Sinkadus nr 15 (oktober 1988)

Efter 14 omgångar av Sinkadusmåndag börjar jag bli lite trött, speciellt med tanke på att att jag inte ens kommit halvvägs till sista numret. Därför, för variationens skull, är den här måndagen vara lite annorlunda.

Jag kommer att göra en mer bildbaserad genomgång av tidningen. Tidigare måndagar har jag visserligen bifogat diverse bilder ur tidningarna, men i dag hade jag tänkt försöka ge er en inblick i hur Sinkadus verkligen såg ut för lite mer än 20 år sedan.

Håll till godo!

Så här har Sinkans innehållsförteckning sett ut sedan nummer 4. Olika färger, men annars är det få skilnader nr till nr. Det mysko är att varje post i förteckningen kan innehålla en hel massa olika artiklar, så den är egentligen ganska värdelös att använda för att orientera sig i tidningen.

Om man zoomar in på redaktionsrutan så avslöjas följande:

Även ledaren hade ett statiskt utseende. Då och då experimenterades med olika typsnitt, men på det stora hela innehöll den några större överraskningar. Den avslutades dessutom alltid med signaturen:

Ett annat stående inslag var ”Hemmafronten”.

Den sidan ändrade utseende nästan hela tiden. Logotypen var (mer eller mindre) konstant, men allt annat kunde förvandlas helt från ett nummer till ett annat. Gemensamt var bara att layouten alltid var ganska rörig, med text och bilder slängda lite huller om buller på sidan. Ovanstådende faksimil är ett ganska typiskt exempel.

Nästan alla av tidningens illustrationer var svartvita, bara i undantagsfall dök det upp bilder i färg.

Spaltlinjer (strecken mellan textspalterna) var också något typiskt för Sinkadus. Med tanke på det minimala utrymmet mellan spalterna, inte mer än 13 mm, så var linjerna mer eller mindre en nödvändighet för att tidningen över huvud taget skulle gå att läsa. Redaktionen gjorde verkligen alltför att proppa tidningen med så mycket text som möjligt.

Placeringen av bilderna var ofta … sådär. Det var inte alls ovanligt att en bild, som ovan, slängs in mitt på en sida och bröt av texten mitt i en spalt, ja mitt i en mening. Läsbarheten blev så klart lidande, men det brydde man sig ju inte om på den tiden.

Brevspalten, ovan, var utan tvekan Sinkadus mest texttunga sida. Det helt otroligt hur mycket text som klämdes in där. Ofta rörde det sig dessutom om fler än en sida — ibland så många som fyra. Då snackar vi mycket text att tugga sig igenom.

Äventyren var alltid tryckta på ett grå bakgrund, av någon anledning. Typsnitt och dylikt anpassades beroende på vilket spel äventyret var till. Det här Stjärnornas krig-äventyret är ett bra exempel.

”Information från S.A.V.E”, som var vinjetten för Chock-material, hade alltid vit text på svart bakgrund. Ibland bara på den första sidan, men oftast på alla.Vad man än må tycka om alla olika stilar i samma tidning, så är det i alla fall tydligt vad varje artikel handlar om. Signalerna är inte bara stora, de är översvallande.

”Butiksguiden” var det stående reklamblocket i tidningen, faktiskt nästan det enda stället där annat än egenreklam visades.

Jaha, men innehållet då? Sinkadus 15 är faktiskt ett riktigt starkt nummer. Det finns en tävling om att göra Mutant- eller DoD-SLP där man ska välja ett namn och hitta på en karaktär. Vinsten är ett äventyr. Namnen är rätt sköna: Kurt Stereo, Träsk-Bim, Trejste med Styrstången m.fl.

Den mest intressanta artikeln är den om älvfolk (okänd författare). Den tar upp allt man behöver veta om alver och är skriven ur ett första persons-perspektiv. Artikeln förvandlar alver från arroganta skogsninjehippies till en riktigt intressant ras. Den mest spännande idén är att många alver strävar efter något som kallas ”panarmon”, vilket innebär total perfektion och mästerskap inom ett visst område. Alverna är dessutom väldigt hemmakära varelser som känner sig stympade utan sin familj. De är icke-materialister, våldshatare (fast bra på att slåss), extremt tålmodiga och ser sig själva som naturens väktare. Okej, vid närmare eftertanke så är alverna fortfarande skogsninjehippes, även efter denna artikel, men nu har man som spelare lite mer kött på benen att gestalta sin karaktär. En av de bästa och mest välskrivan artiklarna i Sinkan hittills.

En annan favorit som dyker upp i detta nr är kattfolket (beskrivna av Anders Blixt). Jag älskar katter, således diggar jag alla katthumanioider. Kattfolk är som katter, fast på två ben. De är nyfikna, hagalna, lekfulla, överlägsna och lever efter devisen att själv är bäste dräng. De flesta kattmän är jägare med en teknologisk nivå som motsvarar stenåldern och utan någon egen konst eller kultur. Klockrent, om jag får säga det själv.

Även en tredje ras, vättar, beskrivs men är inte alls lika intressant som de andra två. Urban Konradsson heter författaren.

I övrigt så finns det lite nya besvärjelser, en genomgång av engelska rollspel och idéal och magi i Midgård. En artikel om Ereb Altors universum – planeter och stjärnor och sådant – är också intressant läsning. Här lanseras idén att Altors poler består av eld respektive is.

Allt som allt är nr 15 en riktig höjdartidning.