Deckarinslagen sabbar THUD!

thud.jpgTerry Pratchetts THUD! handlar om Sam Vimes och stadsvakten. Jag tänker inte beskriva handlingen, för det är det mest meningslösa man kan göra i en recension. Vill ni veta, läs.

Jag blev en aning besviken på THUD! Pratchett får mig inte längre att skratta. Småle, ibland, och kanske ge ifrån mig en och annan igenkännande fnysning. Men inte skratta. Det är tråkigt.

Som tidigare nämnts har Pratchetts böcker blivit mer satiriska och samhällskritiska de senaste 5-6 åren. Så även i THUD! Temat för dagen är krig och rasmotsättningar, och det krävs inte mycket fantasi för att se Israel-Palestinakonfliken bakom dvärgarna och trollens Koom Valley.

Även Da Vinci-koden får sig en känga.

THUD!
innehåller tyvärr en av Pratchetts mer olyckliga tekniker. Vem-begick-brottet? Deckaren. Pratchett är inte en bra deckarförfattare och det är synd att han så ofta fokuserar sina böcker på just kriminalutredningar (även om det är naturligt i böckerna om stadsvakten). Han har den dåliga vanan att inte ge läsaren en chans att själv lista ut vad som pågår. När jag läser en deckare vill jag gärna tro att det är möjligt att lista ut mördaren i förväg. Det går inte i THUD! där läsaren helt enkelt inte får tillräckligt med info.

Men i slutänden är det ju ändå en Pratchett-bok vi snackar om. Pratchett är som sex, rätt bra även när det är dåligt. Man känner ingen det mesta i form av karaktärer, platser och skämt. Och det är tyvärr så att det är de gamla bekanta sakerna som fortfarande är mest intressanta och roligast. Jag tar Carrot före vampyrfotografen Otto alla gånger.

(Detta inlägg postades på rollspel.nu 2005-09.30).