Sinkadusmåndag, del 7

Sinkadus07
Illustration: ????, till artikeln ”Drakdödaren”.

Sinkadus nr 7 (april 1987)

Omslag
Här var det fart och fläkt. Lite mer livat än förra numrets trötta marslandskap, tack och lov. Man kan givetvis undra vad fasen det är som pågår på bilden — vad det är för litet flygande hästhuvud där till höger, till exempel — men när det gäller Rowena Morrill går jag på linjen att det är bäst att inte fråga för mycket.

Jag har en lite vag, naggande, misstanke att det här var det första nummret av Sinkadus som jag någonsin läste. Men jag är inte riktigt säker.

sinkadus07

Ledare
Nytt typsnitt! Någon sorts courier-variant. Kanske hade Fredrik inte så mycket att säga och behövde ett typsnitt som tog lite mer plats. Ledaren i sig är ett sorts manifest, eller programförklaring, och avslutas med:

”Vår strävan är att alla ska kunna hitta sitt favoritspel bland de som bär Äventyrsspels logo.”

En rätt schysst ambition om jag får säga det själv. Jag vet inte riktigt om den uppfylldes, men det hör väl bara till sakens natur.

Insändare
Dagens ursäkt för redaktionen att skriva ett långt pedagoiskt rant är en fråga om hur de väljer ut vilka insända bidrag som ska publiceras. Frågeställaren Peter Bloch belönas med det till dags dato längsta svaret i en brevspalt. Det är Anders Blixt som skriver, och det är svårt att inte känna medlidande när man tänker på hur mycket skit han måste fått vada igenom under åren. Råd som ”Om du vill sända in regelförslag bör du ha speltestat dem i din kampanj först” och ”När du väljer ett ämne, ta då upp något som du tycker är viktigt och som du gärna skulle vilja läsa om” andas inte så lite ångest.

Signaturen ”En Sinkadus-läsare” har en vädjan: ”Jag tycker att era rollspel är alldeles för svåra. Kan ni inte ge ut ett lättare rollspel utan så många tabeller och poäng?”

I ”Klubbspalten” är det mer av samma gamla fjöniga föreningsnamn.”The dwarfs’ society” är nog favoriten.

Hemmafronten
I stående inslaget ”Hemmafronten” bjuds det på en bisarr inblick i livet på Äventyrsspel. Klas Berndal skulle lära ”ateljépersonalen” om spel. Det blev Stefan Thulin som åkte på en omgång Napoleon at Waterloo. Det gick sådär:

Med femton års erfarenhet av hexagoner och taktikstudier förintade Herr Berndal den unge nybörjaren enligt konstens alla regler. Herr Thulin överlevde hela tre drag och det dröjer nog länge innan han tar tag i ett konfliktspel igen.

Under rubriken ”Arbetsmarknadskonflikt” får man även läsa att:

Redaktionen har förklarat krig mot ateljén. Själva hävdar redaktörerna att de vänder sig mot den ”slappa attityden”  och ”dåliga musiksmaken”. […] Receptionen och ekonomiavdelningen är pro-redaktionen och drar för mycket skatt på ateljépersonalens löner. Värre är att de gömmer kontorets kakor och kaffebröd. Sista hittades en förrådsdepå (sockerkaka) i frysen.”

Det här är det slutgiltiga beviset på att ”Hemmafronten” alltid skrevs av den på redaktionen som råkade vara mest bakis för dagen.

(Notera att de två ovanstånde posterna fyllde större delen av en sida. Det är fantastiskt roligt, men egentligen helt galet utrymmesslöseri. Eller är det bara branding?)

Tidningens största diss låter så här: ”Kan du teckna som lika bra som Nisse Gulliksson? Tydligen inte.” Därefter följer att av de 50 personer som skickat in sina teckningar för bedömning så var det … få … som var bra. ”Men även en blid höna kan finna korn, och Klas måste ha lyckats med sitt ‘Finna dolda ting'”.

Arkivet
Under vinjetten ”Arkivet” får vi lära oss om kampsport i DoD. Detta är så vitt jag kan se samma regler som senare inkluderades i Drakar och demoner gigant.

