Musikjournalistik 2.kuk

Att amerikanska herrtidningen Esquire publicerar bilder på lättklädda kvinnor kommer knappast som en överraskning, det är ju blaskans raison d’être, men majnumrets musikrecensioner måste ändå ta någon form av pris.

esquiremaj2013a
esquiremaj2013bDen danska fotomodellen Nina Agdal agerar ”värdinna” åt Andy Langers recensioner, för är det en sak som är säker så är det att det krävs en kvinnokropp för att man riktigt ska kunna ta till sig informationen om huruvida en låt är bra eller inte. Uppmaningen ”You should be listening to better music” ter sig lätt absurd, och jag misstänker att någon förväxlat ”lyssna på bra musik” med att onanera. Det är lätt hänt.

Den tredje sidan i recensionspaketet ger kraftigt missvisande råd om ”how to listen to better music”. Jag är visserligen ingen expert, men jag misstänker att vinylentusiaster inte skulle rekommendera att man häller ut sina plattor på golvet och sen lägger sig och gnuggar sin armbåge mot dem. Men vad vet jag.

Sinkadusmåndag: halvlek

Nu har jag och Sinkadusmåndagarna betat av, på en höft, hälften av Sinkadus utgivning och jag tycker att det kan vara på sin plats att diskutera några saker som jag funderat de gångna månaderna.

För det första så skulle jag vilja konstatera att Sinkadus var en bra tidning. Visst innehöll den en massa konstigheter och märkliga prioriteringar från redaktionens sida, men på det stora hela var det en tidning som — i alla falla så här långt — präglades av entusiasm, glädje, fantasi och påhittighet. Det märks tydligt att det var ett gäng eldsjälar som skapade Sinkadus, eldsjälar som tack och lov inte var rädda för att ge utrymme åt andra, nya talanger.

För det andra så representerar Sinkadus en helt annan syn på rollspelande än vad man kan hitta i dag i till exempel Fenix. Jag har häcklat alla Sinkans listor på vapen, örter och allt vad det kan vara många gånger. Jag har pekat finger åt nya regler och fjantiga raser, krystade yrken och boostade magiska svärd. Men jag har allt mer kommit att inse — och detta har även påpekats i kommentarerna — att materialet i Sinkan är av typen ”spela nu!”. Det är i princip alltid direkt användbart, nästan utan några som helst förberedelser. Ett nytt nummer av tidningen dimper ner i brevlådan, och redan nästa spelomgång dyker det upp biomensch, down the bunker-vapen, gravtomtar, nya besvärjelser och så vidare.

Jämför man innehållet med valfritt nummer av Fenix så är skillnaden enorm. Materialet i Fenix är ofta inspirerande och välskrivet, men det är extremt sällan man kan använda det direkt, utan förberedelser. En artikel om magiska vapen i Sinkadus kunde i princip bara vara en lista på en massa olika vapen och vad de kan göra, med stats och allting. Samma artikel i Fenix skulle snarare innehålla övergripande resonemang om hur magiska vapen kan hanteras i olika kampanjer, idéer för hur de tillverkas och vilken roll de har i spelvärlden, samt några allmänna tumregler för vad SL bör tänka på när han hittar på sina egna magiska vapen. Kanske helt obundet till regelsystem och spel.

Fenix-artikeln är onekligen mer intressant att läsa, för mig i alla fall, men den är inte mycket till hjälp om jag är på jakt efter magiska vapen till spelomgången i morgon.

På samma sätt ser man att Sinkadus innehöll 1-2 äventyr i varje nummer, medan Fenix på sin höjd innehåller ett äventyr vart annat nummer.

Om jag ska vara lite orättvis så var Sinkadus en tidning för de som verkligen spelade rollspel, medan Fenix är en tidning för de som gillar rollspel och kanske funderar på att dra igång en kampanj, snart.

Visst förstår jag att hobbyn har utvecklats och att de som spelar rollspel i dag inte har samma behov eller intresse av listor på ninjaörter etc. Fokus ligger på annat. Men samtidigt känns det som att bristen på ”spela nu!”-material  knappast hjälper till att locka nya spelare. När jag var 11 år skulle jag blivit rejält besviken på t.ex. artikeln om staden Kindaras i Fenix nyligen. Jag kanske skulle ha velat spela i den, men avsaknaden av några som helst regler för t.ex. den magi som omnämns, eller stats för stadsvakterna, eller nya yrken eller någonting crunchy över huvud taget hade fått mig att strunta helt i Kindaras. Jag vet inte hur dagens glin är lagda, men när jag var liten så ville inte jag sitta och hitta på regler och tjaffs till redan publicerade artiklar. Jag ville spela nu. Var jag tvungen att hitta på, kunde jag ju lika gärna hitta på min egen stad.

På det sättet så var Sinkadus en avsevärt bättre tidning än någon annan svensk speltidning som kommit senare.

