Analsex och dåraktiga lönnmördare

18658063Jag läste klart Robin Hobbs Fool’s assassin häromdagen. Den var väldigt, väldigt, hobbsk. Nämligen:

  • Det tar lång tid innan handlingen som sådan kommer igång.
  • Stor vikt läggs vid vardagliga göromål som husrenoveringar och klädval.
  • Handlingen drivs framåt av att folk missförstår eller inte berättar viktiga saker för varandra.
  • Oerhört kompetenta människor beter sig som amatörer.
  • Folk prioriterar märkligt. Till exempel: En döende budbärare flämtar ”Jag är här för att varna dig”, och huvudpersonen bah ”Ojdå, men vänta, jag ska bara frosta av frysen först”.
  • Boken slutar mitt i en händelse.

Ovanstående kanske inte låter som beröm, men jag gillar ändå Fool’s assassin. Mest beror det på att jag älskar Hobbs världsbyggande – den här boken är inte lämplig för någon som inte läst hennes tidigare verk. Hobb skriver skickligt, men har en bitvis frustrerande berättarteknik som gör att handlingen segar sig fram. I gengäld får man väl utvecklade karaktärer. Beror på vad man gillar, antar jag.

Analsex?

Men kom till saken någon gång!

Robin Hobbs senaste bok, City of dragons, är en ett lysande exempel på förhalning. På något sätt lyckas Hobb trycka paus på den enda delen av handlingen som är intressant (den som utspelar sig i titelns drakstad) och istället slösa bord några hundra sidor på helt ovidkommande saker. Det är mycket om folk som sitter och håller små monologer om sina känslor och vardagsproblem, folk som dessutom är långt borta från den centrala handlingen och som man inte bryr sig om. Vad är grejen med det? Och det här med onödiga bihandlingar? LÄGG NER!

Hobb har förvisso alltid varit en långsam berättare, men eftersom hennes böcker vanligen är tegelstenar så har det i mina ögon varit en bra grej. Men City of dragons är en tredjedel så tjock som hennes tidigare böcker, och när jag märker att jag börjar närma mig slutet och ingenting egentligen har hänt … ja då tycker jag inte om hennes långsamma stil längre. Tunna böcker kräver lite tajtare stil än 1000-sidors mammutar, om man säger så.Det är så jäkla frustrerande när bokens utgångsläge i princip är oförändrat när den är slut.

Dessutom är det så uppenbart vad som kommer att hända framöver. City of dragons känns mest som att Hobb förbereder massa händelser i nästa bok (som tydligen ska heta Dragon blood), och om hon inte visar sig vara en riktigt lömsk jävel så vet jag exakt vilka dessa händelser är. Boring! Inte ens spänningen i att upptäcka nya saker om världen – Hobb är en bra världsbyggare – väger upp hur tråkig och förutsägbar den här boken är.

Vad fan hände? Hobb brukade vara bra.

Robin Hobb har blivit mesig

Kommer ni ihåg Assassin’s apprentice och resten av The Farseer trilogy? Kommer ni ihåg hur överdjävulskt jobbigt huvudpersonen Fitz hade det? Han fick spö, han plågades, hans magi blev uppfuckad, hans flickvän försvann, han blev mördad, hans polare övergav honom, hans kropp förstördes,  ja, kort och gott hade Fritz ett rätt dassigt liv. Det var lite det som skilde Robin Hobb från andra författare i den episka fantasygenren: Saker gick käpprätt åt helvete, och allt slutade inte lyckligt.

I sin senaste bokserie, The Rain Wild chronicles, som så vitt jag förstår bara består av  böckerna Dragon keeper och den nya Dragon haven, så har hon övergivit den stilen helt. Den tragiska ådran är borta. Hon har blivit snäll. Snäll, mesig och dussinfantasyaktig. Det enda som finns kvar att gilla är sparsamt utdelade informationsbitar om hennes ganska fascinerande värld.

Det, och djurskötsel. Gillar man djurskötsel så har man kommit rätt, för i Dragon haven så består nästan all action av att olika drakar råkar ut för olika åkommor. Parasiter, infektioner, mjuka tånaglar, brist på tandtråd – jag skämtar inte – och lite annat roligt som fästingliknande ormar och smutsiga fjäll.

