Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

shaman’s crossing

  • sccoverJag läste nyss Robin Hobbs Shaman’s Crossing, första delen i en ny trilogi med det mycket töntiga namnet The Soldier Son Trilogy. Betyg: USELT!

    Tidigare har jag alltid gillat Robin Hobb. Hon har varit spännande och allmänt ”wow”-ig. Skrivit bra historier helt enkelt. Men nu… huga.

    Shaman’s Crossing är dödligt långsam bok. Långsam i meningen ”många sidor, väldigt lite händer”. 500 sidor av yada yada yada. Man bryr sig liksom inte. Huvudpersonen är en gnällig, puckad och fullständigt ointressant individ som inte gör en enda sak värd att nämna i hela boken. Samma sak gäller den samling klyschor som utgör bifigurerna. Om man säger så här: Ett gäng av dem dör och man bryr sig inte det minsta. Jag kunde inte ens hålla isär dem.

    Men det värsta av allt är handlingen. Gah! Första halvan av boken handlar om hur huvudpersonen (som typ hette något, men jag minns inte) lallar runt hemma på gården och tränas i att vara soldat. Typ 200 sidor seg prolog, för det görs tydligt att ”handlingen” inte kommer att komma igång förrän huvudpersonen flyttar in till soldatakademien i storstaden. Under dessa 200 sidor händer inte ett jota. Inte ens saker som uppenbarligen är menade att vara spännande eller i alla fall fascinerande gör något intryck.

    Väl inne i storstaden och akademien fortsätter eländet. Om du någonsin har läst en bok som handlar om en ung man som tas in på en internatskola … ja, då har du läst detta. Nähä, blir de nya eleverna mobbade av de äldre? Nähä, finns det en fet kille alla retar men som är jättesnäll ändå? Nähä, är lärarna elaka och orättvisa? Nähä, busar och bråkar huvudpersonen och hans vänner? Nähä, går nollningen överstyr?

    Alla alla alla sterotyper man kan hitta i genren ”internatskola” finns i Shaman’s Crossing. Och vad värre, Hobb verkar gilla att beskriva elevernas dagliga rutiner i detals. Eländet tar aldrig slut!

    En sista sak. Boken innehåller en massa konstigt bjäbb om ”manlighet”. Huvudpersonen går hela tiden runt och tänker saker som ”jag är en vuxen man nu och måste bete mig som en sådan”, eller ”åh vad jag längar efter maskulint sällskap”. Det snackas om att folk drar sig undan för att föra ”manliga konversationer”. Vad i hellskotta är det för tjaffs? Hobb har uppenbarligen ingen koll på hur män tänker över huvud taget.

    Patetiskt.