En tredje sak som är värd att ta upp är den folkbildningsinsats som Sinkadus genomförde. Efter några nummer så kunde man en del om heraldik, om förhållandena i victorianska England, om riddarordnar … Dessutom hade man fått anledning att ta reda på vad ord som ”perfid” betyder, lärt sig hur bökigt det är att ta hand om hästar, och snappat upp ett och annat ord på japanska. Imponerande.

Nu återstår bara att se hur den sista halvan av Sinkadus liv artar sig.

Sinkadusmåndag, del 13

Sinkadus13cover

Yes box, Sinkadusmåndag i dag igen. Like clockwork, som utlänningarna säger.

Vill ni har mer rollspelsnostalgi att roa er med så kan ni läsa om DoD-äventyret Dimön, eller Neotech. Vad har ni att förlora?

Sinkadus nr 13 (juni 1988)

Omslag
Jösses. Om jag tyckte omslaget till nr 12 var stökigt, vad är då det här? Jag blir yr bara av att snegla på det. Eldmoln, rymdskepp, stora färgglada textsjok. Färger färger färger! Tidigare hade Sinkan väldigt få budskap på sin etta, men nu det blivit helt crazy.

Boris Vallejo heter artisten. (Va, har han målat annat än nakna muskelbyggare? Det visste inte jag.)

sinkadus13

Ledare
Fredrik skriver:

Helt klart är att hobbyn gått in i en ny fas; den har så att säga mognat. Jag tror att de som fastnat för rollspel kommer att fortsätta och jag tror att alla kan, och måste göra, sitt för att säkra återväxten av nya rollspelare.

Ja, kära läsare, vad har du gjort för att få fler att spela rollspel på sistone?

Hemmafronten
Redaktionen har flyttat till Södermalm. Om det berättas utförligt. Olle Sahlin sitter numera under ”ett mystiskt hål” varur mystiska skrin och susanden kan höras. ”För någon dag sedan lät det som om en mås hade förirrat sig in där och ljudligt beklagade sin belägenhet.” Jag tycker att det är fantastiskt att man avsatte utrymme för sånt här. Det har ju verkligen inte med någonting att göra, att få veta hur det gick till när Äventyrsspel flyttade, men jag tror att det bidrog en hel del till att bygga en relation till läsarna. Efter några doser Sinkan tyckte man nästan att man kände alla som jobbade på tidningen.

Partisan dyker upp igen! Lyssna: ”Spelet har blivit mer försenat och kommer i slutet av 1988”.

Dessutom kan vi läsare mysa ner i soffan med en lista på de första 100 produkterna från Äventyrsspel. Inte illa pinkat!

Arkivet
”Riddarordnar” av Henrik Strandberg. Historiska ordnar alltså. Johanniterriddarna, Tempelriddarna, Tyska orden mfl, och hur man kan använda dem och dess likar i rollspel. För en gångs skull är det en ren fluffartikel, utan en massa tärningskombination och nya förkortningar. Raka, enkla råd. Me like, det var sånt här man slukade med hull och hår när man var liten. Jag undrar hur många kampanjer runt om i landet som plötsligt tog helt nya vändningar när en ny Sinkadus kom ut. Jag vet att mina gjorde det i alla fall.

Bonuspoäng för att redaktionen snott en spalt om heraldik från något engelskt uppslagsverk.

Ola Nilsson och Anders Blixt skriver om skurkar. Personligheter, drivkrafter och sådant. De har också skrivit ihop regler om Nidningspoäng och Vanrykte. Har för mig att dessa senare dök upp i Hjältarnas handbok (1994).

Även: Regler för att spela gengångare i DoD.

”Örter och droger i samuraj” (till DoD Samuraj) av Henrik Strandberg, innehåller givetvis en massa regler  för att avgöra hur kraftiga o dyl som örterna är. Men det som får mig att hicka är att listan på olika örter är fem sidor lång. Helt sjukt. Fem sidor! Underbart.

Mina favoriter är ninjaörterna. NINJAÖRTER! ”Örter som endast är kända av ninja.” Där kan man hitta godingar som Ashiga (”Offret dör omedelbart”), Kuto (”Fräter sönder näsvägar, bihålor, ögonglober, munhåla och hjärna inom loppet av tre timmar”) och Jizure (”Kroppsdelen måste amputeras på grund av förstört nervsystem”).

Det var inte lätt att  vara spelare i Sverige efter att ens SL läst den artikeln. Förbannade ninjor!

Äventyr
”Jakten på Mean Geibriel” till Stjärnornas krig är ett av den typen av äventyr där spelledaren förväntas läsa långa långa harranger av text för spelarna. Det funkar sällan bra, och här tas det till extremer. Vi snackar hela spalter av ”läst det här högt”-text.

