Living dead in Dallas

… och föregångaren Dead until dark är sådär bra. Tv-serien True blood är avsevärd fukking tokbättre än böckerna den är baserad på. Dagens sanning.

Living dead in Dallas var väl ok. Den gick snabbt att läsa åtminstone och var inte direkt tråkig någonstans. Lite skön avkopplingsläsning som gjord för en längre flygresa.

Men … alla karaktärer är coolare i sin True blood-version, och alla bihandlingar är mer fascinerande på tv-rutan. Märkligt egentligen, men så är det.

Och nu har jag inget mer att säga om det.

Best of wrnu: Mitt hjärta slår för dig

I dag i ”Best of wrnu”: Vampyrer och dansband. Don’t miss it!

Värmländskt kulturarv.

Jag sitter här funderar på att köra lite vampyrrollspel med Solar System som regelsystem. Skulle behöva hjälp att hitta på lite crunch. Men först lite allmän info:

Kampanjens namn: Mitt hjärta slår för dig.

Tema: Gothic folkhem. Dansband by Night. Alla talar hälsingemål.

Vad man spelar: Vampyrer i svensk småstad.

Stämning:
Dansbandskväll på Högslogen utanför Hudiksvall. Hembränt och Schweppes i baksätet på en gammal Volvo. En något för tight läderkjol. En man i randig skjorta och mustasch äger dansgolvet. Kaj och Lotta hånglar bredvid ciggautomaten. Sångerskan i Dallaz vinglar till på scenen. Ute på parkeringen spelar någon Scooter på en vansinnigt dyr bilstero. Två unga tjejer skrattar hysteriskt. Bakom scenen sitter Jonas nedsjunken i en skabbig läderfotölj och låter den blonda ynglingen i truckerkeps bita honom på insidan av låret och dricka hans blod.

Inspiration: True blood (tv), Anne Rice (böcker), Vampire the Masquerade (rpg), Rallybrudar (film), Dansbandskampen (tv), Black Jack (film), Låt den rätte komma in (bok), Sveriges bästa dansband vol 11 (cd), Livet är en schlager (film).

Det jag först och främst skulle behöva lite hjälp med är secrets. Jag utgår från att alla vampyrer har en secret som heter, typ, ”Vampyr”. I den innefattas alla egenheter som alla vampyrer har, nämligen:

Vad? Kan inte komma i närheten av havtorn.
Varför? Därför att vampyrer måste vara jättekänsliga för någonting, men vitlök är för uppenbart. Havtorn är tillräckligt vanlig (trendigaste frukten 2008) för att kunna ställa till problem för rollpersonerna, men inte så vanlig att rp inte ens kan gå in på kvartersbutiken. I östeuropeisk folklore har havtorn dessutom traditionellt samma effekt som vitlök mot vampyrer. Så det finns prejudikat.

Vad? Tar skada av silver.
Varför? Tvingar rollpersonerna att ständigt vara vaksamma. Skaka hand med någon som har en silverring? Inte en bra idé. Kan skapa en känsla av fara även i helt vardagliga situationer.

Vad? Måste bli inbjuden för att kunna kliva in i en människas bostad. Efter att ha blivit inbjuden kan vampyren komma och gå som hon vill.
Varför? Skapar situationer där människor har överhanden gentemot vampyrer. Kan ge upphov till intressanta scener. Visar dessutom väldigt starkt att vampyrer är något annat än människor med huggtänder. De står utanför. Isolerade.

Vad? Är snabbare, starkare, stryktåligare och har bättre sinnen än människor.
Varför? Därför att det är häftigt.

Vad? Kan bara dödas av en påle genom hjärtat, av solljus, silvervapen, eller genom att halshuggas och begravas i en korsning. All annan skada gör förvisso vampyren illa, men dödar den inte.
Varför? Därför att jag inte gillar när rollpersoner dör för lätt. Nu krävs det en fiende som vet vad hon sysslar med, alternativt ovanligt klumpiga spelare, för att en rp ska stryka med. Får vampyren dödligt mycket fysisk skada på annat sätt, faller hon i dvala. Det krävs blod för att komma ur dvalan.

Vad? Vampyrblod helar människor och gör dem tillfälligt starkare. Det skapar även ett band mellan vampyren och människan.
Varför? Kan leda till intressanta förhållanden mellan vampyrer och människor.

Hur skildrar man dessa förmågor på bästa sätt i Solar System? Vissa saker behöver egentligen inte regler, som att behöva bli inbjuden till ett hem.

Alla åsikter och idéer är välkomna!

(Mitt hjärta slår för dig är för övrigt en låt med Kikki Danielsson.)

Ursprunglig tråd.

Dead until dark vs True blood

12290Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).

Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.

True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.

De minst läskiga vampyrerna jag stött på

Twilight är en roman som jag har förstått är mycket populär hos flickor. Som sådan har det kräkts mycket galla över den. Det finns tydligen något som provocerar i unga tjejers val av kulturkonsumtion, vare sig det är Backstreet Boys, filmer om stora sjunkande skepp eller vampyrromaner. Varför det är så får ni grunna på själva.

Eftersom jag varken är kvinna eller 13 år gammal så tillhör jag helt uppenbart inte målgruppen för Twilight. Det var dock länge sedan jag brydde mig om sådana petitesser, och därför hände det sig att jag köpte boken i en flygplatsbokhandel härom veckan.

Det mesta av kritiken mot Stephenie Meyers roman är såklart oförtjänt. Men det är de flesta av hyllningarna också. Twilight är ok. Jag förstår varför den tilltalar sin målgrupp — ung ensam tjej flyttar till ny stad, blir populär, kär och får uppleva äventyr — och att den ständigt närvarande, men outtalade, sexuella spänningen kan vara eggande för dem som är sådär lite i förpuberteten.

En sak ska man ha klart för sig innan man börjar läsa den här boken: Twilight är inte en skräckroman. Den blir aldrig läskig i det minsta, knappt ens riktigt spännande. Twilight är en roman om tonårskärlek, där den ena parten råkar ha varit tonåring i 100 år.

De största bristerna, om man nu vill leta efter sådana, är den ack så töntiga dialogen (men vad kan man förvänta sig av en kärleksberättelse) och de påklistrade spänningsmomenten. Det verkar som om Meyer, efter cirka halva boken, bestämde sig för att lägga in lite mer action och spänning. Och hon gjorde det inte genom att bygga vidare på det som etablerats i bokens första 200 sidor, utan genom att slänga in en helt ny ”fara” — en fara som bara känns artificiell och framtvingad. Det blir bara tråkigt och oengagerande.

Två andra ”meh vaffan?” kring boken:

  • Omslaget är helt obegriplig och har ingenting med någonting att göra. Ja, om man inte börjar dilla om förbjuden frukt, eller ser V-formen och äpplet som en stiliserad (eller förvrängd) vagina.
  • Den svenska titeln Om jag kunde drömma är förmodligen den mest puckade jag varit med om. Den är tagen från en replik av vampyren Edward som säger (fritt ihågkommet): ”Om jag kunde drömma, skulle jag drömma om dig”.

Det roligaste med Twilight, och det som nästan på egen hand gör boken värd att läsa, är förklaringen till varför vampyrer undviker solljus. Så dumt, så underbart.