Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

kön

  • I skrivande stund finns det 9 059 kommentarer på den bloggen. Jag har ingen exakt statistik, men jag gissar att 85 procent av dem är skrivna av män. Jag kan ha helt fel, kanske är alla anonyma kommentarer skrivna av kvinnor, men efter fem års bloggande har jag fått känslan av att de flesta av mina läsare har penis.

    Det är inte så att jag förvånad över detta för jag skriver ju ändå en hel del om ämnen som tillhör den traditionellt manliga nördkulturen. Dessutom, enligt en tämligen ny undersökning, så är kvinnor generellt något mindre benägna att kommentera just blogginlägg än vad män är.

    (Jag kan även rekommendera den här Guardian-artikeln och den här Nielsen-undersökningen för den som är intresserad av kön och internetstatistik. Snabb sammanfattning: Internet är inte längre männens domän.)

    Om jag var ute efter att få feedback från stora skaror av kvinnor så har jag både valt fel ämne och fel plattform. Nu är ju inte det mitt främsta syfte med Piruett – fan vet om jag ens har något främsta syfte – men jag kan ändå känna att det hade blivit ännu mer intressanta diskussioner i kommentarerna om jag haft fler aktiva kvinnliga läsare.

    Jag upplever den här obalansen som ett generellt problem för det svenska nördcommunityt, kanske speciellt när det gäller subkulturen rollspelare. Tittar man runt i kommentarsfälten på rollspelbloggar och -forum så är det en massiv övervikt av män som engagerar sig. Ja, återigen så kan jag ha fel, kanske sitter det en kvinna bakom vartenda anonymt konto, men jag betvivlar det. Av alla bloggar som finns i ämnet är det bara en liten skärva som drivs av kvinnor.

    Resultatet av detta blir att kvinnliga rollspelare upplevs som mycket mer sällsynta än vad de egentligen är, och att debattklimatet blir onödigt homogent. Vilket ger läsarna intrycket att det bara är män som rollspelar. Vilket lätt kan förvandla hobbyn till en herrmiddag, trots att det finns en massa kvinnor där ute. Loggar man in på exempelvis Twitter så kan man inte kasta en pinne utan att träffa en nördtjej. Av någon anledning är de där de hänger.

    Alltså, jag tycker ju det är jätteskoj även om det bara är män som bråkar under mina inlägg. Det är bara så typiskt när, som så ofta händer, två män ger sig in i en högljudd debatt – om kvinnor.

    Vad ska jag göra åt detta då? Ja, vad finns det att göra? Jag får väl helt enkelt bli bättre på att skriva.

  • I tisdags skulle jag vara med i Cissi Wallins radioprogram på Radio1 och diskutera kön och nördighet och varför kvinnliga nördar så ofta får skit av sina manliga motsvarigheter. Tyvärr blev jag förråd av min kropp som tyckte att jag skulle ligga hemma och ha feber istället.

    Om jag hade varit med så hade jag sagt någonting i den här stilen:

    Först och främst måste man ha klart för sig att kvinnor är nördar i minst lika hög utsträckning som män. De syns inte lika mycket, men de finns där. Det finns flera anledningar till detta, och en av de främsta är att kvinnlig nördighet ofta inte kallas för just nördighet. Om en kvinnas största intresse är att sticka så är hon inte en “sticknörd”, hon gillar bara att sticka. Om hon lägger all sin fritid på att ta hand om sin trädgård så är hon inte en “trädgårdsnörd”, utan bara någon som tycker om att påta i trädgården. Är hon bra på att laga mat, ja inte kommer hon att kallas för “matnörd” i alla fall. Nästan alla områden av traditionell kvinnlig nördighet får inte kallas så. Inte ens när det kommer till den så kvinnligt dominerade nördsfären “mode” får kvinnor vara nördar. De är bara modeintresserade.

    Vilket så klart är helt fucked up. Om en man samlar på sig 150 stycken olika sneakers så kallas han för sneakernörd, men om en kvinna samlar ihop lika många pumps anses hon nog mest vara klyschig och hennes intresse misstänkliggörs direkt – det är inte ett riktigt intresse, hon är bara korkad och går i kommersialismens ledband. Samma sak med stickning: det släpps stickböcker på löpande band utan att någon reagerar, men så fort två män släpper en bok blir det tv-intervjuer och klang och jubeltid.

    Det är alltså inte så konstigt att man inte stöter på så många tjejnördar, eftersom en väldigt stor del av kvinnligt nörderi – speciellt om det på något sätt är kopplat till hem och hushåll – bara anses vara kvinnligt beteende. Det är svårt att vinna när spelets regler säger att man inte får vara med.

