Nytt och nytt …

Boken heter Swords and dark magic och har undertiteln ”The new sword and sorcery”.

Innehållsförteckningen ser ut så här:

  • ”Goats of Glory” – Steven Erikson
  • ”Tides Elba: A Tale of the Black Company” – Glen Cook
  • ”Bloodsport” – Gene Wolfe
  • ”The Singing Spear” – James Enge
  • ”A Wizard of Wiscezan” – C.J. Cherryh
  • ”A Rich Full Week” – K. J. Parker
  • ”A Suitable Present for a Sorcerous Puppet” – Garth Nix
  • ”Red Pearls: An Elric Story” – Michael Moorcock
  • ”The Deification of Dal Bamore” – Tim Lebbon
  • ”Dark Times at the Midnight Market” – Robert Silverberg
  • ”The Undefiled” – Greg Keyes
  • ”Hew the Tint Master” – Michael Shea
  • ”In the Stacks” – Scott Lynch
  • ”Two Lions, A Witch, and the War-Robe” – Tanith Lee
  • ”The Sea Troll’s Daughter” – Caitlin R Kiernan
  • ”Thieves of Daring” – Bill Willingham
  • ”The Fool Jobs” – Joe Abercrombie

Exakt vad är ”new” här? Moorcock är ju för guds skull en av de riktiga veteranerna i genren!

Suck.

För övrigt hatar jag antologier, och den enda behållning jag fick av denna var Abercrombies och Eriksons noveller.

Conan, för fan!

13701Kurt Busiek är som ni alla vet en gud i människohamn. Han kan till och med skriva en serie om Conan, barbaren, som känns spännande att läsa. Han har visserligen hjälp av Cary Nords helt jäkla fantastiska supersnygga tokbra illustrationer.

Varför sitter du och läser det här, när du kan vara på väg till din närmsta seriebutik för att handla lite barbarer?

The tower of the elephant and other stories är awesome. Blod, hud, monster, mer hud, svart magi! Svart magi!

Det finns inget mer en sund människa kan önska sig av livet.

Richard Morgan är sååååååå braaaaaaaaa!

83619Å herre gud! Å herre gud! Å herre gud! En sån fantastisk bok.

Richard Morgans The steel remains är en av de där läsupplevelserna som bara kommer en gång var femte år. En sån där bok som spränger sig in i ens själ och vrider ens boksmak fyra grader åt vänster.

Jag ska inte orda så mycket om handligen, eller ens huvudpersonerna, här för en av de största njutningarna med The steel remains är hur Morgan sakta men säker etablerar världen, bygger upp historien och sprider ljus över karaktärerna och deras handlande. Det är som om han låter slöja efter slöja falla och det är inte förrän i slutet av boken som man verkligen ser vad som dolde sig bakom.

Men något måste jag väl skriva, antar jag. Bokens huvudpersoner är tre traumatiserade krigsveteraner som mot alla odds överlevde mänsklighetens krig mot ”The scaled folk”. När handlingen börjar har cirka 10 år gått sedan krigsslutet och människornas seger, och de tre hjältarna har ännu inte riktigt lyckats återanpassa sig till ett vanligt fredligt liv när de plötsligt dras in i en ny konflikt.

Det låter kanske inte mycket för världen … men tro mig, det här är det bästa ni kommer läsa fram till 2014. Homosexuella svärdssvingare, steampunk, slavhandel, gudar, mysterier, sex, försvunna raser … zomg!

Om man ska genrebestämma The steel remain – alltid ett vanskligt projekt – så skulle jag nog vilja kalla den för sword & sorcery noir. Boken har alla tydliga markeringar för en s&s-berättelse, men är samtidigt mörk och politiskt medveten på ett sätt som är typiskt för noir-genren.

Fantastiskt. Fantastiskt. Detta är nog min bästa läsupplevelse sedan jag läste Meivilles Perdido street station.

The steel remains är en fristående berättelse, men sägs dessutom vara den första boken i en trilogi som fått den cyniska titeln A land fit for heroes.

Wow! Polsk muskelfantasy är ”da shit”

Andrzej Sapkowskis novellsamling The last wish är så testosteronstinn att det efter ett par kapitel känns som om man blivit överkörd av tåget. Fantastiskt. Huvudpersonen, monstermördaren Geralt, är som Elric på en whisky/rohypnol-cocktail. Han slåss mot vampyrer, han slåss mot onda andar, han slåss mot alver, han slåss mot flåbusar, han slåss mot riddare. Han är helt enkelt en jävel på att slåss.

Banalt, kanske ni tycker. Men ibland behöver man, som människa, en dos av den litterära motsvarigheten till att stå på ett ben på en brinnande motorcykel i 200 kmh. Och i den genren — låt oss kalla den sword & sorcery — så är Sapkowski en mästare.

Geralt har faktiskt en hel del gemensamt med ovannämnda Elric. Han är albino, har ett klurigt kärleksliv, lever efter sin egen strikta etiska kod, och är den sista i sitt slag. Men där Elric är en anti-Conan, är Geralt en pro-Conan. Våld och list löser det mesta. Inga konstigheter, liksom. Livet är enkelt på det sättet.

Sapkowskis värld, som jag förstått heter något i stil med De norra kungadömena trots att det aldrig nämns i boken, är en blandning av Tolkien, folksagor och slavisk- och rysk mytologi. Det finns inga orcher, men däremot rusalkor och kikimoror. Det är en skoningslös värld — rasistisk, sexistisk och fylld med våld. Allt som är vackert och skönt är på väg bort, kvar finns bara det lortigt mänskliga. Trots all machisimo lyckas Sapkowski skildra detta på ett ömt sätt. Det finns ett vemod som genomsyrar hela The last wish och som ibland bubblar upp till ytan i meningar som:

What are you doing here, Geralt? Are you still toiling away, killing the last representatives of dying species for money?

Jag vill ha mer. The last wish är, än så länge, årets stora positiva överraskning. Jag har redan förbokat den kommande romanen Blood of elves.

Bästa Conan sedan R.E. Howard sköt sig själv

Conan vol 2: The god in the bowl and other storiesKurt Busieks Conan vol 2: The god in the bowl and other stories innehåller raka Conan-historier i Howards anda. Svärd och ormdemoner. Svärden vinner. Stämningen är tät, inte minst tack vare den fantastiska konsten. Cary Nords teckningar är fulla av detaljer och små nyanser, trots att de vid en första anblick ser väldigt stiliserade ut. Och det är härligt att äntligen få möta Conans ärkefiende, trollkarlen Toth-amon, samt ringbrynjebikinins urmoder Red Sonja (om än som en klon, av copyright-skäl). Busieks Conan kan vara den bästa tolkningen sedan Howard tog livet av sig.