Sämst just nu: Fodor’s Israel

När jag tar med sig en guidebok på en resa finns det ett par saker som jag förväntar mig. Till exempel:

Att platserna som beskrivs ska finnas utmärkta på kartorna i boken.
Att det ska finnas beskrivningar på hur man tar sig till dessa platser.
Att det ska gå att navigera efter kartorna — exempelvis genom att gatnamnen finns utskrivna.
Att det ska vara lätt att hitta i boken.
Att åtminstone en bokhandel finns med i ”Shopping”-kapitlet.

Fodor’s guide to Israel lever inte upp till någon av dessa förväntningar. Den har faktiskt så många brister att den är till mer skada än nytta. Det enda boken faktiskt lyckas med är att rekommendera bra restauranger. Men eftersom men inte får reda på hur man hittar till dem så blir det bara ytterligare ett irritationsmoment.

Sämst just nu: Force unleashed

Star Wars: The force unleashed är ett ganska dåligt spel. Snyggt. Saker sprängs. Känns väldigt Star Wars. Men det är trist att spela. Svårare än så är det inte att misslyckas som spelskapare. Allting reduceras ganska snabbt till ett frenetiskt knapptryckande á la Virtua fighter. Orkar man inte sitta och plugga in olika allt mer avancerade knappkombinationer så har man inte något att hämta här.

Sämst just nu: Antologier

Nu får det fanemig vara slut med antologier på ett tag. Avslutade just Wastelands: stories of the apocalypse, och känner mig skeptiskt mot hela antologi-konceptet.

I Wastelands gillade jag fyra noveller. Ytterligare en hade jag redan läst. Sex stycken orkade jag inte ens läsa klart. Resten var ”meh”.

Så … rätt mycket läsning för ganska liten utdelning. Om man säger så.

Sämst just nu: Glen Cook

Okay, jag ger upp.

Jag har slitit med Glen Cooks A cruel wind sedan början av oktober, och ändå inte kommit längre än 111 sidor (av 582). Sådant händer bara av en enda anledning: boken är dåligt.

Inte bara dålig, faktiskt, utan helt oengagerande och på något sätt kyligt skriven. Det är inte bara jag, läsaren, som inte får något grepp om huvudpersonerna — det känns som om Glen själv inte kände något för dem.

Hej och adjö, Cook.

Sämst just nu: DMZ vol 1

Brian Woods DMZ Vol. 1: On the Ground levde inte upp till hajpen. Den här svarta-men-med-värme berättelsen om ett krigshärjat New York har jämförts med Ellis Transmetropolitan. Jag antar att jämförelsen syftar på samhällskritiken — för något annat har de två titlarna knappast gemensamt. Varken i stil, humor eller berättande.

DMZ faller platt. Huvudpersonen, den unga fotojournalisten Matty Roth, är lika intressant som en skål kall mannagrynsgröt. Kanske utvecklar han en personlighet längre fram i serien, och kanske dyker det upp något som kan liknas vid en intrig, men detta första album ger knappast mersmak.

Sämst just nu: Stieg Larsson

Flickan som lekte med elden lider av det klassiska ”första boken sålde bra”-syndromet. Alltså att redaktören lagt saxen åt sidan. Således: Filler filler filler filler filler.

Flickan börjar egentligen inte förrän på sidan 200. Jag har sällan stött på en bok som innehåller så mycket nonsensmaterial. 2 sidor om vilka möbler huvudpersonen köper på Ikea. 2 sidor om hur hon möblerar sin lägenhet. 3 sidor styrelsemöte. Etc. Det hade varit ok om dessa detaljer givit något. Men icke. De är helt och hållet meningslösa.

Boken skulle lätt kunnat strykas ner med 300 sidor utan att bli sämre.

Förresten, vad är grejen med sexfixeringen? Får lite känslan av att Stieg stundom bara hade ena handen på tangentbordet när han skrev.

Och… Paolo Roberto? WTF?

Besvikelse och frustration

sccover Jag läste nyss Robin Hobbs Shaman’s Crossing, första delen i en ny trilogi med det mycket töntiga namnet The Soldier Son Trilogy. Betyg: USELT!

