Piruett

Science fiction, fantasy och allmäna nörderier – sedan 2007

revelation space

  • Science fiction är ofta märkligt fixerat av det förflutna. Det är inget nytt med det, men nyligen har jag kommit i kontakt med två extrema exempel på fenomenet.

    Star Wars: Knights of the old republic

    Det första finns i datorspelet Star Wars: Knights of the old republic vars handling utspelar sig cirka 4 000 år före filmerna. Trots detta är spelet upphängt på saker som hände ännu tidigare i historien — i bland för så länge sedan som 10 000-tals år.

    Revelation Space, av Alistair Reynolds

    Det andra exemplet heter Revelation space och är en roman skriven av walesaren Alastair Reynolds. Den scifi-pulpiga storyn utspelar sig omkring 500-600 år in i framtiden, långt bort i rymden (eller i alla fall 11.36 ± 0.06 ljusår bort, om man ska tro wikipedia), och är cirkulerar uteslutande kring uråldriga alien-artifakter, utdöda civilisationer, händelser som inträffade för miljontals år sedan, och liknande. Huvudpersonen är arkeolog, vad mer behöver man säga?

    Varken Knights of the old republic eller Revelation space är på något sätt dåliga. KOTOR är ett av de bästa rollspelen jag lirat på en dator, och RS är en extremt välskriven roman som fascinerar på många plan (och har den fantsiska första meningen ”There was a razorstorm coming in”). Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av detta fixering vid det förflutna på något sätt hindrar en scifi-berättelse från att nå sin fulla potential. Det är lite som om en deckare ständigt skulle gräva ner sig i saker som hände på medeltiden. Mer koncist än så kan jag tyvärr inte förklara det.