För snart ett år sedan släpptes det svenska fantasyrollspelet Symbaroum. Sedan dess har det hunnit kommit ut en del äventyr och kampanjmaterial, varav jag tagit del av typ allt. Vad kan man då säga om spelet idag?

Jag vet, jag gör en numrerad lista!

1. Jag är förbannat trött på Tistla fäste. Tistla fäste är en stad/utpost på randen till den enorma skog som utgör 90 procent av settingen. Den sista utposten innan vildmarken. Gott så, men måste det tjatas så jävla mycket om just denna lilla stad? Den beskrivs utförligt i typ alla böcker som släpps, och det är inte ens en särskilt spännande plats till att börja med.
2. Jag ser inte skogen för alla träd. Settingen består av skog, men bara en bråkdel av allt kampanjmaterial handlar om denna skog. Det finns mer info om olika handelsmäns tvister i Tistla fäste än det gör om skogen.
3. Så jävla snygga böcker. Snygga! Rakt igenom. Snyggast i Sverige just nu. Fria ligan är en contender, men de sabbar allt genom att ha vägskyltar i sina faktarutor.
4. En del info saknas. Det finns en massa coola fenomen i Symbaroums värd, men vissa saker nämns bara i förbifarten. Exempelvis finns det stora konstiga “kolosser” som skogens häxor rider på, men ingenstans har jag fått det beskrivet för mig vad de är för något och vad de kan göra. Är de bara färdmedel? Kan de slåss? Ingen aning. Jag vet inte om det är ett stort mysterium, eller om konstruktörerna bara glömt bort att skriva ut det.
5. Enkla regler. Symbaroum har riktigt enkla regler som jag har svårt att tro att någon rollspelare kommer ogilla. Spelarna slår alla slag, spelledaren slår inga. 1T20 mot svårighetsgrad, modiferat av grundegenskaper och andra faktorer. Inga konstigheter!
6. Bra språk. Järnringen vet hur man skriver. Enda nackdelen är att viss information är svår att hitta om man inte redan vet var den finns.
7. Handligen! Spelets metaplott är av allt döma riktigt, riktigt bra. Tistla fästa: Väktarens vrede (första delen i en sju delar lång episk dunderkampanj) andas en hel del Svavelvinter (Äventyrsspel, 1987) med sina maktfraktioner och – för att vara ett köpeäventyr – spelardrivna upplägg. Det ska bli riktigt spännande att se hur världen och kampanjen utvecklar sig.
8. Namnen. Jag fattar ärligt talat inte hur spelvärldens namnkonventioner fungerar. Det finns liksom ingen röd tråd i hur de mänskliga spelledarpersonerna är namngivna. Beskrivande efternamn som Nattbräcka och Dunkelvakt blandas med löjliga referenser som Kohinoor och Manovar.
9. Magin är ball. All magi i Symbaroum har ett pris. Utövare förvrids sakta men säkert, och är de inte försiktiga blir de till slut monster. Inte ett nytt koncept, men Järnringen har gjort det jäkligt bra. Även de magiska föremålen är coola, för de är unika, farliga, konstiga och har en historia. Inga massproducerade +1 svärd.
10. Jag måste spelleda det här spelet snart. Jag vill köra alla äventyr i utgivningsordning.

Extra bonuskredd ska författarna ha för att Symbaroums värld innehåller närmre 50 procent kvinnliga spelledarpersoner. Jag har inte räknat i alla böcker, men i regelboken är det mer eller mindre lika könsfördelning. Hurra!

Nu när jag har läst igenom Det förlovade landet, ett introduktionsäventyr till det kommande fantasyrollspelet Symbaroum, så känner jag mig tvungen att uttrycka några åsikter. Detta är ju trots allt internet, och vad ska man med det till annars?

Om själva äventyret finns inte mycket att säga, det är en rälsad historia konstruerad för att låta deltagarna pröva på spelets olika regler, samt introducera grundläggande koncept, folkslag och konflikter.

Mer intressant är att försökta klura ut vilken typ av fantasy Symbaroum är. Äventyrsspeltönt som jag är blev jag såklart glad när jag läste att spelet inspirerats mycket av Ereb Altor, men samtidigt, vilket svenskt fantasyrollspel har inte varit det?

