Förstfödd: en rollspelsmytologi

2 Mos 12:29–30 ”Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död.”

Sheol

Hundratusentals själar skördades av dödsängeln och kastades ner i mörkret och tystnaden. Gamla och nyfödda, tyngda av synd och oskyldiga som lamm, kvinnor och män, furstar och tiggare – alla förvisades de till Sheols dammiga grav. Där straffades de, reducerades till skuggor. Men deras vrede var för stor, deras hat mot den gud som dräpt dem för kraftigt, och med ett vrål som fick De svarta pelarna att skaka reste sig de Förstfödda, skakade av sig sina bojor och steg upp ur det djup som var Sheol.

Olam

De Förstfödda trädde åter in i de levandes värld, Olam, men de var blott skuggor utan form, utan kraft, utan kropp. Solen brände dem, månen jagade dem och vinden blästrade dem råa. Vissa drevs vansinniga, försvann ut i mörkret, ner under jorden och sågs aldrig till igen. Andra tog sin tillflykt in i djur, i träd och i sten. Men de flesta Förstfödda sökte upp en människokropp, slukade själen som redan bodde däri och tog över.

En sådan människokropp, mend en död själ i sig, slutar åldras och blir något mer, eller mindre, än mänsklig. En Förstfödd är en varelse av stor makt, med förmågor som går bortom mänskligt vetande. Genom historien har de kallats för många saker – vampyr, häxa, magus, naganga, hengeyokai, mura-mura – men deras namn för sig själva har alltid varit Bekor, Förstfödd.

Nutid – 2012

Psaltaren 88:4–7 ”Mitt liv är fyllt av elände, jag står vid dödsrikets rand. Jag räknas till dem som lagts i graven, jag är en man som har mist sin kraft. Jag multnar bland de döda, likt de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns och som är avskurna från dig. Du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet.”

I dag är de förstfödda spridda över världen. De finns överallt i samhället, och deras motiv och drivkrafter är högst individuella. Men det går att urskilja vissa grupperingar, informella allianser, i deras led.

  • Furstarna: I sitt forna liv tillhörde de aristokratin, och sedan återuppståndelsen från Sheol har de arbetat sig tillbaka dit. De är direktörer, politiker och ibland regelrätta furstar. De styr från skuggorna, alltid på jakt efter mer makt och pengar. Många dockor dansar för deras pipa.
  • Fostren: Vissa av de som dog för dödsängelns lie var barn, till och med spädbarn. Dessa Förstfödda drivs av ett hat mot den gudom som förnekade dem ens början till ett liv. De vill ha hämnd, de vill ha förklaringar. Bland Fostren hittas ofta de mäktigaste magikerna och de mest lärda filosoferna, för de är övertygade att kunskap är den enda vägen till vedergällning.
  • Fångarna: De var inte alltid riktiga fångar i sitt forna liv, men de var på samhällets botten. I dag är de ofta kvar där, men av egen vilja. I Paris sägs en Fånge vara kung över alla stadens hemlösa. I Stockholms styrs ett  korrupt krogimperium av en. Och från Taiwan hörs rykten om att en Förstfödd finns i toppen för ett internationellt kriminellt nätverk.
  • Förnekarna: Dessa oberäknerliga Förstfödda menar att deras existens på jorden är ett bevis för att gud, om hen någonsin funnits, är död. Den populära åsikten idag är att Moses var en mäktig magiker som utan gudomlig hjälp dräpte allt förstfött. Förnekarna är nihilister, anarkister och hedonister. De ser världen som en lekplats och en tillvaro utan mening. Ofta är de lite galna efter århundraden av excesser. De finns ofta mitt i brinnande krig, på platser där revolutionen kokar, eller på dekadenta fester och provokativa konstutställningar.
  • Färskingarna: En Förstfödd kan skapa en ny Förstfödd. Det är omständligt, och priset är alltid högt, men det går. Dessa nya Förstfödda kallas lite vanvördigt för Färskingar. En Färsking är oftast i tjänst hos den Förstfödda som skapade den, inte sällan mer eller mindre en slav. Vissa har lyckats köpa sig fria, eller rymma, men de är så sällsynta att det inte går att generalisera om dem.

De Förstfödda

En Förstfödd kan inte dö av ålder eller sjukdom. De kan förstöras med våld, men inte ens de är enkelt. Varje förstfödd har en unik svaghet, ett kryptonit, och det är bara när hen är utsatt för eller i närheten av den som hen kan dö. Några vanliga svagheter är: silver, havtorn, rinnande vatten, kyrkklockor, ljuset av en menora, spegelbilder, korsningar. Några mer udda svagheter som dokumenterats är Förstfödda som bara kan förgöras när de är upptagna med matematiska problem, eller när nordanvinden blåser. De Förstfödda kallar sin svaghet för Chalushah.

