Etikett: science fiction

Bacigalupi, ”The windup girl”

The windup girl borde vara den perfekta scifi-romanen för den svenska publiken. Den handlar om miljöfrågor, västvärldens girighet, invandring och integration, det ohållbara med konsumtionssamhället – och den utspelar sig i alla svenskars favoritturistmål, Thailand.

Till råga på allt så är den tokigt bra.

Författaren, som heter Paolo Bagia… Baci… Baggacu… Ja, han, han gör mig lycklig även när han skriver om det mest hemska i livet. Det finns en spänning mellan hur han skriver och vad han skriver om som får texten att hoppa på sidan.

Det här är i någon mening en efter katastrofen-skildring, en tragisk sådan. Men på något sätt finns det en stark ådra av optimism genom hela berättelsen – trots allt elände och alla orättvisor så kan, kanske, morgondagen bli ljusare.

Jag slänger mig ofta med uttryck som ”årets bästa bok” (jag tror jag redan gjort det två-tre gånger i år), men i det här fallet är det verkligen berättigat. The windup girl är faktiskt enastående bra. Jag menar, det finns zeppelinare, genmodifierade elefanter, konstgjorda människor, en snubbe som kallas ”The Tiger of Bangkok”. Så många små fantastiska ingredienser, och en så fantastiskt helhet.

Åh, jag vill läsa mer!

Orkar jag läsa mer?

Jag orkar egentligen inte skriva något vettigt om Ian M Banks första Culture-roman Consider Phlebas. Den var betydligt mer actionladdad än vad den kryptiska titeln antyder, men inte så bra som jag hade hoppats på med tanke på Culture-böckernas popularitet.

Ganska ordinär space opera, faktiskt.

Blir det bättre? Jag undrar, jag, om det är värt att ge sig på bok 2, för Consider Phlebas skulle jag nog inte ge mer än tre stjärnor av fem.

Finns det någon Banks-fantast där ute om kan övertala mig? Eller hatare som kan vill avråda?

Richard Morgans ”Altered carbon”

Black man var en hit, och The steel remains en gudomlig upplevelse, så självklart var tvungen att läsa något mer av Richard Morgan. Valet föll på debutromanen Altered carbon.

Ett bra val, kan jag säga så här i efterhand.

AC utspelar sig några hundra år i framtiden, när människan utvecklat en teknologi för att digitalt föra över medvetanden mellan olika kroppar, kallade ”sleeves”. Det medför att den som är tillräckligt rik kan leva i all evighet: När en kropp börjar förfalla flyttar man bara över sitt ”jag” till en ny.

Är man fattig har man det jobbigare, speciellt om man ger sig in på brottets bana. Ett vanlig straff är nämligen ”storage”, där en brottslings medvetande förs över till en diskett läggs i ett valv under några år – flera hundra år för grova brott. När tiden gått ut kan man, om man har otur, tankas ner i en helt annan kropp än ens egen. En ung svart man blir plötsligt vit och medelålders. Eller tvärt om.

Det intressanta med AC, som i grunden är en vanlig vem-dödade-krösusen-historia, är hur Morgan leker med begrepp som identitet och relationen kropp/själ. Vad är en person, en individ, när man kan byta kropp som man byter byxor? Finns det något ”jag” alls, eller är ”jag” det enda som finns?

Han är väldigt smart i sitt skrivande, Morgan. Samtidigt som alla karaktärer, i samklang med hela det framtida samhällets ideologi, beter sig som att kroppen är oviktig, så är storyn extremt köttig. I det här världen, där psyket en gång för alla ska ha besegrat köttet, är just kropp en drivkraft av rang som lurar överallt, under ytan.

Läs Altered carbon, hörrni. Det är ni värda.

Vad ska du läsa nu?

