
För snart ett år sedan släpptes det svenska fantasyrollspelet Symbaroum. Sedan dess har det hunnit kommit ut en del äventyr och kampanjmaterial, varav jag tagit del av typ allt. Vad kan man då säga om spelet idag?
Jag vet, jag gör en numrerad lista!
- Jag är förbannat trött på Tistla fäste. Tistla fäste är en stad/utpost på randen till den enorma skog som utgör 90 procent av settingen. Den sista utposten innan vildmarken. Gott så, men måste det tjatas så jävla mycket om just denna lilla stad? Den beskrivs utförligt i typ alla böcker som släpps, och det är inte ens en särskilt spännande plats till att börja med.
- Jag ser inte skogen för alla träd. Settingen består av skog, men bara en bråkdel av allt kampanjmaterial handlar om denna skog. Det finns mer info om olika handelsmäns tvister i Tistla fäste än det gör om skogen.
- Så jävla snygga böcker. Snygga! Rakt igenom. Snyggast i Sverige just nu. Fria ligan är en contender, men de sabbar allt genom att ha vägskyltar i sina faktarutor.
- En del info saknas. Det finns en massa coola fenomen i Symbaroums värd, men vissa saker nämns bara i förbifarten. Exempelvis finns det stora konstiga “kolosser” som skogens häxor rider på, men ingenstans har jag fått det beskrivet för mig vad de är för något och vad de kan göra. Är de bara färdmedel? Kan de slåss? Ingen aning. Jag vet inte om det är ett stort mysterium, eller om konstruktörerna bara glömt bort att skriva ut det.
- Enkla regler. Symbaroum har riktigt enkla regler som jag har svårt att tro att någon rollspelare kommer ogilla. Spelarna slår alla slag, spelledaren slår inga. 1T20 mot svårighetsgrad, modiferat av grundegenskaper och andra faktorer. Inga konstigheter!
- Bra språk. Järnringen vet hur man skriver. Enda nackdelen är att viss information är svår att hitta om man inte redan vet var den finns.
- Handligen! Spelets metaplott är av allt döma riktigt, riktigt bra. Tistla fästa: Väktarens vrede (första delen i en sju delar lång episk dunderkampanj) andas en hel del Svavelvinter (Äventyrsspel, 1987) med sina maktfraktioner och – för att vara ett köpeäventyr – spelardrivna upplägg. Det ska bli riktigt spännande att se hur världen och kampanjen utvecklar sig.
- Namnen. Jag fattar ärligt talat inte hur spelvärldens namnkonventioner fungerar. Det finns liksom ingen röd tråd i hur de mänskliga spelledarpersonerna är namngivna. Beskrivande efternamn som Nattbräcka och Dunkelvakt blandas med löjliga referenser som Kohinoor och Manovar.
- Magin är ball. All magi i Symbaroum har ett pris. Utövare förvrids sakta men säkert, och är de inte försiktiga blir de till slut monster. Inte ett nytt koncept, men Järnringen har gjort det jäkligt bra. Även de magiska föremålen är coola, för de är unika, farliga, konstiga och har en historia. Inga massproducerade +1 svärd.
- Jag måste spelleda det här spelet snart. Jag vill köra alla äventyr i utgivningsordning.
Extra bonuskredd ska författarna ha för att Symbaroums värld innehåller närmre 50 procent kvinnliga spelledarpersoner. Jag har inte räknat i alla böcker, men i regelboken är det mer eller mindre lika könsfördelning. Hurra!