De Förstfödda besitter förmågor som går utöver de mänskliga. Även dessa är individuella, men brukar följa vissa gemensamma linjer. Till exempel:

  • Formskifte: Den Förstfödde kan byta skepnad, ofta till ett djur eller till en annan människa.
  • Astralvandring: Den Förstföddes själ kan lämna kroppen och färdas fritt på egen hand.
  • Magi: Ofta rituell, ofta av New Age-karaktär. Aldrig av kasta eldboll-typen.
  • Hypnotism.
  • Lykantropi: Förmågan att förvandla sig till en exempelvis en varulv.
  • Fysiska bragder: Lyfta tungt, hoppa långt, springa snabbt, med mera.
  • Telepati, telekinesi.
  • ESP, clairvoyans.
  • Spåkonst, synskhet.

Priset för dessa förmågor är inte billigt. För att kunna använda dem måste de Förstfödda sluka själar. De påbörjade sin andra existens på jorden med att sluka en själ, och sen dess har de inte kunnat sluta. Hur många själar som krävs beror på hur mycket den Förstfödde använder sina krafter. I snitt ca 5 själar om året. Själarna måste tas från levande människor. Den Förstfödde kan dock välja att ta lite från många istället för allt från en. Problemet är att offret måste lita på den Förstfödde för att det alls ska vara möjligt. Det går inte att ta en främmande människa på gatan. Därför är det vanligt att Förstfödda omger sig med grupper av människor, till exempel i egenskap av gängledare eller sektöverhuvud. Människor som sakta får sin själ utsugen på detta vis blir långsamt blekare kopior av sig själva. Deras kreativitet försvinner, de blir tröga och sena att reagera, de förlorar sin empati och förmåga att älska. Sakta men säkert försvinner de – tills inget finns kvar.

Siffor

Historiskt sett ska Moses och uttåget ur Egypten ha utspelat sig någon gång 1450–1200 f.Kr. (Källa.) Egyptens befolkning var då knappa 3 miljoner människor. En familj vid denna tidpunkt bestod av man, hustru, 2–4 barn, och lite lösa släktingar, till exempel farmor och faster. Låt säga 6 personer i genomsnitt. (Källa.) Det blir 500 000 familjer, och således 500 000 döda förstfödda. (En siffra som även anges här.)

Den stora dräneringen

Jag har funderat på en fantasyvärld ett tag. Ni får gärna sno idén om ni gillar den. Annars kan ni bara spotta på mig om ni ser mig på stan.

Så här är det: Asimo var en typisk pseudomedeltida tolkieninspirerad fantasyvärld. Det fanns alver i skogarna, dvärgar i bergen, orcher, drakar, kungar med skägg, magiska svärd, mystiska besvärjare, riddare, ädla barbarer, omotiverat sexiga lönnmördare, feta halvlängdsmän och så vidare. Ni fattar.

Men så för dryga 1000 år sedan kom den svartklädde trollkarlen Baryon till makten i landet Cygnar. I dag vet ingen varför, men han började samla alla mörkrets tjänare kring sig – demoner, odöda, grönskinn, bestar, varulvar, etc, etc – och han hade bara ett mål i siktet: att ta över världen.

Grannländerna var först inte så jätteoroliga (de hade ju magiska svärd och sånt), men när Baryon fick tag på det legendariska Daedaelons horn blev det annat ljud i skällan. Daedaelons horn hade nämligen makten att ”stånga” upp en portal mellan dimensionerna, och nu fruktade man att Baryon tänkte släppa in en armé av krigsdemoner i världen.

En liten grupp personer med specialkompetens skickades i lönndom in i landet Cygnar för att stoppa den svartklädde magikern, eller åtminstone förstöra Hornet. Deras episka resa kulminerade i en strid med Baryon uppe på hans jättehöga torn, just innan han tänkte använda Hornet. Exakt vad som hände där vet ingen idag, men på något sätt aktiverades Daedaelons horn – dock inte på det sätt som Baryon planerat.

Istället för att släppa in en hord av lydiga demoner, öppnades en gigantisk portal in i vattendimenson. Oräknerliga kubikmeter av vatten började forsa in i Asimo, och inget någon gjorde kunde stoppa det. Länder svämmades över, skogar spolades bort, hundratusentals liv slocknade. Inom några få år, när portalen väl stängdes av sig själv, så var hela världen dränkt, med bara några öar här och där (f.d. berg) som stack upp ovanför vattenytan. Det var en katastrof vars like världen aldrig skådat.

De följande århundradena var fylld av krig och förändring. Kampen om de få torra bitarna land var hård och blodig, men samtidigt anpassade sig många till ett liv under eller på vatten. Med hjälp av magi och supersnabb fantasyevolution lärde sig till exempel alverna att andas under vatten. Det gjorde tyvär en hel del orcher och andra livsfarliga varelser också. Och som om det inte var nog hade ett och annat kritter följt med vattenmassorna från sin hemdimension.

