Jag har spelat ”Skyrim” på min Xbox 360 i några veckor nu. Jag tror att jag är cirka 40 timmar in i spelet, och jag har haft roligt mest hela tiden. Jag har dödat ett gäng drakar, utforskat dvärgagruvor, upptäckt magiska artefakter som aldrig var menade att upptäckas, valt sida i ett inbördeskrig, plockat blommor, blivit jättefull och vaknat upp på andra sidan kontinenten, och mycket mycket mer. Det är skoj.

Bra spel, ”Skyrim”.

Men som fantasyberättelse har det inte myckat att komma med, inte ens om man bara jämför med andra tv-spel i genren. Efter 40 timmar så har jag inte stött på ett enda uppdrag som jag inte redan utsatts för om och om igen i andra spel. Jag skulle lika gärna kunna spela ”Baldur’s gate” – so originellt är ”Skyrim”.

Visst är världen snygg och visst finns det coola grejer i den, men ingenting är nytt. Inte ens när man får intrycket av att konstruktörerna försökt tänka lite nytt, så är det egentligen nytt. Onda alver som lever under jord? Dvärgar som bygger mekaniska krigsmaskiner? Att drakarnas språk är magiskt och speciellt? Allt är redan gjort, många gånger om.

På sin höjd kan jag gå med på att ”Skyrim” presenterar ganska bra versioner av gamla fantasyklyschor – speciellt den visuella tolkningen är imponerande – men det hindrar inte att jag ibland bara suckar av schablonkoma. Man kommer till en stad där det finns två släkter som ligger i fejd. Snark. Man besöker en magikerakademi där det pågår något mystiskt. Snark. En stad är byggt på gamla dvärgruiner. Snark.

Ibland vet jag faktiskt inte varför jag fortsätter att spela. Kanske för att det är så snyggt (och då sägs ändå Xbox-versionen vara den fulaste), eller kanske helt enkelt för att det är ett roligt spel.

Jag har en hel del kvar av spelet, så jag hoppas fortfarande att det kommer en fet jäkla twist i huvudstoryn som får mig att bara … wow. Men jag har inga större förhoppningar.