Just nu rasar en global debatt om konstens och skapandets själva väsen. Scenen är dock inte kultursidor eller Foot of Africa-blöta vernissage, utan techbloggar och sociala medier. I ena ringhörnan står AI-entreprenörer och teknikentusiaster, i den andra illustratörer du troligen aldrig hört talats om men som försörjer sig på att rita drakar och rymdskepp.
Debatten handlar om AI. Mer specifikt: Är det konstnärligt skapande att, exempelvis, skriva “En målning föreställande en hortensia, amerikansk modernism” och sedan låta en AI generera en bild som är väldigt lik en akvarellmålning av en hortensia? Är bilden konst? Är textinstruktionen till AI:n, prompten, en handling med konstnärlig verkshöjd?
Det senaste året har jag genererat över 15 tusen AI-bilder och på köpet fått en åsikt i frågan.
AI-genererade bilder är inte konst. Bild-AI som Midjourney och Dall-E är i grunden slumpgeneratorer för visuella uttryck. Du kan styra dem på olika sätt, men mängden slump är enormt.
När jag ritar eller skriver något på traditionellt vis upplever jag en rad känslor – eufori och ångest, kokainsjälvförtroende och impostor syndrome. När en AI slumpar fram en perfekt bild åt mig är känslan snarare ”nöjd”, som att vinna 90 spänn på Triss.
Vill man vara generös kan AI-bilder liknas vid massproducerad action painting, en digital motsvarighet till att slänga färg mot ett canvas. Eller kanske någon sorts found art. Vill man vara sniken är de på sin höjd intressanta teknikexperiment som kanske kan användas som grund för vidare konstutövande.
Människa <3 maskin
Däremot har jag blivit övertygad om att kombinationen av prompt och genererad bild, presenterade tillsammans, kan ha konstnärlig verkshöjd. I motsättningen mellan den mänskliga viljan (via prompten) och den algoritmstyrda bildgeneratorn uppstår en friktion som är genuint intressant och kan säga något om livets komplexitet och människans natur.
Tillsammans kan resultatet bli roligt, tragiskt, provocerande, patetiskt, tankeväckande, inspirerande, intetsägande, obehagligt, fint – och allt annat traditionell konst kan vara.
Men, det är konst under tech-jättarnas tumme. OpenAI, Microsoft, Midjourney och alla andra stora aktörer i AI-landskapet har starka åsikter om hur deras tjänster får användas. De begränsar uttrycksmöjligheterna i sina verktyg för att förhindra att man till exempel promptar fram nakenbilder.
En krita ställer inga frågor om moral och etik. BIC har inget användaravtal som reglerar vad som är tillåtet eller otillåtet att göra med deras pennor. Ett papper låser sig inte om jag skriver en revolutionär dikt. En pensel ger inte ett rött felmeddelande om jag vill måla en naken människa.
Men vill jag göra något liknande med ett av de stora populära AI-verktygen får jag omedelbart ett rapp på fingrarna. “Prompten bryter mot våra regler”. Fortsätter jag försöka, kan jag bli utelåst från mitt konto.
Anders Zorn hade aldrig haft en karriär med AI. Menskonst är omöjlig i AI-jättarnas värld. Jan Guillou hade inte kunnat skriva “Coq Rouge” (för våldsam), och “Grottbjörnens folk” skulle stannat som en fantasi i Jean M. Auels hjärna (för snuskig).
Spärrarna i AI-systemen finns där av goda skäl, för att skydda oss alla från en störtflod av det värsta innehållet en människa kan fantisera ihop. Men om vi accepterar att AI kan vara ett verktyg för konst och kreativitet, så måste vi diskutera hur det påverkar vårt uttryck.
Skapande är djupt mänskligt, och konsten uppstår i frihetens och den oändliga tankens rum. När våra tankar, för att ens kunna uttryckas, måste böja sig för inbyggda moral- och hädelselagar i själva verktygen, blir vi teknikens tjänare och inte tvärtom. När vi skriver upp oss på en ny AI-tjänst och med en ryggmärgsreflex klickar på “Acceptera användaravtal” så ger vi bort en del av vår röst, vår kreativitet och vår tankes frihet.
Därför – använd gärna generativ AI för att skapa. Men använd inte bara generativ AI. Testa att rita en hortensia med paper och penna också.
(Denna text publicerades först på min Linkedin.)
Leave a Reply