Men Äventyret då? Rollpersonerna flyger till ett annat solsystem för att rädda en tillfångatagen agent. Fastnar i tullen, bryter sig in i en bunker, slåss mot stormtrupper, spränger en kraftstation … Ja, ganska exakt vad man kan förvänta sig av ett Stjärnornas krig-äventyr. En av ondingarna heter Dark Yook (”en mycket slug och beräknande person”). Bara det. En skurk med ”Hej, jag är en skurk”-namn är det enda jag kräver av ett Stjärnornas krig-äventyr.

sink13faksZonen
Biologiskt förstärkt människa, eller ”Biomensch”, är den senaste i raden av klasser till Mutant. Som jag fattar det är biomänniskan en framexperimenterad nedfryst människa med lite fysiska mutationer som gör den snabbare och coolare och hårdare och mer lämpad för att leva ut tonåriga pojkars maktdrömmar. Artikeln återanvänder dessutom en illustration från förra numret, fast svartvit. Kolla här till höger, bara.

Det roligaste med biomensch är att alla är tyskar! ”Alla BFM är tyskar, med tyska som modersmål” … det är ju helt fantastiskt. Tyska övermänniskor är just vad Mutant saknade. De borde alliera sig med rubbitarna. Jawohl, herr Kaninchen!

Övriga artiklar
Varghundar till Sagan om ringen rollspelet. Det finns både varghundar och lägre varghundar, som inte är lika smarta. Tolkiens raslära tog sig lämpligt nog ända ner bland jyckarna, tydligen.

Öh va?
”Junker ulv” något så ovanligt som en dikt. En Mutant-dikt. En lång jäkla dikt. Delvis på rim. Ni får ursäkta mig att jag inte känner igen versmåttet, det var ett gäng år sedan jag pluggade litteraturvetenskap. Det är en ganska rolig dikt, på sitt sätt.

En lysande segersommar
Därute till ända gått;
I regn av kulor och svärdshugg
Den unge Ulv stod sig gott.

/—/

Ur stigbygeln foten lossnat
Och tyglarna glidit ur hand,
Den vacklande ryttaren griper
Mot fladdrande manen ibland.

/—/

Och långsamt, med ovan penna,
Vid bladets slut skrev han ner
Ett kors och sjätte september —
Nu fanns ej plats för mer.

Lite nödrimmat kanske, men ändå. Men ändå: En dikt? Sinkadus upphör aldrig att förvåna.

Insändare
En Anneli P skriver in och klagar på att alla ”pojker” bara skriver in och klagar. Wooo… meta.

Fredrik Ström är mycket upprörd över alla språkliga brister som förekommer i Äventyrsspels spel. ”Det heter manövrer, inte manövrar” och så vidare i all oändlighet. Pust. Språkpoliser är tröttsamma.

Dagens allmänbildning (och glimt in i Olle Sahlins psyke):

Sinkadus är en spelterm som betyder 5-2 när man spelar tärning. Det finns fler sådana, t ex ”snake eyes”, två ettor, och ”boxcars”, två sexor. (Om jag hade fått bestämma hade säkert tidningen hetat det senare. Det ordet betyder ”godsvagnar”, nämligen.)

Reklam
Äventyrsspel excellerar i att göra avlång, pratig egenreklam:

Illustrationer
Första gången jag lagt märke till att en illustration återanvänts. Märkligt.

Omdöme
Jag tycker det är intressant att Sinkan sällan var rädd att låta artiklarna ta plats. Jag är tveksam till om t.ex. Fenix skulle vika fem sidor till en lista på örter och droger. Men det var väl detta som var Sinkadus styrka: man fick inte bara några allmäna idéer och uppslag, man fick all information man kunde tänka sig behöva. Nakdelen med detta var möjligtvis att det fostrade den passivia mentalitet som ofta gör sig hörd på insändarsidorna: ”Öh, jag hittar inga regler för tvåhövdade glavar, vad ska jag göra nu? Kan inte ni publicera regler för sånna?”

Sinkadusmåndag, del 6

Illustration: Stefan Kayat.
Illustration: Stefan Kayat, till äventyret ”Genlab Alfa”.

Sinkadus nr 6 (februari 1987)

Omslag

Det är någonting sorgligt med att ha en puff för ”kontrollerad sladd” på förstasidan. Har man inget bättre att erbjuda än ”kontrollerad sladd”, varför gör man då en tidning över huvud taget?

George Jones har ritat det mest livlösa omslaget än så länge. Jag misstänker att det här numret inte slog några försäljningsrekord.

sinkadus06

Ledare

Skryt skryt skryt. ”Äventyrsspel har etablerat sig i branschen och vi ses inte längre som någon ‘dagslända’. Vi är här för att stanna.” Yeah yeah, vi vet ju hur det gick med det.

Hemmafronten

Rollspel har blivit hett stoff i medierna. Det talas som självmord och våldsförhärligande. Sinkadus besvarar kritiken med att säga, ungefär, ”de har fel”. Och visst, de hade ju fel, men som 12-åring kanske man hade velat några bättre argument att använda mot sin frikyrkliga moster (eller whatever).