Tidigare har jag alltid gillat Robin Hobb. Hon har varit spännande och allmänt ”wow”-ig. Skrivit bra historier helt enkelt. Men nu… huga.

Shaman’s Crossing är dödligt långsam bok. Långsam i meningen ”många sidor, väldigt lite händer”. 500 sidor av yada yada yada. Man bryr sig liksom inte. Huvudpersonen är en gnällig, puckad och fullständigt ointressant individ som inte gör en enda sak värd att nämna i hela boken. Samma sak gäller den samling klyschor som utgör bifigurerna. Om man säger så här: Ett gäng av dem dör och man bryr sig inte det minsta. Jag kunde inte ens hålla isär dem.

Men det värsta av allt är handlingen. Gah! Första halvan av boken handlar om hur huvudpersonen (som typ hette något, men jag minns inte) lallar runt hemma på gården och tränas i att vara soldat. Typ 200 sidor seg prolog, för det görs tydligt att ”handlingen” inte kommer att komma igång förrän huvudpersonen flyttar in till soldatakademien i storstaden. Under dessa 200 sidor händer inte ett jota. Inte ens saker som uppenbarligen är menade att vara spännande eller i alla fall fascinerande gör något intryck.

Väl inne i storstaden och akademien fortsätter eländet. Om du någonsin har läst en bok som handlar om en ung man som tas in på en internatskola … ja, då har du läst detta. Nähä, blir de nya eleverna mobbade av de äldre? Nähä, finns det en fet kille alla retar men som är jättesnäll ändå? Nähä, är lärarna elaka och orättvisa? Nähä, busar och bråkar huvudpersonen och hans vänner? Nähä, går nollningen överstyr?

Alla alla alla sterotyper man kan hitta i genren ”internatskola” finns i Shaman’s Crossing. Och vad värre, Hobb verkar gilla att beskriva elevernas dagliga rutiner i detals. Eländet tar aldrig slut!

En sista sak. Boken innehåller en massa konstigt bjäbb om ”manlighet”. Huvudpersonen går hela tiden runt och tänker saker som ”jag är en vuxen man nu och måste bete mig som en sådan”, eller ”åh vad jag längar efter maskulint sällskap”. Det snackas om att folk drar sig undan för att föra ”manliga konversationer”. Vad i hellskotta är det för tjaffs? Hobb har uppenbarligen ingen koll på hur män tänker över huvud taget.

Patetiskt.

Sven från Skoblacka med flera

Oj. Efter att varit ute och joggat (med i det närmsta dödligt resultat) satte jag mig i soffan och tittade på Eragon. Nu efteråt undrar jag bara: om man har möjlighet att göra en film om en drake, varför gör man då en ful töntdrake? Den där Safira, eller vad hon nu hette, såg ju mer ut som en förvuxen kanin med vingar än en drake.

Sen undrar jag en massa andra saker. Varför blev draken vuxen så snabbt? Varför är alla pojkhjältar så förbannat gnälliga och obstinata? Varför lät draken som en 80-årig farmor? Vad var grejen med det där löjligt röda svärdet? Varför blev jag aldrig överraskad av filmens ”plot twists”? Vem var den där bruden som mest låg på ett bord och svettades hela filmen? Hur lång tid utspelade sig handlingen under? Hur många fantasyklyschor ryms egentligen i film innan den exploderar?

Men det som störde mig mest är att drakarna är nån sorts slavras till människoryttarna. Det verkar ju sunt. Drakryttarnas fantastiska förlorade utopisamhälle byggdes på att drakarna var livegna.

ä, fy bövelen, ge mig en Pern-film istället. Det vore grejer! Eller varför inte lite Krynn? Nej, förresten, ska det vara drakar så är det bara Hobb som gäller.

När nostalgi faller platt

spiwoor När jag var liten hade jag en serietidning som hette ”Spindelkvinnan”. Jag hade bara ett nummer — kanske gavs det inte ens ut fler. Mina minnen av den tidningen är av en mörk, konstig, förvriden värld. Helt olik andra superserier.

Därför blev jag glad när jag hittade albumet ”Spider-Woman: Origin” på ett antikvariat i Lund. Det kostade 49 kr.

Det var knappt värt det.