Etikett: science fiction

Jag gillar Ender’s game, men vågar jag läsa fortsättningen?

endersgameEnder’s game var ju riktigt bra. Kanske aningen förutsägbar på slutet, men det gjorde inte så mycket. Välskriven, spännande, gripande historia. Huvudperson man bryr sig om. Skön värld. Mystiska aliens. Jag gillar.

Nu är bara frågan: Är det värt att läsa fortsättningen? Ender’s game känns ju som en skön avslutat historia (med bra slut). Sabbar jag det om jag läser de följande fem (?) böckerna?

Råd uppskattas.

Annat jag undrar över är vad den där stämpeln ”Author’s definitive edition” betyder. Hur mycket har den kära Card skrivit om sin bok? (Det kanske står i förordet, men vem fan orkar läsa förord?)

Dollhouse: Inte så bra

Nu har jag sett första säsongen av Joss Whedons nya tv-serie Dollhouse.

Den var sådär.

Det första problemet är att de första 6 avsnitten (av 12) går på tomgång. Det händer liksom ingenting spännande. Det är först efter halva säsongen, och 6×40 minuter av ens liv, som showen börjar leverera. Hur man än ser på saken så är det en ganska stor nackdel för en tv-serie.

Det andra problemet är det näst sista avsnittet är avsevärt mycket mer wowigt än det sista. Avslutningen lämnar en hel del att önska; jag väntade in i det sista på en fet twist. Förgäves.

Det tredje problemet är att det är något för mycket urringning i rutan. Okej, det är väl inte ett problem som så, men ibland känns det som att kameramannen anstränger sig väl mycket för att hitta vinklar som är lite snett uppifrån. Inte så sexigt, det ger mest ett sleazy intryck.

Det fjärde problemet är egentligen samma som nr 3. Stundom får jag intrycket att seriens skapare är mer intresserad av att visa upp huvudpersonen – spelad av Eliza Dushku – i olika sexiga/kinky outfits än av att berätta en engagerande historia. Ja ja, jag fattar det här med att hon är en ”docka”, men ändå.

Det femte problemet är jag inte längtar till säsong 2. Det räcker gott så här. Inga av de mysterier eller frågetecken som finns kvar är tillräckliga för att göra mig sugen på mer. Jag är inte heller så intresserad av vad framtiden har i sitt sköte för huvudpersonerna. Sorry.

”Blodsmak” ger mersmak

blodsmakJag köpte Henrik Örnebrings Blodsmak: Ett fall för Sennja Maler av ren nyfikenhet, utan några som helst förväntningar. Eller, okej, om jag ska vara riktigt ärligt så trodde jag att boken skulle suga torskofant. Böcker baserade på rollspel brukar sällan vara några större upplevelser.

Men gissa om min förvåning när jag upptäckte att Blodsmak var en riktigt underhållande bok. Snabbläst, rolig, småspännande och fylld av skön Mutant-slang. (Jag gillar Mutant-slang.)

Det är ju alltså så att Blodsmak utspelar sig i samma galna postapokalyptiska framtid som det svenska rollspelet Mutant: Undergångens arvtagare, närmare bestämt i stadsstaten Göborg.

Handlingen är en deckarhistoria där privatdetektiven (eller ”privatsnoken”, som det heter i boken) Sennja Maler tar sig an att spionera på en misstänkt otrogen make. Komplikationer uppstår, kan man säga. Det är en enkel story, bitvis lite väl förutsägbar, men den är väl genomförd. Språket är rappt — även om Örnebring inte är en hejare på dialoger, och att han ibland går ner sig i alldeles för detaljerade beskrivningar av hur folk slåss — och handlingens vändningar är många, så läsaren hinner knappast bli uttråkad.

Huvudpersonen Sennja är en muterad människa med huggtänder och superkänsliga sinnen. Hon är en tämligen stereotyp detektiv: hon har ett kontor där hon tar emot sina klienter, hon sätter jobbet framför allt, hon har kontakter överallt, och hon har ett problematisk kan-det-vara-kärlek?-förhållande till sin kompis värdshusvärden. Det antyds ett märkvärdigt förflutet, men jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få veta mer om den eftersom … tja … jag är tveksam till om det över huvud taget kommer släppas fler böcker om Sennja. Vilket är jäkligt synd.

Man läser dock inte Blodsmak för de nyanserade personskildrningarna, man läser den för att få 295 sidor action och humor. Så gå och köp. 59 spänn har du väl råd med, kristider eller ej?

