Jordan och jag

Häromdagen läste jag klart A memory of light, den 900 sidor tjocka sista delen i Robert Jordans The wheel of time. Det här inlägget kommer inte handla så mycket om vad jag tyckte om boken (det kommer senare), utan är en betraktelse av mitt förhållande till bokserien.

Jag började läsa WoT när jag var 15 år gammal. Nu är jag 37. Det känns väldigt konstigt. Det här är böcker jag haft en aktiv relation till i hela mitt vuxna liv – i bland en positiv sådan, ibland en negativ.

WoT var min första riktiga fandom. Jag upptäckte böckerna samtidigt som jag fick internet, och min första webbsökning någonsin var “robert jordan” – en sökning som ledde till en hemsida där olika frågetecken, mysterier och profetior i böckerna diskuterades. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till litteratur för mig. WoT-fansen ägnade sig åt detaljstudier, nästan detektivarbete, för att försöka lista ut vad som egentligen pågick. Var finns Demandred? Vad betyder Mins visioner? Är Olver en ny inkarnation Gaidal Cain? Är Rand galen? Teorierna var många, avancerade och, i efterhand, ofta förvånansvärt träffsäkra. Det dröjde inte länge innan jag själv drogs in i diskussionerna och började ägna oerhört mycket tid på epostlistan RJL, usenet och diverse webbforum. Jag närstuderade, ja rentav pluggade, WoT på ett sätt jag aldrig gjort med en bok varken förr eller senare. (Och då har jag ändå läst Litteraturvetenskap i två år.)

Sen kom besvikelserna. A crown of swords (1996) var svår att gilla och The path of daggers (1998) riktigt träig. När jag läste Winter’s heart (2000) så kunde jag bara konstatera faktum: Jordan hade blivit dålig. Crossroads of twilight (2003) köpte jag inte ens utan lånade på biblioteket där jag jobbade, och Knife of dreams (2005) sket jag i helt.

Likt många fans som tappat tron slog jag över åt andra hållet: Robert Jordan var ett skämt, en författare man skrattade åt, en symbol för allt som var dåligt med fantasygenren. Jag tog alla tillfällen jag fick att snacka skit om The wheel of time; inte ens när Jordan dog kunde jag låta bli att kommentera hur usel han var.

Det dröjde det fem hela år, till våren 2010, innan jag läste Knife of dreams. Då hade Brandon Sanderson tagit över rodret och hunnit skriva sin första bok, The gathering storm, och jag antar att jag var för nyfiken för att kunna låta bli att läsa den. Jag hade dessutom läst Sandersons Elantris och Mistborn-trilogi och gillat dem skarpt.

Sandersons tolkning av WoT var kanske inte alltid briljant, men för första gången på ett decennium började handligen gå framåt. Trådar knöts ihop, saker hände, bifigurer och -handlingar röjdes ur vägen, och i slutet av varje bok fanns det färre frågetecken än i början. Jag kom plötsligt ihåg varför jag en gång i tiden älskat böckerna så mycket, något jag helt glömt bort i min bitterhet över Jordans förfall. Världsbygget, de många karaktärerna (lika delar fascinerande och frustrerande), referenserna till mytologi, religion och historia, alla små påskägg som väntade den som orkade leta efter dem.

När den sista boken släpptes 2012 köpe jag den direkt, men det har dröjt ändå tills nu för mig att läsa den. Två år. Tidigare kunde jag inte sätta ord på varför jag dröjde, men nu när jag väl har brännt igenom den så tror jag att jag förstår. Jag var rädd.

När jag till slut la i från mig boken kände jag mig genuint ledsen. Den här bokserien var en direkt länk till mitt 15 åriga jag. Världen, karaktärerna… jag delade dem med den där blyga grabben som hellre stoppade näsan i en bok än pratade med tjejer. De förenade oss. Och inte bara med honom – WoT har varit en röd tråd genom hela mitt liv. Oavsett var jag varit, vilken roll jag iklätt mig, så har Jordans berättelse funnits där. På mitt pojkrum. I min första lägenhet. I korridoren i Lund när jag pluggade. I min andrahandsetta i Karlskrona. När jag var sambo. Idag.

