True Blood – rollspel som tv-serie

post-mortem-of-true-blood-season-5-with-alan--L-CX7V37
Så här kan det gå när ingen har koll på gruppens power gamer.

För någon månad sedan kollade jag ikapp de senaste säsongerna av True blood. Vampyrer är ju skoj! Efteråt satt jag i min gröna soffa, sörplade lite grönt te och tänkte ”Vaffan, den här serien berättad som en rollspelkampanj, på en metanivå liksom bah”.

Jag kanske ska förklara vad jag menar lite tydligare: True bloods story, setting och karaktärer utvecklas på samma sätt som i ett traditionellt rollspel där det släpps tilläggsmoduler då och då.

Tänk er att Sookie, Bill med flera är rollpersoner som styrs av spelare, och att manusförfattare och regissören är spelledare. Jag ska ta det säsong för säsong.

säsong 1 har gruppen bara grundregelboken och kanske ”The Bon Temps Campaign Guide”. Det finns vampyrer och shifters, och Sookie har en mysko kraft som hon bara kan använda när spelledaren ger sitt godkännande.

säsong 2 har spelledaren köpt på sig flera nya böcker. Dels ”Dallas by Night”, för plötsligt måste karaktärerna åka iväg till Texas (boken introducerar även fiendeorganisationen Children of the Sun), och dels en monsterbok, för nu dyker det upp en livsfarlig maenad i kampanjen.

säsong 3 har en av spelarna köpt en ny splatbook om varulvar, och vill så klart spela en sån. (Spelledaren passar på att sno idén om varpantrar ur samma bok.) Spelledaren har i sin tur köpt en expansion som har regler för riktigt gamla vampyrer, så en sån får en viktig roll i äventyret.

säsong 4 har boken om älvor äntligen släppts, så nu kan Sookies spelare använda regler i den istället för att förlita sig på SL:s godtycke. SL har dessutom införskaffat den nya magiboken med regler för nekromanti, andar och spöken, och inspireras jättemycket av den. Lafayettes spelare börjar använda boken också, och skrotar sina gamla hemmaregler.

säsong 5 har spelledaren laddat ner lite extramaterial från rollspelets hemsida, och slänger in en ifrit för att ge kampanjen en lite mer exotisk touch. Men det gör hen mest för att köpa tid medan hen sätter sig in i den nya tjocka världsboken ”Sects and secrets” som handlar om alla olika hemlig sällskap som finns i vampyrvärlden, deras agendor och deras tro. Bills spelare råkar tjuvläsa i boken och mejlar SL: ”Vore det inte coolt om min karaktär förvandlades till en sån där vampyrgud i slutet av äventyret?”

Snart börjar säsong 6. Börjar det inte gå lite inflation i splatbooks nu?

True Blood och tiden

Häromdagen diskuterade jag och flickvännen True blood, ni vet den där köttiga vampyrtvserien från HBO.

OBS! Detta inlägg kommer att innehålla
spoilers för säsong 1, 2 och 3.

Hon tyckte att det här med tidsflödet i serien var lite konstigt, och jag är lagd att hålla med. Sedan den första säsongens första avsnitt så har det hänt så jäkla mycket i Bon Temps med omnejd. Vampyrer, grekiska halvgudar, varulvar, Children of the Sun, resor till Dallas, vampyrdödarträning för Jason, resor till Texas, intriger, nyskapade vampyrer, demoner, komplotter och missförstånd. Sookie och Bill har gått igenom ett kärleksförhållandes alla faser minst två gånger, trygga Sam har haft ihop det med ett antal olika damer, och Tara har råkat ut för en rad mer eller mindre misslyckade förhållanden. För att inte tala om förändringarna Erik genomgått.

Det har hänt jävligt mycket på två och en halv säsong. Två år, för oss tittare.

Men för befolkningen i Bon Temps har det gått dryga tre månader. Allting som hänt, har hänt inom loppet av tre månader. Hur vet man detta? Jo, servitrisen Arlene är gravid i tredje månaden, och av allt att döma är pappan en person som dog i slutet av säsong 1. Så även om Arlene blev preggo i sista avsnittet på första säsongen, så ger det ändå inte mycket mer än dryga tre månader.

Egentligen är väl det här inte ett problem, annat än att det verkligen inte känns som om att det gått så kort tid. Spontant skulle jag gissat att varje säsong utspelade sig under ett halvår eller något däromkring. Det är lite motsatsen till filmatiseringen av Sagan om ringen, där allt händer under ganska lång tid, men det känns som att hela trilogin utspelar sig samma vecka.

Har ni uppmärksammat tiden i True blood, eller någon annan serie för den delen? Hur tycker ni att det funkar? Tanken har slagit mig att det kan vara ett medvetet grepp, men jag har svårt att se poängen.

Dead until dark vs True blood

12290Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).

Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.

True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.

Saker som oroar mig

  • Att George RR Martin ska dö innan han hinner skriva klart sina A song of ice and fire-böcker. Seriöst, har ni sett hur han ser ut?
  • Att man automatiskt blir ”emo” bara för att man tycker Welcome to the black parade är en bra låt.
  • Att jag kommer att börja glömma bort vilka böcker jag läst eller inte läst.
  • Att isbjörnarna ska dö ut. Då kommer jag aldrig att hinna träna upp en som riddjur. Som Lyra.
  • Att tv-serien True Blood helt plötsligt ska börja suga.
  • Att tv-serien True Blood helt plötsligt ska sluta suga.