om hur reglerna fungerar.” Jäpp.

Hemmafronten

Det blir intet Partisan. Ja, nu är det officiellt. Det bidde inget.

Det finns två skäl till beslutet, det ena är att vi har tagit oss en ordentlig titt på på de spel vi har och vilka nya produkter till dessa som vi vill göra, och kom då fram till att ytterligare ett rollspel just nu skulle ta bort för mycket resurser från de spel vi redan har på marknaden. Det andra skälet har med ett visst aktuellt lagförslag att göra — så som situationen är nu är vi inte riktigt säkra på om Partisan är rätt spel att ge ut just nu eller inte.
Olle Sahlin

Där ser ni – självsanering fungerar!

Personligen tycker jag att ett icke-existerande Partisan är betydligt mer spännande än vad ett färdigt spel någonsin kunde ha blivit.

Arkivet

Oj oj oj. Arkivet har bytt stil. Detta måste vara den mest utrymmeskrävande vinjetten jag sett i en tidskrift någonsin. Den tar ju upp mer än halva sidan.

Jaha, men innehållet då? Vad kan man säga? Heraldik. Sköldar, regler, tinkturer, delningar, blasonering. Etc, och så vidare. Även Japansk heraldik får sin en omgång. Sånt här var ju som manna från himmelen: det var helt underbart att få reger för hur man skulle göra sköldmotiv. Allmänbildande.

Därefter tar Ingemar Wiklund över rodret och beskriver hur man bygger upp mer ”verkliga” underjordiska grottbostäder för orcher och annat onkytt. Han tar upp viktiga saker så som ljus, värme, mat, husdjur, vatten, avfall … Helt enkelt allt som krävs för att förvandla ett härligt grottröj till någon sorts demografiövning. Tanken är god, men jag har aldrig sett ett lyckat försök att göra grottkräl realistiska.

För den som är intresserad kan man även läsa Dag Stålhandskes lilla blänkare om skogstroll. De bor i skogar och är noggrannare med hygienen än andra troll …

Öh va?

Detta nummers djupdyk ner de onödiga reglernas träsk heter ”Eldar och facklor” och är skrivet av Per Högström. Per, förstår ni, har varit så snäll och driftig att han skrivit ner hur man gör för att få eld på en fackla eller lägereld. Hela härligheten består av en färdighet, kallad ”Slå eld”, och en massa olika modifikationer på tärningsslaget. Försöker man tända eld i en storm får man -12, till exempel.

Det känns verkligen som en färdighet man vill bränna sin surt förvärvade erfarenhetspoäng på. Enda gången jag kan se att den komma till nytta är om någon rollperson maxar färdigheten och bestämmer sig för att bli pyroman.

Zonen

Olle Sahlins ”Superkomplex” diskuterar riktigt enorma grottsystem och underjordiska bunkrar och till och med rymdskepp. Vi får reda på varför de finns, vilka som byggde dem, hur det är att äventyra där, vad man kan tänka sig hitta etc etc. Jaja, vi fattar, det är jättestora grottor. Men hur roligt är det egentligen? I dag känns det inte så roligt att läsa, men för 20 år sedan? Sweet.

Övriga artiklar

”Erebs äldre historia” heter Erik Granströms alster om, ja, gissa själva. Det enda jag kan se i denna kronologi som skiljer sig från andra fantasyvärldar är att alver, dvärgar, människor m.fl. raser skapades samtidigt av gudarna. ”Normalt” brukar ju människor vara nykomlingar till världen, på ett eller annat sätt. I övrigt är Ereb en extremt traditionell fantasyvärld med krig hit, och krig dit, magiska katastrofer, mäktiga riken som faller, och så vidare. Detta var fasligt fascinerande läsning när det begav sig. I dag känner jag mer att datum-för-datum-historia kanske inte är det mest spännande i världen.

Och när vi ändå är inne på Drakar och demoner, så finns det i detta nr av Sinkan ett extremt utförligt rollformulär som innehåller rutor för alla konstiga specialregler som dykt upp i tidningen under åren. Kolla bara:

Äventyr

Det svämmar verkligen över av Mutant-äventyr i Sinkan. Jag tror det är betydligt fler sådana än till exempel DoD-äventyr. Nu är det i alla fall fråga om Måns Lagerlöfs ”Loberga herrgård” som är ett klassiskt deckaräventyr. Rollpersonerna befinner sig på en herrgård när ett mord sker, och de måste försöka ta reda på vem av alla husor, trädgårdsmästare och konstiga gäster som är mördaren. Tack och lov var det inte butlern som gjorde det.

”Loberga herrgård” är fortfarande ett helt klart spelbart scenario, men det mest intressanta har egentligen inte med äventyret att göra, utan med Anders Blixt introduktion till det:

99% av alla Mutant-äventyr som sänds till Äventyrsspel handlar om att rädda Pyri-samfundet från undergång eller liknande dramatiska händelseförlopp på hög nivå. I längden är det tröttande att läsa om alla perfida organisationer som strävar efter död och förintelse i stor skala. Därför var vi mycket glada när vi fick detta Mutant-äventyr i handen, ett äventyr som inte liknar någonting vi tidigare har publicerat.

Som jag har sagt tidigare: För att vara en hobby vars medlemmar skryter så om sin fantasi och kreativitet, så är det nedslående hur lite originalitet som finns i rollspelsland.

Insändare

Signaturen ”En påpekande 5-tonåring” rasar mot masern. Masern var ett vapen i Mutant som 5-tonåringen tyckte var overklig, eller något sådant. Detta i ett spel där intelligenta ekorrar sprutar eld ur munnen. Det roliga är att personen inleder sitt brev med ”Visst är Mutant ett fantasibaserat spel, men att ta med laser och maser i vapenform är ganska överdrivet”. Öh, hallå, det finns för fasen flygande öar i Mutant.

Magnus B är också på pettimeterhumör, och klagar på att matpriserna i DoD:s olika moduler stämmer dåligt överens. Matpriserna! Herre jösses …

I Klubbspalten vill folk (ofta 12-åringar) ha ”ERFARNA rollspelare” hela tiden. Vad ska de med dem att göra?

Reklam

Samma gamla egenreklam, samma gamla annonser. Säga vad man vill om det, men Sinkan hade i alla fall väldigt trogna annonsörer. Ser det ut som.

Illustrationer

Svagt nummer, om jag får säga det själv. Det enda som sticker ut är att artikeln ”Superkomplex” av någon anledning illustrerats med serierutor.

Omdöme

Mjäh. Heraldik, liksom, hur roligt är det? (Jävligt roligt om antalet timmar jag satt och ritade vapensköldar är något att gå efter.) Och det förvånar mig att tidningen fortfarande inte har slutat med att publicera menlösa regler som ”Hur man gör upp eld”. Jag förstår inte riktigt varför sådant ständigt dyker upp, om och om igen. Hur många var det som använde dessa regler? Någon?

Ännu fler Sinkadsmåndagar finns här.

Sinkadusmåndag, del 13

Yes box, Sinkadusmåndag i dag igen. Like clockwork, som utlänningarna säger.

Vill ni har mer rollspelsnostalgi att roa er med så kan ni läsa om DoD-äventyret Dimön, eller Neotech. Vad har ni att förlora?