Sju bevis på att Neotech 1 inte har åldrats med värdighet

Det svenska cyberpunkrollspelet Neotech släpptes i sin första version 1993. Det är 16 år sedan. Känns kanske inte så avlägset kan man tycka. Men tro mig: 1993 var en annan värld. Det finns få saker som blir daterade snabbare än näraframtidsvisioner (spelet är tänkt att utspela sig år 2051).

Här är 7 tecken på att Neotech, tja, publicerades för 16 år sedan.

7. Subkulturerna som gick upp i rökneotech1

Hiphopare? Emo? Brat? Nej, i Neotechs framtid existerar inget sådant. Där går de flesta klädda i ”jeans och tröja/skjorta”. Uniformer och läderklädsel av olika slag tycks vara de två största subkulturerna 2051.  Är man lite alternativ så glider man runt halvnaken, i mjukisbrallor eller klär sig som en hippie

Det känns dessutom väldigt 1993 att man ska slumpa fram sin rollpersons klädstil.

6. Money money moneyneotechpengar

Finns det något som är karaktäristisk för 90-talets cyberpunk så är det att valutor har fått nya namn. Men ärligt talat, vilken riskbank med självrespekt skulle kalla sina stålarsh för ”Q-francs” eller ”Neo-Yen” (som dessutom verkligen är en klyscha — fanns det inte Neo-Yen i Neuromancer?).

Den skandinaviska kronan är också en rolig historia. I framtiden har tydligen alla skandinaviska länder gått ihop till en stor federation. Woho! Skandinavismen lever! Eller något.

5. Min tv är mindre än din tvneotechtv

År 2051 har utvecklingen av tv-apparater regraderat till 2002 års nivå. Bara det att det finns regelrätta tv-apparater om 40 år känns inte helt sannolikt. Och för att göra det ännu värre så finns det en lång lång lång lista med massor och åter massor av olika tv-kanaler man kan — så klart — slumpa fram med en tärningskombination.

4. Klor är coolt

neotechklor

I Neotechs värld finns det cybernetik, alltså olika typer av avancerad teknologi som opereras in i människokroppen. Även om detta blir möjligt i framtiden så tror jag aldrig aldrig att vi kommer att få se fungerande Wolverine-klor. Seriöst, de skulle slitas bort vid första hugget.

Vad är det med klor och 90-talet egentligen? Allting hade klor 1991-1997.

3. Amerikas förskingrade staterneotechkarta

Att USA splittras är nog en av de vanligaste framtidsscenarierna man kan stöta på just nu. Men 2051 har landet splittrats lite väl finkornigt. Utah som en egen nation? Kom igen, liksom, Första Mormonska Teokratin eller vad?

2. Obama vem?neotech2009

Att det fortfarande skulle vara konflikter i Afrika 2009 var nog inte svårt att gissa ens 1993. I övrigt låter jag texten stå för sig själv.

1. Vi kan inte komprimera filer i framtidenneotechcd

Publiceras utan kommentar.

Huga, vilka Hugo!

Årets Hugo-nomineringar har dykt upp.

Mot alla odds så har jag lyckats läsa fyra av de fem nomineringarna till Årets bästa roman: Anathem, The graveyard book, Little brother och Zoë’s tale. Jag sätter 500 pix på att Anathem vinner.

I kategorin Bästa grafiska berättelse tippar jag att Y the last man tar hem spelet.

Bästa långfilm: WALL-E.

Bästa kortfilm: Dr Horrible’s sing-a-long blog.

När det gäller de andra kategorierna så har jag ingen aning.

Orkanpartyt

orkanpartytJag trodde att jag gillade Klas Östergrens Orkanpartyt, och någonstans gör jag väl det också. Men jag kan inte riktigt förmå mig att tycka att den är bra.

Den är intressant att läsa, men den är inte bra.

Alla konstiga vändningar, blandningen av högt och lågt, genresammansmältningen … Det är intressant. Men inte så roligt att traggla sig igenom.

Så alltså gillar jag Orkanpartyt. Men jag tycker inte att den är bra. Jag vet inte om jag skulle rekommendera någon att läsa den, men samtidigt tycker jag att man borde läsa den om man får chansen.

Jag kan nog inte formulera det annorlunda.

Österhavet hade mått bra av lite mer saltstänk

osterhavetSom jag ser det finns det spontant två sätt att använda sig av Järnringens Mutant-till-sjöss-modul, Österhavets otämjda riken. Antingen som en sjöfararkampanj där handlingen mest är belägen till havs, med pirater, sjöodjur, stormar, myteri, fripassagerare och bredsidor. Eller som en strandhuggskampanj där rollpersonerna visserligen färdas med fartyg men där all action utspelar sig till lands, i de hamnar som ligger kring Österhavet.

