Är svenska rollspelare mindre benägna att pirata?

Det finns massor av olika sätt man kan ladda ner upphovsrättsskyddat material på. Och vem har inte varit inne och snokat på någon sådan tjänst det senaste decenniet? Ingen, troligen. Vi är alla vuxna här.

En iakttagelse jag gjort är denna: Nästan alla amerikanska rollspelsböcker finns att ladda ner olagligt, från de äldsta versionerna av D&D till någon obskyr indiegrej som släpptes i går. Det är få nya produkter som inte skannas in inom en vecka efter de släppts.

När det gäller svenska rollspel är situationen annorlunda. Med ytterst få undantag så finns det bara spel som är out of print, t.ex. Äventyrspels grejer. Det är extremt sällsynt att se piratade versioner av någon som släppts efter 1995.

Jag har grunnat lite på hur det kommer sig. Är svenska rollspelare mindre benägna att piratkopiera sina rollspel? Eller vad beror det på? En förklaring kan vara att den svenska rollspelsmarknaden är så pass mycket mindre än den amerikanska, så det är inte värt mödan att skanna in typ ”Coriolis” i förhållande till hur mycket piratcred man får (eller varför man nu vill sprida grejer olagligt). Men, å andra sidan, hur många är det som laddar ner ett piratat obskyrt indiespel? Det kan inte vara många, och ändå ligger de och guppar runt på nätet.

Är det att antalet utövare av hobbyn är så få? Att man vet att de som ger ut rollspel här inte är stora företag, utan en handfull kompisar som gör det för att det är kul?

Svenskar är ju inte ett släkte som drar sig för att ladda upp andra typer av material. Släpper Sarah Dawn Finer en ny cd så finns den på nätet inom någon timme. Så varför skulle rollspel vara ett undantag? Visst är det lite jobbigare att skanna in en hel bok i jämförelse med att rippa en cd, men det är  mycket jobbigare. Och mängden nya spelböcker är ju försvinnande liten varje år, så det skulle inte vara något större åtagande.

Är det ovanligare att äga en scanner i Sverige än utomlands?  Eller handlar det just om att det släpps så få böcker att det inte är något större ekonomiskt åtagande att köpa dem man vill ha?

Eller är det så att svenska rollspelare är mer lojala? Kanske som följd av just hobbyns litenhet. Jag tror det. Jag hoppas det. Men jag kan inte riktigt förklara varför det är så.

Vad tror ni?

Färska upp sagominnet

svenskafolksagorBirgitta Hellsings Svenska folksagor är, i brist på ett bättre ord, en skatt. Hellsings återberättelser av kända och okända svenska sagor är levande, lättlästa och fascinerande på många sätt. För det första så är det lite läskigt att upptäcka att jag vetat så lite om den svenska sagotraditionen. De sagor jag kommer ihåg från när jag var liten har under åren blandats ut av Disneys och andras mer populära tolkningar. Flickan med guldskon skiljer sig till exempel rejält från den mer kända versionen Askungen, och trots att jag minns att jag fick Flickan läst för mig när jag var liten, så har jag kommit ihåg den som identisk med Askungen.

För det andra så har jag tidigare inte förstått vilken roll sagorna spelade förr i tiden. Jag har alltid omedvetet antagit att saga = barnsaga. Så är inte fallet. I Jan-Öjvind Swahns lysande kommentarer till varje saga framträder ett samhälle där sagor berättades för alla, av alla. Barnsagorna var bara en liten del i en större sagotradition. Mycket intressant.

Swahns kommentarer är för övrigt fyllda med fantastiska anekdoter och kuriosa. Som att bilden av Askungen med skor av glas beror på en felöversättning, eller eventuellt en felhörning. Ett ålderdomligt franskt ord för päls är tydligen nästan identiskt med ordet för glas. Ursprungligen var det alltså en pälssko som Askungen tappade. Kanske gjorde hon skon av de där irriterande sjungande mössen, vad vet jag.

Hellsing och Swahn gör båda ett enastående jobb. Men den person som lyfter Svenska folksagor från bra till bäst är den tredje medarbetaren, Alvaro Tapia. Tapias illustrationer är så bra att jag tappar hakan. De ger mig gåshud och tårar i ögonen. De är i sig anledning nog att köpa den här boken.