Arkivet

Det bär av till tomteland. Ja, nu är det dags för småfolk i Sinkadus igen. I Klas Kristiansens version så är tomtar Moder Jords vaktmästare. Det finns sju olika sorter – från bergstomtar till gravtomtar till strandtomtar – och alla får varsin uppsättning stats, trots att det bara är småsaker som skiljer dem åt. Trädgårdstomten måste dock ta priset i menlöshet: ”Tack vare att tomten endast bosätter sig i välskötta trädgårdar har den lite att göra. Därför blir en trädgårdstomte lätt rund om magen.”

Behöver man verkligen alla dessa sorters tomtar? Är det någon, någonsin, som använt is-tomten i spel? Är det någon som använt en tomte … alls? Jag blir helt matt av alla småttingar. Sju sorters tomtar … det låter som något som borde finnas på en kinarestaurang, inte i ett rollspelmagasin.

Zonen

Konstiga teddybjörnsliknande varelser till Mutant som kallas gekkoer, designade enligt samma tanke som rubbitar: gulliga mordmaskiner. De anfaller gärna med blåsrör. Helt enkelt ytterligare ett av Äventyrsspels alla småfolk.

Övriga artiklar

Biljakter till Chock (”En biljakt utspelar sig oftast längs en vägsträcka”, skriver Ulf Zindermann). Kampanjtips till Sagan om ringen-rollspelet.

Äventyr

Genlab Alfa till Mutant 2. Av Michael Petersén. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tycka om detta äventyr. Det innehåller robotar som låssas raka sig, en muterad ödla som kan spruta eld, test för att avgöra om rollpersonerna är intelligenta eller ej, en bilkyrkogård. Helt enkelt det mesta man kan kräva av ett Mutant-äventyr. Men jag tror inte att jag skulle vilja spela det. Konceptet ta-sig-in-i-fornbunker känns lite gjort. Till och med för att vara 1987.

Öh va?

För första gången någonsin finns det hela två äventyr i Sinkadus. Det andra heter Drakflöjten och är skrivet av Gunilla Jonsson till Drakar och demoner Expert. Det är en direkt fortsättning på Spökgeneralen från nr 5. I Drakflöjten dyker det, tro det eller ej, upp en drake. En kinesisk drake till råga på allt. Han är en hård jävel: ”Om rollpersonerna är så dumma att de anfaller honom sveper han till den som kommer först med svansen så att han [rollpersonen, antar jag] slängs mot en klippa (16T6 i skada).” Han har 200 i STY och är en hejare på botanik (!). Det hela förtas lite av att han heter Oolong, som även är en tesort.

Drakflöjten avslutas storstilat med ett besök i dödsriket — där rp själva kan förvandlas till andar om de inte passar sig — och en strid mot värsta demonen som heter … Yakitori.

Yakitori.

Titta, jag ljuger inte!

Ja, Gunilla Jonsson döpte slutbossen efter en maträtt där kycklingbitar träs på spett och serveras med grönsaker och en salt sås. Jag misstänker att diskussionen på redaktionen gick såhär:

Gunilla: Är det ok om jag döper en demon som slåss med två tvåhandssvärd efter en kycklingrätt?
Michael Petersén: Nja, vore inte typ ”Arkonten” ballare?
Anders Blixt: Tyst! Jag är upptagen med att skissa på ett spel jag tänker spelleda i Kabul om 22 år.
Gunilla: Yakitori it is …

Man får anta att det japanska köket inte hade slagit igenom i Sverige än, och om jag länge haft misstankar om att Äventyrsspel och Sinkan bara var ute efter att driva med sina läsare så är de nu bekräftade. Jag säger det: De drev med oss hela tiden, och vi fattade nada.

Insändare

Osäkerheten bland svenska rollspelare är slående. Man vill ha en auktoritet, någon som säger åt en hur man ska göra. Rollspelsfantasten Nisse skriver: ”När jag letade efter regler för nunchaku kunde jag inte hitta några. Hur gör jag i en sådan situation? Gör jag mina egna regler, eller ska jag skriva till er och klaga?”

Kalle Knutas känner en liknande oro: ”Får en SL hitta på hur mycket han vill om saker som finns i hans värld? Till exempel nya yrken, besvärjelser och monster.”

Redaktionen svarar med olika versioner av ”Hitta på själv, för fan.”

I Klubbspalten hittar vi fler ”hårda” föreningsnamn — White Wizard (och konkurrenten Power of the White Wizard), Warrior, Den Svarte Samurajen, Nightfighters — men även lite udda saker som Fantasy Game Society of the Flying Dragon, Sårade enhörningen, TRÄSK och Spelklubben Meningslös Fritid.

Jonas Almeling vill köpa hemmagjorda äventyr till DoD, Mutant och Chock. ”Observera rimliga priser.” Hoppas att han inte blev blåst.

