Kommer ni ihåg Assassin’s apprentice och resten av The Farseer trilogy? Kommer ni ihåg hur överdjävulskt jobbigt huvudpersonen Fitz hade det? Han fick spö, han plågades, hans magi blev uppfuckad, hans flickvän försvann, han blev mördad, hans polare övergav honom, hans kropp förstördes, ja, kort och gott hade Fritz ett rätt dassigt liv. Det var lite det som skilde Robin Hobb från andra författare i den episka fantasygenren: Saker gick käpprätt åt helvete, och allt slutade inte lyckligt.
I sin senaste bokserie, The Rain Wild chronicles, som så vitt jag förstår bara består av böckerna Dragon keeper och den nya Dragon haven, så har hon övergivit den stilen helt. Den tragiska ådran är borta. Hon har blivit snäll. Snäll, mesig och dussinfantasyaktig. Det enda som finns kvar att gilla är sparsamt utdelade informationsbitar om hennes ganska fascinerande värld.
Det, och djurskötsel. Gillar man djurskötsel så har man kommit rätt, för i Dragon haven så består nästan all action av att olika drakar råkar ut för olika åkommor. Parasiter, infektioner, mjuka tånaglar, brist på tandtråd – jag skämtar inte – och lite annat roligt som fästingliknande ormar och smutsiga fjäll.
Robin Hobb har alltså tagit sitt framgångkoncept, tragisk episk fantasy (trepic?) med massor av magi och intriger och mysterier, kastat det i soptunnan och satsat på Svarta Hingsten och ödleflickan. En tam variant, dessutom. Ingen som är snäll råkar illa ut, alla som är elaka dör – men helt på egen hand, de snälla har ingen roll i elakingarnas död. Det är som om … världen själv bara vände sig emot dummisarna och dödade dem. Ingen huvudpersonen behöver ta något moraliskt beslut av vikt, ingen behöver göra ett val som den kommer att ångra. Allt är bara så fint och tillrättalagt. Och tråkigt.
Lämna ett svar