Wolverine går i fällan

wolverine
”The Wolverine”-filmen ser ut som vilken actionrökare som helst.

Jag tyckte att den nya ”The Wolverine”-filmen var helt okej. Ända sedan den usla ”X-men 3” så har jag inte haft några direkta förväntningar på dessa filmer, och det är nog lika bra det.

”Wolverine” är löst baserat på Chris Claremonts och Frank Millers miniserie med samma namn från 1982. Med ”löst baserad” menar jag att Wolvie åker till Japan och blir kär, och att det finns ninjor. Ganska töntiga ninjor, tyvärr. Hur kommer det sig att Hollywood tappat förmågan att göra coola ninjor, och när hände det? Hur är det ens möjligt att misslyckas med en ninja? Det är ju som om man plötsligt skulle glömma bort hur man går!

Oh well. Det stora problemet filmen är inte primärt ninjorna, utan att den är baserad på fel seriealbum. Grejen med Claremonts och Millers ”Wolverine” är att den stora behållningen är estetiskt – alltså Millers fenomenala stil snarare än Claremonts manus, som ärligt talat inte har åldrats jättebra.

frankmiller
”The Wolverine”-miniserien ser INTE ut som vilken actionrökare som helst.

Manusets ålder märks främst i bristen på trovärdiga kvinnliga karaktärer. Mariko – kvinnan Logan är kär i – är så ointressant att man börjar gnissla tänder. Inte så konstigt kanske, den enda anledningen till att hon existerar är för att vara en civiliserad kontrast till Wolvie. Raka motsatsen till en hårig bärsärk. Den andra kvinnan som förekommer, Yukio, har motsvarande roll fast åt andra hållet – hon är en Wolverine med bröst.

Kvinnorna är inte ens individer i sin egen rätt, de är bara externa manifestationer av Wolvies inre kamp. Människa eller djur. Någon annan personlighet, någon annan ambition, existerar inte.

Olyckligtvis har detta följt med till filmen, och utan Millers visuella stil finns det inget som förlåter bristerna.

Om jag varit stor Hollywoodboss så hade jag filmatiserat ”Kitty Pryde and Wolverine” (1984–1985) istället, även det en miniserie skriven av Chris Claremont men med Al Milgrom vid penseln. Den har alla ”The Wolverines” förtjänster – Japan, ninjor, coola actionscener – och har Kitty Pryde i en av huvudrollerna. Det ska ni ha klart för er, Pryde är en helt fenomenal i den här serien. Hon är smart, handlingskraftig, kick ass, och råkar ut för en massa spännande saker. Hon har dessutom något att slåss för. I ”The Wolverine” slåss Logan för sitt liv, men man vet ju att det kommer gå bra till slut. Han kommer aldrig att dö! I ”Kitty Pryde and Wolverine” slåss Kitty främst för sin pappa, en för läsaren okänd bifigur som absolut skulle kunna dö. Kitty kan alltså förlora något på riktigt, vilket får en att känna med och för henne.

Ur "Kitty Pryde and Wolverine".
Ur ”Kitty Pryde and Wolverine”.

Här kommer vi till ett av superhjältegenrens största problem: Inget står någonsin på spel. Man vet att Stålmannen kommer att spöa Zod i ”Man of steel”. Man vet att Batman förr eller senare krossar Bane i ”The dark knight rises”. Superhjältar blir aldrig spännande om det bara handlar om knytnävar. Hela anledningen till att ”The dark knight” är en så bra film, är att Jokern inte går fram och börjar veva. I ett slagsmål vinner Batman, men när Jokern kör igång med sina mind games vet man inte vad som kan hända. Det är även därför som Loke funkar så bra som skurk i ”Avengers”.

I ”The Wolverine”-filmen låtsats man att Wolvie är i fara genom att ta bort hans läkeförmåga, men som tittare går man inte på det. Lex Kryptonit. Det enda, absolut enda, sättet att göra superhjältar rafflande på riktigt är att sätta dem i situationer där deras krafter inte kan hjälpa dem. Moraliska val, fiender som är smartare, relationer som brakar samman, pest eller kolera-situationer.

”The Wolverine” saknar allt detta, och därför funkar den i slutänden inte som annat än popcornunderhållning.

Dessutom är den, om det inte framgått, ful.

Wolverine, min vän

Det här är en bitter berättelse om en film, en vansinnig Mutant-kampanj och två pojkars kärlek till en man med klor.

Idag släpptes den första trailern till Wolverine. Så här såg den ut:

När jag såg ovanstående bilder kom jag att tänka på min gamle vän H. Han och jag gick grundskolan tillsammans, och vi förenades i vår kärlek till serietidningar. Just Wolverine var en stor favorit hos oss båda.