Reklam

Tradition i Stockholm vill kränga Call of Cthulhu (189 kr), Paranoia (129 kr) och Warhammer Fantasy RPG (216 kr).  De berättar även att  de har en telefon-hotline ”för senaste nytt på spelfronten”. Jag undrar vilken sorts förvirrade samtal de fick dit.

Dessutom:

sink6faks3ny

Illustrationer

Många och snygga. Den starkaste omgången illustrationer i något nummer av Sinkadus hittills.Okej, alla kanske inte håller måttet, men viljan finns där.

sink6faks2

Annars inte så mycket att orda om.

Omdöme

Det börjar ta sig. Redaktionen verkar ha hittat rätt ton och stil för ”nya” Sinkadus, eller i alla fall en ton som fungerar.

De gamla knasartiklarna om hur bord ser ut på värdshus lyser med sin frånvaro. Det märks att tidningen numera har aningen högre ambitioner än att bara publicera vad som än råkar postas till dem.

Det är förvånande hur ålderdomligt språket i tidningen ofta känns, speciellt bland insändarna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är … En del ordval känns bara så formella.

Sinkadusmåndag, del 5

Sinkadus06cover

Yes, så var det äntligen dags för den femte Sinkadusmåndagen. Bra va?

Sinkadus nr 5 (september 1986)

Omslag
Don Maitz har gjort detta omslag (även om han blir kreddad som ”Don Maintz” i redrutan). För att vara ett omslag till ett Japan-nummer så känns motivet märkligt ojapanskt. Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988. Mängdrabbat?

sinkadus05

Ledare
Olle Sahlin, 30, gör entré. ”Olle var tidigare svenskalärare, men har nu bestämt sig för att sats på något nu nytt. [sic]”

Hemmafronten
På nyhetssidan ”Hemmafonten” får man reda på att redaktionen fick över 600 monsterbidrag inskickade till sig efter att ha avslöjat att de planerar en Monsterboken 2. ”Det mest populära förslaget var Balrog, som vi ett tag fick 2-3 stycken varje dag av.” För att vara en hobby som skryter så om sin fantasirikedom är ju detta pinsamt fantasilöst.

Arkivet
Temat för det här numret av Sinkadus är Japan. Gunilla Jonsson har anpassat Drakar och demoner för japanska äventyr, med nya yrken, vapen, monster och magi. Det är en salig blandning, speciellt bland monsterna där örnar får dela spaltutrymme med spökkrigare. Jag har aldrig riktigt förstått den där fäblessen för stats på vanliga smådjur som Äventyrsspel i allmänhet ägnade sig åt. Det känns bara som utfyllnad.

Zonen
Till Mutant dyker det såklart upp japanska vapen. En lajatang gör 2T8 i skada, etc. Dessutom lite nya varelser (ultratigern är typ en vanlig tiger, fast hårdare), fallregler och info om rättsväsendet i Pyrisamfundet. Jag imponeras ständigt av den mängd av, och bredd på, material som redaktionen lyckas klämma in på två ynka sidor. Det finns liksom ingen respekt för att saker ska hänga ihop, ha ett tema, eller bara vara lättillgängligt. Artiklarna bara kläms in där de får plats.

Öh va?
Inget japan-nummer utan ninjor. Gunilla Jonssons artikel ”Döden ur mörkret” är jordnära och fokuserar mest på ninjans historia och traditioner, och inte så mycket på mad skillz. Till Chock finns dock en artikeln om vampyrninjan. Ja, vampyrninjan. Även kallad dödsninjan. Vampyrninjan alltså är sorts vampyr … som också är ninja. ”Den främsta experten på stridskonst i Japan, kanske rentav i hela världen.” Utomordentligt töntig artikel. Välskriven, men töntig. Ninjatöntig.

Äventyr
Gunilla Jonsson fortsätter leverera japantexter. I äventyret ”Spökgeneralen” ska rollpersonerna försöka ta reda på vad som hänt länsherren Sugimoto (samma namn som en mycket känd fotograf, för övrigt) som börjat bete sig så konstigt. Det visar sig att han har blivit besatt av ett hämndlystet spöke. Tips till äventyrskribenter: Det är inte bra att avslöja ditt äventyrs handling redan i titeln.

Insändare
Albert Forssell tycker att Sinkadus har blivit snyggare men att ”Det har kommit amerikansk kommersialism över det”. Ett påstående som ignoreras helt i redaktionens svar. Temat ”Äventyrsspel har sålt sin själ” kommer att bli ganska vanligt på insändarsidan i framtiden.

Annars är det mest lite småplock. Någon vill ha mer tennfigurer i tidningen, en annan tycker att det finns konstigheter i äventyret Järnringen, och ytterligare någon kommer med skarp kritik mot föregående nummers artikel om det victorianska England.

