Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Ännu en ”sådär” klassiker

neuromancer3.jpgWilliam Gibsons Neuromancer. Vi snackar om boken som skapade en hel genre. Boken som redan 1984 förutspådde internet. Boken som för evigt etsade in ordet ”cyberspace” i det allmänna medvetandet. Boken med den klassiska öppningen ”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel” och den lika klassiska anakronismen ”three megabytes of hot RAM”.

Ärligt talat är den ganska tråkigt. Okej, jag kan förstå varför den blev en sån jäkla hit på 80-talet med sina då nya tankegångar och nya koncept. Men idag har den inte mycket att komma med. Som roman är Neurmancer stel, med ointressanta karaktärer och en handling som lämnar en hel del att önska. Visst, Gibson har ett häftigt språk ibland, men minst lika ofta känns det bara tråkigt.

2007 finns det egentligen få anledningar, utöver de rent litteraturhistoriska, till att läsa Neuromancer. Den är okej, men knappast en levande klassiker.

10 länkar

Spel som inte levt upp till hajpen
Givetvis finns Final Fantasy VIII med.

Nördheirarki!
En gång i tiden var The Brunching Shuttlecocks min absoluta favvosajt. Här är ett exempel på varför.

Journalistik när den är som allra bäst
En helt fantastisk artikel på rollingstone.com om varför USA har förlorat sitt ”War on Drugs”. 15 000 ord, så det tar sin tid att läsa på en skärm, men det är det värt. Det här förstaklassig journalistik av den typ som nästan inte görs längre.

Brian Aldiss gnäller
En essä av science fiction-författaren Brian Aldiss. Han tycker sf-författare mobbas av etablissemanget. Vilket förmodligen stämmer. Men han framstår ändå som en gnällig gubbe.

Varför gillar inte britter sci-fi?
Jadu, fan vet.

Magi på Island
Det händer inte ofta, men en gång varje blå måne står det något intressant i SvD:s ”Under strecket”.

Jobbigt att vara snygg
Tro mig, jag vet. Fast jag har iofs inte producerat Assassin’s Creed. Det har Jade Raymond. Det kanske är jobbigare för henne.

Bergting intervjuas på sfbok.se
En riktigt lökig intervju, tyvärr.

Same same but diffrent
De flesta intervjuer jag läst med William Gibson på sistone har varit ganska identiska. Så även här. Men han är en så intressant lirare att jag läser ändå.

Cory sågar BBC
Han är så söt när han är arg.

Steph, D&D, GWB och lite annat

  • Scifi-författaren John Scalzi (Old man’s war, The ghost brigades) har dokumenterat sitt besök på Kreationistmuseet i USA. Roligt och syrligt. (Via BoingBoing.)
  • Videointervju med Steph Swainston (The year of our war, The modern age) från BSFA. Hon snackar lite om vad som inspirerat henne — och har en jäkligt brittisk accent.
  • Schyssta idéer om hur man kan modda D&D.
  • Ännu en gammal hardcore-gamer har skaffat flickvän och säljer alla sina prylar. Hittar tyvärr inte auktionen på eBay, men TMZ har bilden.
  • Rolling Stone intervjuar William Gibson. Han snackar mycket om sina nya bok Spook Country. Tyvärr missar reporten några givna följdfrågor, som när Gibson säger:

    It’s been an extraordinarily painful decade or so. I just never in my wildest dreams could have imagined that it could get as fucked up as this guy [George Bush]. It still amazes me how dumb so much of our species can manage to be. But that’s kind of like being amazed at life.
    (Via BoingBoing.)

  • Novell av Bruce Sterling som jag inte har läst ännu. (Via BoingBoing.)

I ett nära förflutet …

Washington Post har en riktigt skön intervju med William ”Neuromancer” Gibson. han snackar om politik, eBay och att skriva en bok som utspelar sig i ”the recent past”.

”Politics has, like, jacked itself up to my level of weirdness,” Gibson acknowledges. ”I can work with this,” he says, thinking of recent turns of events. ”I like the sheer sort of neo-Stalinist denial of reality. That’s what makes it work. It’s interesting. I’d like to see it get less interesting. But I don’t know that it necessarily will.”

(washingtonpost.com)