Zonen
Rubbitar och den skamlösa Mad Max-klonen Mad Matt till Mutant. ”Mad Matt”? Alltså, kom igen …

Övriga artiklar
I Jonas Nilsson ”Hur man överlever ett rollspelsäventyr” får nya spelare goda råd. Typ. Artikeln är indelad i avsnitt som ”Hur hittar man ävetyret”, ”Att överleva en strid” och ”Grottor och komplex”. Fast egentligen är det bara strider artikeln handlar om. Hur man vinner en strid, planerar för en strid, lyckas ta sig till en strid. Mitt favoritråd är dock att ”alltid vara väldigt misstänksam mot obevakade skatter”.

Kommer ni ihåg för några nummer sedan, då det efterlystes historier om spelgrupper som lyckats döda en drake? Nu kommer utdelningen. Dag Stålhandske skriver om hur draken Garaum dräptes. Det är i sanning en märklig historia, en blandning av fantasynovell och stridsexempel. Stilistiska stordåd i stil med ”Garaum kunde ju inte veta att jag forskat fram en VOODOORITUAL mot drakar” förgyller denna tre sidor långa artikel. Fatta, tre sidor om en kille som berättar hur han dödade en drake. Konstiga prioriteringar är bara förnamnet.

Nytt i tidningen är en sida om tennfigurer (”Att spela eller leka med militära figurer är en väldigt gammal företeelse”). Extremt basic. Skaljämförelser, det faktum att det finns regler … gäsp.

En annan nyhet är ”Monster och mikrochips”, en kolumn av Clas Kristiansen om hur man använder datorer till rollspel. Inte mycket hänga i granen: Clas vill bara att andra SL ska skicka sina ”hjälpprogram” till honom. Tydligen är han ute efter ett program som kan slå fram ”en orcharmé på 200 man”, varför man nu skulle vilja ha stats på 200 individuella orcher.

Äventyr
”De dödas dag” till Chock, av Michael Petersén. En sedvanlig kombination av zombies och bibliotek. Inte mycket att säga där.

Reklam
Tradition söker personal till butiken i Göteborg. Som butikschef måste man tydligen kunna fatta egna beslut. Dessutom: SF-bokhandeln gör entré med hela ”1500 titlar på engelska”.

Illustrationer
Premiär för Åke Rosenius i Sinkadus. Han illustrerade stora delar av ”De dödas dag”-äventyret med varierat resultat. Här är ett exempel:

dodasdag

Omdöme
Ett mellannummer. Massa roligt så här i efterhand, men när det kom ut måste det ha varit lite av en besvikelse. Eller kanske inte: kampsporter brukar ju alltid gå hem. För att inte snacka om rubbitar.

Sinkadusmåndag, del 5

Sinkadus06cover

Yes, så var det äntligen dags för den femte Sinkadusmåndagen. Bra va?

Sinkadus nr 5 (september 1986)

Omslag
Don Maitz har gjort detta omslag (även om han blir kreddad som ”Don Maintz” i redrutan). För att vara ett omslag till ett Japan-nummer så känns motivet märkligt ojapanskt. Om jag minns rätt användes denna bild även som omslaget till boken Camber av Culdi av Katherine Kurtz, som gavs ut av Äventyrsspel 1988. Mängdrabbat?

sinkadus05

Ledare
Olle Sahlin, 30, gör entré. ”Olle var tidigare svenskalärare, men har nu bestämt sig för att sats på något nu nytt. [sic]”

Hemmafronten
På nyhetssidan ”Hemmafonten” får man reda på att redaktionen fick över 600 monsterbidrag inskickade till sig efter att ha avslöjat att de planerar en Monsterboken 2. ”Det mest populära förslaget var Balrog, som vi ett tag fick 2-3 stycken varje dag av.” För att vara en hobby som skryter så om sin fantasirikedom är ju detta pinsamt fantasilöst.

Arkivet
Temat för det här numret av Sinkadus är Japan. Gunilla Jonsson har anpassat Drakar och demoner för japanska äventyr, med nya yrken, vapen, monster och magi. Det är en salig blandning, speciellt bland monsterna där örnar får dela spaltutrymme med spökkrigare. Jag har aldrig riktigt förstått den där fäblessen för stats på vanliga smådjur som Äventyrsspel i allmänhet ägnade sig åt. Det känns bara som utfyllnad.

