Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

spirit of the century

  • De fem mest inspirerande rollspelsprodukterna of all time

    •

    5 min read

    pta_cover5. Primetime Adventures (Dog-eared design, 2004)

    Första känslan när jag läste denna lilla nätta bok var ”MAN KAN GÖRA VAD SOM HELST, WOOOOOOOOO!” Och den känslan består – i PTA är det bokstavligt talat bara fantasin som sätter gränser. Spelet var en av mina första kontakter med indie-scenen och hela upplägget fick hjulen att börja snurra i huvudet på mig. Det var som om någon plötsligt visat mig ett helt nytt sätt att rollspela. Även själva greppet att spela som om man var inne i en tv-show med klippningar, zoomning och fan och hans moster kändes så jäkla läckert.

    Även om jag inte spelar PTA i dag så har jag tagit med mig många av idéerna jag först upptäckte där till andra spel.

    sotc-2204. Spirit of the century (Evil Hat Productions, 2006)

    Oj vad jag gick igång på det här pulpiga spelet. Inte själva spelvärlden, men systemet och framför allt sättet att göra rollpersoner.Först och främst är skapandet en gruppsyssla, vilket jag gillar, men det häftigaste är att man ska beskriva de böcker ens rollperson figurerat i – och vilka gästspel den gjort hos de andra spelarnas rollpersoner. Man hittar på ett par pulpiga titlar, t.ex. ”Jamie McCracken and The Fist of Ra” och ”Jamie McCracken and The Dutchess of Samarkand”, och sedan spånar man ihop vad som hände i dessa böcker. På så vis får man en bakgrundshistoria och definierar sin rollpersons egenskaper på en och samma gång. Oerhört roligt och inspirerande.

    23103. Vampire the Masquerade 2nd edition (White Wolf, 1995)

    VtM var första gången jag kom i kontakt med en metaplott – en intrig som är en essentiell del av spelet och går som en röd tråd genom i stort sett alla tillbehör. Detta var extremt spännande för mig, som var van vid Äventyrsspels ganska torra regelverk, och fick mig hamna i någon sorts kreativ vampyrfrenesi. Det bidrog att VtM var, som jag mins det, väldigt välskrivet. Det lurade äventyrsuppslag i varenda paragraf, och sjäva terminologin – ”Antediluvian”, ”Methusela”, ”Camarilla”, ”Gehenna” – kändes så fräsch och lockande. För att inte tala om omslaget: En grön bok med en ros på framsidan. En ros! Det här, kände jag, var verkligen en helt ny typ av rollspel.

    När det gäller metaplotten så är den så här i efterhand ett praktexempel på hur man inte ska göra. Istället för att bli något spännande och roligt utvecklades den till ett gytter av information som blev omöjligt att överblicka. En del tillbehör gick knappt att använda om man inte slaviskt följt tidigare böcker och i slutänden hade man ingen aning om vad som egentligen pågick. Det blev ett detektivarbete. Under en period i slutet av 90-talet prenumererade jag på mejllistan VAMPIRE-L där folk egentligen mest ägnade sig åt att pussla ihop olika ledtrådar från olika Vampire-böcker i något sorts desperat försök att förstå den där jävla metaplotten. Så ska det ju inte behöva vara.

    Men grundboken Vampire the Masquerade 2nd edition var ett fantastiskt stycke inspirerande rollspelskonst, och gav mig några av mina allra bästa rollspelsupplevelser.

    image2. Monsterboken (Äventyrsspel, 1985)

    Den första Monsterboken till Drakar och demoner ser inte mycket ut för världen i dag, men när jag först fick mina vantar på de var det som att korka upp en skumpasflaska av idéer. Bilderna, dessa fantastiska bilder, var det häftigaste jag hade sett. Än i dag gillar jag att titta på dem. De korta varelsebeskrivningarna var allt man behövde: Pang på rödbetan. Jag tycker fortfarande att det finns stora förtjänster med den här typen av ”klassiska” monsterböcker. ”Zoonernas zoologi”, ”Jorges bestiarium” och andra, mer beskrivande, kreationer är absolut roligare att läsa, men i Monsterboken behövde man inte ta sig igenom två uppslag text för att förstå poängen med ett monster. Bilden, statsen och de 400 tecknen info var allt man behövde. Monsterboken var skriven för att användas nu och det gillar jag skarpt.

    mutant19841. Mutant (Äventyrsspel, 1984)

    Mutant var mitt första rollspel och måste därför vara med på den här listan. Spelet är faktiskt en värdig kandidat även utan nostalgiskimmrande glasögon: Med väldigt enkla medel målar boxens två böcker upp fantastisk värld med mängder av möjligheter. Varje bild berättar en historia eller ger en idé. Varje text andas på något sätt möjligheter, en känsla av att det här kan jag också göra, det här kan jag använda. Världbeskivningarnas sparsamhet öppnar upp för nästan obegränsade möjligheter. Man fick en ramberättelse och några krokar – och det var allt som behövdes.

