Den här videotrailern på nästa Final Fantasy-spel illustrerar exakt varför jag helt har tappat sugen på spelserien.

http://www.viddler.com/player/87ef84c5/

Min första kontakt med FF var med del 7. Jag tycker fortfarande att FFVII är sjukt jäkla bra. Därefter lirade jag 8:an och var inte lika impad, men när jag fick tillfälle att ta mig igenom del 4–6 så var jag återigen jävligt peppad på Final Fantasy.

Sedan dess har jag blivit mer och mer besviken för varje spel som släppts. 9:an orkade jag inte ta mig igenom, och 10–11 sket jag i helt. När Final Fantasy XII kom för några år sedan köpte jag spelet, började spela – och la det ifrån mig efter sådär en 20 timmars lir.

Alla anledningar till min växande avsky/ointresse  skildras av ovanstående trailer. Jag ska ta dem i tur och ordning.

Hur fan ser folk ut, egentligen?

FF-spelen utspelar sig vanligen i någon sorts fantasy/scifi/steampunk-värld, men denna värld är helt jäkla inkonsekvent. I samma land samsas emo-skejtare, medeltida riddare, fetish-skolflickor, ”zigenare”, gettogangsters, ninjor, Gandalf-kloner och stora levande gossedjur. Det finns ingen linje i designen, ingen enhetlighet i världen, vare sig det gäller kläder, teknik eller arkitektur. Tvärtom så känns det som att FF lever efter mottot ”tycker någon chef det ser coolt ut, så släng in det”. Det är därför jag haft fasligt svårt att engagera mig i karaktärernas – och världarnas – öden i de senaste FF-titlarna. Varför ska jag bry mig om kattflickan och Blade-rejecten lyckas rädda något som så uppenbart saknar liv?

Fantasi, my ass

Inte sällan läser man att japanska datorrollspel är fantasifulla på ett sätt som västerländska inte är. Har man spelat några stycken så vet man att så inte är fallet. Klyschorna må se annorlunda ut än i väst, men de är klyschor likaså. Man vet att någon kommer att dö. Man vet att det kommer att finnas olycklig kärlek. Man vet att någon av huvudpersonerna egentligen är någon annan. Att någon har minnesförlust. Att den som först verkar ond egentligen inte är det.

Samma sak när det gäller det visuella. Valfritt FF-spel ser jäkligt mycket annorlunda ut jämfört med till exempel Baldur’s gate eller någon annan amerikansk kreation. Men om du tittar på slumpmässiga bilder från de senaste 3-4 Final Fantasy-versionerna så är det egentligen godtyckligt vilket av spelen de kommer i från. Allting ser mer eller mindre lika dant ut, kanske med ett par mindre variationer.

Lolita-inflationen

Var enda kvinna i trailern ovan ser ut som tagen från någon mer eller mindre obskyr porrsajt. Skolflickor, lädermadammer och amazoner – alla är de så supersexualiserade att jag blir trött i huvudet. Och så har det varit i princip ända sedan Tifa sprang runt i kortkort och med jättebröst i 7:an. Det känns förbannat ofräscht. Om man absolut vill ha sexiga kvinnliga karaktärer, så kan man väl ändå göra det … till lite mindre uppenbart runkmaterial?

Vassaru, saru?

Fal’Cle, Pulse, l’Cle, Cie Corpse och så vidare. Det överdrivna bruket av påhittade ord har alltid varit en av FF:s svagheter. Allting heter något konstigt! Alla koncept har något märkligt namn. Betänk att detta kommer från någon som överkonsumerar sf/f och således torde ha rätt stort tålamod för märkliga ord. Kanske faller sig de bättre i det japanska originalet, eller om man är infödd engelsktalare, men för mig känns de alltid lite fel, lite vid sidan av målet.

Vad, hur, varför?

Än i dag vet jag inte riktigt vad Final Fantasy VII verkligen handlade om. Än mindre de efterföljande delarna. 12:an? Ingen aning, och den lirade jag ändå för inte så länge sedan. När jag tittar på trailern till del 13 har jag ingen jäkla aning vad storyn går ut på. Det verkar finnas en grupp personer som slåss mot en annan, starkare, grupp personer. Möjligen har de magiska förmågor, och möjligen står världens öde på spel. Ungefär detta brukar även vara vad jag kan säga om spelen jag faktiskt spelat.

Berättelserna ger ofta känslan att vara invecklade bortom allt vett, men bara för att författarna försöker dölja att storyn egentligen är helt banal. Det finns inget riktigt samband mellan orsak och verkan, det finns sällan någon röd tråd som går att se, utan ofta är det bara ”coola scener” staplade på varandra utan inbördes ordning. Det går liksom inte att förklara handlingen till  ett FF-spel i någon sånär detalj utan att låta som en babblande galning.

Springa springa dialog springa slåss film

Det som till slut fick mig att lägga undan Final Fantasy XII var det som brukar kallas för ”gameplayet” på svengelska. Man springer runt med sina gubbar mellan olika personer som håller föreläsningar, sen springer man ännu mer, kanske blir det lite strider, och sen kommer 30 minuter lång filmsekvens. Den tid man verkligen spelar ett spel, och inte bara tittar på folk,  pekar styrspaken åt det håll man vill gå, eller klickar sig igenom långa monologer … ja den tiden är minimal. Om jag lirade FFXII i 20 timmar så bestod säkert 16 av dessa av ovanstående.

Det är inte okej. Det är tråkigt.