Zonen
Till Mutant dyker det såklart upp japanska vapen. En lajatang gör 2T8 i skada, etc. Dessutom lite nya varelser (ultratigern är typ en vanlig tiger, fast hårdare), fallregler och info om rättsväsendet i Pyrisamfundet. Jag imponeras ständigt av den mängd av, och bredd på, material som redaktionen lyckas klämma in på två ynka sidor. Det finns liksom ingen respekt för att saker ska hänga ihop, ha ett tema, eller bara vara lättillgängligt. Artiklarna bara kläms in där de får plats.

Öh va?
Inget japan-nummer utan ninjor. Gunilla Jonssons artikel ”Döden ur mörkret” är jordnära och fokuserar mest på ninjans historia och traditioner, och inte så mycket på mad skillz. Till Chock finns dock en artikeln om vampyrninjan. Ja, vampyrninjan. Även kallad dödsninjan. Vampyrninjan alltså är sorts vampyr … som också är ninja. ”Den främsta experten på stridskonst i Japan, kanske rentav i hela världen.” Utomordentligt töntig artikel. Välskriven, men töntig. Ninjatöntig.

Äventyr
Gunilla Jonsson fortsätter leverera japantexter. I äventyret ”Spökgeneralen” ska rollpersonerna försöka ta reda på vad som hänt länsherren Sugimoto (samma namn som en mycket känd fotograf, för övrigt) som börjat bete sig så konstigt. Det visar sig att han har blivit besatt av ett hämndlystet spöke. Tips till äventyrskribenter: Det är inte bra att avslöja ditt äventyrs handling redan i titeln.

Insändare
Albert Forssell tycker att Sinkadus har blivit snyggare men att ”Det har kommit amerikansk kommersialism över det”. Ett påstående som ignoreras helt i redaktionens svar. Temat ”Äventyrsspel har sålt sin själ” kommer att bli ganska vanligt på insändarsidan i framtiden.

Annars är det mest lite småplock. Någon vill ha mer tennfigurer i tidningen, en annan tycker att det finns konstigheter i äventyret Järnringen, och ytterligare någon kommer med skarp kritik mot föregående nummers artikel om det victorianska England.

I klubbspalten fortsätter föreningsnamnen att frodas: The Zombies, Dragonfire Society, Mörkerherren, Black Wizard, Dragon Hunters. Ju hårdare, desto bättre. Vissa undantag finns dock, så som kryptiska RS-S.U.P.(W). Ibland hittar man även oanade livsberättelser:

”Rollspelsklubb i Etiopien söker äventyrsbrevväxling. De spelar Chock, Mutant, Drakar & Demoner, Expert, D&D Basic, Expert [igen], Advanced. Adress: Binky Ståhl, UD”.

Det är glädjande att självaste Utrikesdepartementet rycker in för att rädda äventyrstörstande exilsvenskar. Jag undrar hur många svar de fick.

Illustrationer
Det är förvånansvärt få illustrationer i det här numret, trots att det finns hela tre illustratörer: Stefan Kayat, Stefan Thulin och Nisse Gulliksson. Det finns ingenting som riktigt står ut.

Reklam
Lekbiten i Umeå är ”Bäst i sta’n på SPEL”. Jag undrar om de hade särskilt stor konkurrens om titeln.

Omdöme
Ett stadigt nummer. Det första temanumret av Sinkadus någonsin. Redaktionen laborerar lite för mycket med olika färger och jox för att det ska vara riktigt behagligt att läsa tidningen. Vit text på svart bakgrund, svart text på grå bakgrund, svart på orange … Det ger ett splittrat intryck.

Tidningens redigering är i allmänhet en sorglig historia. Olika textstorlekar, spaltbredder och radavstånd trängs sida vid sida. I framtiden kommer vi även att få se ren hiskliga placeringar av bilder. Dessutom pendlar antalet bilder — och storleken på bilderna — mycket från nummer till nummer. Ibland är det textspäckat som bara den, ibland ligger stora maffiga illustrationer och skräpar på var och varannan sida.