Sinkadus nr 13 (juni 1988)

Omslag

Jösses. Om jag tyckte omslaget till nr 12 var stökigt, vad är då det här? Jag blir yr bara av att snegla på det. Eldmoln, rymdskepp, stora färgglada textsjok. Färger färger färger! Tidigare hade Sinkan väldigt få budskap på sin etta, men nu det blivit helt crazy.

Boris Vallejo heter artisten. (Va, har han målat annat än nakna muskelbyggare? Det visste inte jag.)

Ledare

Helt klart är att hobbyn gått in i en ny fas; den har så att säga mognat. Jag tror att de som fastnat för rollspel kommer att fortsätta och jag tror att alla kan, och måste göra, sitt för att säkra återväxten av nya rollspelare.
Fredrik Malmberg

Ja, kära läsare, vad har du gjort för att få fler att spela rollspel på sistone?

Hemmafronten

Redaktionen har flyttat till Södermalm. Om det berättas utförligt. Olle Sahlin sitter numera under ”ett mystiskt hål” varur mystiska skrin och susanden kan höras. ”För någon dag sedan lät det som om en mås hade förirrat sig in där och ljudligt beklagade sin belägenhet.” Jag tycker att det är fantastiskt att man avsatte utrymme för sånt här. Det har ju verkligen inte med någonting att göra, att få veta hur det gick till när Äventyrsspel flyttade, men jag tror att det bidrog en hel del till att bygga en relation till läsarna. Efter några doser Sinkan tyckte man nästan att man kände alla som jobbade på tidningen.

Partisan dyker upp igen! Lyssna: ”Spelet har blivit mer försenat och kommer i slutet av 1988”.

Dessutom kan vi läsare mysa ner i soffan med en lista på de första 100 produkterna från Äventyrsspel. Inte illa pinkat!

Arkivet

”Riddarordnar” av Henrik Strandberg. Historiska ordnar alltså. Johanniterriddarna, Tempelriddarna, Tyska orden mfl, och hur man kan använda dem och dess likar i rollspel. För en gångs skull är det en ren fluffartikel, utan en massa tärningskombination och nya förkortningar. Raka, enkla råd. Me like, det var sånt här man slukade med hull och hår när man var liten. Jag undrar hur många kampanjer runt om i landet som plötsligt tog helt nya vändningar när en ny Sinkadus kom ut. Jag vet att mina gjorde det i alla fall.

Bonuspoäng för att redaktionen snott en spalt om heraldik från något engelskt uppslagsverk.

Ola Nilsson och Anders Blixt skriver om skurkar. Personligheter, drivkrafter och sådant. De har också skrivit ihop regler om Nidningspoäng och Vanrykte. Har för mig att dessa senare dök upp i Hjältarnas handbok (1994).

Även: Regler för att spela gengångare i DoD.

”Örter och droger i samuraj” (till DoD Samuraj) av Henrik Strandberg, innehåller givetvis en massa regler för att avgöra hur kraftiga o dyl som örterna är. Men det som får mig att hicka är att listan på olika örter är fem sidor lång. Helt sjukt. Fem sidor! Underbart.

Mina favoriter är ninjaörterna. NINJAÖRTER! ”Örter som endast är kända av ninja.” Där kan man hitta godingar som Ashiga (”Offret dör omedelbart”), Kuto (”Fräter sönder näsvägar, bihålor, ögonglober, munhåla och hjärna inom loppet av tre timmar”) och Jizure (”Kroppsdelen måste amputeras på grund av förstört nervsystem”).

Det var inte lätt att vara spelare i Sverige efter att ens SL läst den artikeln. Förbannade ninjor!

Äventyr

”Jakten på Mean Geibriel” till Stjärnornas krig är ett av den typen av äventyr där spelledaren förväntas läsa långa långa harranger av text för spelarna. Det funkar sällan bra, och här tas det till extremer. Vi snackar hela spalter av ”läst det här högt”-text.

Men Äventyret då? Rollpersonerna flyger till ett annat solsystem för att rädda en tillfångatagen agent. Fastnar i tullen, bryter sig in i en bunker, slåss mot stormtrupper, spränger en kraftstation … Ja, ganska exakt vad man kan förvänta sig av ett Stjärnornas krig-äventyr. En av ondingarna heter Dark Yook (”en mycket slug och beräknande person”). Bara det. En skurk med ”Hej, jag är en skurk”-namn är det enda jag kräver av ett Stjärnornas krig-äventyr.

Zonen

Biologiskt förstärkt människa, eller ”Biomensch”, är den senaste i raden av klasser till Mutant. Som jag fattar det är biomänniskan en framexperimenterad nedfryst människa med lite fysiska mutationer som gör den snabbare och coolare och hårdare och mer lämpad för att leva ut tonåriga pojkars maktdrömmar. Artikeln återanvänder dessutom en illustration från förra numret, fast svartvit. Kolla här till höger, bara.

Det roligaste med biomensch är att alla är tyskar! ”Alla BFM är tyskar, med tyska som modersmål” … det är ju helt fantastiskt. Tyska övermänniskor är just vad Mutant saknade. De borde alliera sig med rubbitarna. Jawohl, herr Kaninchen!

Övriga artiklar

Varghundar till Sagan om ringen rollspelet. Det finns både varghundar och lägre varghundar, som inte är lika smarta. Tolkiens raslära tog sig lämpligt nog ända ner bland jyckarna, tydligen.

Öh va?

”Junker ulv” något så ovanligt som en dikt. En Mutant-dikt. En lång jäkla dikt. Delvis på rim. Ni får ursäkta mig att jag inte känner igen versmåttet, det var ett gäng år sedan jag pluggade litteraturvetenskap. Det är en ganska rolig dikt, på sitt sätt.

En lysande segersommar
Därute till ända gått;
I regn av kulor och svärdshugg
Den unge Ulv stod sig gott.
/—/
Ur stigbygeln foten lossnat
Och tyglarna glidit ur hand,
Den vacklande ryttaren griper
Mot fladdrande manen ibland.
/—/
Och långsamt, med ovan penna,
Vid bladets slut skrev han ner
Ett kors och sjätte september —
Nu fanns ej plats för mer.

Lite nödrimmat kanske, men ändå. Men ändå: En dikt? Sinkadus upphör aldrig att förvåna.

Insändare

En Anneli P skriver in och klagar på att alla ”pojker” bara skriver in och klagar. Wooo… meta.

Fredrik Ström är mycket upprörd över alla språkliga brister som förekommer i Äventyrsspels spel. ”Det heter manövrer, inte manövrar” och så vidare i all oändlighet. Pust. Språkpoliser är tröttsamma.

Dagens allmänbildning (och glimt in i Olle Sahlins psyke):

Sinkadus är en spelterm som betyder 5-2 när man spelar tärning. Det finns fler sådana, t ex ”snake eyes”, två ettor, och ”boxcars”, två sexor. (Om jag hade fått bestämma hade säkert tidningen hetat det senare. Det ordet betyder ”godsvagnar”, nämligen.)

Reklam

Äventyrsspel excellerar i att göra avlång, pratig egenreklam:

Illustrationer

Första gången jag lagt märke till att en illustration återanvänts. Märkligt.

