Science fiction, fantasy och allmänna nörderier – sedan 2007
Av någon anledning har min husgud och stora idol Warren Ellis blockat mig på Twitter, och jag har ingen som helst aning om varför. Att bli blockad av mannen som hittade på ”godzilla bukkake” och ”the bowel disruptor” måste väl ändå ses som någon form av bragd? Om jag nu bara visste varför; jag har inte ens tweetat om honom sedan i maj.
Ex machina: The first hundered days är en superhjälteserie med skruv. Det finns många sådana. Men Ex är … bra. Superhjälten som kan tala med maskiner och få dem att lyda lägger masken på hyllan och blir politiker. Problem uppstår, så klart. Första albumet ger mersmak – det här är en sån där serie där man bara vill köpa alla album och stänga in sig på vinden för att läsa.
Lucifer: The divine comedy är det fjärde albumet om satans äventyr. Serien har hela tiden blivit bättre sedan det ganska sunkiga första albumet. Säga vad man vill men författaren Carey spar inte på krutet: Här är det nya kosmos, ärkeänglar och galna tarotkort åt höger och vänster. Kanske lite för spacigt ibland.
Desolation Jones är en klassisk Warren Ellis. Huvudpersonen är nerdankad ex-spion med superkrafter som försörjer sig som privatdetektiv i LA. Han är givetvis ful i munnen, pillerberoende, superkaxig, allmänt labil och har dålig hygien. Men det är en bra serie, man får sig en skön fix Ellis-dekadens.
God save the queen av Carey. Jag vet inte varför jag köpte denna rackare. Den innehåller ju ett av mina all time hatobjekt: Moderna älvor. Dessutom är den tecknad på det där ”titta vi gör en serie för vuxna”-viset som jag inte riktigt pallar av. Handlingen i sig är rätt urk den med. Läs inte, kan man väl säga.
Jag tror att Bellmanhistorier skulle vinna på om man bytte ut Bellman mot Warren Ellis. Så här:
Warren Ellis, en fransk och en tysk stod och skröt.
– Jag fick en bronsmedalj för att jag sparkade en fotboll över ett tvåvåningshus, sa fransken.
– Jag fick silvermedalj för att jag sparkade en fotboll över ett fyravåningshus, sa tysken.
Då sa Warren Ellis:
– Jag sparkade en tegelsten över en skyskrapa.Då frågade de andra vad Warren Ellis fick efter den bedriften. Han svarade:
– Ont i foten.
Eller:
En rysk, en tysk och Warren Ellis hade hamnat på en öde ö.
En dag flöt det iland en flaska med ett brev i, där stod att de fick önska sej vad de ville.
Då önskade ryssen att han skulle komma hem igen och vips! så var han borta!
Sen önskade tysken att han skulle få komma hem igen och vips! så var han borta!
Men då tyckte Warren Ellis att det blev så ensamt, sa han sa:
– Jag önskar att de andra två kommer tillbaka hit!
Genialt, eller hur?
Megamäktige superhjälten John Horus dödar på eget bevåg USA:s president och utlyser nyval – or else. Han anser att kriget i Irak är illegalt, och att makten i USA stulits av kriminella. Nu ska landet bli fritt. Horus gör alltså samma sak mot USA som USA gjorde mot Irak, och av samma anledningar.
Det är hela budskapet, och mer än så innehåller egentligen inte Warren Ellis Black summer. Politisk analys på lekskolenivå. Herregud, Ellis, vad fasen har hänt?
Det visuella? Folk sprängs över sidorna i fruktansvärt plottriga stridsscener, och superhjältar med plottriga krafter slåss med varandra på ytterligare några plottriga sidor. Sorry Juan Jose Ryp, men Black summer är inte ett snyggt seriealbum.
Förutom att vara ganska fult tecknad — förlåt, jag menar photoshopad — så är Warren Ellis Iron Man: Extremis även ganska tråkig. Den följer till punkt och pricka den klassiska superhjältestoryn: 1. Hjälte träffar onding och får stryk. 2. Hjälte funderar/forskar/tränar och blir starkare. 3. Hjälte möter onding igen, och ondingen får stryk.
Och det är allt.
Ja, visst fanns det lite snack om det etiska i att vara en vapenuppfinnare, och grubblerier om vad Iron man ska använda sin robotkostym till, men det gjorde inte något större intryck på mig. Jag har sett liknande förr — fast bättre genomfört.
Mycket beror på den ovanligt kala och sterila stilen på teckningarna. Det är svårt att engagera sig i något som är så livlöst datorritat.
Iron Man: Extremis är ett seriealbum du kan hoppa över med gott samvete.
Sådär.
Förra året läste jag sju stycken ”Hellblazer”-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holabaloo är om.
Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos Original Sins. Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta — och jag dyrkar normalt Ellis.
Serien sabbas lite av … tja … dels är den inte läskig, vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos ”Bloody Saints” och ”On the Beach” (båda i The Devil You Know) sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst, men man får aldrig någon känsla av varför de händer.
Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag. Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts, och inget annat. Det finns ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.
Givetvis finns det enskilda storysar som är bra. Original Sins är redan nämnd, men även Ellis ”Telling Tales” (i Setting Sun) funkar. De är faktiskt de enda storys som jag kan säga att jag tycker är riktigt bra.
Sammanfattningsvis käns det som om ”Hellblazer” är ganska överhypat.
Så var det dags! Den tionde bästa boken jag läst i år är …
Ellis, Warren: Newuniversal vol 1: Everything Went White (2007)
Ibland dyker det upp något som får mig att känna hopp igen. Newuniversal är en sådan grej, och hoppet jag känner är för den amerikanska superhjältegenren.
Newuniversal är inte unik på något sätt. Den är en tämligen traditionell historia om en utvald grupp människor som måste rädda världen och sig själva och från någon sorts mystiskt hot. Men i Warren Ellis händer blir det så mycket mer. På utrikiska heter det ”sense of wonder”. Trots att vi snackar om ett ganska tunt album får jag direkt den där känslan av historiens tunga vingslag som bra världsbyggare kan förmedla.
Sen skadar det ju inte att albumet bjuder på en hel del skön action, skruvade superkrafter och hemliga konspirationer. Newuniversal kanske inte omdefinierar supergenren, men den är den bästa superhjälteunderhållning man kan hitta 2007.
Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?
Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.
Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.
Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.
Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.
Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.
(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)
Piruett 