I och med släppen av “Finna dolda ting” och Äventyrsspel-boken (och dess releasefest) så har vi nått peak rollspelsnostalgi. Vi har kommit så långt man kan genom att återuppliva gamla spel (det är väl bara mindre populära varumärken som Khelataar och Chronopia kvar?) och försöka återskapa ett rosaskimrande 80-tal.
Nostalgi är till sin natur stagnant. Inget nytt kan komma ur den, bara alltmer söndertuggade versioner av samma gamla saker. Att omfamna nostalgin så fullständigt som rollspelare har gjort i det här landet på sistone är inte hållbart om man önskar en levande och viril hobby.
Det är kanske ironiskt att just jag skriver det här – hela Piruett är ju byggd på nostalgi. När jag lanserade mina Sinkadusmåndagar 2008 såg dock läget helt annorlunda ut. Det fanns ytterst få rollspelsbloggar på svenska, och nostalgi var inte en grej på samma sätt som den är idag. “Mutant: Undergångens arvtagare” och Riotminds DoD hade funnits i många år, och i den mån folk snackade gamla Äventyrsspelsprodukter var det i termer av “Hur kan man göra Chronopia bra?” eller “Kolla in mina husregler till Ereb Altor”.
På något sätt tycks Piruett ha varit startskottet för den nostalgiboom som helt präglat rollspelssverige det senaste halvdecenniet eller så. Det är väl inget fel med det, nostalgin har gett oss många bra spel, gett hobbyn en uppmärksamhet den annars inte skulle fått, och säkerligen skakat liv i mången slumrande rollspelare. Men nu går det inte längre.
En fortsatt utveckling i samma riktning kommer oundvikligen leda till att rollspelarna går samma utveckling till mötes som masonitflygplansbyggarna, modelljärnvägsentusiasterna och spårvagnsvurmarna. Rollspel kommer att bli en död hobby, i bästa fall något som man mins att ens pappas kufiska kompisar sysslade med, i värsta fall något yngre generationer inte minns överhuvudtaget.
Jag kanske överdriver (eller?) men faktum är att … vad finns det mer att göra med spelen som kom under “guldåldern”? Visst, det går att reboota dem i all evighet, som någon jäkla Spindelmannen-film, men är det verkligen någon som vill det?
Jämför spelen som släpptes, säg, 2005–2010 med dem som släpps nu. Då: Små böcker med helt nytt innehåll. Terone, Supergänget, Haragada, Staden, Noir, Skymningshem: Andra Imperiet med flera. Nu: Praktutgåvor av Eon, DoD, Mutant, Drakar, Western och så vidare.
Hobbyn var tveklöst mer kreativt vital då, trots dagens uppmärksammade succé-crowdfunders och reportage i de stora dagstidningarna.
Det positiva med nostalgiboomen är att det lett till ett nyvaknade intresse och exponering som hobbyn inte sett på 30 år. Jag hoppas att detta leder till att spelkonstruktörerna vågar satsa på nya spel och världar, och inte bara kör ut ännu en trygg reimagining av något gammalt.
Lämna ett svar