Den här boken är berättelsen om en ung man som upptäcker att han har superkrafter. Ja, den utspelar sig i en ganska cool fantasyvärld och är 1005 sidor lång, men det förändrar detta faktum. Ung kille. Superkrafter.

Nu råkar det vara så att boken också är berättelsen om en ung kvinna som upptäcker att hon har superkrafter, om en man som redan är asbra på att använda sina krafter, och om en 55-åring som har en rustning och ett svärd som ger honom superkrafter.

Dessa superhjältar måste, ovetande om varandra, bekämpa en onämnbar Fara som hotar världen och på vägen upptäcka sig själva.

Allt detta mot fonden av en värld som plågas av ständiga orkaner och vars flora och fauna har anpassat sig efter detta. När det börjar blåsa åker gräset ner i marken, till exempel. Dessutom är det en jävla massa krig på g. Hård värld, hårda människor.

Det här låter ju inte så roligt, men det är det. På något sätt lyckas Sanderson få en tämligen stereotyp fantasyhistoria att bli intressant och spännande. För mitt bland kampen mot Ondskan (som ingen riktigt vet att den finns än) stoppar Sanderson in karaktärer och relationer som känns på riktigt, filosofiska grubblerier och en hel del insikt i hur människor tänker och resonerar – eller snarare hur de inte gör det. Värden och dess historia är dessutom genuint fascinerande, och storyn i sig var så pass spännande att jag bortprioriterade min skönhetssömn flera dagar i rad.

Men, varning, det här är klassisk high-fantasy. Förbannat bra high-fantasy, men gillar du inte genren så har du inte mycket att hämta. För oss andra är det här det bästa som hänt sedan vi hörde talas om George RR Martin första gången.

Det enda som oroar mig är att denna 1005-sidiga koloss är den första delen av tio. Vi snackar alltså minst 10–15 års väntan på upplösningen.

Kom inte och säg att jag inte varnade er.