Pinigt att rollspela

Hur långt inne i rollspelsgarderoben står jag?

Tja, jag har spellett DoD på TV, jag bloggar om rollspel, jag har gjort mina erfarenheter från rollspel till en del av mitt yrkesliv, folk skriver om det jag skrivit på bloggar på nätet och jag spelar varje tisdag.

Så jag tycker inte att det är ett dugg pinigt.

🙂

De som undrar frågar, precis som du är inne på, antingen “det var ju nått på 80-talet har jag för mig” eller “fan det spelade jag finns det kvar?”. Alternativt “är det nått sånt där dataspel?”

/M

Jag är riktigt långt ute ur garderoben. Jag jobbar inom socialtjänsten i en mellanstor stad och jobbar med ungdomar i åldern 13-21. Ofta dyker det upp diskussioner ganska tidigt med kidsen. De tycker då att jag är fruktansvärt töntig och ute, men några undrar och frågar om hobbyn. Rollspelare är sällan i klammeri med rättvisan…

Jag är outad. Har väl alltid varit det egentligen. Rollspel kan faktiskt vara en schysst konversationsstartare, även bland oinvigda, då de gärna drar associationer till vuxen-rollspel och inte mig emot. De började 😉

Angående identitet och så, själv har jag ett helskotta att få bort en gammal sida på nätet jag la upp -95 och idag inte alls speglar mig. Inte alls kul. Därför väljer jag att använda en mail som offentlig, den som klistras till den här kommentaren och en som professionell/privat.

Bara för att själv kunna enkelt sära på vad jag skriver, i vilket sammanhang. Of course kan den med lagom Google-Fu kunskaper spåra mitt nick,men det är de välkomna att göra om jag nu är så förbaskat intressant.

Det här med nördighetsstämpeln kring rollspel är inte en tönt-stämpel för mig, kanske var det så kring tonåren. Nu är nördighet mer synonymt med “mindre vanligt specialintresse” för mig.

Sen är det kul att putta in folk i den sagda garderoben, resten av familjen är på väg in i den och det ska bli intressant att ta del av vad de hittar på andra sidan…

Något märkligt att läsa. Jag har i många år arbetat i staten, vilket brukar ses som urtypen för foträt och svenssonig verksamhet, men min hobby har alltid setts som något “udda men OK”. De flesta bryr sig inte ett dyft men ibland möter jag gamla fans. (Jodå, det har hänt två gånger inom statsförvaltningen de senaste åren, varav en gång på svenska ambassaden i Kabul. “Anders, är du den där rollspelskonstruktören?” “Javisst.”)

Jag har, likt andra här, inte ens någon garderob längre. Mina kollegor vet att jag smiter tio minuter tidigare från onsdagskonferenserna för att spela rollspel. Min bordskamrat, arbetslagets idrottslärare, spelleder Mutant Chronicles och har bett om att få köpa ett exemplar av Evolutionens Barn när det trycks.

Liksom en massa andra grejer som ingår i min personlighet som kan räknas som “konstiga” (t.ex musiksmak, filmsmak, boksmak, politiska åsikter etc) kanske jag inte kastar rollspelandet i ansiktet på potentiella arbetsgivare, men när tillfälle och sammanhang dyker upp är jag inte den som håller käft.

De reaktioner jag får… tja, dels har vi de som tror att det handlar om lajv. Det är typ 80% av de reaktioner jag får. Resterande 20% vet inte vad det är eller klumpar ihop det med datorspel och annat, och ser det måhända som “lite barnsligt”. När man är 28 ska man gilla ishockey, inte D&D. Så är det förresten överallt – det är ytterst få som ser rollspel som en likvärdig hobby som t.ex honkey eller fotboll. Att kolla på hockey och skrika på TV’n är mer “moget” än att spela Kult. Yeeeeeeeah…

Inte heller jag har mycket till garderob. Jag nämner kanske inte mitt rollspelande det första jag gör men det finns det många saker jag inte gör med. Det står nämnt i min presentation för jobbsök att jag förutom rock och choklad intresserar mig för rollspel. Så även om jag inte är direkt extrovert med det så är jag inte på något vis hemlig med det. Min erfarenhet av att nämna rollspelandet har antingen varit ”jaha?!?” eller ”rollspel, vad är det?” eller ”rollspel, det har jag också pysslat med” eller ”Åh, spelar du också? Skoj!” Förutom mina föräldrar som har lite svårt för det där med rollspel så har jag inte mött några öppna negativa attityder. Däremot kan jag så klart ha sållats bort inför intervjuer på grund av rollspelandet utan att jag har en aning om det men i så fall är jag ändå tveksam till om jag vill jobba på en sådan plats. Jag tycker det skulle vara väldigt jobbigt att gå omkring och vara hemlig med det.

Hela diskussionen fick mig att tänka på en polare till mig som sa en gång i tiden “det är ju ingen byxöppnare direkt”, med hänvisning till hur snabbt man tar upp sitt rollspelande när man träffar någon ny. Å andra sidan kan han ha haft fel, då jag berättade allt om mina nördigheter för min nuvarande fru efter två dagar och vi har nu bott tillsammans i 7 år, varit gifta i 2,5 år och har en son på 1,5 år. Det är en byxöppnare, eller i alla fall en förhållandeöppnare…

När jag anställer folk frågar jag om deras rollspelserfarenhet. När jag är ute och träffar folk på mässor, konferenser, middagar och fester så är förhållandevis många rollspelare – många inom media men också politiker, journalister och liknande. Det blir som ett hemligt sällskap – de nya frimurarna eller något. Man säger “Tarrasque” till en professor från Texas och han nickar långsamt tillbaka.

Ser ut som att jag är den enda här som ligger lågt med mitt rollspelsintresse. Jag är helt enkelt ganska fåfäng och bryr mig för mycket om vad folk tycker. Alltså är det jag som är den riktige tönten 😀

Jag spelar inte rollspel alls idag, men gjorde det i 12-14-årsåldern. Då som nu tycker jag att det är töntigt, men roligt. De flesta som spelade aktivt på den tiden (ca 1989-91) var lite halvnördiga, inte minst jag. Man ska komma ihåg att på den här tiden (åtminstone 1989) var det som alla vet mycket snack om rollspel i medierna och ett kort tag var det väl lite populärt. Jag minns att jag blev mäkta förvånad över att de köttiga, antiintellektuella sportkillarna i skolan sa att de hade spelat Mutant en gång. De tröttnade väl snabbt och ägnade sig åt andra saker sedan men jag minns att jag blev väldigt förvånad.

Eftersom jag inte spelar alls idag så har jag sällan anledning att berätta för nya bekantskaper om mitt forna rollspelsintresse. De enda tillfällen det sker är när man träffar aktiva spelare och då är det ju såklart inget pinsamt med att berätta.

Om man smyger med sin hobby i övrigt, lär man inte skylta med det på Facebook heller. Det finns en massa (nåja, några) roliga grupper etc på FB som det vore kul att vara med i. Men åtminstone jag har en sådan blandning av folk i vänlistan att jag inte utan vidare vill skylta med alla mina intressen på FB. Tänker framför allt på nuvarande/tidigare kollegor. Jag håller min hobby borta från mitt professionella liv (är inköpare/civilekonom).