Bästa böckerna 2008: #7

Patrick Rothfuss, The Name of the Wind
Klassisk fantasy skriven av en författare som vet vad han sysslar med. Lite väl mycket cliffhanger över det hela, hela boken är som ett enda upplägg inför vad som komma skall, men Rothfuss skojiga idéer och säkra språk väger mer än väl upp.

Huvdpersonen, Kvothe, är större än livet (heter det så på svenska?). Han är en Odysseus, en Akilles, en Aragorn. Han är bäst på allt han tar sig för, han är ett geni, ett underbarn, en svant. Men han är inte tråkig, för han har svagheter. Han är en människa, men mänskliga problem och mänskliga brister. Det ska blir intressant att se vad Rothfuss gör av detta i framtida böcker. För jag hoppas verkligen att han gör något av det. En övermänniska utan brister är bara en superhjälte av den tråkigaste Stålmannen-sorten.

Läs recensionen: Jag blir irriterad på Patrick Rothfuss.

Jag blir irriterad på Patrick Rothfuss

Det jobbiga med Patrick Rothfuss debutroman The name of the wind är att hela boken är en enda lång cliffhanger. Ingen av berättelsens många spår når sitt slut — de 600+ sidorna är bara ett upplägg inför fortsättningen (The wise man’s fear, 2009).

Okay, detta oskick är kanske inte så ovanligt i den episka fantasy-genren, men i The name of the wind blir det så smärtsamt uppenbart. Rothfuss kryddar generöst med antydningar om vad som komma skall — men ingenting händer. Alls. Boken levererar inte ens en tillstymmelse till klimax. Den bara ebbar ut.

Det är förbannat irriterande.

Något som bidrar till irritationen är bokens upplägg: först en ramberättelse där huvudpersonen Kvothe sitter i ett världshus och berättar om sina äventyr. Sedan själva berättelsen, i jagform, som upptar större delen av boken.

Ramberättelser är en dålig berättarteknik. Speciellt som den öppnar upp för alla varianter av ”Men lite anade jag hur fel jag hade” — ett grepp som Rothfuss använder med glädje och som bara ökar ovan nämnda cliffhanger-känsla.

Tack och lov finns det ändå många anledningar till att läsa The name of the wind. En värld som är sådär lagom klyschig med uråldiga mysterier, hemliga sällskap och eldsprutande drakar (”it’s basically a big cow”) — utan att för delen bli tråkig. Rothfuss språk är rejält utbroderat med fantasifulla liknelser och kräver i alllmänhet lite mer av läsaren än den genomsnittliga fantasydebuten. Eller som Rotfuss själv säger i en intervju på SFsite:

I do remember that fairly early on someone pointed out that I used the word ”alloy” and ”counterpoint” in the same sentence. That person pointed out that some people wouldn’t actually know what an alloy was. I made a conscious decision right then that my book was written for people who either knew what that word meant, or were willing to look it up.

Så, i slutändan måste jag konstatera att boken i allmänhet hyllats långt mer än vad den förtjänar. Rothfuss har skrivit en bra bok, inte mer. Om tio år kommer The name of the wind antingen vara helt bortglömd, eller betraktad som en försmak av författarens senare stordåd.

Var är alla alkoholister i fantasylitteraturen?

Har ni tänkt på det här med alkohol i fantasylitteratur? Hur alkohol i stort sett alltid är något positivt, något glädjefullt, något socialt och varmt?

I Patrick Rothfuss bok The name of the wind dricks det en helt del. Huvudpersonerna är studenter, vad mer behöver man säga? Det dricks vin, det dricks öl, det dricks brandy (ja, tro det eller ej). På sin höjd antyds någon enstaka lätt bakfylla, men annars tycks alkohol inte ha några negativa effekter alls. Vin, kvinnor och sång — bokstavligen.

Detta är en genomgående trend i fantasyböcker.

I George RR Martins A song of ice and fire-böcker konsumeras det kopiösa mängder alkohol nästan hela tiden. Tyrion mf.l. tar sig gärna en nattfösare, en färdknäpp eller bara en gammal hederlig sup. Ja, de bli bakis, och kanske börjar bråka lite smått, men annars är det ingen fara på torpet. Det är bara den uttalat galna, nu avlidna, kungen som inte tycks ha kunnat hantera spriten: han misshandlade sin fru när han var som fullast.

I David Eddings Sagan om Belgarion brukar Belgarath och Barak supa till då och då. Dagen efter kurerar de sin huvudvärk genom att fortsätta att dricka. I övrigt tycks fylla bara vara något som får en att börja sjunga.

Kan ni erinra er något fantasyverk där alkoholism skildras på ett realistiskt sätt? Där det finns alkoholmissbrukare som inte är tiggare, hemlösa, kriminella, prostituerade eller ”onda”? Där alkohol faktiskt är ett problem? Jag kan inte komma på ett enda vettigt exempel.

Kanske har det med genrens hjältefixering att göra. Det är svårt övertygande visa spritens negativa effekter när huvudpersonen ändå lyckas rädda världen och gifta sig med prinsessan.

Ständigt dessa internatskolor!

Just nu läser jag Patrick Rothfuss fantasyroman The name of the wind. Ungefär halvvägs igenom inträffade det jag fruktar mest i ”coming of age”-historier: internatskolan.

Jag är av uppfattningen att har man läst ett internatskolekapitel så har man läst dem alla. Ingredienterna är alltid desamma: den elake översittaren, den orättvisa läraren, den trogne vännen, mentorn, ”busiga” utflykter till en närliggande stad, tonårskärlek, tjockisen som får stryk, penalism …

Ändå envisas författare med att skriva in sina huvudpersoner i internatskolor. Vissa, vanligen talangfulla, författare skriver till och med hela böcker om dem utan att fatta att de bara rapar upp klyschor.

Så ni förstår kanske att det var med en kall känsla i magen som jag upptäckte att Rothfuss skickade sin huvudperson Kvothe till plugget. Och, till råga på allt, att han bara fortsatte att skriva – kapitel efter kapitel.

I min erfarenhet gör sig internatskolor bäst om de hålls kort, max ett par sidor, eller om allt utspelar sig på skolan – som i Harry Potter. En tredjedels bok = katastrof.

Men nu sitter jag här och blir sur på mig själv för att jag skriver blogginlägg istället för att fortsätta läsa om Kvothes äventyr på internatet. Så jag får väl lov att erkänna att Rothfuss lyckas med det omöjliga: han gör skolan rolig.