Guy Gavriel Kay. En av min absoluta favoritförfattare. Jag älskar honom. Tigana är en orgasm i textform. The lions of Al-Rassan är så vemodig att jag får gåshud. The last light of the sun får mig att önska att jag levde någon annanstans, någon annan tid. A song for Arbonne med sin vackra, tragiska, berättelse. Till och med The Fionavar tapestry, som på 90-talet var min första kontakt med Kay, glittar som en liten juvel i mina minnen.

Den enda av hans böcker som jag inte gillat är hans näst senaste, Ysabel, så därför har jag inte vågat hoppats för mycket Under heaven som släpptes nu i månaden. Det är tråkigt att bli besviken om man har för höga förväntningar.

Men nu när jag är c:a 145 sidor in i romanen känner jag den där bekanta Kay-euforin sänka sig över mig. Under heaven är bra. Riktigt bra. Riktigt riktigt bra. Han är i högform, Kay. Med små medel skapar han fantasy så är ack så mycket mer fantastisk än det mesta som trycks i genren i dag. I Under heaven finns det spöken; Kay etablerar det inte med något dramatiskt WOWKOLLAHÄRSPÖKEN, utan genom att boken börjar med att huvudpersonen lugnt konstaterar att han vant sig med de gastkramande skriken, för att i nästa andetag filosofera över att trädens löv håller på att bli röda.

De små medlens man, Kay.

Liksom nästan alla hans böcker, utspelar sig även Under heaven i en fantasyvärld som bär mycket starka likheter med en historisk period eller händelse, i det här fallet 700-talets Kina och Tangdynastin. Huvudpersonen, Shen Tai, lever ett asketiskt liv i avskildhet för att sörja sin döde far, när han plötsligt får en gåva på 250 sällsynta, extremt värdefulla Sardian-hästar. En gåva värdig en kejsare, och som folk skulle mörda Tai för utan att tveka. En riktig jävla björntjänst, helt enkelt.

Läs.