    Jag har själv kommit på mig själv att se ner på kvinnlig nördighet. För några veckor sedan berättade en kvinnlig bekant att hon hade ett antal 100 par märkesskor hemma och min första reaktion är exakt som jag skrev ovan: fan vad klyschigt, onödigt och larvigt. Känslan liksom blixtrade till och det tog flera sekunder innan jag insåg vad det var som hände. Hade jag reagerat på samma sätt om en man berättat att han hade 200 Star Wars-figurer hemma? Eller dvd-filmer? Eller 200 olika översättningar av Sagan om ringen? Jag hade säkert tyckt att han var lite galen, men jag hade absolut inte instinktivt sett ner på honom. Tvärtom, jag hade känt respekt. Det här är ett problem som jag aktivt måste tänka på för att förstå och komma till rätta med. Det är så lätt att utan egentlig anledning avfärda saker som mode och stickning, och jag tror i grunden att det handlar om okunskap och egocentricitet. Eftersom jag inte är intresserad av det så tycker jag instinktivt att det konstigt att andra kan vara intresserade. Kombinera detta med den misogyni som finns överallt i samhället … Ja, jag är i alla fall glad att jag är medveten om att jag har dessa reflexomdömen inom mig och kan göra något åt dem. Jag avskyr bara att de finns där till att börja med.

    Om vi tittar på kvinnor som ger sig in i traditionellt manliga nördsfärer som film, tvspel, rollspel, science fiction med mera, hur ser det ut då?

    Det korta svaret är: Det är inte en vacker syn.

    Om vi för ögonblicken bortser från den lavin av sexuella trakasserier som kvinnliga nördar får utstå online dagligen, så är de dessutom ständigt ifrågasätta. Amerikanske skådespelerskan Felicia Day, som bland annat ligger bakom den populära och supernördiga tv-showen The guild, blir ständigt anklagad för att inte vara en “riktig nörd” utan bara låtsas för att tjäna pengar. Svenska spelbloggare som XboxflickanNerdphilia och EmmyZ tampas med liknande anklagelser, och diskussionen om kvinnliga nördar ser ofta ut ungefär så här.

    Ifrågasättandet innebär också att kvinnliga nördar bemöts mycket hårdare i bloggkommentarer och forumdiskussioner, något som min favoritbloggare Åsa Roos fått uppleva ett antal gånger. Det är dessutom vanligt att diskussioner om kvinnliga nördar förs någon annanstans är på, exempelvis, bloggen hos den som avhandlas. När Åsa skrev ett mycket insiktsfullt inlägg om våldtäktskulturen inom rollspel, kommenterades inlägget lika mycket i min bloggpost, som bara innehöll en läk till Åsas, som på hennes egen blogg.

    Jag förstår att man som kvinna drar sig för att komma ut med sin nördighet under de här omständigheterna. Det ska ju vara roligt att vara nörd, och hur kan det vara det om man ständigt är under attack?

    Men varför är det så kontroversiellt att vara kvinna och gilla att spela tv-spel jättemycket? Det finns garanterat fler svar på den frågan än vad som får plats på internet, men jag tror att en viktig faktor är att det är egoistiskt att vara nörd. En nörd går undan och tillbringar väldigt mycket tid med sin passion. Orimligt mycket tid, skulle somliga säga. Det är ju det som är hela grejen med att vara nörd: man älskar något så mycket att man ägnar en avsevärd del av sin fritid åt det. Män har i “alla tider” haft hobbyrum, gillestugor och snickarbodar att dra sig undan till för att ägna sig åt sina modelljärnvägar, frimärkssamlingar eller vad det nu kunde vara. Vår nördighet har gjorts möjligt av att kvinnan inte varit nördig, utan att mamma/frugan skött markservicen och tagit hand om hemmet.

    För kvinnor är det än i dag inte helt accepterat att gå undan, att vara egoistisk, att ägna tid åt något annat än familj och barn. Den kvinnliga nörden blir alltså, om man ska dra det till sin spets, ett hot mot kärnfamiljen, mammarollen och den manliga nördigheten.

    Även om de är helt galna, så är jag övertygad om att känslor som dessa ligger och guppar någonstans i de manliga näthatarnas undermedvetna. Varför går de annars till attack, om de inte känner sig hotade? Och även om det verkligen är så, för det är ju rimligen svårt att spela World of warcraft 16 timmar om dagen och samtidigt ha ett fint hem och hinna uppfostra sina barn … ja, det kanske bara är bra. Det kanske inte är nyttigt, vare sig personligen eller för samhället i stort, att ägna all sin tid åt att döda orcher? Den traditionella nörden kanske inte har något existensberättigande?