Omdöme

Jag tycker det är intressant att Sinkan sällan var rädd att låta artiklarna ta plats. Jag är tveksam till om t.ex. Fenix skulle vika fem sidor till en lista på örter och droger. Men det var väl detta som var Sinkadus styrka: man fick inte bara några allmäna idéer och uppslag, man fick all information man kunde tänka sig behöva. Nakdelen med detta var möjligtvis att det fostrade den passivia mentalitet som ofta gör sig hörd på insändarsidorna: ”Öh, jag hittar inga regler för tvåhövdade glavar, vad ska jag göra nu? Kan inte ni publicera regler för sånna?”

Sinkadusmåndag, del 12

Sinkadus12splash — Illustration till artikeln ”Att leja en prisjägare”.

Så var det dags igen: den 12:e sinkadusmåndagen av 38 (eller något sådant). Håll till godo.

(Förresten, om ni är sugna på mer jox från förr, kolla in detta.)

Sinkadus nr 12 (mars 1988)

Omslag

Hoppsan, här går det vilt till. Grönt, rosa, blått, lila … puffarna trängs verkligen på omslaget. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, Sagan om ringen-illustration så är det här Sinkans rörigaste etta hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk.

Ledare

Vi börjar ana förskalven till kommande rollspelsdebatter:

Det finns folk som vill förbjuda rollspel. Margareta Persson (s), Margareta Hemmingsson (s), Mats Karlsson (s) och Eva Hedkvist (s) har till årets riksdag lämnat in en motion angående våldsleksaker, och dit räknas alltså våra rollspel. Ja, även dataspel och plastfigurer ingår.

Nu var det väl kanske inte just att förbjuda rollspel som dessa sossar ville göra, utan snarare förbjuda reklam för rollspel och krigsleksaker – vilket Fredrik även nämner senare i ledaren. Men man ska aldrig låta verkligheten komma i vägen för en schysst inledande mening.

Hemmafronten

Har du någonsin undrat varför äventyret ”Skönheten och odjuren” heter som det gör? Det är, berättare Anders Blixt, en ordvits:

Om man stavar ordet såhär ”sjön-heten” kanske det blir lite begripligare. Det rör sig ju otvivelaktigt om en naturskön och vacker insjö.

Skulle detta på något sätt göra titeln bättre?

Andres Blixt berättar även om Ad astra, eller Mutant i rymden. På det stora hela låter det betydligt mer intressant än vad Mutant RYMD, eller Chronicles, till sist blev. Ett annat projekt på g är Bland ruinerna, som är en sorts prequel till Mutant och handlar om det hårda livet under 2200-talet. Blev inte så mycket av med det.

Slutligen har folket på Äventyrsspel insett att om man ändå ska göra en fantasyvärld, så kan man rita en karta som inte ser ut som Europa. Massor av gnälliga tonåringar hade hört av sig och klagat. Så klart.

Ja just det: inte ett ord om Partisan.

Insändare

Gäsp. Större delen av brevspalten tas upp av frågor som ”Varför får jag aldrig svar när jag skriver in till er?” och ”Varför publicerar ni bara brev som hyllar era produkter?”.

Jag kan inte heller låta blir att gäspa, om än roat, när Daniel Nillson från Vallbo tycker att det är overkligt att drakar, så som de beskrivs in Monsterboken, kan spruta eld. Han kommer sedan med en egen förklaring som har någoting med sumpgas att göra.

I ”Klubbspalten” händer något oväntat. En tjej söker medspelare. I Borås-trakten. SRR och EDD. Annars är det samma gamla vanliga konstiga klubbnamn som huserar i spalten: Farliga monster, The Heroes, Playboys, The Night Mare, Ninja Force mfl.

Zonen

”Att leja en prisjägare” till Mutant 2, av Mats Holmlund och Magnus Borell är det här numrets stora Zonen-artikel. Lite oklart fokus: Är den riktad till spelledare som vill hyra ligister att jaga rollpersoner, eller till rollpersoner som vill få pengar för att jaga ligister?

Artikeln börjar lovande, med lite historik om prisjägare och vilket anseende de haft genom åren bland vanligt folk. Tyvärr sugs allt snart ner i en orgie av tabeller och matematiska formler, bland annat en tabell som visar storleken på belöningen i ”pengar eller natura”. Och vad gillar ni begreppet ”lejningstal”, som är sannolikheten att lyckas leja en prisjägare? För att få fram lejningstalet måste man konsultera tre olika tabeller, och därefter slå en T20.

Att hyra en prisjägare blir alltså bara en regelmässig utmaning som avgörs med tärning. Alla rollspelsmoment försvinner helt. Den enda situation jag tänka mig att regler som dessa kan komma till nytta är om rollpersonerna rutinmässigt anlitar mängder av prisjägare, och spelarna matar in reglerna i lämpligt datorprogram. Annars? Blä.

Holmlund och Borell bifogar dessutom Leo Svartskugga, en prisjägare som ”är mycket svår att överraska” och är ”likgiltig inför andras känslor”. Han har FV 22 i spåra och 31 i pistol. Vilken hårding.

Annat skoj i Zonen:

”Hindenburgfäktning”. Fäktning i Hindenburg. Ja, du fattar.
”Märkliga zoner” av Emil Persson och Olle Sahlin är lite smårolig. Här kan man hitta en massa elakheter att krydda sin Mutant-kampanj med. Vandrande vakuum, ljusfrånstötande fläckar, vinrankor och … ormbunksskogar. Detta bekräftar återigen min tes om att det är omöjligt att tala om Mutant-världen utan att låta som en idiot.
Jon Ljunggren, Mats Holmlund och Magnus Borell bidrar med mängder av häftiga och användbara cyborgförmågor som ”Stålnypor”, ”Trämage” och ”Modul för energipaketdrift”. Hm.
Kloakkrokodiler.
Vandrande stockar. Helt enkelt vandrande pinnar som blivit muterade och jättestora!
Gigakräftor och hur man jagar dem (försiktigt).

Öh va?

Emil Persson delar med sig av nya robotar till Mutant. Till exempel sexroboten Nymph W69. Notera namnet: Nymph W69. Subtilt.

Betänk även att robotmodellen ”programmerades för att arbeta på bordeller och liknande med en samordningsrobot av typ Mama Double 44”. Först undrar man varför robotprostituerade behöver en robothallick, sedan undrar man varför hallicken heter ”Double 44”. Discuss amongst yourself.

Slutligen går inte att låta blir att fundera över vad W:et i ”Nymph W69” står för. Jag kommer på ytterst få tematiskt lämpliga engelska ord som börjar på W… Blä, inte nog med att Sinkan kände behov av att publicera stats (19 i UTS, 18 i SMI) för en hor-robot, de var tvungna att kalla den Nymph Whore 69 också.

Arikvet

Rustningar rustningar rustningar. Rustningar genom historien. Rustningar i olika kulturer. Regler för rustningar i rollspel. Rustningstabeller. Rustningsterminologi. Bilder på rustningar.

En jäkla massa rustningar helt enkelt. En ganska bra artikel, i varje fall om man gillar mer komplicerade regler för rustningar. Om du inte gillar rustningar? Osis.

Bokklubben

Wow, ett nytt inslag i Sinkan! Recensioner, typ, av böckerna i Drakar och demoner-serien – de fantasyromaner som Äventyrsspel gav ut under 80-90-talen. Tydligen var det möjligt att prenumerera på böckerna. Det visste inte jag.

Hur som helst berätar Ewiz Ehrsson och Olle Sahlin om några av de böcker som redan kommit ut. Det är givetvis rena reklamtexter, något som redaktionen inte smyger med, och inte direkt rafflande att läsa.

