Jag är egentligen inte ett Sagan om ringen-fan, jag är ett Midgård-fan. Sagan om ringen är en ganska träig läsupplevelse och Tolkien var i ärlighetens namn inte någon vidare författare. Midgård, däremot, är en helt fantastisk värld. Så genomtänkt, så detaljerad, så fascinerande. Den midgårdska mytologin upphör aldrig att förtrolla mig.
Det finns fler exempel på det här fenomenet – att världen är bättre än storyn – än Sagan om ringen: HP Lovecrafts Cthulhu-mythos är mer intressant än de berättelser som utspelar sig i den. Robert Jordans världsbygge i Wheel of time-böckerna är oändligt coolare än själva storyn om Rand med vänner. Star Treks universum är nästan alltid mer spännande som koncept än i praktiken. Nästan alla rollspel har fränare settings än äventyr.
Jag tror att det handlar om potential. Vissa författare skapar världar med en potential som överstiger deras talang. Jag ser resultatet hela tiden: lysande idéer som aldrig kommer till sin rätta, fantastiska universum som bara blir bakgrund till slentrianmässiga storys. Ni vet den där känslan när man tittar på en tv-serie och tänker ”Satan vad coolt det vore om ditten-och-datten hände”, men så händer det inte.
Jedis och Kraften i Star Wars är en sån grej. En enkel tanke som det skulle kunnat gå att göra så mycket spännande med, men som i slutänden bara blev en allegori om gott och ont. Riotminds Trudvang är en annan: Ett klockrent koncept med oändlig potential, större än vad upphovsmännen kunde hantera.
Inget konstigt med det – bra idéer får man då och då, men att lyckas göra något vettigt av dem, ja det är där utmaningen ligger. Dessutom: Ju bättre idé desto svårare att göra den rättvisa.
Ibland stöter jag även på motsatsen, där de enskilda berättelserna vida överträffar världarna de utspelar sig i. Buffy är ett sådant exempel. Joss Whedons värld är egentligen inte särskilt speciellt, och Slayer-mytologin känns som ett lite av ett hafsverk. Det gör dock ingenting, för jag tittar på Buffy för karaktärerna och berättelsernas skull, inte för världsbygget. Doctor Who hamnar i samma kategori.
Av någon anledning har det tagit ganska lång tid för mig att komma fram till den här rätt banala insikten, men det är intressant att sitta och fundera på varför man gillar olika saker. Jag diggar Sagan om ringen för världen och Buffy för karaktärerna. Fringe växlar fram och tillbaka lite hur som helst under säsongerna.
Jag har tyvärr fortfarande svårt att sätta fingret på varför jag gillar vissa världar men inte andra. Hur kan jag älska Midgård och New Crobuzon? Varför tycker jag Deverry är så urbota tråkigt, men inte Bingtown? I de senare fallen tror jag det handlar om att storyn är världen. Vad är Deverry utan Nevyn, vad är Bingtown utan havsormar? Eftersom Katherine Kerr är en så tråkig författare blir även själva världen tråkig, för det finns inget mer att upptäcka.
Ja ni ser, det här är inga purfärska, unika, spaningar direkt men det är likt förbannat något som jag gått och grubblat på den senaste veckan, och jag kan inte riktigt få rätsida på det. Varför gillar jag Midgård? Så jäkla speciell är ju inte världen. Handlar det bara om att Tolkien skrev ner så mycket information att man som läsare kan gräva ner sig i stort sett för evigt?
Jaja, sånt är livet. Fyllt av mysterier. Vilka är era favoitvärldar?
Lämna ett svar