Ja, vad ska du läsa härnäst? Om du inte vet så har jag några tips. Kolla:

For the win ska du läsa om du vill bli upprörd över dåliga arbetsförhållanden i asiatiska sweat-shops. Cory Doctorow är en sanlöst bra författare vars enda nackdel är att han kan bli lite väl föreläsande i sina böcker. For the win är inget undantag, men kompenserar predikandet med en genuint fascinerande story och gripande karaktärer. Jag gillar också Doctorows nästan utopiska tro på teknologi i allmänhet och internet i synnerhet.

Keepers of the Maser är en italiensk scifi-serie som är jäkligt snygg. Tyvärr är de en av de där serierna som snyggare än vad den är bra, och handlingen är ibland lite otydlig. Som jag förstår det efter tre album utspelar den sig på en koloniserad värld som nästan utplånades, av någon anledning, och där överlevarna nu stretar i motvind för att klara sig. Några udda personer – huvudpersonerna – är på jakt efter något kallat ”The Tower”, en forntida plats som på något sätt ska göra deras situation bättre. Första delen heter The second moon och författaren är Massimiliano Frezzato.

Lanfeust från Troy – Magohammotens elfenben är första delen i den franska serien om Lanfeust, en smedslärling i ett land där alla har magiska förmågor. Vissa kan förvandla vatten till is, andra kan hela alla skador – men bara på natten. Ytterligare någon kan få träd att växa supersnabbt, eller avlägga färgglada fisar. Variationen på olika krafter är till synes enorm. Lanfeusts förmåga är att smälta järn med blicken, men när han råkar vidröra ett gammalt svärd får han tillgång till alla magiska förmågor, något som innebär han kan göra i stort sett vad som helst. Lanfeust från Troy skrivs av Christophe Arleston och tecknas av Didier Tarquin. I Sverige ges serien ut av Albumförlaget, och i den fransktalande världen är den i princip hur stor som helst. Just det, serien är väldigt underhållande också. Höll på att glömma säga det.

Battlestar Galactica!!!1

Här nedan har jag hällt ur mig diverse tankar och intryck efter att ha sett tv-serien Battlestar Galactica. De kommer huller om buller, så ta er i akt.

Det viktigaste först: Battlestar Galacticas kapten William ”Bill” Adama är en person som utstrålar självförtroende, makt och kompetens. Han är en alfahane av en magnitud som sällan ses i verkliga livet. Efter att ha sett de fyra säsongerna av Battlestar Galactica, samt filmerna The plan och Razor, och en del webisodes, så har jag äntligen lyckats identifiera vad det är som får Bill Adama att ge detta intryck.

Egentligen är det enkelt.

För det första så korsar han aldrig armarna – varken över bröstet eller bakom ryggen – eller stoppar händerna i fickorna. Oavsett vad så står han rakryggad med armarna längs sidorna. Bara hängande, liksom. Detta signalerar att han är osårbar, att hur tuff och hård du än må vara så är du i hans ögon inte farligare än en mygga. Vad spelar det för roll att han lämnar hela sin kropp öppen för anfall? Du kan ändå inte skada honom. Du gör honom inte ens nervös!

För det andra så är det sättet han pratar. Adama tvekar aldrig. Han står aldrig och mumlar ”ööh”, ”hum” eller något annat utfyllnadsläte. Vet han inte vad han ska säga, så säger han ingenting. Vill han inte svara på en fråga så försöker han inte slingra sig, han låter bara bli att svara.

Svårare än så är det tydligen inte att utstråla 100-procentigt kokainsjälvförtroende.

Men det var inte detta jag vill prata om i dag.

De senaste dagarna har jag legat sjuk i feber, och egentligen inte orkat med annat än att blänga ut i luften framför mig. Så jag passade på att, äntligen, titta klart på tv-serien Battlestar Galactica. Alltså: En miniserie, fyra säsonger om totalt 75 avsnitt, och två filmer. Sammanlagt cirka 56 timmar tv, vilket känns helt sjukt långt när man skriver ner det så här. Men det var värt det, fan vad det var värt det. BSG kan vara den bästa tv-serie jag någonsin haft äran att utsätta min ögonglober för.