Böckerna som avhandlas är Conan, Conan Cimmerien, Camber av Culdi och Tjuvvstaden. Den sista är den enda av böckerna jag har min ägo. Det jag kommer ihåg bäst från den är att det fanns trollkarlar som hade brinnande stjärnor i pannan.

Bokklubben visade sig bli lite av ett one hit-wonder. Eller one miss-wonder, kanske.

Övriga artiklar

I numrets ”Regelfunderingar” får Anders Blixt förklara varför det finns dinosaurier, jättenoshörningar och ”annat tjaffs” i Monsterboken 2. Hans resonemang går lite i cirklar kan sammanfattas med att ”de finns i Ereb Altor”. Men varför man valt att inkludera dem i Ereb Altor till att börja med får man inget svar på.

Åke Eldberg uppmanar rollspelare världen över att skriva fler krönikor om vad som händer i deras kampanjer. Jag vettefan vad han vill uppnå med artikeln, lämpligt kallad ”Krönikera mera”. Han ger en massa olika exempel på hur man kan skriva krönikor, alla skrivna som märkliga hybrider av novell och regelförklaring. Man fattar vitsen redan efter första stycket, men artikeln fortsätter ytterligare tre sidor. Hade verkligen Sinkan så gott om utrymme (eller brist på material) att man bara hällde in spalt efter spalt av tjatiga exempel?

Äventyr

Titel: Kampen om Cardolan. Författare: Henrik Strandberg och Andreas Gabriel. Spel: Sagan om ringen. Intryck: Oj vad mycket text! Ovanligt. Sinkadus äventyr brukar vara späckade med kartor och illustrationer, men här är det sida upp och sida ner med text text text. Det finns inte ens några utrymmeskrävande SLP-sats: allt är föredömligt komprimerat i en liten tabell.

Vad handlar äventyret om? Ingen aning. Det är så mycket text att jag inte orkar sätta mig in i det.

Reklam

En sak jag funderat över de senaste veckorna är annonsernas placering i Sinkan. De flesta ligger koncentrerade i början och slutet, och det förekommer extremt sällan helsidesannonser mitt i tidningen. Var det svårt att sälja in helsidor, eller var det ett redaktionellt beslut?

Illustrationer

Meh. De flesta illustrationerna är bilder på vapen och en och annan prisjägare.

Men vad är detta!? En färgillustration! Det måste vara första gången sedan nr 1 (om man bortser från vinjetten till ”Arkivet”, som alltid är i färg). Och inte nog med det — bilden är delfrilagd! Med text som flödar kring de utskjutande delarna! Här är det någon som börjat lära sig PageMaker, det ser jag det.

sink12faks — Vette sjutton vem illustratören är. Arfert?

Omdöme

För att ha utbyte av detta nummer måste man vara en inbiten Mutant-spelare, vara på jakt efter ett SRR-äventyr eller gilla rustningar. Annars kan man hoppa över det.

De senaste numren har redaktionen har börjat mixtra med tidningens utseende. Vinjetten till ”Zonen” har bytts ut flera gånger, till exempel:

Det vore intressant att veta vem som designade dessa vinjetter.

Andra förändringar är att brevsidan helt plötsligt är knallgrön. Den brukar förvisso ha lite konstiga färger ibland, men grönt är nog det mest iögonfallande hittills.

Sinkadusmåndag, del 11

sinkadus11splash — Illustration: Tomas Arfert, till artikeln ”Modifierat stridssystem för Expert”.

Sinkadus nr 11 (januari 1988)

Omslag

Kära vänner. Jag tar tillbaka allt jag sagt om tidigare ettor. Det här är Sinkans fulaste framsida genom tiderna. David Martin heter konstnären, och den person på Sinkadus som valde omslaget måste ha varit halvblind och berusad.

Inte nog med att bilden föreställer en extremt liten dinosaurie och ful gubbe, den visar också en kvinna vars bröst tycks vara på väg åt ett helt annat håll än resten av kroppen.

Som vanligt har omslaget inte heller någonting med tidningens innehåll att göra. Med en sådan bild förväntar man sig liksom någon form av artikel om tidsresor. Men icke. Besvikelsen var garanterat stor i många pojkrum runt i riket.

Notera att priset har höjts med 5 kr sedan nr 10.

Andra nyheter är att redaktionen experimenterar med lite fler puffar än tidigare. Förr har omslaget som mest haft tre olika budskap — nu finns det hela fem. Att man sedan knappt ser den lila texten i botten är en annan femma.

Ledare

Fredrik har tagit på sig stora hybrismössan. ”Att skapa ett rollspel är som att skriva en symfoni”, ”Roskilde-festivalen är ingenting i jämförelse med rollspelarnas ting” … Vad budskapet är vet jag inte riktigt. Resten av ledaren återberättar bara samma sak man kan läsa i innehållsförteckningen. Jag tror att Fredrik ville testa sina göra-liknelser-färdigheter.

Hemmafronten

Fredrik Malmberg om romanserien ”Drakar och demoner”:

Utomlands kallas sådana här böcker för fantasy-böcker eller Sword and sorcery-böcker. Vi har försökt hitta ett svenskt ord för samma begrepp, men inte lyckats. Till slut kom vi på att ute i landet har man börjat andända Drakar & Demoner som begrepp. Ofta hör man kommentarer som ”Det är ett sånt där Drakar och Demoner-spel”. Kanske är det så att Drakar och Demoner börjar bli en svensk term för ”fantasy”. Vi vet inte.

Tyvärr blev det ju så att ”fantasy” blev det svenska ordet för ”fantasy”.

Partisandax: Inget släppdatum nämns den här gången (”fram på höstkanten”), men Blixt och Malmberg orerar om hur bra spelet kommer att bli. Fem scenarier är planerade: USA-ockupation, Sovjet-ockupation, andra världskriget, samt två sci-fi-varianter. Stridsreglerna sägs vara enklare än i Mutant 2. De ska även vara helt utan KP och istället upplagda så att man ”får specifika skador på de olika kroppsdelarna”.

Arkivet

Fredrik Ström levererar ett nytt stridssystem till Drakar och Demoner Expert. Syftet är att göra striderna enklare och snabbare. Jag vette fasen om ”Varje rollperson har lika många KP i varje separat kroppsdel som han har i totala KP” infriar det löftet. Regler för olika nivåer av skador — lindrig, svår, kritisk — införs. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur komplicerade Experts stridregler var, men detta känns inte direkt som en smidigare variant. Annorlunda, ja, men knappast snabbare.

Vidare finns det lite småplock så som fylle-regler, hur man ska göra för att se om en pil sitter kvar i en träffad rollperson (1T20 < skadan), hur mycket en kastad småsten gör i skada (beror på kastarens STY), och ett förslag på att införa ”förslitningsvärde” på rollpersonernas kläder och utrustning.

Zonen

Neo-män. David Wästerfors lånar av Huxleys Du sköna nya värld och hittar på en sorts sub-människor till Mutant 2. En form av anti PSI-mutant, starka men hatade. De skapades för att tjäna som slavar, och är lugna, fredliga och puckade. De ser även ut som en stereotyp ”mörk vilde”. Sådär PK.

Övriga artiklar

En SLP till Drakar och demoner och hur man använder vanliga människor som motståndare i Chock. Anders Blixt ger sig dessutom in i … jag vet inte riktig vad, men någon sorts träsk är det i alla fall. Det hela är en skönlitterär historia där han blandar Star Wars och Sagan om Ringen.