När jag slog igen A memory of light kändes det som att jag tog farväl av den sista biten av min ungdom, klippte av den där tråden till det förlutna och vinkade adjö till mitt forna jag.

Hej då 15-åriga Magnus. Du var fin.

10 bevis för att ”The wheel of time”-piloten är det bästa som hänt

Plötsligt finns det ett pilotavsnitt till en ”The wheel of time”-tvserie på YouTube. Många har dissat avsnittet, kallat det fult och löjligt och en skymf mot Robert Jordans minne. Men de har fel. ”The winter dragon” är den bästa fantasy som någonsin filmats, och det ska jag bevisa nu – i tio punkter.

1) Lews Therin Telamons kostymkostymenDen är grå och sitter jättebra på skådespelaren Max Ryan, men framför allt visar kostymen direkt att, wow, här är det något nytt som händer.

2) HjuletSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.35.52Det är tidens hjul, och det brinner i det. SÅ COOLT. På många sätt sammanfattar det allt som Wheel of time handlar om. Jäkligt smart gjort.

3) DockornaSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.56Aldrig har trasdockor känts så viktiga i en tv-serie – de är bokstavligt talat överallt. Stämningsfullt! (Och dessutom en bra illustration av förhållandet Dark One/Forsaken.)

4) DekorenDekorenSpeciellt de där fågelstatyerna fångar WoT-känslan perfekt. Mer! Mer! (Dessutom: häftig foreshadowing.)

5) Billy Zane som IshmaelishmaelFörrädisk, svartklädd, snubblande över orden. Precis som man föreställde sig när man läste böckerna. Ren jävla ondska.

6) Homage till fansen!Skärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.23En oerhört subtil referens till böckerna syns när familjen Telamon sitter på golvet och spelar spel. (Hint: Det är ett spel.)

7) DolkenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.40.31Formodligen en sa’angreal. Designen vittnar om att någon verkligen satt sig in i böckerna och fattat dem. Sån fingertoppskänsla! The age of legends har aldrig känts mer fascinerande.

8) ScenenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.41.38Visst, man kan ha sina invändningar mot det här avsnittet, men ingen kan ifrågasätta produktionens mod i valet av scen. Att låta hela det första avsnittet baseras på prologen i ”The eye of the world” är utan tvekan ett genidrag. Man kommer så nära karaktärerna, och får en känsla för resten av serien direkt.

9) GalenskapenlttMax Ryans tolkning av en man som tappat minnet och blivit fullständigt galen är spot on. Sakta sakta tar han med oss på Lews Therin Telamons förskräckliga uppvaknande.

10) SlutetSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.42.59I boken slutade prologen med att LTT gick bananas och typ atombombade sig själv. Ett uppenbart misstag av Robert Jordan, som annars inte befattade sig med så vulgära berättartekniska trix. I tv-serien har man valt ett mer passande, mer jordanesque, avslut på sagan om Lews Therin Telamon.

Bubblare: The one powerSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.50.15När LTT omfamnar Saidin och låter magin spraka – då vet man att man är hemma! Har aldrig fått så mycket gåshud av specialeffekter tidigare.

Mer info om piloten hittar du här.

Brandon Sanderson har räddat The wheel of time

Om någon berättade för mig att hon tänkte börja läsa Robert Jordans The wheel of time-serie så skulle jag ge henne följande lista:

  • The eye of the world – Läs
  • The great hunt – Läs
  • The dragon reborn – Läs
  • The shadow rising – Läs
  • The fires of heaven – Läs
  • The lord of chaos – Skumma igenom
  • A crown of swords – Läs en ”plot summary” online
  • The path of daggers – Läs en ”plot summary” online
  • Winter’s heart – Läs en ”plot summary” online
  • Crossroads of twilight – Läs en ”plot summary” online
  • Knife of dreams – Skumma igenom
  • The gathering storm – Läs
  • The towers of midnight – Läs

Jag skulle alltså rekommendera att inte läsa fyra av böckerna i serien – de är helt enkelt för dåliga, och ärligt talat så händer ingenting av värde i dem.