BSG blandar militär science fiction med religiös mystik och en hel skvadron superba skådespelare. Militär sci-fi kan vara ett riktigt aber. Det är lätt att det reduceras till ett gäng gubbar i uniform som står och skriker påhittat fikonspråk till varandra. Så inte här. BSG är välsignat befriat från teknobabbel, och det enda exempel jag kan komma på är att rymdskeppen drivs av ”tilium” eller hur man nu kan tänkas stava det. Det tror jag dessutom bara har fått ett namn för att det ska kunna ta slut – någon måste ju kunna säga ”we are running out of xxxxx”. Drama ensues.

Nej, den militära delen av BSG känns på riktigt. Den är smutsig, dödlig och grym. Folk dör och stympas, får psykoser och bryter ihop. Det militära blir ett sätt att skapa drama mellan huvudpersonerna, att vrida relationer i oväntade riktningar, att få människor att visa sina mörka och svaga sidor. Det görs förbannat bra, dessutom. Jag kan inte påminna mig någon serie där jag känt så mycket för karaktärerna som i Battlestar Galactica. När man sitter och tittar så vet man att, fan, här är det inte bara folk i röda skjortor som kommer att råka illa ut, här kan fanemig vad som helst hända. Det är krig!

Den religiösa mystiken är tämligen lågmäld i början av serien, men eskalerar i de senare säsongerna. I verkligheten är jag ateist ut i fingerspetsarna, men när det är på låtsas så är jag väldigt fascinerad av religion. Jag gillar de religiösa berättelserna, även om jag bara ser dem som just berättelser. Mytologi. Religionen används inte till att skapa konflikter och oväntade vändningar på samma sätt som de militära delarna av serien, utan har mer rollen som … tja, jag har redan använt ordet mystik, så varför inte: Religionen i BSG fungerar på så sätt att den skapar mysterier för tittarna. Man förstår snabbt att BSG inte bara handlar om en flotta rymdskepp som jagas genom rymden av mordiska robotar. Man förstår att det finns något mer som ligger bakom händelserna. Men vad? Hur? Varför?

Sen måste jag säga – och det här är en parantes – att så fort serien visar karaktärer klädda i civila kläder, så ser det fördjävligt ut. Kläderna är fula! Eller, kanske inte fula, men bara … fel. Det är som om någon tagit ett kontor från 60-talet och sen dumpat några liter 80-tal över det hela. Färgerna är lite fel, snitten ser lite konstiga ut, klädkombinationerna känns lite märkliga. Uniformerna, å andra sidan, är klockrena. Allt militärt ser fantastiskt ut. Speciellt Battlestar Galacticta, rymdskeppet, självt. Otroligt. Grim’n’gritty. Långt från Star Treks polerade Apple Store, eller från Mass Effect där allt ser ut som ett minimalistiskt disco.

Battlestar Galactica är, i brist på ett bättre sätt att tänka och uttrycka mig, sjukt jävla mongobra. Så det så.

Vila i frid, Douglas Adams

Alltså det här med att skriva fortsättningar på döda författares böcker. Jag är skeptisk. Eoin Colfer har skrivit And another thing som är den sjätte boken i salige Douglas Adams Liftarens guide-serie.

Det är inte en särskilt bra bok med några mått mätt. Den känns inte direkt ”Adamsk”. Den förhåller sig typ till Liftaren som Bored of the rings förhåller sig till Sagan om ringen. Fast omedvetet. (Troligen.)

En omedveten parodi av något som redan från början är en parodi … funkar inte. Det är som när filmen Scary video paroderade Scary movie som paroderade Scream som paroderade skräckfilmer i allmänhet. Det funkar inte. Det är inte roligt. Det är inte intressant. Det är bara meningslöst.

Strunta i And another thing. Läs om de första böckerna istället.