”Nej”, ropade Gandalf. ”Vi måste försöka fly genom den östra dörren.” Jedi-riddaren drog sitt ljussvärd och gick med bestämda kliv mot den öppna dörren. ”Boromir!”, befalde han. ”Kom hit och täck mig”.

Ett synnerligen märklig alster.

Öh va?

Tidningens största textschabrak heter ”Personifiering” och är författat av Dag Stålhandske. Här inför Dag 24 nya grundegenskaper till DoD och Mutant. Från Styrketeknik till Mental hälsa till Sensorisk deduktiv förmåga. Jag skojar inte. 24 jäkla muppförmågor, som ibland bara skiljer sig marginellt från varandra. Charm och Personlig magnetism, till exempel. Charm är hur trevlig rollpersonen är ”om man pratar med honom i en kvart eller så”. Personlig magnetism är hur trevlig rollpersonen är ”om man verkligen lär känna personen”. Distinktionen mellan Mental uthållighet och Metal hälsa är också hårfin — de beskrivs på olika sätt, men tycks innebära samma sak.

Detta är en sån där artikel som jag får huvudvärk av att läsa, men jag misstänker att den var mäkta populär i detaljonanins 80-tal.

Men galenskaperna tar inte slut här. Stålhandske fortsätter sin vansinnesfärd och vill lura intet ont anande 12-åringar att börja använda ”Karaktärsdrag (KD)” till sina rollpersoner. Karaktärsdragen anges på en 18-gradig skala mellan två poler: Finkänslig/burdus, tystlåten/pratsam, jordnära/filosofisk etc. 15 olika par nämns. För att använda dem slår man 3T6 för varje Karaktärsdrag. Resultatet avgör om ens rollperson är arbetsam eller lat eller whatever. Man slumpar alltså fram sin rollperson personlighet.

Följer man dessa regler så kan man få en helt ospelbar rollperson som är både lugn och djärv, blyg och pratsam, känslig och kallblodig, burdus och artig, medlidsam och känslokall, nervös och självsäker. Jag tror inte att författaren riktigt tittat på sitt system som en helhet, utan bara hittat på lite grejer på måfå.

Oh well, det är tanken som räknas antar jag.

Äventyr

Mikael Carlstedts äventyr heter ”Kurgal Svylses förbannelse” och sägs vara humoristiskt. Kanske det. Några skojiga saker finns det i alla fall: en nekromantiker som bor tillsammans med sina två minotaur-skelett, ett tempel tillägnat mat vars torn toppas av maränger, och megaser.

Megaser är flygande grisar som äter obehandlat trä och gamla böcker. De flyger tyvärr inte så bra, utan kraschlandar med jämna mellanrum. Deras bästa grundegenskap är konstigt nog PSY (11). Varelsens funktion i äventyret är att käka böcker och i all vänskaplighet följa efter rollpersonerna. Varför vet jag inte.

Insändare

Robert Wahlstedt i Flen vill klaga. Men inte på Äventyrsspel eller Sinkadus, utan på alla ”fruktansvärt dåliga namn” som svenska rollspelsföreningar har. Föreningar som Sårade enhörningen, RKDD, Angels of Death och The ultimate dragon får smaka på hans vassa tunga. Robert föredrar namn med ”lite mera stil”, och ger exempel på ”lite mer seriösa namn” som The Black Brotherhood, The Paladins, Dicemaster, The Illusion och Det grå brödraskapet.

Redaktionen svarar med att deras favvosar bland annat är Dwarfs on fire och Meningslös fritid. De skriver även att det hänt att de censurerat ”direkt anstötliga namn”. Undrar hur de lät.

I det här numrets Klubbspalt trängs godingar som Zone of Zombies, Knights of Darkness och Spelklubben Minfältet. Samt min favorit Barbarian Boys.

Reklam

Spelbutiken Tradition har en annons helt utan fallossymboler:

Och GMS-Import satsade hela reklambudgeten på denna … öhh … kreation:

Omdöme

En hel del knasigheter. Ännu mer knasigheter hittar du i andra nummer av Sinkan.

Sinkadusmåndag, del 10

Sinkadus nr 10 (november 1987)

Omslag

Här har vi ytterligare ett exempel på Sinkadus-traditionen att välja ett omslag (denna gång av Boris Vallejo) som inte har ett dugg med innehållet att göra.

Bilden föreställer en höftskynkekrigare i fajt med en drake (bonuspoäng för att han verkar vara på väg att ge draken en snyting på nosen).

Puffarna talar om Mutant och en ny magiskola till DoD.

Lite dubbla budskap om jag får säga det själv.

Ledare

Fredrik berättar hur han och Klas Berndal varit på spelkonvent i Borås. 400 deltagare och allt i regi av spelföreningen Armageddon. Finns denna fortfarande kvar i livet? ”Man hade bjudit in en hedersgäst från USA”, berättar Fredrik utan att avslöja vem. Mycket märkligt.

Hemmafronten

I förra numret av Sinkan skämtade redaktionen att Äventyrsspel skulle ge ut ett rollspel om My Little Pony. Miljarder och åter miljarder upprörda läsare hörde av sig och rasade mot förslaget. Det ger en fingervisning om hur stor auktoritet Sinkan hade på den här tiden, och hur allvarligt läsarna tog allt som stod i tidningen. Det är både rörande och tragiskt, på en och samma gång.

Det kommande Efter Ragnarök känns verkligen som ett hopkok när man läser Anders Blixt förhandstitt: cyborger, muterade växter, Jämtland, robotmänniskor, ninjor, Järnringen, ”världens fräsigaste sportbil”, kärnvapenexplosioner, ”ruskiga monster”, Gotland, Den flygande holländaren … Om jag skulle behöva peka på en Äventyrsspelsprodukt och säga ”här börjar de tappa greppet” så är det Efter Ragnarök. Ninjor? Va?

Partisan – nu med utgivningsdatum april 1988

Arkivet

Inflationen på magiskolor börjar göra sig känd. Här får den redan digra skaran sällskap av Johan Köhlers spiritism och Ulf Zindermanns röstmagi. Slöseri med utrymme om jag får säga det själv. Röstmagi har väl lite existensberättigande — jag har alltid sett den som magisk jojk — men spriritsm är bara så odrakarochdemonig. Oh, ett roligt citat från röstmagitexten:

Röstmagins färg är knallgult, vilket symboliserar besvärjelsernas omskakande effekter på omvärlden. (Dessutom gillar många dvärgar starka färger.)

sinkadus10faks — Ett tydligt tecken på överskott av magi.

Dvärgar gillar starka färger. Jaha? Det var som attan. Här lär man sig något nytt. Jag gillar verkligen hur Sinkadus är fullt av sådana här små popcornfakta som saker och ring. Mutantskandinavien är fullt av tigrar. Dvärgar gillar starka färger, och rider på ”små hästar”. Men jag undrar hur det skulle se ut om någon (med mer tid än vad jag har) sammanställde alla små faktoider. Vilken bild av t.ex. dvärgarasen skulle framkomma då?

