Richard Morgans ”The cold commands”

Hade Richard Morgan – mest känd för sina dystopiska scifi-romaner – börjat skriva fantasy för 8 år sedan så skulle han klassats som en New Weird-författare, men eftersom det begreppet har dött ut så får man försöka beskriva honom med termer som ”grim-n-gritty”, ”dark fantasy”, ”fantasy noir” och liknande. För inte nog med att hans senaste bok ”The cold commands” innehåller det bästa namnet på ett magiskt svärd genom historien …

… den är dessutom så packad med konstigheter och kuriositeter att China Miéville framstår som David Eddings. Morgan är sparsam med att förklara sin fantasyvärlds historia, men jag får intrycket av att den är, på ren svenska, fucked up. Det verkar finnas aliens-tidsresenärer-dimensionsvandrare-någonting, det finns artificiell intelligens (eller är det vanlig intelligens som tvingats in i något artificiellt?), gudarna (?)  tycks vara strandsatta i världen mot sin vilja … ja jag vette fan vad det är som pågår egentligen. Morgans version av drakar är den sjukaste jag varit med om på länge.

Sen har i ju huvudpersonerna. De tre avdankande, slitna, traumatiserade, knarkande krigshjältarna från del 1, ”The steel remains”, står återigen i fokus, och låt mig säga så här: Morgan gör det inte lätt för dem. Herregud, man får nog söka sig till Joe Abercrombie för att stöta på hjältar som är lika rökta som dessa.

Det är fantastiskt.

Hela boken är fantastisk. Lite kryptisk, ibland, men på det stora hela fantastisk läsning.