I klubbspalten fortsätter föreningsnamnen att frodas: The Zombies, Dragonfire Society, Mörkerherren, Black Wizard, Dragon Hunters. Ju hårdare, desto bättre. Vissa undantag finns dock, så som kryptiska RS-S.U.P.(W). Ibland hittar man även oanade livsberättelser:

”Rollspelsklubb i Etiopien söker äventyrsbrevväxling. De spelar Chock, Mutant, Drakar & Demoner, Expert, D&D Basic, Expert [igen], Advanced. Adress: Binky Ståhl, UD”.

Det är glädjande att självaste Utrikesdepartementet rycker in för att rädda äventyrstörstande exilsvenskar. Jag undrar hur många svar de fick.

Illustrationer
Det är förvånansvärt få illustrationer i det här numret, trots att det finns hela tre illustratörer: Stefan Kayat, Stefan Thulin och Nisse Gulliksson. Det finns ingenting som riktigt står ut.

Reklam
Lekbiten i Umeå är ”Bäst i sta’n på SPEL”. Jag undrar om de hade särskilt stor konkurrens om titeln.

Omdöme
Ett stadigt nummer. Det första temanumret av Sinkadus någonsin. Redaktionen laborerar lite för mycket med olika färger och jox för att det ska vara riktigt behagligt att läsa tidningen. Vit text på svart bakgrund, svart text på grå bakgrund, svart på orange … Det ger ett splittrat intryck.

Tidningens redigering är i allmänhet en sorglig historia. Olika textstorlekar, spaltbredder och radavstånd trängs sida vid sida. I framtiden kommer vi även att få se ren hiskliga placeringar av bilder. Dessutom pendlar antalet bilder — och storleken på bilderna — mycket från nummer till nummer. Ibland är det textspäckat som bara den, ibland ligger stora maffiga illustrationer och skräpar på var och varannan sida.

Sinkadusmåndag, del 4

Sinkadus05cover
Illustration av Stefan Kayat (?) till artikeln om hasardspel.

Nu är det dags för den fjärde Sinkadus-måndagen. De tidigare delarna hittar ni här.

Sinkadus nr 4 (februari 1986)

Omslag
Nytt utseende, nytt format. Fyrfärgstryck (på omslaget i alla fall) och omslagsillustration av Rowena Morrill. Det ser ut som en helt ny tidning, och den här looken kom att stanna ända tills dess att Sinkadus gick i graven. Nästan i alla fall.

sinkadus04

Ledare
Fredrik vill skicka folk på spelkongress. Det hette tydligen inte konvent ännu. Spelkongress ’86 i Handen i Stockholm antyds vara da shit. Eller? Liknelserna med tåg- och modemässor känns sådär heta.

Hemmafronten
I kolumnen ”Hemmafronten” får vi vår första teaser på Mutant 2. Mer av allt verkar vara budskapet. Eller varför inte lite falsk marknadsföring: ”För alla Mad Max-diggare har vi lagt in ett avsnitt om strid mellan bilar.” Jag tror inte att dessa regler verkligen kom med i den version av Mutant 2 som trycktes.

Jag blir även lite nyfiken på vad som egentligen hände bakom kulisserna med äventyrstrilogin Ärans väg. Här kan man läsa att den ”har varit ett problembarn och dragits med ideliga förseningar”, samt att ”uppdraget att konstruera sista delen har övergått från Roger Undhagen till Michael Petersén”. Jag anar intriger!

Arkivet
Anders Blixt ger oss gedigna beskrivningar av älvfolk (småfolken tar aldrig slut!) och golem. Älvfolken dyrkar moder jord och reinkarneras i en evig cykel. De ”hyllar livets glädje och skönhet”. Älvfolk = hippies, alltså. Eller eventuellt konstnärstanter på Österlen.

Det dyker även upp gorillor och yeti (av John Sandström), samt den odöda varelsen nattulv (av Andrzej Kowalski). Sådär roliga allihop. De insända monstrositeterna är onekligen Sinkadus svagaste sida, nummer efter nummer.

Zonen

Klicka för större.

Mutant-spelare får läsa om den kanske tråkigaste sysselsättningen än så länge: Spelaren. En gambler, helt enkelt, beskriven av Thomas Höglund. Artikeln tycks mest vara en ursäkt för att översätta casinospel till 3T6-språket. Man får dessutom en ingående beskrivning av hur ett roulettebord ser ut.

Outhärdlig tråkigt.

Övriga artiklar
”Porträttgalleriet” innehåller Chock-stats för Sherlock Holmes och Watson, samt en beskrivning av Nicholas fon Rijn till Mutant. Allt av Michael Petersén. Dök det inte upp en artikel om fon Rijn i ett nummer av Fenix nyligen? Hade han även där en mutation som gjorde att han inte åldrades? Och hade han typ 17-18 i alla stats? I så fall: Latmask till skribent!

