Måste vi verkligen rädda världen hela tiden?

2890090Scott Lynchs Republic of thieves oroar mig. De två tidigare delarna i serien (The lies of Locke Lamora (2006), Red seas under red skies (2007)) skildrar svindlaren, solovåraren och gentlemannatjuven Lockes äventyr tillsammans med sin polare Jean och ett skiftande antal kompanjoner. De blåser adelsmän, lurar bankirer, drar trollkarlar vid näsan och sätter lättlurade handelsmän på bar backe.

Framförallt handlar böckerna om tämligen vardagliga upptåg, lång från de episka, ödesmättade rädda världen-eskapader som är så vanliga i fantasy. Vi snackar Ocean’s elven, inte James Bond.

I Republic of thieves går handlingen åt ett annat, obehagligt bekant håll. En metaplott introduceras, ett hot mot hela världen antyds, och jag ser genast vart bokserien är på väg: Mot den storslagna, episka, fantasyn.

Jag blir ledsen, och lite uttråkad, av detta. Rädda världen-fantasy finns överallt, i sådana mängder att det inte tål att tänka på. Måste verkligen Locke Lamora vandra samma väg? Det är ju så trevligt med gammalt hederligt Fafhrd & Grey Mouser-stuk, för en gångs skull. Jag hoppas jag läst Republic of thieves, som i övrigt är en mycket trevlig bok, fel.

Bästa böckerna 2007: Nr 3

llm174716.jpgLynch, Scott: The Lies of Locke Lamora (2006)
Gentlemannatjuvar, sol-och-vårare, listiga lurendrejare — i The Lies of Locke Lamora är hjältarna minst sagt ena tvivelaktiga typer. Och man älskar dem för det. Man älskar dem för deras komplicerade bedrägerier, deras stil och elegans, deras invecklade privatliv, och inte minst för deras rappa käftar.

Lynch gör verkligen allt rätt i sin debutroman. Han målar upp en fascinerande värld utan att vara övertydlig, och han låter läsaren arbeta, vara med och klura på alla mysterier och komplotter. Han är helt enkelt en förbannat bra författare som har vett nog att inte gå ner sig i genrens djupa klyschträsk.

Läs min ursprungliga recension av boken.

Bäst just nu: Scott Lynch

rsurs.jpgScott Lynchs andra bok om Lock Lamore och Jean Tannen är utan tvekan ett av årets måste-läsa för alla som har ens den minsta ambition att kunna kalla sig människa.

Pirater, falskspel, gifter, konstiga havsmonster — och den klassiska kasino-blåsningen. Red seas under red skies är verkligen en salig röra av härligheten. Lite förutsägbar ibland, och på en del ställen alltför lik The lies of Locke Lamora, men ändå helt otrolig bra.

Jag kan inte skaka av mig känslan av att Locke och Jean är 2000-talets Fafhrd och Grey Mouser.

Bäst just nu: The Lies of Locke Lamora

lamoraThe Lies of Locke Lamora jämförs med filmen Oceans Eleven, både på omslaget och i diverse recensioner. Den jämförelsen gör inte boken rättvisa.

För det första: Oceans Eleven och dess uppföljare försöker vara smarta svindlings-filmer men missar egentligen hela poängen med genren. I en bra svindlings-film ska man kunna tänka ”aha — det var som jag trodde” eller i alla fall ”aha — självklart var det så”. Oceans Eleven gör misstaget att tittaren inte kan förutse eller ana (eller ens vara efterklok om) slutet. Man får helt enkelt inte tillräckligt med ledtrådar. Visst kan man gissa — och ha rätt — men det beror mer på tur än några detektivkunskaper man besitter. Detta misstag görs inte iThe Lies of Locke Lamora.

För det andra: The Lies of Locke Lamore må ha svindlare som huvudpersoner, men den handlar egentligen inte om en svindling. Den handlar mer om att huvudpersonerna med varierande framgång försöker undvika att bli utnyttjade och lurade själva.

Oavsett detta så är The Lies of Locke Lamore en smart, spännande och engagerande bok. Scott Lynch visar att han förstått den kanske viktigaste delen av att skriva en fantasyroman: skriv inte en fantasyroman. Handlingen i The Lies of Locke Lamora kan lika gärna utspela sig i Stockholm 2007, New York på 1800-talet eller i 60-talets Paris. De fantastiska delarna av boken är prydnader, något som finns i bakgrunden och ger handlingen en speciell stämning. De är inte, som i många andra böcker i dennaskräpbeströdda genre, huvudsaken.

Lynch har även bemästrat den ofta ignorerade och underskattade konsten att inte berätta allt. Man får den information som behövs för att förstå handlingen och karaktärernas motiv, men likt China Mieville nämner han ofta namn och företeelser utan att förklara dem. Detta är ett enkelt, men mycket effektivt, sätt att få den påhittade världen att kännas större ochmer verklig. Och det eliminerar alla de där outhärdligt tråkiga partierna där saker måste förklaras — ofta genom att en gammal vis gubbe håller en monolog för en ignorant yngling. Dessa förklaringskapitel är en styggelse som förpestat alltför stor del avfantasy-, sci-figenrerna. ”Show, don’t tell” som utlänningarna brukar säga.

Så trots att The Lies of Locke Lamora är Lynchs debut, är den betydligt mer väl- och medvetet skriven än vad många veteraner i genren lyckas åstadkomma.