Av Det förlovade landet att döma är Symbaroum en ganska traditionell värld av den typ jag, i mitt eget lilla huvud, brukar kalla för ”tredje generationens rollspelsfantasy”. Kortfattat och förenklat kan man sammanfatta denna teoribyggnad så här:

• Första generationens rollspelsfantasy: Alver är goda.
• Andra generationens rollspelsfantasy: Alver är onda.
• Tredje generationens rollspelsfantasy: Alver är konstiga. Ont och gott existerar inte, bara olika kulturer och intressesfärer.

Symbaroums värld verkar vara styrd av olika fraktioner – alver, svarkappor, drottningfolket, ordo magica och gravplundrare nämns i detta äventyr – och jag misstänker att en viktig del av spelet kommer att vara hur rollpersonerna navigerar mellan dessa. Vi lever ju trots allt i ett post-Game of thrones-samhälle, så allt annat vore otänkbart.

Det förlovade landet lovar modern fantasy med en tradtionell grund. Det känns spännande, men samtidigt ska man inte dra för stora växlar på ett lite introäventyr. Jag får i alla fall än jäkligt bra känsla av allt jag sett av Symbaroum hittills.

Frågan är bara hur spelet kommer att stå sig i konkurrensen, för det ekar ju inte direkt tomt i fantasyrummet just nu. Redan har vi populära Fantasy! och Svavelvinter samtidigt som ett nytt Drakar och demoner är på väg, och crowndfundingen för Eon går som tåget. 

Inte en lätt sits för ett nytt spel med ett konstigt namn.

I går, onsdag, öppnades förhandsbeställningarna för det nya svenska fantasyrollspelet Symbaroum. Det verkar coolt, det verkar snyggt, det är skrivet av folket som gjorde Mutant: Undergångens arvtagare, så vad kan gå fel? Jag har redan förbeställt det, i alla fall.

Det är bara en sak som stör mig. Titeln. Symbaroum. Vad är grejen med rollspel och konstiga titlar? Och i synnerhet, vad är grejen med att döpa en produkt efter spelvärlden?

Några exempel från senare tid: Svavelvinter, Morwhayle, Coriolis, Tramenze, Tricilive. Oj, det blev bara exempel från Fria Ligan. Så det kan gå!

Men visst, kolla på några andra aktuella svenska rollspeltitlar:

• Fantasy! Pluspoäng för tydlighet, minuspoäng för tråkighet.
• Western. Se ovan.
• Rotsystem. Seriöst, en ordvits?
• Leviathan. Om man ska göra ett undervattensspel så är ”Leviathan” den mest klyschiga titel som går att välja!
• Skuggornas mästare. Okej, detta är bra titel, men nästan enbart tack vare 80-talskitschfaktorn.
• Ensamma vargen. Mjäää … Utan nostalgin så är detta i klass med Leviathan. Jag vill dessutom påpeka det bisarra att ett rollspel – där flera spelare samarbetar – heter något med ”ensamma”.
• Whitehack. Säger absolut ingenting om spelet.
• Svart av kval, vit av lust. Hey, emo! Skärp dig! (Pluspoäng för att våga tänka nytt, dock.)
• Mutant: År noll. Om du måste ha ett kolon i din titel så bör du tänka om.

Och då har jag inte ens nämnt skämskuddar som Drakar och demoner, Eon och Neotech.

Jag tror att hela detta titelhaveri grundar sig i att Sverige aldrig haft någon stark fantasy/scifi-tradition. Det är svårt att få dessa genrer att låta ballt på svenska, och därför blir det som det blir. Engelska titlar, nonsensord, taffliga anglicismer. Kolon!

Svensk rollspelskultur har fortfarande, 31 år senare, inte haft sitt Låt den rätte komma in-ögonblick. Det är fortfarande en hobby som släpar på ett enormt amerikanskt bagage, och som bara i undantagsfall lyckas göra något eget av det. Svavelvinter och några av Mutant-inkarnationerna är det närmsta vi har kommit.

Men, som de säger utomlands, keep flying.