Plus: Nya färdigheter och vapenregler (”Olika vapen är olika farliga”) till Chock. Det finns även en tävling (vinst: ett gratis nummer av Sinkadus) där alla SL uppmanas att skicka en beskrivningar på hur deras spelgrupper har lyckats döda en drake. ”Sänd in en detaljerad maskinskriven skildring, gärna med kartor.” Jäklar vad det skulle vara roligt att få se de tävlingsbidragen.

Äventyr

Michael Peterséns ”Den svarta tigern” är ett äventyr till skräckrollspelet Chock. Det är Sherlock Holmes och Jack the Ripper för fulla muggar. Jack visar sig vara ihopkopplad med någon indisk Kali-sekt. Eller något. Jag fattar inte riktigt. Halva äventyret består av rumsbeskrivningar, vilket verkar vara The Way att skriva äventyr på 80-talet.

Till äventyret hör även en artikel om att rollspela i det viktorianska England (Blixt och Petersén har skrivit). Matnyttigt, men kanske lite torrt i sin detaljrikedom. Tyvärr saknas regler för att avgöra hur sexuellt frustrerad rollpersonen är. Med tanke på tidigare nummers superdetaljism skulle jag också gärna sett några tärningskombos för att avgöra hur mycket syfilis en rollperson har.

Insändare

Dålig skörd denna gång. Carl Jacobsson vill ha billigare äventyr. Inte så skoj.

Lite roligare blir det i den nya ”Klubbspalten” där folk annonserar efter spelare och spelledare. Här finner vi fantastiska föreningsnamn som Flygande draken, Spelklubben Black Wizard, The Royal Golden Dragon Society, RS-Draken (och RS-Gripen) samt klockrena Speklubben Revenger. Dessa namn satte tonen för rollspelsföreningar i Sverige under lång lång tid framöver.

sink04faks1Reklam

Nu börjar ordet ”fantasy” slå igenom på allvar. I annonserna talar man i alla fall om ”fantasyspel”. Men den bästa annonsen är från Biljardspecialisten i Linköping som stolt förkunnar: ”Allt i D&D och Dart.” Dart? Okej.

Omdöme
”Nya” Sinkadus är onekligen snyggare än tidigare och har mer innehåll. Men för egen del tycker jag att numret som helhet är sämre än det föregående. Lite tråkigare innehåll, lite torrare ton. Det mesta är ganska platt och ingenting hugger tag.

Inte heller finns det några direkt tokigheter. Inga konstiga artiklar om metaller eller fiskar. Känns lite som om redaktionen vill kompensera allt jox i de pumpade ut i nr 1-3.

Men det kommer nog att ta sig – efter en så rejäl makeover tar det ett tag innan en tidskrift hittar sin rätta form.

Sinkadusmåndag, del 3

Sinkadus03cover

Hello hey och välkomna till den tredje Sinkadus-måndagen här på piruett.se. Om du inte har läst de två första delarna så hittar du dem här och här.

Vill du läsa ännu mer skoj om rollspel — kolla in Sveriges galnaste rollspelsomslag.

Sinkadus nr 3 (1985)

Omslag
Hurra! Piratankor! Jag älskar piratankor.

Det här är för övrigt det sista omslaget där en sexsidig tärning visar vilket nummer det är. Jag antar att redaktionen insett att de kanske vill ge ut fler än totalt sex nummer av tidningen.

sinkadus03

Ledare
Det här är första gången det står något intressant i tidningens ledare. Fredrik Malmberg tar stånd mot inflationen på magiska föremål. ”Många tycks anse att spelet blir bättre med mängder av magiska föremål. Men när magiska ting blir dussinvara upphör spänningen och de blir vardagsföremål.” Go Fredrik! Om de hade läst Sinkadus på TSR så skulle Forgotten Realms ha blivit en betydligt bättre kampanjvärld.

Hemmafronten
Här går det fort! Helt plötsligt heter det ”fantasy” och inte ”fantasi”. I nyhetsspalten ”Hemmafronten” beskrivs den då 18-årige Nils Gulliksson som ”en av Sveriges mest publicerade fantasy-tecknare”. Snacka om språkutveckling. (Men än är redaktionen lite ambivalent, för Monsterboken ska innehålla fantasivarelser.)

Även Anders Blixt, 26, får en presentation: ”en av drivkrafterna i den numera nedlagda svenska tidningen ‘Mjölner'”. Jag antar att ”Mjölner” inte var ett organ för högerextrema grupper.

Arkivet
”Arkivet” var Sinkadus vinjett för, tja, lite längre texter eller något sådant. Vinjetten har premiär i detta nummer och kommer att hänga med i en jäkla massa år.

Anders Blixt inviger ”Arkivet” och skriver om nya elementarer (ljus och mörker) och besvärjelser (bland annat den poetiskt namngivna ”Snubbla”) till DoD. Inga konstigheter där.

Bland de nu obligatoriska nya monsterna finns Spindelmän (nej, inte den sorten) och Orchrtroll. Helt okej, även om man undrar vilken funktion orchtrollen fyller. De är troll … som kan vara vakna på dagen.

