Erik Granströms roman ”Slaktare små” är fortsättningen på ”Svavelvinter”, som från början var ett äventyr till Drakar och demoner. Men det vi ni säkert redan. Boken är löst baserad på ”Oraklets fyra ögon” – som gammal rollare känner man igen en hel del grejer, men förändringarna är så pass stora att man aldrig kan känna sig trygg.

”Slaktare små” är – efter 317 av 650 sidor – en av de mest fascinerande och spännande fantasyberättelser jag stött på. Trakorien är en helt galen värld som det är riktigt, riktigt roligt att utforska, och Granströms fantasi verkar inte veta några gränser. Alla med intresse av fantasylitteratur borde läsa denna bok, så enkelt är det.

Tyvärr är det inte någon lättläst bok. Granströms språk är ibland riktigt jobbigt att ta sig igenom, med meningar som ”Torteraren ögnade under buskabryn farlänningens märkliga bastkjol där den stack fram nedanför yllesärken”, och ”Byggrådets skägg vippade myndigt bifall åt dessa ord eftersom även han såg sig manad att pungslå de rika farlänningarna på ytterligare guld då palatset visat sig vara så välhållet.” Det handlar inte om språket är svårt, utan snarare att Granströms har en väldigt speciell stil, vilket kanske främst märks i dialogerna. Det är nog upp till var och en om man gillar den eller ej, men för mig kräver den en ganska hög grad av koncentration. Det här är ingen bok som jag ströläser några sidor i på tunnelbanan – jag måste verkligen sätta mig ner och fokuserat läsa om det ska bli något av. Annars tappar jag tråden direkt.

Om detta är en bugg eller en feature får ni avgöra själv.