Robin Hobb har alltså tagit sitt framgångkoncept, tragisk episk fantasy (trepic?) med massor av magi och intriger och mysterier, kastat det i soptunnan och satsat på Svarta Hingsten och ödleflickan. En tam variant, dessutom. Ingen som är snäll råkar illa ut, alla som är elaka dör – men helt på egen hand, de snälla har ingen roll i elakingarnas död. Det är som om … världen själv bara vände sig emot dummisarna och dödade dem. Ingen huvudpersonen behöver ta något moraliskt beslut av vikt, ingen behöver göra ett val som den kommer att ångra. Allt är bara så fint och tillrättalagt. Och tråkigt.

Datorn åt upp min ”The dragon keeper”-recension

Dragon keeperJag hade just skrivit en lång fin recension av Robin Hobbs nya bok The dragon keeper, men sen så åt datorn upp all text. Förstår inte riktigt hur. Ena minuten: tryggt sparat utkast. Nästa: ingenting. Sånt hände aldrig när jag skrev på mekanisk skrivmaskin!

Min främsta åsikt om The dragon keeper var i alla fall att väldigt lite hände på bokens 500 sidor. Allting var bara backstory och upplägg inför fortsättningen Dragon haven som släpps i vår. Okej att det är en story i två delar men det hade ju inte skadat om själva, du vet, handlingen, satte igång lite tidigare än på sidan 412.

Vad mer hade jag skrivit? Pfh… Att Hobbs Farseer/Liveship-värld efter nio böcker utvecklat en så pass komplicerad mytologi att jag börjar tappa kollen på vad som är ny info och vad som är referenser till tidigare händelser. Har man hört talats om Kelsingra tidigare, till exempel? Eller ”Map towers”?  Det har gått så långt att jag börjat googla efter någon sorts Hobb-faq. Utan framgång.

Jo, sen passade jag på att spy lite galla på Shaman’s crossing också. Hatar den boken.

Besvikelse och frustration

sccoverJag läste nyss Robin Hobbs Shaman’s Crossing, första delen i en ny trilogi med det mycket töntiga namnet The Soldier Son Trilogy. Betyg: USELT!

Tidigare har jag alltid gillat Robin Hobb. Hon har varit spännande och allmänt ”wow”-ig. Skrivit bra historier helt enkelt. Men nu… huga.

Shaman’s Crossing är dödligt långsam bok. Långsam i meningen ”många sidor, väldigt lite händer”. 500 sidor av yada yada yada. Man bryr sig liksom inte. Huvudpersonen är en gnällig, puckad och fullständigt ointressant individ som inte gör en enda sak värd att nämna i hela boken. Samma sak gäller den samling klyschor som utgör bifigurerna. Om man säger så här: Ett gäng av dem dör och man bryr sig inte det minsta. Jag kunde inte ens hålla isär dem.

Men det värsta av allt är handlingen. Gah! Första halvan av boken handlar om hur huvudpersonen (som typ hette något, men jag minns inte) lallar runt hemma på gården och tränas i att vara soldat. Typ 200 sidor seg prolog, för det görs tydligt att ”handlingen” inte kommer att komma igång förrän huvudpersonen flyttar in till soldatakademien i storstaden. Under dessa 200 sidor händer inte ett jota. Inte ens saker som uppenbarligen är menade att vara spännande eller i alla fall fascinerande gör något intryck.

Väl inne i storstaden och akademien fortsätter eländet. Om du någonsin har läst en bok som handlar om en ung man som tas in på en internatskola … ja, då har du läst detta. Nähä, blir de nya eleverna mobbade av de äldre? Nähä, finns det en fet kille alla retar men som är jättesnäll ändå? Nähä, är lärarna elaka och orättvisa? Nähä, busar och bråkar huvudpersonen och hans vänner? Nähä, går nollningen överstyr?

Alla alla alla sterotyper man kan hitta i genren ”internatskola” finns i Shaman’s Crossing. Och vad värre, Hobb verkar gilla att beskriva elevernas dagliga rutiner i detals. Eländet tar aldrig slut!

En sista sak. Boken innehåller en massa konstigt bjäbb om ”manlighet”. Huvudpersonen går hela tiden runt och tänker saker som ”jag är en vuxen man nu och måste bete mig som en sådan”, eller ”åh vad jag längar efter maskulint sällskap”. Det snackas om att folk drar sig undan för att föra ”manliga konversationer”. Vad i hellskotta är det för tjaffs? Hobb har uppenbarligen ingen koll på hur män tänker över huvud taget.

Patetiskt.