    0

  • Saker upphittat på min hårddisk

    •

    2 min read

    I bland händer det sig att jag råkar rota runt i de allra lägsta av undermappar på min hårddisk. Där kan man hitta alla möjliga intressanta fornlämningar. I dag var en sådan dag, och nu hade jag tänkt dela med mig av några upphittade artifakter.

    För några år sedan spelledde jag en superhjältekampanj i Silver age sentinels (och senare Supergänget). Där hade jag en vana att hitta på olika loggor till diverse superhjältar som rollpersonerna stötte på. Den här godingen tillhörde en grupp högteknologiska, militäristiska hjältar:

    Och denna märkliga kreation kommer jag inte riktigt ihåg i vilket sammanhang den användes:

    Ibland photoshoppade jag även ihop små teasers till nästa spelomgång — ungefär som det kunde se ut i slutet på de serietidningar jag läste när jag var liten. ”Våra hjältar återvänder hem som segare, men föga anar de att de snart skall hamna …”

    I bland kunde det se ut så här:

    Vid ett annat tillfälle drog jag igång en sword & sorcery-historia med reglerna från Sprit of the century. Den varade inte så länge, men jag han dona ihop en logotyp och en ”teaserposter”:

    När det kommer till kartor så finns det en hel del skräp som tar upp plats i min dator. De flesta är ganska värdelösa, men den här gillar jag i all sin enkelhet:

    En annan minimalistisk karta är den här:

    Slutligen ännu en tjofräs vars ändamål jag inte riktigt har någon aning om:

    0

  • Best of wrnu: Epitet

    •

    3 min read

    ”Best of wrnu” – mina ”bästa” inlägg från www.rollspel.nu – tycks ha blivit stället där jag återpostar mina gamla idéer som det aldrig blev något av med. Här kommer ytterligare en. Skoj!

    Jag har tänkt på det här med epitet och smeknamn och kommit fram till att det är rätt kowlt.

    I Joe Abercrombies fantastiska böcker The blade itself och Before they are hanged finns det en kultur av hårda män från norr som gör skillnad på ”named men” och vanliga snubbar. ”Named men” är personer som fått ett epitet eller smeknamn och som är känd över hela norden för sina handlingar – och speciellt då handlingar som är kopplade till smeknamnet. De kan heta t.ex. Logen Ninefingers, The Dogman eller Black Dow. ”Named men” sitter närmast hövdingen vid långbordet och är allmänt folk man inte vill mucka med.

    Man blir en ”named man” genom att utmärka sig som en bad-ass motherfucker. Men det talas även om ”naming wounds”. Om man får ena handen avhuggen i strid kanske man blir kallad Kalle Enhand (eller varför inte ”Stumpen”).

    I Abercrombies böcker är det mest krigare som får epitet (även om en snubbe kallas ”The Weakest” för han är den svagaste och fegaste av alla). Det går ju att ta det hela även utanför stridens arena. I Fogelströms Mina drömmars stad har vi ju Tummen, men även Gule Lars (tror det var Lars). Inga krigare någon av dem. Tummen saknade en tumme och Gule Lars var en guling som jobbat trots att det var strejk.

    Min tanke är denna: Om jag någonsin skriver ett rollspel så ska epitet och smeknamn vara en del av systemet. Lite som aspects och fate-points i Spirit of the Century. Men, och här är grejen, när man skapar sin karaktär väljer spelaren det smeknamn karaktären kommer att få. Man har alltså inte ett smeknamn från början utan får ett under spelets gång. Sedan är det spelaren och spelledarens uppgift att se till att rollpersonen verkligen får det valda smeknamnet på ett lämpligt sätt.

    Smeknamnet eller epitetet blir därmed en jäkligt stark signal till sl och andra spelare om vad jag spelar för sorts rollperson. Om jag spelar Gustaf Nord, som en dag kommer att bli känd som Slaktar-Gustaf, så säger det rätt mycket om vad jag väntar mig av spelet. Samma sak om min jag valt framtida smeknamn som Jarl den sjuke, Kamrern eller Svinspättaren.

    —

    Ursprungligt inlägg.

    0