Wolverine1-4Handlingen i den kommande filmen är löst baserad på en story från 1982 skriven av Chris Claremont och ritad av Frank Miller, en story som jag inte kom i kontakt med förrän den gick i Marvels universum 1990. Tidningen var nog det bästa mitt 13-åriga jag hade exponerats för: Wolverine, i Japan, med ninjor och samurajer! Det hör ni ju själva hur jäkla fett det var.

Jag hann läsa tidningen en gång, sen snodde min ”vän” H den från mig. När jag konfronterade honom blånekade han, men barn är – som ni säkert vet – inte jättebra på att ljuga. Surt, jag tror aldrig jag fick tillbaka förtroendet för H. (I efterhand har jag insett att vår vänskap i princip gick ut på att han, som var starkare, körde med mig. Hans fanatiska Wolverine-dyrkan fick mig dessutom att avsky karaktären under lång tid. Först när filmen X-men gick upp på bio återfick jag min kärlek till det lilla mårddjuret.)

Så det var tråkigt. Men i dag, när jag hade jag sett Wolverine-trailern, gick jag förbi SF-bokhandeln och köpte albumet i fråga. Väl hemma läste jag det i ett svep och, fan, det är lysande. Det sjuka är att, trots att jag bara läste det en gång 1990, så känner jag igen så mycket. Scenerna, linjerna, till och med vissa repliker. Jag brukar inte ha den typen av minne, men kanske är det här albumet min madeleinekaka? Det väckte i alla fall många minnen jag glömt sedan länge.

mutant2089H var inte bara en seriekompis, utan även en av de första personerna jag spelade rollspel tillsammans med. På den tiden var det mest olika varianter av Mutant som gällde, vid den här tidpunkten kanske främst Mutant 2089, och H insisterade på att hans rollperson skulle vara – wait for it – Wolverine. Eller i alla fall någon som var så lik Wolverine att skillnaden mest var semantisk. Eftersom han var mycket starkare än vad jag var, så fick han givetvis det.

Vi spelade Mutant på ett sätt som var så långt ifrån kanon man kan tänka sig. Vi var inte så noga med genrer, eller regler, eller någon form av inre logik alls. Det började som en typisk Mutant 2089-kampanj – megastäder, brottssyndikat, hårdföra hjältar i läderrock och med mycket vapen – men utvecklades efter ett tag till ett superhjälteäventyr. Vi förvandlade reglernas futtiga mutationer till regelrätta superkrafter, och plötsligt slogs eldsprutande lejon mot flygande cybersamurajer  uppe på skyskrapornas tak.

Genregalenskapen stannade inte där. Efter ett tag – det är oklart hur lång tid, för i mitt minne verkar det som att alla händelser under min barndom inträffade ungefär samtidigt – lämnade inte-alls-Wolverine och de andra rollpersonerna storstaden och gav sig ut i vildmarken, ut på den vindpinade prärien. De slogs med rövarband, jobbade som livvakter åt förmögna människor som reste mellan de få bosättningar som fanns, och var ständigt tvungna att hålla ett öga öppet efter de blodtörstiga, fjäderprydda, mutanter som ibland gjorde räder från sina primitiva bosättningar.

Till slut slog sig personerna ner i en liten by mitt ute i ingenstans, såg till att hålla den säker från rövare och mutanter och kallade den för hem.

Det intressanta när jag tänker tillbaka på det här, är hur rollspelskampanjen förändrades helt naturligt i takt med att våra intressen skiftade. I början tyckte vi Mutant var coolt i sig själv, men sen upptäckte vi superhjältar och det färgade minst sagt av sig på spelet. Och när vi hamnade i en western-fas, då vi knarkade filmer som Diligensen, Den gode, den onde och den fule och För en handfull dollar – ja då blev kampanjen plötsligt en vilda västern-film.

Idag kan jag sakna den typen av flexibilitet i mitt rollspelande. Det är så lätt för mig att tröttna på ett spel eller ett koncept när jag upptäcker något nytt och spännande, och istället för att bara inkorporera det nya i den befintliga kampanjen så lägger jag ner allt och börjar om. Det är lite trist. Jag borde lära mig av mitt 12-åriga jag.

Hur som helst så umgås jag inte med H längre. Våra liv gick åt olika håll, och jag insåg väl att jag föredrar vänner som inte bullies me around. Min relation med Logan, Järven, är dock starkare än någonsin, och jag gissar att H känner likadant.