Världen Asimo blev helt enkelt akvatisk. Bara människorna levde kvar ovanför ytan, på hårt befästa atoller. Dvärgarna syntes inte till, utan höll sig gömda i sina salar dit vattnet inte nådde, och där stora mekaniska pumpar sög ner luft i grottorna. Halvlängdsmännen utrotades nästan helt, med bara ett fåtal familjer kvar som tog sig fram i flottor av små båtar.

Världen var förändrad, men livet fortsatte. Århundraderna gick.

Ett stort undervattninskt alvimperium uppstod, mycket tack vare att de akvatiska alver och -alvfolk som levde i djupen redan innen Översvämningen hade ett stort försprång. De förstärktes även av sina släktingar från land som lyckats anpassa sig till en undervattensvärld.

Dvärgarna lärde sig att bygga dykarklockor och primitiva ubåtar.

På grund av det enorma avståndet mellan människornas öar, utvecklades människornas språk och kultur åt radikalt olika håll. Från Emarorevens fascistiska förfädersdyrkan, till Filunderatollens lätt hippieartade kanibalistiska meritokrati.

Vissa landlevande grupper lyckades tämja eller sluta förbund med stora flygande eller vattenlevande varelser – stora örnar, jättesköldpaddor, gripar, vissa drakar och sjöromar med mera – och fick på så sätt större möjligheter kommunicera.

Vattenmagiker kom att få en maktställning utöver andra. I de flesta samhällen, oavsett ras, blev vattenmagiker ledare.

Men för ett år sedan hände något. Vattnet försvann. Inte allt på en gång, men det var som om något dragit ur proppen. På bara några veckor sjönk vattnet tillbaka till sin ursprungliga nivå.

Återigen råder kaos i världen. Återigen dör folk i oräknerliga antal.

På höga bergstoppar hänger torrlagda städer vars befolkning inte kan ta sig därifrån. Alger, avlagringar och lera gör bergssluttningarna snart på omöjliga att klättra ner för.

Tidigare vattenlevande varelser finner sig plötsligt strandsatta i en oändlig sumpmark. ”De Strandsatta” blir ett begrepp, och kan syfta på allt från samhällen av (tidigare) akvatiska alver till ursinniga vidunder från tidernas begynnelse.

Portarna till dvärgarnas riken öppnas igen. Dvärgarna tycks ha ägnat det senaste årtusendet till att bygga vapen, och ger sig ut i världen för att erövra. Något har dock hänt med dem där nere i grottorna. De är inte samma folk som legenderna talar om. Ryktena viskar att de, för att överleva som folk, varit tvugna att blanda sitt blod med andra underjordiska varelser: grönskinn, vättar och annat än mer onämnbart.

Världen är strösslad med alvimperiets byggnader – konstruktioner som det nu är väldigt svårt att ta sig in i om man inte har flygförmåga.

De gamla skogarna är borta, istället finns det enorma fält av sjögräs som vajar i vinden.

De flesta monster som rör sig i världen är tidigare havsvidunder. De håller sig gärna till de sjöar och vattendrag som finns kvar, vilket gör det oerhört farligt att närma sig för att t.ex. fylla på vattenflaskan.

De som har tillgång till flygförmåga har ett stort övertag. Vissa människosamhällen med t.ex. tränade flygödlor ser möjligheten att skära guld med täljkniv. Samtidigt visar det sig att dvärgarna har uppfunnit en da vinciansk flygmakapär. Magiker med flygbesvärjelser blir hett eftertraktade.

I haven som finns kvar finns resterna av det alviska imperiet. De är i chock. Antalet havsalver som omkom i ”Dräneringen” går inte att räkna.

Rollpersonerna som ger sig ut i denna värld möts av lera, unkna vattendrag, förruttnelse (både växter och varelser), ogenomtränglig växtlighet, och en värld i ruiner. Rollpersonerna kommer att vara de som utforskar denna nya värld, de som upptäcker och lägger ihop pusselbitarna. Utforskare, skattletare, kartritare, monsterdräpare. Rollpersonerna kommer troligen att bli de som vet allra mest om världen, för ingen annan har någon koll. Förvirring och isolering är ledorden. Att hitta från ett samhälle till ett annat är omöjligt för vanligt folk.

Några detaljer:
* Det finns nästan inga böcker, pergament eller papper kvar. Fukten och vattnet har förstörde det mesta redan för 1000 år sedan. Samma sak gäller annan konst, t.ex. tavlor, vilket innebär att man vet extremt lite om tiden före Översvämningen. Det innebär också att det knappt finns några formelsamlingar och magiska böcker kvar i världen. Den magi som nu utövas är väsenskild från ”legendernas magi”.
* De flesta föremål som finns kvar från innan Översvämningen är magiska. Oftast gjorda av metall, sten eller annat som håller länge. Detta gör att man har en ganska skev bild av sina förfäder.
* Nästan alla människor och andra som bott på ytan är extremt duktiga sjömän, samt fenor på att simma.
* Lingua franca i världen är alviska.