I ”Det åttonde elementet” spekulerar Dag ”Drakdödaren” Stålhandske i vilka fler element som kan finnas, utöver de sju som redan är kända (jord, luft, eld, vatten, mörker, ljus, köld). Magi-inflationen har spridit sig även till varandes grundstenar, kan man säga. Stålhandskes förslag på ett åttonde element är tid, tanke och kaos. Tack och lov slipper vi besvärjelser och stats på elementarer. Artikeln är en ren tankekittlare, och som sådan fungerar den riktigt bra.

Zonen

Alla stackars Mutant-spelare får nöja sig med lite kampanjmaterial till Combat Cars. Meh.

Övriga artiklar

Äntligen får vi en första glimt av Drakar och demoners kampanjvärld, Ereb Altor. Den första beskrivningen känns förvånansvärt mycket Trudvang: Frostalver som vallar sina renar, stora skogar som rymmer hemligheter … Jag får inte alls intrycket av det kulturella lapptäcke som världen senare degenererade till. ”Introduktion till Ereb Altor” innehåller även en kronologi, där någon stackars kalenderbitare har tvingats sitta och pressa in Äventyrsspels tidigare äventyr i Ereb Altors historia. Jag vet inte hur pass väl detta lyckades — är helt enkelt inte tillräckligt insatt i alla de olika händelserna.

Det mest intressanta med artikeln är dock kartan. Titta:

Ja, du ser rätt, det är en taggig version av Europa. Så här blev det ju dock inte tillslut. Ereb Altors slutgiltiga karta blev betydligt mindre europalik. På gott och ont. Det jag gillar mest med ovanstående karta är de många och stora vita fläckarna. För detta ska kartritaren ha en fjäder i hatten. Rollspelskartor har en tendens att bli smockfulla med länder, städer och saker — även kartor som föreställer områden som förment är outforskade. Underskatta aldrig den vita ytans förmåga att väcka skaparlust.

Dessutom: SL-tips från Anders Blixt (”Ha kul!”), regelfunderingar och errata.

Äventyr

Det är inte ofta man hittar äventyr till Mutants grundregler i Sinkan. ”Ambassadören som försvann” är en sådan sällsynt fågel. Upprinnelsen till äventyret är ett forntida experiment (i Dalarna) som, givetvis, gick snett. Följden: Intelligenta spindlar som allierar sig med Gotländska telepater och kidnappar Pyrisamfundets ambassadör till de skotska grävlingarna.

Jösses. Äventyr till Mutant blir verkligen inte bättre när man återberättar dem …

Nåväl, hela historien slutar med ett traditionellt bunkerkräl, där rollpersonerna får skjuta hur många spindlar som de vill. So much får diplomacy.

Tidningen innehåller även ett andra äventyr — Anders Blixts ”Fjällmarschen” till Chock. Varulvar är inblandade, på något sätt, men det verkar inte så läskigt. Ärligt talat, varulvar är nog det minst läskiga monstret genom tiderna.

Insändare

Nu verkar det som om upprörda människor (det fanns många sådana i Rollspelssverige på 80-talet) har hört av sig angående artikeln om drakar i det föregående numret. Man tycker att författaren snott konceptet om ”sanna namn” från LeGuin. ”Uråldrigt koncept” hävdar Sinkan i sitt svar, och tillägger bland annat att det är full tillåtet att

… använda alver, dvärgar, orcher, drakar och meterlånga människor i sina historier, men ingen annan än Tolkien får kalla sitt småfolk för ”hober”

Om jag inte kommer ihåg fel så publicerade Sinkadus en artikel om hober i sitt första nummer. Hm.

I ”Klubbspalten” vill Jacob Johansson, 12, från Blekinge bli medlem i en rollspelsklubb. ”Har gjort det egna spelet The Wonderland Mashmod”. Jacob, om du finns därute, jag skulle extremt gärna vilja läsa ditt spel. Maila mig!

Reklam

Jag blir även lite sorgsen när jag ser alla annonser från leksaksaffärer runt om i landet. Det var verkligen andra tider på 80-talet. Dumma Kult.

Illustrationer

Om det var svårt att se vilka bilder som Thomas Arfert ritat i förra numret, så är det tvärtom nu. Titta vad duktig han var:

Omdöme

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här numret. Å ena sidan har Äventyrsspel värsta flowet och sprutar ur sig produkter av hög kvalitet. Å andra sidan är mycket av materialet i Sinkan ganska flummigt. Jag har känslan av tidningen börjar komma till den punkt där man redan har skrivit de mest självklara artiklarna och äventyren till de spel som för tillfället finns på marknaden, och därför fummlar runt lite efter nya vinklar och grepp. Vi får se hur det går i kommande nummer.

Läs (och lär!) ännu mer om Sinkadus här.

Sinkadusmåndag, del 9

Sinkadus nr 9 (augusti 1987)

Omslag

Michael Whelan. Fan, det är så att man längtar tillbaka till de första numrens amatörism när man ser detta. ”Brother assassin”, som bilden heter, sägs enligt auktoriteter så som Jesus, Buddha och Mohammed vara Whelans sämsta kreation. Han målade den tidigt en juldags morgon när han var hög på valnötter. Och vem är jag att säga annat?

Jag är inte heller helt övertygad om det smarta i att ha röd och vit text på en gulaktig bakgrund.

Den enda trösten är att Sinkan har kostat 25 kronor sedan nr 4. Tyvärr kommer den inte att göra det i så många nummer till. Äventyr kommer att sälja sig och bli giriga rovkapitalister. Det var bättre förr, när det fortfarande var coolt att spela rollspel.

Ledare

Presentation av några nya medarbetare: Dag Stålhandske, Eva Jangö, Ingemar Wiklund. Även: Olle Sahlin gillar tåg.

En jäkla tråkig ledare, helt enkelt. Man kan inte anklaga Fredrik för att sticka ut hakan i onödan i sina texter, den saken är klar.

Hemmafronten

Enkätsvar! Och analys. Man vet att man har att göra med ett monopolföretag när de ger resultatet av sina marknadsundersökningar till alla som har 25 bagis.

Drygt 1700 svar ramlade in på enkäten som delades ut i nr 7, så Äventyrsspel kan nu dra några slutsatser som svenska rollspelare. Det känns som om tiderna har förändrats sedan dess:

”Det finns en stor skara rollspelare som tydligen avskyr datorer och datorspel”. Trots att 59% av läsekretsen uppges äga en dator. Idag tror jag inte man kan hitta en enda rollspelare som av princip avskyr datorer.
47% spelar även engelska rollspel. Undrar vad den siffran ligger på idag. 97%?
”En typisk Sinkadus-läsare spenderar cirka 20 timmar varje månad med att spela rollspel”. Inte nog med det: 11% spelar mer än 41h/mån. Jag har en misstanke om att även dessa siffror är betydligt lägre idag, i och med att medelåldern på rollspelare har ökat.
Ett av enkätsvaren på möjliga framtida ”spelnamn” var tydligen ”Supermännen”. Det fick ”ett ganska svalt mottagande”, vilket jag antar är en underdrift då det i nästa stycke står att postskörden innehöll ”hatbrev för att vi vill ge ut Supermännen”. Numera är det få som fnyser åt superhjältespel.

Men man anar att det i alla fall är en sak som är sig lik, då som nu: rollspelare är ena jäkla töntar. 🙂

Dagens ”Partisan”-försening: ”Vi var beslutat att skjuta Partisan på framåt i tiden och prioritera Samuraj och Efter Ragnarök istället”. Ett ödesdigert beslut.