Det mest sensationella är dock den rättelse, till Monsterboken, som förklarar att på grund av ett tryckfel så har värdena för isbjörn ersatts med värdena för svartbjörn. Skandal! Tänk hur många äventyrare som trott att de tampats med isbjörnar – när det egentligen bara var en pluttig svartbjörn.

Öh, va?
”Zonen”, även den en vinjett med premiär i detta nummer, kom att bli Sinkadus avdelning för material till Mutant och dess efterföljare. Eller som redaktionen själv uttrycker det: ”I ‘ZONEN’ hittar du nytt spännande stoff till MUTANT”.

Just i dag får sig Mutant en dos nya yrken och varelser, och kan man läsa följande bisarra text: ”Tigern är numera ett fast inslag i Sveriges fauna. I samband med civilisationens sönderfall lyckades ett antal tigrar fly från olika djurparker.”

Hur många tigrar finns det i Sverige i dag? 3? Det måste vara ena rejält inavlade kissar som befolkar framtidens Sverige. Hur som helst är detta ett arv som Järnringen förlag slarvat bort helt under 2000-talet.

Men ärligt talat: Du har just släppt ett nytt rollspel och har säkert en massa överblivet material, eller i alla fall idéer, som inte fick plats – och ändå är det stats för tigrar som du publicerar i din speltidning. Fruktade man ett stort utbrott av fanboyvrede över att det inte finns tigrar i det atombombade Sverige? Eller vad? Jag fattar inte.

Övriga artiklar
Anders Blixt ligger bakom en lång text om den medelhavsinspirerade ön Caddo, som beskrivs i detalj (ner till sista löpmus). Caddo blev senare en del av världsmodulen Ereb Altor, men när jag läser detta känner jag att den mycket väl skulle kunnat stå på egna ben som kampanjvärld. Extrem välskrivet och håller än i dag. Det är bara att läsa igenom och börja spela.

Plus: Träffområden (på allt från amöbor till fåglar). Och tre (3) sidor errata till DoD och Mutant. Jag säger bara det.

Äventyr
”Den vita duvan” av Anders Blixt utspelar sig på den tidigare beskrivna ön Caddo. Fiskebyn Elo Nao attackeras av piratankor! Piratledaren Marius hatar vita ankor! Poängen är att spelarna ska bli belägrade inne i värdshuset Den vita duvan och därefter försöka avstyra piratankornas plundring av byn. På ett eller annat sätt.

Det här äventyret är långt före sin tid. Det har ett öppet upplägg som man inte sett exempel på tidigare i Sinkadus (och som det kommer dröja länge innan vi ser igen). SL får en miljö, några intressanta SLP med egna mål och ambitioner, och slutligen en dramatisk händelse (piratattack!). Det finns ingen detaljerad förteckning om vad som ska hända, hur ankorna patrullerar, eller liknande. Bara en klase grundförutsättningar. Hela äventyret avslutas dessutom på en skönt sätt: ”I gryningen avbryts angreppet och ankskeppet seglar iväg.” Exemplariskt.

Insändare
Tada! Insändarsidan har premiär. Gunnar Björnsson skriver in och berättar om sin påhittade supermetall galvorn. ”Nu hör det till saken att det var en alv som först formade en rustning av galvorn, och dessutom i ett av dvärgarnas starkaste fästen.” Vapen och rusningar av galvorn är über i allmänhet.

Greger Jonsson, däremot, är ”begeistrad” i filmen Ladyhawke och har skickat in välpumpade stats på några av karaktärerna. Etienne är typ Stålmannen, fast med dubbelarmborst.

Illustrationer
Redaktionen har äntligen fattat det här med att illustrationer inte bara är till för att fylla ut sidor när texten inte räcker till. I det här numret finns en hel del bilder (av Nils Gulliksson) som faktiskt illustrerar saker i texten. Det är ett rejält kvalitetslyft från föregående nummer. Här börjar Gulliksson dessutom bli riktigt duktigt som illustratör.

Reklam
Annonserna för Äventyrsspels egna Chock och Monsterboken är härliga på något sätt. Jag gillar speciellt att Monsterboken utlovas vara ”Rikligt illustrerad”.

monsterbokenreklam

Omdöme
Vilken jäkla förbättring! Borta är tredjesorteringens inskickat fanboy-material, och i stället bjuds det på riktigt bra texter. Till och med töntiga Orchtrollen har i alla fall en välskriven text och en passande illustration.

Det är Anders Blixt som äger detta nummer. Förutom att han skrivit typ hälften av allt material, så höjer han på egen hand nivån på hela tidningen med sina texter. De är välskrivna, intressanta och, med tanke på att det var tidigt 80-tal, nyskapande. Sinkadus gick från att vara ett smålöjligt men ambitiöst fanzin till att bli en riktig tidskrift – på bara ett nummer.