    Här kommer vi till något viktigt. Varför är det plötsligt eftersträvansvärt att vara nörd? Under hela min uppväxt var nörd ett skällsord, men nu är det alltså någonting bra? Är det verkligen attraktivt att vara en person som kan jättemycket om jättelite? Nej, säger jag, och jag tror egentligen inte att folk vill vara nördar. Inte riktiga nördar. Att vara nörd är på många sätt destruktivt. Det kan så lätt bli en tillflyktsort, en ursäkt att hålla sig undan, en sköld att gömma sig bakom. Att vara nörd är att vara asocial, att välja något dött framför mänsklig närhet. Att vara nörd är att ha en osynlig måttstock att mäta andra människor med och döma dem.

    Idag lever vi ett samhälle där det är trendigt att vara nörd. Det är till och med modernt att klä sig nördigt. Men det är en lögn. Det är modernt att utge sig för att vara nörd. Det är modernt att ha specialintressen, men det kommer aldrig bli modernt att vara nörd. Och det ska vi alla vara glada för.

    Men detta ändrar inte det faktum att det är helt vansinnigt att kvinnor inte ska få leva ut sina intressen likaväl som männen. Att så inte är fallet gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att så fort det uppstår ett fenomen dit kvinnliga nördar (och nu använder jag ordet i dess vidare bemärkelse) flockas – Titanic, Harry Potter, Twilight, Hunger Games, vissa typer av manga – så ska det smutskastas och marginaliseras så fort det bara går. Näthatet mot Twilight går ju bortom allt förnuft – det finns hela subkulturer som inte gör annat än hatar Stephanie Meyers böcker. Det är i princip rumsrent att hata.

    I ärlighetens namn så är hat en viktig del även internt i den manliga nördkulturen. Star Wars versus Star Trek. Kirk versus Picard. Tolkien versus Martin. Transformers gen 1 versus Transformers gen 2. Den manliga nördigheten är så präglad av tävlan att hatet aldrig är långt borta. Det räcker inte att älska Star Trek: Voyager, man ska gärna hata Star Trek: Enterprise också. Det ständiga tävlandet är ett oattraktivt inslag, men för den manliga nörden är det viktigt att visa hur mycket han kan, att ständigt bevisa och bekräfta sin nördiget. “Jaha, du har bara läst Sagan om ringen 10 gånger? Jag har ju läst den två gånger om året sedan jag var 12.” Det gäller i alla former av nördighet: En matnörd ska ha de dyraste knivarna, de mest exklusiva skärbrädorna. En modenörd ska ha starka åsikter om vilken typ av läder som är bäst, eller i vilken obskyr londonbutik man hittar de snyggaste handskarna. Man hugger på alla möjligheter att trycka ner en annan nörd.

    Att som redan ifrågasatt kvinna komma in i den kukmätartävlingen kan inte vara det lättaste, och jag är jävligt glad att det finns de som står ut.

    Läs även: Sluta vara ett sånt offer på Malin Söderbergs blogg Svampriket.

  • Följande historia inträffade 2002, eller däromkring. Vi var ett gäng på 5–6 pågar i 25-årsåldern som lirade D&D3E i princip varje helg. En av spelarna hade en kusin av honkön som ville vara med och spela. Hon var med under minst ett speltillfälle och kollade läget. Detta ledde efteråt till högljudda protester från åtminstone en av spelarna som tyckte att “Kan man inte få slippa fruntimmer någonstans?” Jag, och ett par av de andra spelarna, menade att “Vi har aldrig tidigare vägrat någon att vara med och spela, så varför ska vi börja nu?”

    Hur det än nu var så slutade det med att kusinen aldrig började spela med oss. Om hon uppfattade ambivalensen i gruppen eller bara insåg att det finns bättre sätt att tillbringa sina helger vet jag inte.

    I allmänhet har rollspelande för mig varit något jag och mina gossevänner ägnat oss åt. Flickvänner och andra dambekanta har ibland dykt upp för “kolla”, men sällan börjat spela. Jag är inte förvånad, för det finns få saker som är så tråkiga som att titta på när andra spelar rollspel. Man måste själv delta för att ha någon som helst möjlighet att inse att det är roligt.

    Manliga intressenter brukar däremot vilja vara med och spela redan från dag ett. Jag har aldrig varit med om en kille som först vill titta på.

  • Inspirerad av diskussionerna till mitt inlägg om könsfördelningen i Drakar och demoner satte jag mig och började räkna på lite fler svenska rollspel. Jag har använt samma kriterier för vad jag räknar som spelledarperson. Här följer resultatet.

