Okej jag är lite sen till festen men Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga är inte något jag kan läsa utan att kommentera.

Boken handlar om en bok med samma namn — alltså Vindens skugga — och mysteriet kring dess författare. Inte Carlos Ruiz Zafón då, utan författaren till den påhittade boken. Huvudpersonen får i unga år tag på det enda kvarvarande exemplaret av Vindens skugga via ett ställe som kallas De bortglömda böckernas gravkammare. Det visar sig att huvudpersonens livsöde påminner en hel del om handlingen i den påhittade boken.

Ja det är jävligt meta alltihop. Tack och lov är det inte så pass meta att det går att förutsäga exakt vad som kommer att hända — när det verkligen gäller visar det sig att Carlos Ruiz Zafón skriver en roman, inte en metaroman. Det är härligt att se.

Personligen är jag inte alltid så förtjust i att meta, men eftersom Carlos Ruiz Zafón av en lycklig slump är en sjuhelvetes författare så gör inte det så mycket. Han har ett språk — i alla fall i denna översättning — som lever och hoppar och skuttar. Hans miljöbeskrivningar är fenomenala och liknelserna likaså. Skildringen av 40- och 50-talens Spanien är träffsäkra … tror jag, jag levde inte då och där men de känns i alla fall väldigt trovärdiga med sin fattigdom och ultravåld.

Tyvärr håller inte dialogerna måttet hela vägen. Ofta känns de lite småstela, som om de var tagna från någon gammal pjäs. Lite för mycket dialogiga så att säga.

Riktigt bra bok alltså. Det skadar inte att läsa den. Men jag har hört att hans nya, Ängelns lek, inte alls är lika bra.