Fredrik Malmberg, 1987. (Från Sinkadus nr 9, sid 17)

Insändare

Bästa frågan kommer från Carl M: ”Hur hittar jag på synska drömmar till mina Chock-äventyr?”.

Numrets besserwisser-pris går till Peter Bloch: ”I Monsterboken 1, sid 69, beskrivs den mytologiska varelsen Gryphus severus. Denna är felaktigt betecknad som grip. I själva verket rör det sig om varelsen opinicus, en släkting till gripen.” Därefter följer en lång redogörelse som skillnaderna mellan de två varelserna, så som att en opinicus har björnsvans, medan en äkta grip har lejonsvans. Det roliga? Att redaktionen ger Bloch rätt.

Björn Hellqvist (?) tycker att Äventyrsspel marknadsföring riktar sig till ”spelare i nedre tonåren” och fokuserar för mycket på ”häftighet och effekter”. Redaktionen svarar att eftersom 85% av Äventyrsspels kunder är 13-17 år så vore det puckat att inte vända sig till dem. Jag tycker det är intressant att så många insändare på ett eller annat sätt tycker att rollspelsmakande ska vara en ideell syssla. Det är fult att tjäna pengar, oavsett hur lite.

Bästa föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Dwarfs on fire.
Minst lämpliga föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Suicide & Sorcery

Arkivet

Dag Stålhandske fortsätter att profilera sig som Sveriges främsta drakexpert i smidigt betitlade ”Äventyrarens introduktion till drakkunskapen”. Det blir en massa sidor om drakar. Undrar hur många spelledare som använt infon om drakarnas parningsbeteende. Jag blir lite trött av att alla skribenter alltid envisas med att skriv artiklar som tar upp allt. Men det jobbigaste med artikeln är att drakarnas inre väsen beskrivs med ord som ”nàsh” och ”taalnàsha”, vilket översätts med ”status” och ”maktkamp”. SLUTA HITTA PÅ ORD SOM INTE BEHÖVS. Det är ett oskick.

Eva Jangö lever i villfarelsen att rollspelare bryr sig det minsta om hästar. Hon skriver insatt som saker som skötsel, hur man väljer en häst, hästars personlighet, och vad man ska tänka på när man besöker hästhandlaren. Nu råkar det ju tyvärr vara så att 99% av alla rollspelare i hela världen fullständigt skiter i hästar. Deras intresse kan enklast spaltas upp så här:

Har min rollperson en häst?
Om ja, kan jag använda hästen i strid?

Allt annat är ovidkommande.

Zonen

Muterade rävarna Castor och Pollux presenteras. De är prisjägare och — du kan aldrig gissa — tvillingar. Oh well. Det coolaste med dessa rävar är såklart att de är mentala tvillingar, alltså en person i två kroppar. En gång i tiden försökte jag spela en sådan rollperson (två ekorrar), men det gick sådär. ”Mental tvilling” är en sån där mutation som funkar bättre som idé än i spel.

Regelfunderingar

Ny spalt! Anders Blixt diskuterar ”olika komplicerade problem”. Regelproblem alltså, inte relationsproblem eller sex eller så. Det verkar som om reglerna för hältepoäng har givit spelledare runt om i landet många sömnlösa nätter. Specillt känslig är frågan hur mycket man kan öka sina grundegenskaper med hjältepoäng. Blixt hugger dolken i ryggen på alla powergamers och skriver ”rasens högsta värde för grundegenskapen + 10”. Fy vad nedrigt, nu kan ju min rollperson bara ha 28 i alla värden. Då är det inte lika roligt att spela, ju!

Övriga artiklar

Anders Blixt visar sig vara en pionjär. I artikeln ”Transporter” lanserar han steampunk till DoD och SRR, långt innan steampunk vad coolt, eller ens hade ett namn. Han ritar upp ett alternativt Midgård där dvärgarna uppfann järnvägen, och Saruman ångloket. The rest is history:

Med gondoranskt kapital och dvärgisk sakkunskap kom så Stora Nordjärnvägen till stånd, på tvären över Eriador via Tharbad till Bri, och Gondor-Rohanbanan mellan Minas Tirith och Erodas …

Blixt spånar också att i DoD så kan tågen drivas av ”SALAMANDER E3 (med NEXUS och PERMANENS)” — så länge eldstaden är gjord av mithrill, så klart.

Slutligen dunkar han fram en helsida med regler för hur man slåss på tågtak.

”Transporter” är en helt underbar artikel och bevisar en gång för alla att Anders Blixt är en frikkin hjälte.

Äventyr

”Radagasts hopp” till SRR, av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund är säkert ett jättefint äventyr. Men efter att ha läst det kommer jag bara ihåg en enda sak. Den här kartan:

Jorå, så att…

Öh, va?

Det händer inte ofta, men ibland kan jag känna att jag just förlorat en hel knippe SAN bara sådär, rak av. I dag är en sådan dag, och anledning heter ”Kanoner”, av Ingemar Wiklund. ”Kanoner” handlar om kanoner i Mutant-världen. Så långt allting bra.

Men. Jag orkar inte ens citera texten, så jag scannar in några lämpliga passager. Här:

Och så fortsätter det i fem sidor. Det blir allt värre för varje stycke – jag pallade inte ens att scanna in de värsta delarna. Joförresten, ni förtjänar också att lida:

Hur hur HUR tänkte de ansvariga på Sinkan när de gav tummen upp till denna artikel? Den är helt vedervärdig. Kanonen, ja, jag fattar. Kanoner kan vara schyssta i ett rollspel. Action, liksom! Men detta? Denna onaniolycka av matematiska formler och pettimeterregler? Artiklen har inget existensberättigande. Efter att ha läst den har man ingen, ingen, lust att någonsin använda en kanon i något rollspel. Någon på redaktionen borde ha reagerat, sagt ”Öh … ska vi verkligen trycka detta hära?” Hade alla vettiga människor semester?

Det är klart det ska finnas regler för kanoner till Mutant. Det är lika klart att Ingemar Wiklund inte var rätt person att skriva dem.

Reklam

Äventyrsspels Drakar och demoner-romanserie använder konsekvent ”fantasy” som genrebeteckning. Bokserien är en ”fantasyserie”. Kolla in annonsens här till höger (jag gillar speciellt att det står ”NY STARK ROMAN VARJE MÅNAD”).

Illustrationer

Ett svagt nummer på bildfronten. En del snygga kartor (*host*) men inte så mycket mer. Tobias Green gör ett bra jobb att bildsätta den vedervärdiga kanonartikeln (rubbitar som skjuter kanoner kan aldrig bli fel). Åke Rosenius har ännu inte hittat sin form, men bidrar med några vacklande illustrationer till främst SRR-äventyret.

Men detta nummer innehåller en liten överraskning: Thomas Arfert gör debut i tidningen! Han namn står under ”Illustrationer” i redaktionsrutan, i alla fall. Jag kan dock inte hitta vad det är han har ritat.

Omdöme

Det här är det galnaste numret än så länge. Jag har aldrig stött på så mycket tokigheter på så få sidor förr. Det var verkligen svårt att utse numrets ”Öh, va?”, för konkurrensen var så hård. Nr 9 är förvisso en mycket ambitiös tidning, men ambitionen är tyvärr helt missriktad. Istället för en massa schystta artiklar blir det en orgie i detaljer av vars like vi tidigare aldrig skådat. Vi får se hur det artar sig i följande nummer, men jag hoppas innerligt att nr 9 markerar slutet för pettimeter-skolan.