Österhavets otämjda riken är mest till hjälp om man vill spela den andra sortens kampanj. Nästan allt material handlar om hamnstäder och deras omgivningar, omgivningar som ibland kan ligga långt långt från havet. Läsaren får detaljerade redovisningar av statsskick, invånare, närliggande zoner, lokal fauna, pågående intriger, historia och allt annat som man kan förvänta sig av dylika texter.

Det är ju kanon, som det är. Väldigt spännande texter, bra idér, intressanta tankar. Men jag saknar mer material för den som verkligen vill spela ute på havet, där landbacken är bakgrund och inte tvärt om. Det räcker inte med lite olika fartygstyper, regler för strid mellan fartyg och ett sjöodjur för att tillgodose de kraven. Var är alla flytande roddbåtssamhällen, intelligenta fiskar, bubbelstäder och andra galenskaper ute bland vågorna? Hur ser livet ombord ut? Hur spelar man om man inte bryr sig om att gå i land? Mer sånt, och boken hade varit en i det närmsta fulländad produkt.

Men om man tar Österhavets otämjda riken för vad det är — en kampanjbok som fokuserar på sjönära områden kring Österhavet — så är boken kanon. Det finns massor att upptäcka: åhlamandrar, psibunkrar, galna mutantkosacker, intrigerande handelsmän, flygande städer och en och annan kattpirat. Allt beskrivet på det sätt som blivit Mutants signum: med fantasi, berättarglädje och humor. Det är härligt att läsa.

Ulvriket ylar, men inte så högt

ulvriketbanner

Ulvriket – det eviga kriget lider av samma problem som alla världsmoduler jag någonsin läst: Efter ett tag degenererar allt bara till tråkiga listor på personer och platser. Det spelar ingen roll hur välskiven (och det är välskrivet) eller originell (inte helt) texten är, för beskrivningar av olika stadsdelar vad som dväljs däri blir tradigt förbannat snabbt.

Så utan att överdriva kan jag säga att första halvan av boken är hästlängder bättre än den andra. Det är tråkigt, men samtidigt något som inte förvånar mig i det minsta. Jag antar att man får ta Ulvriket för vad det är: en världsmodul. Dessa måste tillgodose en jäkla massa behov och förväntningar hos en jäkla mässa spelare med en jäkla massa olika smaker och preferenser. Och som sådan är Ulvriket väldigt bra. Språket är i sig en anledning att köpa boken. Just lagom mix av ordvitsar och teknobabbel. En njutning.

Ulvriket-omslagÄventyret i bokens slut orkade jag inte ens läsa. Kändes som en stereotyp springa-i-dörrar-historia med en massa falskspel och intriger. Man har sett det förr. Jag hade mer gärna sett ett äventyr som fokuserade på de element som gör Ulvriket speciellt: Det eviga kriget, automatkejsaren, gölmännen eller babarerna. Det vansinne att konstrueraen kampanjmodul som innehåller en massa spännande äventyrsfrön, och sen bara strunta i dem för att skriva ett äventyr med en dussinintrig.

För övrigt känns det som att det roligaste sättet att spela Ulvriket på är just som Babarer. Humanoida, vildsinnta mammutar som lever på en ”missfosterglaciär” och vill förinta civilisationen (eller något). Kan det bli bättre?

Bästa böckerna 2008: #3

Brian K Vaughan, Y the last man
Alla män i hela världen, utom en, dör. Allt blir kaos. Vad har hänt? Varför? Dessa frågor visar sig snart … inte vara så viktiga. Y the last man är en magnifik serie i tio volymer som överträffar det mesta och inte alls följer de vägar man förväntar sig. Det här är förmodligen den bästa långkörare till serie som publicerats på år och dagar, just för att den inte vandrar i schablonernas upptrampade spår.

Y är spännande, rolig och samhällskritisk på en och samma gång, ofta i en och samma serieruta. Det verkar som om det finns en frihet i att börja en berättelse med att 50 procent av jordens befolkning mystisk dör — kan man få läsarna att svälja en sådan sak, så finns det sen inga gränser för vad man kan göra med berättelsen. Vaughan gör det mesta, och bästa, av denna frihet.

Varning för fler popkulturella referenser än vad som kanske är att rekommendera, dock.

Jag har ännu inte vågat skriva en riktig recension av Y, men har diskuterat serien här och här. Någon gång inom en snar framtid ska jag läsa om alla delar. Sen ska jag fanimig skriva en uppsats.