    Mutant, Mutant 2 och Efter Ragnarök (Äventyrsspel)

    Följande siffror grundar sig på alla produkter till klassiska Mutant som Äventyrsspel gav ut på 80-talet. Könsfördelningen bland spelledarpersonerna ser ut så här:

    • Män: 92
    • Kvinnor: 22
    • Robotar: 1

    Procentuellt snackar vi om 19,3% kvinnor.

    Robotarna utgör mindre än en procent, därför har jag inte med dem i diagrammet. Tårtbiten är ändå för liten för att synas.

    Mutant 2089 (Äventyrsspel)

    Även här baserar sig statistiken på alla produkter utgivna till Mutant 2089. (Ja jag är en samlande tönt.)

    • Män: 85
    • Kvinnor: 24
    • Robotar: 7

    Utan robotar: 22% kvinnor.

    Mutant: Undergångens arvtagare (Järnringen)

    Hur står sig då den moderna inkarnationen av Mutant mot sina föregångare? Jag har haft tillgång till följande böcker:

    • Kalabaliken i Karle
    • Göborg
    • Hindenbug min älskade
    • Österhavets otämjda riken
    • Ulvriket: Det eviga kriget
    • Regelbok (rev)
    • Ulvriket: Den längsta marschen.
    • Zooneras zoologi

    I de böckerna ser könsfördelningen ut så här:

    • Män: 293
    • Kvinnor: 62
    • Robotar: 15

    Utan robotar: 17,7 % kvinnor.

    Som ni kan se så är faktiskt andelen kvinnor lägre i Undergångens arvtagare än i Äventyrsspels versioner av rollspelet. Inte jättemycket, men ändå. Samtidigt så finns det fler kvinnor varje version av Mutant än i Drakar och demoner.

    Vad beror det på?

    En förklaring kan vara att det är lättare att “tänka in” kvinnor i spelmiljön när den är, i någon mening, modern. Man är ju ändå mer bekant med hur könsrollerna ser ut i ett sådant samhälle, än i någon sorts fantasivärld. Det kan även handla om en medveten strategi från spelförlagen att skriva in fler kvinnor i spelen. Kanske är det slumpen.

    Flera av äventyren till Mutant 2089 skrev dessutom av Gunilla Jonsson, och i dessa ser man en högre grad av kvinnliga slp. Inte jättemycket högre, men i runda slängar 30%.

    Okej, Mutant har fler kvinnor är DoD. Men det är ändå förbannat många fler män. Inte i någon bok finns det ens i närheten av lika många kvinnor som män. Att det inte fanns fler damer i Järnringens produkter förvånar mig – de har alltid slagit mig som ett tämligen genomtänkt förlag. Men det är uppenbart att rollspelssverige har en bra bit kvar att vandra.

    Det kan kanske vara värt att nämna att fler kvinnliga slp inte är ett självändamål. Bristen tyder dock på ett systemfel. Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt. Rövare, tjuvgäng, lönnmördare, orchbanditer, värdshusvärdar, tipsare, soldater … alla blir de män trots att de lika gärna kunnat vara kvinnor. Ofta i spelvärldar där könen sägs vara helt jämställda.

    Visst, historisk var det säkert ovanligt med kvinnor som försörjde sig som stråtrövare och legoknektar men 1) inget av de spel jag snackar om utspelar sig ens i närheten av en historisk miljö, och 2) i regelböckerna står det uttryckligen att det inte finns någon egentlig skillnad mellan män och kvinnor i spelvärlden.

    Således måste det stora gapet bero på något annat.

    Nog måste det gå att skriva äventyr där kvinnor naturligt har viktiga roller, där de naturligt är mer intressant beskrivna än “en listig brunett med ögon man drunknar i”?

    Se det som en utmaning, alla ni rollspelskonstruktörer där ute. Varje gång ni skapar en spelledarperson eller konstruerar en scen, fundera ett ögonblick. Måste rymdpiraternas kapten vara en man? Måste orcherna ledas av Krashnuk, och inte av Krashnukina? Kan inte de muterade rebellrubittarna lika gärna vara honor?

    För hur ofta är egentligen en slps kön viktigt för äventyret?

  • De senaste dagarna har jag ägnat mig åt ett fruktansvärt tidsslöseri. Jag har bläddrat igenom alla Äventyrsspels Drakar och demoner-böcker och räknat spelledarpersoner. När jag skriver “alla” så menar jag verkligen alla – från första boxen 1981 till de sista Chronopia-böckerna i början av 90-talet.

    Medan jag räknade spelledarpersoner så delade jag upp dem i två högar: Män och kvinnor.