Några sköna garv i all enkelhet

77210John Scalzis Agent to the stars gav mig två rejäla garv. Två maggarv på 300+ sidor. Inte så bra statistik, va? Eller? Hur ofta garvar man högt och smärtfyllt åt en bok? Kanske är det bra ändå.

Agent handlar om en Hollywoodagent (en sån som fixar jobb åt skådisar, inte James Bond) som blir anlitad av ett crème brûlé-liknande alienfolk för att ”lansera” deras första kontakt med mänskligheten. Ett inte helt enkelt uppdrag – särskilt inte när agenten, Thomas Stein, även har sina vanliga galna hollywoodstjärnor att ta hand om. Plus kändispressen. Och en ganska krävande chef. Och så var det den där hemliga förälskelsen med sekreteraren.

Thomas Stein är en upptagen man, och det är ganska roligt att läsa om honom och hans äventyr. Det är underhållande nästan jämt, utom kanske i det aningen för utdragna slutet av boken.

Det är ingen hemlighet att jag gillar John Scalzi. Eller i alla fall hans böcker – som person har jag ingen aning. Hans blogg är i och för sig ganska underhållande … men för att återgå till ämnet så gillar jag fortfarande hans böcker, även efter att ha läst Agent to the stars. Han lär inte vinna några nobelpris, men om man är ute efter bra, lättsam sci-fi så finns det avsevärt sämre författare att tolka på.

Extra pluspoäng blir det för det fina omslaget. Mycket finare än originalutgåvans … lite fula … version. Romanen släpptes faktiskt som en gratis ebok redan 1997, och kom inbunden (med fult omslag) 2005. Den här versionen är något uppdaterad, i alla fall när det gäller de popkulturella referenserna. Bland annat så nämns Lindsey Lohans existens och Heath Ledgers död – knappast något som fanns med 97.

Bra bok. Men alla hans andra böcker är bättre.

Cory Doctorows ”Makers” får mig att vilja byta livsstil

86875Varje gång jag läser en bok av Cory Doctorow så vill jag formatera om datorn och installera Linux. Samt öppna mitt wifi-nätverk, bygga saker av skräp, bli freegan och köpa allt secondhand.

Han är jävligt ideologisk, Cory, och jäkligt bra på övertyga med sina böcker. Det är tydligt att han tror på vad han skriver, att han är en riktig idealist och att han drömmer om en bättre värld. Gärna en bättre värld som nås utan storföretag, med öppen teknik och utan copyright. Han tror på tekniken, att den kan göra underverk om vi bara tillåter den. Om vi inte är rädda för den.

Jag tror att Cory är kär i teknik, i uppfinningar, i mjukvara och allt som går att göra med dem. Framför allt i vad vi kan göra med dem om vi inte tvingas använda sånt som tillverkarna låser – typ den MacBook Pro som jag skriver på just nu.

Hans budskap är att varje pryl vi köper som vi inte kan göra vad vi vill med är en bit av vårt hem som ägs av någon annan. Apple, Sony, Microsoft eller vad du nu vill. Han menar att det är att som köpa en skruvmejsel som du bara får skruva med. Du får inte använda den för att öppna burkar, använda skaftet som en hammare, sprätta upp tejp eller något annat av alla de grejer man kan använda en skruvmejsel till. Du får bara använda den till att skruva med.

På det stora hela håller jag med Doctorow (speciellt just efter att jag läst en av hans böcker). Han kanske är lite för mycket stora-företag-är-alltid-onda för min smak, och kan vara en smula evangeliserande emellanåt, men han har en hel del goda poänger.

Makers utspelar sig, liksom de flesta av Corys böcker, i en nära framtid. Typ 2020-talet. Världen är ungefär som den är nu. Ipoddarna är mindre och internet snabbare, men på det stora hela är det inte så mycket som hänt. Sånt gillar jag.