Den allra senaste boken däremot, The towers of midnight, bör man absolut läsa eftersom att den är mycket bra. Handlingen har tagit fart, coola saker händer, karaktärer utvecklas, frågor får svar och så vidare. Brandon Sanderson är dessutom en avsevärt mycket bättre författare än vad Jordan var, speciellt när det kommer till action och dramatik. Bara en sådan sak som att det faktiskt inträffar intressanta grejer i varje kapitel … det har man inte varit bortskämt med de senaste decennierna av WoT-läsande. Sanderson har även fattat det här med cliffhangers (de ska vara spännande, och läsaren ska inte känna sig lurad) och foreshadowing (om du antyder att något ska hända, bör det verkligen hända någon gång). Jordan hade ju lite svårt för det där med Tjechovs gevär: han viftade glatt med det, pekade på det och skrek ”Viktigt! Viktigt!”, sedan gick det 15 år utan att det nämndes igen.

Sandersons böcker, The gathering storm + The towers of midnight, levererar sådant som borde ha levererats för åratal sedan. Det här är böcker som vi gamla fans längtat efter länge, länge, länge.

För en gångs skulle kan jag hålla upp en ny WoT-bok och säga ”Läs, du kommer inte att bli besviken”.

Vad handlar The Wheel of Time om, egentligen?

De flesta av er har säkert hört talats om Roberts Jordans galet omfattande fantasyserie The wheel of time.

Problemet med Jordan var att han utgav sig för att skriva en episk story om kampen mot ont och gott, medan böcker egentligen tycktes handla om något annat.

För att klargöra vad WoT egentligen handlar om så har jag gjort ett litet oventenskapligt experiment. Jag tog den mest jordaneska av alla böckerna i serien, The fires of heaven, och gjorde några helt godtyckliga räkneövningar. Baserat på ordförekomsten handar The wheel of time om detta:

Där ser ni. WoT handlar om hår.

Jordan var tvungen att dö för att bli bra igen

Jag har äntligen kommit på vad Robert Jordan gjorde för ”fel”, varför hans The wheel of time-serie förvandlades till tusentals sidor vattentramp.

Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.

Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.

Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra.  Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.

Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.

Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)

Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.

Meningslös statistik om The wheel of time

Det händer väldigt sällan att man undrar hur många sidor per dag av handling man får i Robert Jordans The wheel of time-böcker.  Därför kände jag att det var lika bra att göra ett diagram. Så här är nämligen läget; så här många sidor per dag av handling får man i de olika böckerna.

Bruka denna kunskap med försiktighet.

Klicka för större.

EDIT: Är man mer intresserad av dagar/sida, så ser kurvan ut så här:

Klicka för större.

Robet Jordan död

Författaren Robert Jordan (egentligen James Oliver Rigney, Jr) dog i söndags. Jag mötte honom en gång, på ett nördkonvent i Stockholm vid namn Östan om sol. Någon gång i slutet av 90-talet. Det jag mins starkast är att han blev sur när någon ville få sin bok signerad med ”James Oliver Rigney, Jr”.

Men större delen av min relation till ”RJ” var helt litterär.

Under en tid i den senare delen av mina tonår närde jag en mild besatthet av Jordans The Wheel of Time-serie. Förmodligen är Jordan en starkt bidragande orsakt till mitt fortsatta beroende av nördlitteratur i alla dess former. Just när jag vuxit ur den pubertala förtjusningen av riddare med svärd, visade Robert Jordan att fantasygenren kan vara mer än repetativt, pubertalt tjaffs.

Tyvärr gick han själv så småningom i genres största fälla och vägrade avsluta sin serie böcker — vilket ledde till att han till slut mestadels skrev repetativt, pubertalt tjaffs.

Jordan hade storslagna visioner och ambitioner, men han var inte alltid skicklig nog att genomföra dem. Berättelserna tappade tempo och drogs ner i redundandens dy av otaliga bifigurer och bihandlingar. Så någon gång strax efter att Winter’s Heart släpptes 2000 slutade jag köpa hans böcker. Den sista bok jag läste var Crossroads of Twilight, som jag lånade på bibblan 2003.

Då hade jag följt Jordans Wheel of Time sedan The Fires of Heaven (1993) utan något slut i sikte. Man kan säga att jag tappade orken — och tålamodet. Och nu, när Jordan är död, så kommer aldrig serien att bli färdig. Den sista boken, A Memory of Light, blev aldrig färdigskriven.

Typiskt.

Kommentarer och nekrologer: