Etikett: svavelvinter

Eländes eländes elände

För alla ni som sitter klistrade framför skärmen och väntar på en spelrapport från Trakorien-rollspelet, ja ni får tyvärr vänta lite till. Pga lite sjukdomskris i min familj har vi flyttat spelandet två veckor framåt, till den 28:e.

Håll ut!

(Här tänkte jag lägga in en rolig länk, men den här jävla wordpress-appen till iphone är så usel att till och med djuren skrattar år den.)

Vill du testa Svavelvinter-rollspelet med mig?

Så här är läget: Jag och min ordinarie spelgrupp är upptagna med att lira Oraklets fyra ögon med D&D4-regler ett par veckor framöver. Men jag kan inte vänta; jag vill testa det nya Svavelvinter/Trakorien-rollspelet (som jag skrivit om här och här) bums.

Nu är frågan: Är du sugen på att testlira spelet med mig? Helt laid back och opretentiöst.

Vi ses hemma hos mig på Södermalm i Stockholm på tisdag den 14 september vid 17–18-snåret (förhandlingsbart), beställer snabbmat, gör gubbar och lirar tills det börjar bli dags för napp och nalle.

Sugen? Mejla magnus@piruett.se.

Psykopater, mördare, tjuvar, stalkers, vandaler, Sverigedemokrater, terrorister, Erik Granström, illaluktande och/eller narkotikapåverkade undanbedes.

Skuggspel i Trakorien

Jag håller som ni vet på att läsa ett tidigt utkast av det kommande Trakorien-rollspelet, ett spel som verkar bli ascoolt (som jag sa när jag gick i mellanstadiet). En av de allra mest spännande grejerna i spelet är det så kallade Skuggspelet. I det här stadiet av spelets utveckling så fungerar det ungefär så här: Varje rollperson är knuten till en så kallad ”skuggfigur”, en person med mycket makt och inflytande i Trakorien. Exempel som ges är bland andra Shagul, häxan Fundibéra, Digeta Longas (hemliga polisens) överhuvud Goba da Grummi och den levande stormen Urakanos. Varje skuggfigur styrs sedan av en annan spelare, så spelare A:s rollperson är bunden till spelare B:s skuggfigur, och spelare B:s rollperson är bunden till spelare C:s skuggfigur, och så vidare.

Skuggspelet representerar intriger som sker långt ovanför de vanliga rollpersonernas huvuden. Innan (eller mellan) varje spelmöte spelas en ”skuggrunda”. Den fungerar som ett enkelt brädspel med en Trakorienkarta som spelplan. På kartan kan skuggfigurerna skaffa sig inflytande i olika regioner, placera ut resurser (t.ex. ”Hemliga agenter” eller ”Nekromantiska besvärjelser”) och genomföra komplotter. En komplott kan lite förenklat t.ex. gå ut på att öka sitt eget inflytande i en region, minska en annan spelares skuggfigurs inflytande, eller till och med försöka mörda en rivaliserande skuggfigur. Alla komplotter ska beskrivas så levande som möjligt, och händelserna ger sedan eko i den ”vanliga” kampanjen. Tanken är att skuggspelet ska skapa intressanta konflikter och äventyr för rollpersonerna.

Här kommer vi till nästa finurliga grej. En skuggfigur kan med jämna mellanrum ge en befallning till sin rollperson. Spelare B:s skuggfigur ger alltså en befallning till spelare A:s rollperson. Om rollpersonen lyckas genomföra befallningen – som kan bestå av allt mellan himmel och jord, men som inte får vara ämnad att direkt gynna skuggpersonens spelares egna rollperson, eller direkt sabotera för någon annan rollperson – så blir han belönad. Befallningar blir så klart roligast om de strider mot rollpersonens personliga mål eller övertygelse.

Allt det här verkar hur skoj som helst. Men det blir bättre. Hela skuggspelsmekaniken är nämligen kopplad till profetior. Alla som spelat Oraklets fyra ögon vet att profetior kan ha en väldigt central roll i Trakorien. Här fungerar det lite annorlunda, för det är spelarna själva som inför kampanjens början hittar på (eller slumpar fram) egna profetiska versrader. Det är sedan spelarnas uppgift att tolka och uppfylla profetiorna, dels med skuggspelets komplotter, dels under det vanliga rollspelandet. Det är även möjligt för en skuggfigur att ge en rollperson en befallning som ämnar till att uppfylla en versrad. Och det hela blir ännu coolare när man inser att en spelares skuggfigur via ombud (spelledarens spelledarpersoner) kan ge klassiska uppdrag till rollpersonerna – uppdrag som om de lyckas gynnar skuggspelaren.

Varje spelare blir alltså genom sin skuggfigur en mini-spelledare. Hissnande häftigt!

Första intrycket av Trakorien-rollspelet

När jag inte ägnar min tid åt att slava på jobbet eller kolla på Californication så läser jag för närvarande en betaversion av reglerna till det kommande Trakorienrollspelet. De flesta av er kommer säkert ihåg Drakar och demoner-äventyren Svavelvinter, Oraklets fyra ögon med flera, eller har kanske läst romanen Svavelvinter (snart i pocket). Ja, nu ska det i alla fall bli rollspel av det hela. Det är Järnringen som tillsammans med Trakoriens skapare Erik Granström ligger bakom spelet.

Mitt första intryck kan sammanfattas med orden ”Hot damn!”. Reglerna är som sagt fortfarande i en betaversion, och texten är långt ifrån klar, men jag känner redan nu att det här kan bli ett riktigt jäkla bra rollspel.

Grundmekaniken är enkel och man har sett den förr: slå ett antal sexsidiga tärningar, varje tärning som visar 4–6 är lyckad, om antalet lyckade tärningar är över svårighetsgraden så uppnår rollpersonen sitt mål. Inga konstigheter där. Det finns dock en twist – de så kallade ”ödestärningarna”. Det är extra tärningar som bara kan användas i vissa situationer, till exempel om man har en lämplig Förmåga. En stor del av den här versionen av reglerna handlar om ekonomin kring ödestärningarna – hur man offrar dem, hur man får nya etc – för det fina i kråksången är att det bara finns ett begränsat antal ödestärningar, och dessa måste alla spelare och spelledaren samsas/bråka om. Ett väldigt fiffigt system som jag ser fram mot att testa i praktiken.

En av konstruktörerna beskriver spelet som ”neotrad”, alltså ett traditionellt rollspel som erkänner att vissa indiespel faktiskt är rätt vettiga. Mycket riktigt ser jag spår av både Solar system, Mouse guard och Spirit of the century i reglerna, och på pappret ser det klockrent ut.

En av de häftigare grejerna i den 80-sidiga pappersbunt jag sitter med är ”Skuggspelet”. Jag har inte satt mig in i det till fullo än, men tanken är att spelarna inte bara lirar sina egna karaktärer, utan att det även finns en högre intrignivå där de spelar de makter som kontrollerar karaktärerna. Mycket mycket spännande, och klockrent för ett Trakoriskt rollspel!

Kort sagt: Trakorien RPG verkar hur bra som helst. Jag kan knappt vänta till att se det layoutat och illustrerat. Hot damn.

Svavelvinter: Bra men defekt

I går spelade vi klart Svavelvinter. Mitt intryck av äventyret som spelledare är mycket positivt. För det mesta har det varit roligt att spelleda, och jag tror inte spelarna har vantrivts alltför mycket. Äventyret är enkelt i sin litenhet, tydligt uppdelat och har en hel del spännande och lättanvända moment i sig. Scenerna flyter på bra etc.

Det finns dock två tillfällen där äventyret kollapsar, där det helt enkelt inte fungerar som det är skrivet.

Defekt 1: Kung Ottar

Den första av Svavelvinters ”defekter” är efterbörden till deläventyret ”Cruris gravar” där rollpersonerna väcker den odöde Kung Ottar och hans arme till liv. Enligt Äventyrshäftet skall detta hanteras på följande sätt:

Beger sig äventyrarna till Stenfingerskrevan möts de av en armé odöda (morsvarar mumier). (I praktiken är det bara att hålla sig därifrån.)

[…]

Spelarna bör starkt avrådas från att uppsöka Cruri igen. Tänk på att de ursprungliga uppdragen kan saboteras genom dumdristigheter.

Solklart IG i spelarpsykologi. Om du är en äventyrare som just väckt till liv en odöd legion, vad vill du göra? Ignorera den? Nej, alla som någonsin spelat rollspel kommer att vilja ta reda på mer om armén och försöka förgöra den – något som författaren inte vill att man ska göra. Så när ”Cruris gravar” är avklarat kommer spelarnas fokus helt att ligga på Kung Ottar, medan äventyret vill att de ska sticka iväg och göra något annat.

Som spelledare – och som en spelledare som bestämt sig för att köra äventyret ”by the book” – står man inför den nätta uppgiften att rikta spelarnas uppmärksamhet åt ett nytt håll. Det gick sådär. Att hämta dvärgarnas kvicksilver kanske inte känns helt rätt prioriterat när zombierna flåsar utanför den metaforiska dörren.

Allt detta skapar osäkerhet och är i allmänhet en temposänkare efter dramatiken i ”Cruris gravar”. I vårt fall slutade det med att spelarna, till slut, resonerade sig fram till att kombinationen odöd arme och mäktig nekromantikersekt på samma ö inte är ideal, och att de därför tågade iväg mot Järntornet.

Mitt tips är att introducera det här deläventyret först när alla andra, utom ”Järntornet” då, är avklarade. Ottars armé skakar om spelarnas prioriteringar en hel del. Det kan även vara en bra idé att trissa upp Shaguliternas intresse för odöda, och trycka hårt på att vapnen i gravkammaren är ”ödesbestämda” att användas mot Järntornets invånare.

Defekt 2: Slutet

Det här en tvåstegsraket.

Först och  främst så är det ganska stor risk att rollpersonerna kommer att åka på stryk och bli tillfångatagna när de beger sig till Järntornet. Shaguliterna och deras lakejer är ju ganska bitiga, och som spelare är det aldrig roligt att se ens rollperson åka på stryk mot överlägsna motståndare. I alla fall jag vill inte känna att det är ”meningen” att min gubbe ska bli tillfångatagen. Men jag kan acceptera det i det här fallet – tornet är ändå ganska actionladdat och innehåller en massa konstiga roliga grejer.

Värre är det med det faktiska slutet, mötet med Shagul i egen hög klon person. Jag tror att ordet jag söker efter är antiklimax. Finalen av Svavelvinter består av att grön gubbe står och pratar, sen får rollpersonerna snällt gå hem. Känslan som förmedlas är ”jasså”. ”Var det inte mer?”

Slutet är helt enkelt uselt. Ingenting får sin upplösning, inga problem blir lösta, spänningen uteblir helt. Och det värsta är att slutet måste vara så, eftersom hela den fortsatta kampanjen förutsätter det. Svårt att göra något åt, liksom.

Problemets kärna är att slutet inte är något slut alls, det är bara ett random avbrott i berättelsen. Det funkar kanske på pappret, men i praktiken blir det platt pannkaka av det hela. Tråkigt på ett annars bra äventyr.

I kväll blir det rollande av stora mått

I kväll ska jag vara en sån där spelledare igen. Vår Svavelvinter-kampanj börjar närma sig klimax på Marjura. När vi avslutade senast hade rollpersonerna just tagit sig in i shaguliternas Järntorn genom att klättra upp genom latrinen/misslyckade-experiment-hålet.

Rollpersonerna är ett gäng tricilviska adelsslynglar vars officiella ursäkt till att besöka Marjura är att de vill jaga pälsödlor. Egentligen är de medlemmar i en mycket hemlig och exklusiv herrklubb/studentförening/politisk organisation kallad Blå Flamman, och letar efter bevis för att shaguliterna har samröre med kejsarinnan. Är syftet att skada eller skydda henne? Det är rollpersonerna ännu inte på det klara med.

Vid sidan om detta så har rollpersonerna egna personliga ambitioner, så som att hitta en fästman åt sin syster, få in en fot i svavelhandeln eller döda alla nekromantiker som bara går. Lite sånt, ni vet.

Under de gångna spelomgångarna har gruppen befriat Kmorda-templet, försökt tortera information ut en shagulit, freakat ut när Cruri återuppstod, och blivit någon sorts ”hang arounds” till rebellerna (detta trots att de hatar rebellerna och allt de står för – rollpersonerna är Trakoriska patrioter in i benmärgen).

Och nu är det alltså dags att ge sig in i lejonets håla. Hur förbereder jag mig för detta kataklysmiska speltillfälle? Inte alls, faktiskt. Jag har mest degat i soffan och läst Heitz The Dwarves. För sådär 3 veckor sedan läste jag igenom de relevanta delarna i Svavelvinter, men mer än så blir det nog inte. Förr i tiden brukade jag förbereda mig minutiöst inför varje spelomgång, men inte längre. Så länge jag ett hum om vilka aktörerna är, vad de vill, och har någon form av grep på plotten så brukar det lösa sig.

Upp till bevis kl 18.