Det är svårt att berätta om bokens handling utan att avslöja för mycket, så jag nöjer mig med att skriva att den handlar om två uppfinnare, en bloggare och några ”suits” som råkar uppfinna ett nytt ekonomiskt system och lite andra crazy grejer. Det finns massor av coola idéer överallt, och handlingen håller hela vägen till slutet. Mycket trevligt.

Just det, har man läst Doctorow tidigare så kommer man känna igen en hel del grejer i boken. Förälskelsen i Disney och Disney World; fascinationen med hemlösa; intresset för alternativa livsstilar. Klassiskt Doctorow kan man säga.

Mutant Quest

ulvriket… är inte namnet på ett nytt häftigt rollspel, utan känslan jag har efter att ha läst Ulvriket: Den längsta marschen till Mutant: Undergångens arvtagare.

”Mutant Quest”. Ulvriket påminner mycket om de klassiska peka-och-klicka-spelen från Sierra: King’s Quest, Space Quest, Police Quest, Quest for Glory med flera. Spel som gjorde min ungdom så mycket bättre.

(Spoliers, varning, spoilers.)

Upplägget är tudelat. Först kommer en sorts introduktion, där huvudpersonen hamnar i flera dramatiska situationer och sakta men säkert börjar ana att något större är i görningen. I Ulvriket består denna del av att rollpersonerna – lojala soldater i Ulvrikets armé – möter ett övermäktigt militärt hot (Babarerna) i flera bataljer men efter hand inser att det egentliga hotet mot nationen kommer från annat håll.

Därefter kommer huvuddelen av berättelsen: Huvudpersonerna måste klara flera stycken olika, och egentligen orelaterade, uppdrag. Hitta de tre kungajuvelerna, hitta grejerna som kan förstöra Stjärndetonatorn, upptäck de kryptiska ledtrådarna som leder till mördaren. Ulvriket låter rollpersonerna ge sig ut på flera olika uppdrag för att hitta eller åstadkomma saker som kan försvaga en superdupermördarrobot från forntiden som regimen är på väg att återuppväcka.

Detta har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att det öppnar för många olika miljöer och teman. Variation. Tyvärr är det inte så stor skillnad mellan Ulvrikets olika delar – ofta handlar det om att medelst våld ta sig in på områden som inte uppmuntrar besökare. Den främsta nackdelen är att äventyret är låst, begränsat. Vad händer om spelarna, till exempel, inte har någon lust att leta efter robotdödarsaker och istället väljer att, säg, försöka lönnmörda de personer som är ansvariga för att vilja väcka roboten till liv? Pang så kan man lägga Ulvriket på hyllan, boken blir värdelös.

Kampanjen – för Ulvriket: Den längsta marschen är en ganska lång sådan – är styrd som fan. Avviker man från det skrivna materialet så kan man säga bye bye. Därför kan det vara en bra idé att som spelledare snacka ihop sig med sina spelare innan man kör igång. Så att de fattar att kampanjen handlar om att samla ihop quest-items, inte att något annat.

Ser man till det språkliga så håller boken ganska hög kvalitet. Aningen fler stavfel än man brukar vänta sig av Järnringen, men det kanske beror på att boken stressades ut. Jag vet inte. Användandet av prefixet ”forn-” är lite överdrivet. Det känns som att det dyker upp en gång per stycke. Fornstark. Fornmäktig. Fornsnabb. Fornkrafig. Etc. Det räcker! Samma sak med de lustiga namnen. Alla namn behöver inte ha z i sig, eller anspela på något bekant som ”Datzun”. Lite för mycket dåligt ordvitsande, tack så mycket. (Märk väl, jag gillar ordvitsar.)

Jag tror inte att jag någonsin kommer att spelleda Ulvriket. Kampanjen är lite för mycket Rod of seven parts för att kännas fräsch. Lite för järnvägad. Och egentligen inte tillräckligt originell eller spännande för att uppväga sina nackdelar.