Sugen på fler Sinkadusmåndagar? Klicka här.

Sinkadusmåndag, del 8

Sinkadus nr 8 (juni 1987)

Omslag

Okay, jag tar tillbaka. Gullikssons lila trollkarl till nr 2 var inte det fulaste omslaget genom tidningens historia. Det här Oliviera Berni-omslaget tar priset. Det enda man kan säga till dess fördel är att motivet har anknytning till tidningens innehåll, nämligen en artikel om cyborger. Och det är ju inte alla gånger man kan påstå det om ett sinkanomslag.

Ledare

”Mer text än någonsin”, basunerar Fredrik. ”Om ni tycker att helhetsintrycket blir att Sinkadus har gått igenom en ankpress så har ni rätt. Vi var tvungna.”

Vad fasen är en ankpress? Och varför var de tvungna?

Hemmafronten

Fredrik Malmberg går i hårda ordalag till attack mot ”snobberiet” som får äldre spelare att se ner på Äventyrsspels produkter. Hans teori är att dessa spelare upplever att Äventyrsspel saboterade rollspelens ”kultstatus”. Han fortsätter:

Många glömmer att de själva inte alltid varit 20 år och fäller kanske en dum kommentar till någon som är 15 och spelar Expert Drakar och demoner.
Effekten blir kanske att en del av våra kunder ”byter över” till andra spel för att bli mer accepterade av de äldre i spelgruppen. Och för att bevisa att man nu tillhör ”kultgänget” klankar man sedan ner på Äventyrsspels produkter.

Därefter följer ytterligare några förvirrade redogörelser om ”konflikten” mellan redaktionen och ateljén på Sinkadus. Ateljén lyckades tydligen få övertaget genom att sätta upp ”en affisch av Samatha Fox över ritborden”. Och så undrar folk varför så få tjejer spelar rollspel …

Det man funderar på är om ”konflikten” hade någon verklighetsgrund, eller om allt bara var larv för att roa läsarna.

I övrigt omnämns Sveriges mest kända icke-existerande rollspel för första gången vid namn: Partisan.

Insändare

I ett tidigare nummer fanns en enkät som läsarna uppmanades skicka in. Många svar blev det, och på brevsidan publiceras ett urval kommentarer. Här kommer ett urval av urvalet:

”Ta det isigt med nya produkter, man är faktiskt inte den rikaste krösusen i stan.”
”Publicera gärna fler Expertäventyr, dock ej mer trams med Japanäventyr.”
”DATORER OCH ROLLSPEL HÖR INTE IHOP!! Detta kan ej nog understrykas. Datorer dödar känslor.”
”En sak jag ogillar med ert sätt att skriva är att ni tycks vända er till småbarn.”
”Vad i hellskotta är Rubbitar för något?”
”Jag ägnar mig inte åt Chock.”

Zonen

Ovanligt omfattande Zon i detta nummer.

Cyborger (av Anders Blixt). En version av den Mutant-klass som senare dök upp i Efter Ragnarök och blev alla powergamers favorit. En del av cyborgens förmågor känns lite … halvdana. Jag tror till exempel aldrig att någon spelare någonsin har valt ”Klocka och miniräknare” eller ”Giftavkännare”.

Finns det cyborger så finns det naturligtvis cybernetiska djur, eller ”cybimaler” som de kallas. Tydligen. Det står så i texten i alla fall. ”Cybimaler.” Jösses. Och som om Mutantskandinavien inte redan var nedlusad av tigrar och ultratigrar, så introduceras nu även cyborgtigern (”en utmärkt livvakt”). Vad är det med denna besatthet av tigrar, egentligen?

Vill man inte ha en tiger kan man alltid få en gepardcybrimal (”Få brottslingar kunde undfly en så snabb varelse”). Den har högre SMI.

Dag ”Tre sidor om hur jag dödade en drake” Stålhandske bidrar med tre fornfynd, varav två har jobbiga namn: hologramkamouflagedatorn och automatisk ackomoderande sikte.

Olle Sahlin har knåpat ihop alternativa regler för hur man spelar och rullar fram muterade djur. Mycket intressant. Han utgår från att de muterade djuren fortfarande i grund och botten är djur, inte människor som ser ut som djur. Detta är något Järnringen borde ha anammat rakt av.

Arkivet

Minotaurer och vikingar till DoD. Vikingarna är givetvis den romantiska, men inte så historiskt korrekta, versionen. Minaturerna är exakt som man förväntar sig … förutom att de döper sin yxor till saker som ”Snabbdräpe, Alvbane och Slaktaren” och inte kan hantera magiska föremål.

Övriga artiklar

”Monster och microchips” fortsätter. Sinkadus tråkgaste stående inslag i alla kategorier. I det här avsnittet får vi lära oss hur man programmerar en slumptalsgenerator i BASIC. Datorspelsrecensioner gör även ett gästspel (”Aliens” får 5 skräckbetyg.)

Alla SRR-spelare får lite fler färdigheter att välja mellan. Vad sägs om hetingar som ”Administration”, ”Släde” eller ”Dressera”. Det här var verkligen långt långt innan ”less is more” kom i ropet.

Tidningens hybrisvarning är bylinen ”Robert E Howard, L Sprague de Camp och Olle Sahlin” till en artikel om Conan. Delar av artikeln dök senare upp i Semics Conan-serietidning. Tror jag. Eller så var det bara något mycket snarlikt.

Äventyr

”Den nedbrunna fatburen” till DoD utspelar sig på Island under vikingatiden. Handlingen går ut på att rollpersonerna ska avslöja en stöldliga. Äventyret är mer fokuserat på rollspelande och detektivarbete än strider och våld, vilket är trevligt, men innehåller ändå traditionella DoD-ingredienser så som att RP blir tillfångtagna, får möjlighet att sno en massa saker och blir överfallna om natten.

Av någon anledning står det inte vem som skrivit äventyret.

Reklam

Prince August (marknadsförs av Jan Edman, Vagnhärad) lanserar en ny serie tennfigurer:

Att rollspela med figurer har sina baksidor. Som när du försöker övertyga ett ilsket troll om att du egentligen är en fridsam person — medan din figur föreställer en krigare med bredsvärdet i högsta hugg. För att ta ett exempel.
Nu kommer lösningen från Prince August — samma figur i fyra versioner som passar de flesta situationer.

Var det verkligen någon som gick på det här?

I reklamen för Monsterboken II körde man däremot enligt principen WYSIWYG.

Illustrationer

Tobias Greens Mutant-teckningar är otroliga. Och Gulliksson illustrationer till minotaur-artikeln är ljusår från, till exempel, omslaget till nr 1.

Omdöme

Fler annonser är någonsin i det här numret, vilket borde tyda på en stigande upplaga. Det är förståeligt. Sinkan har blivit en kvalitetsprodukt, och väl förankrat sin ställning under de fyra år som gått sedan starten. Äventyrsspel är helt ohotade på marknaden, Sinkadus har inga konkurrenter — Lancelot Games kommer inte att dyka upp förrän om två år (1989) — och de värsta anti-rollspel-skriverierna ligger långt i framtiden (Kult släpps inte förrän ’91).

Sinkadus har helt enkelt sin guldålder.

Fler Sinkadusmåndagar hittar du här.