    Min tes när jag påbörjade denna, hm, kvantitativa studie var att det förekom fler spelledarpersoner av manligt kön än av kvinnligt i Drakar och demoner. Här nedan får ni se om min tes stämde.

    Men först: Det finns tre kriterier som ska vara uppfyllda för att en individ i böckerna ska räknas som “spelledarperson” i det här sammanhanget.

    1. Personen ska ha ett namn. “Vakt” eller “rövare”  räknas inte, men det gör däremot “vakten Kojo”.
    2. Det ska antingen finnas spelvärden eller en utförlig beskrivning knuten till namnet.
    3. Det ska framgå om personen är man eller kvinna. När det är oklart så har jag helt enkelt inte räknat personen. (Det handlar om max en handfull individer i böckerna, vanligen demoner.)

    Resultat

    Totalt i alla Äventyrsspels Drakar och demoner-böcker så finns det 653 spelledarpersoner. Könsfördelningen bland dem är:

    • Män: 559 stycken.
    • Kvinnor: 94 stycken.

    I diagramform så ser det ut så här:

    Vad betyder detta?

    Jag misstänkte redan från början att det skulle finnas fler män än kvinnor, men att skillnaden skulle vara så pass stor hade jag aldrig anat.

    I vissa böcker, ofta med “Chronopia” på omslaget, fanns inga kvinnor alls. (Men Torshem är av någon anledning en av de mest kvinnotäta böckerna.)

    Det är tydligt att rollspel är en manlig hobby. Rollspel skrivs främst av män, läses av män och spelas av män. Självklart påverkas könsfördelningen av det. Kvinnliga SLP är oftast speciella på något sätt. De kan vara mäktiga besvärjerskor, grevinnor, lönnmördare eller något annat som sticker ut. De manliga spelledarpersonerna har mycket större bredd, de tillåts vara drängar, vanliga soldater, jägare, värdshusvärdar med mera. Männen tillåts till och med vara troll, orcher och andra icke-mänskliga varelser, medan det bara finns ett ytterst fåtal kvinnor som inte är människor eller alver. Det är som att författarna inte kan hantera två kategorier av “det andra” i samma person.

    För det är uppenbart att kvinnor är “det andra” i Äventyrsspels Drakar och demoner. I en fantasyvärld där, får man förmoda, det är lika stor chans att en bebis blir pojke eller flicka som på jorden, så är det minst sagt anmärkningsvärd att bara 14,4 procent av de beskrivna personerna saknar snopp. Det finns för bövelen fler manliga icke-mänskliga individer än det finns kvinnor totalt!

    Och så säger de att Kina har problem …

    Det är för mig ett mirakel att det finns kvinnliga rollspelare över huvud taget. Om de börjar läsa böckerna – trots de ofta grabbiga omslagen – så möter de en värld där det knappt finns några tjejer alls.

    I dag då?

    Äventyrsspel härjade runt främst på 80-talet, och det har hänt en hel del med hobbyn sedan dess. Kanske har det även hänt något på kvinnofronten? För att kontrollera det gjorde jag ett stickprov i Riotminds Drakar och demoner-utgivning. Jag har inte tyvärr inte tillgång till alla Riotminds böcker, utan jag fick begränsa mig till äventyren Vildhjarta, Snösaga, Eldsjäl och Likstorm.

    Där fanns det sammanlagt 169 spelledarpersoner. 147 män och 22 kvinnor. Eller som diagram:

    Nej, det har inte blivit bättre med åren. Tvärtom så finns det ännu färre kvinnor i fantasins värld nu än på 80-talet. I Vildhjarta finns inte en enda kvinna beskriven, om man bortser från den där spökflickan. (Och kvinnorna i Snösaga har jag diskuterat på annan plats.)

    Vad beror detta på? Någonstans finns känslan av att rollspelsförfattare helt enkelt inte bryr sig. De skriver sina äventyr och regelböcker utan att fundera på saker som vilket kön deras spelledarpersoner har, eftersom det är självklart att alla är män.

    Eller?

  • Enligt Librarything.com består min boksamling av 80,34 procent män. Bara dryga 19 procent kvinnor.

    Visst, jag är en sf/f-nörd och sf/f är dominerat av manliga författare. Men ändå … någon måtta får det väl vara?

  • Enligt librarything så är 80,2% av författarna i min bokhylla män. 405 stycken.

    Blott 100 stycken (19,5 %) är kvinnor.

    Av resterande så är 6 stycken “NA” (böcker utgivna av myndigheter och liknande), och ynka 1 är listad som “other/contested/unknown” (Poppy Z Brite).

    Det är ganska dassig statistik om jag får säga det själv.