Det här var det första pc-spel jag någonsin spelade. Jag minns det som sjukt svårt.
Etikett: tvspel
Världens bästa spelbutik
Min kollega Alfred har gått på skattjakt i världens bästa spelbutik, Super Potato i Akihabara, Tokyo. Check it out:
Just nu spelar jag:
Vill du spela Hero Academy med mig?
Har du en Iphone och inte så mycket att göra? Ladda ner Hero Academy och utmana mig. Mitt användarnamn är Magenus.
Det är skoj! Jag är usel, så förbered dig på en lätt seger. 🙂
Typ 40 timmar in i ”Skyrim”
Jag har spelat ”Skyrim” på min Xbox 360 i några veckor nu. Jag tror att jag är cirka 40 timmar in i spelet, och jag har haft roligt mest hela tiden. Jag har dödat ett gäng drakar, utforskat dvärgagruvor, upptäckt magiska artefakter som aldrig var menade att upptäckas, valt sida i ett inbördeskrig, plockat blommor, blivit jättefull och vaknat upp på andra sidan kontinenten, och mycket mycket mer. Det är skoj.
Bra spel, ”Skyrim”.
Men som fantasyberättelse har det inte myckat att komma med, inte ens om man bara jämför med andra tv-spel i genren. Efter 40 timmar så har jag inte stött på ett enda uppdrag som jag inte redan utsatts för om och om igen i andra spel. Jag skulle lika gärna kunna spela ”Baldur’s gate” – so originellt är ”Skyrim”.
Visst är världen snygg och visst finns det coola grejer i den, men ingenting är nytt. Inte ens när man får intrycket av att konstruktörerna försökt tänka lite nytt, så är det egentligen nytt. Onda alver som lever under jord? Dvärgar som bygger mekaniska krigsmaskiner? Att drakarnas språk är magiskt och speciellt? Allt är redan gjort, många gånger om.
På sin höjd kan jag gå med på att ”Skyrim” presenterar ganska bra versioner av gamla fantasyklyschor – speciellt den visuella tolkningen är imponerande – men det hindrar inte att jag ibland bara suckar av schablonkoma. Man kommer till en stad där det finns två släkter som ligger i fejd. Snark. Man besöker en magikerakademi där det pågår något mystiskt. Snark. En stad är byggt på gamla dvärgruiner. Snark.
Ibland vet jag faktiskt inte varför jag fortsätter att spela. Kanske för att det är så snyggt (och då sägs ändå Xbox-versionen vara den fulaste), eller kanske helt enkelt för att det är ett roligt spel.
Jag har en hel del kvar av spelet, så jag hoppas fortfarande att det kommer en fet jäkla twist i huvudstoryn som får mig att bara … wow. Men jag har inga större förhoppningar.
Jag spelar Själarnas brunn (del 3)
Den här gången flyr vi från fängelset och blir utsatta för något som måste vara världens sämsta röstskådespeleri. Känsliga tittare varnas.
Jag spelar Själarnas brunn – del 2!
Färden mot Själarnas brunn och Vicotnik fortsätter. Denna gång: VAPEN!
Jag spelar Själarnas brunn: De första 10 minuterna
Efter många om och men fick jag Drakar och demoner: Själarnas brunn att funka med Windows 7 på min lilla Samsung-netbook. Som tur var tillverkades spelet på Windows 95/98-tiden, då det inte krävdes så hög upplösning.
Givetvis var jag tvungen att göra en screencast – den första av sitt slag på Piruett.se – av när jag spelar spelet, med livekommentarer och allt. Om ni har 10 minuter att avvara så kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa dem på: Drakar och demoner + pc-spel + mitt ocensurerade babbel (nyckel ord är ”whatever” och ”skit samma”).
Det är ren internetmagi.
Vicotnic är tillbaka! Oh the horror!
Eftersom sociala medier är så sjukt effektivt som kontaktannons, kan jag här exklusivt presentera introt till Drakar och demoner: Själarnas brunn.
”Nu måste du förbereda dig för den slutgiltiga striden!”
Spelsugen?
Köpes: Själarnas Brunn
Jag betalar riktiga pengar till den som kan fixa fram ett exemplar av det gamla pc-spelet ”Drakar och demoner: Själarnas brunn” till mig.
Jag lovar dessutom att utförligt recensera spelet här på bloggen.