Manligheten krisar inte

Imgur

“Manligheten är i kris”. Känner ni igen det uttalandet? Ni borde, för det har gastats från takåsarna i decennier nu. Allra senast av Bear Grylls i dagens DN.

Bullshit, så klart. Jag har ingen, absolut ingen, respekt för de som upprepar detta nonsens. “Manligheten är i kris, buhu, för jag får inte behandla kvinnor hur jag vill längre. Buhu, jag driver ankarlös genom livet för att min rätt att våldta utan konsekvenser är hotad. Ack och ve, jag kan inte längre upprätthålla en livsstil som kräver att min fru agerar tjänstefolk åt mig! Ååååå hur ska jag överleva i en värld där min muskelmassa inte längre är min viktigaste egenskap?!”

Än värre är att alla såna här artiklar, oavsett vinkel, upprätthåller myten om att det faktiskt finns en manlighet. Vilket det såklart inte gör. Eventuellt kan det finnas en övergripande (hetero) manlig kultur som förenar många män, men att tala om en mytisk “manlighet” är nonsens.

Så för att sammanfatta manlighetens kris:
1. Det finns ingen manlighet.
2. Om den ändå skulle finnas så är den inte i kris.
3. Det är på höjden specifika män som krisar.
4. Det är inte synd om dessa män.

Nu kan världen gå vidare.

En grej som stör mig med rollspelare

Det som ger mest status i svenska rollspelskretsar är att skapa något, må det vara ett äventyr för hemmabruk eller ett helt spel som säljer i tusentals exemplar. Skapandeakten ses i sig som något bra och fint; det yttersta uttrycket av den kreativitet och fantasi som är hörnstenen i hobbyns självbild.

Från den 13-årige spelledarens berättarförmåga till den 45-årige regelskaparens textproduktion, så kan jag inte skaka av mig känslan att rollspelare fetischerar skapande. Både sitt eget och andras.

Självklart är detta ett resultat av att rollspel till sin natur uppmuntrar, ja ofta till och med kräver, att utövarna bidrar med egna idéer och eget material, och det är på det stora hela en väldigt positiv sak för hobbyn – det är bara att kolla in alla grejer som släpptes i fjol.

Myntets baksida är att eftersom skapandet anses så statusfyllt och bra, så spelar det ingen större roll vad som skapas. Eller rättare sagt, rollspelare är villiga att förlåta nästan vad som helst, då skapandeakten i sig uppväger eventuella brister. Visst, man kan såga vissa aspekter av ett spela, hata det kraftigt, vägra att spela det, men man tycker ändå det är coolt att spelet finns. Man tycker att spelets konstruktör gjort något bra.

Det är delvis av denna anledning, tror jag, som det alltid finns folk som skyndar till ett spels försvar, oberoende av hur kasst det är. Det är därför som rollspelare har så oerhört svårt att ta kritik, även mot spel de själva knappt spelar. Det finns till och med de som drar lans för bisarra skapelser som “FATAL” och “MYFAROG”.

Att skapa är själva kärnan i rollspelande, och därför blir det omöjligt att på riktigt kritisera en författare utan att även kasta en skugga över hela hobbyn, inklusive en själv. Skapelseakten måste alltid beundras. Meningar som “Detta spel borde aldrig ha skrivits” går inte att yttra som rollspelare.

Det är synd, för det håller tillbaka hobbyn. Det sista vi behöver är ännu en monsterbok, ännu en fantasy heartbreaker, ännu ett äventyr som bara packeterar om gammal skåpmat. För den där fantasin som rollspelare så gärna berömmer sig själva för, den lyser allt för ofta med sin frånvaro. Nej dina alver är inte originella bara för att de rider på jättestora fjärilar, typ.

Vi måste sluta fetischiera skapande. Fine, ge ut dit spel men förvänta dig inga jäkla applåder bara för att du har lyckats skaffa dig ett konto på Publit.

Några påståenden om rollspel

Om man bortser från det rent regeltekniska så har det inte fötts en enda originell idé i ett rollspel. Hela hobbyn går ut på att kannibalisera och kopiera andra kulturformer. Filmer, romaner, historieböcker, you name it. Ofta med ett sämre slutresultat.

De allra flesta rollspelböcker fula som stryk. Det är som att rollspelkonstruktörer gör sitt yttersta för att försvåra för läsaren genom att slänga in konstiga bakgrunder bakom texten, använda stämningsfulla (oläsbara) typsnitt, texter hipp som happ i marginalerna, och så vidare. Att 99 procent av alla rollspelsillustrationer ser ut som fukk gör inte saken bättre.

Rollspelare vill gärna tro att rollspel är mer än en lek, kanske till och med är en konstform. Vilket såklart är bullshit. Rollspel är kort och gott ett sätt att umgås.

Rollspel äter upp mer tid än vad det är värt. Du ska läsa och förstå regelböcker, hitta på äventyr och världar, diskutera på internet, göra rollpersoner, lära dina kompisar reglerna, läsa ännu fler rollspelsböcker som du aldrig kommer att använda. Allt för vaddå? Ett par timmars spelande. Förberedelsetiden är orimligt stor.

Rollspel är en stagnerad hobby. Pappersrollspel har inte utvecklats på något betydande sätt sedan 70-talet.

Rollspel kommer aldrig att bli en mainstream-hobby.

Ingen har någonsin fått ligga genom att säga ”Vill du följa med hem och titta på mina rollspel?”.

Det här med tärningar och andra slumpmoment är fullständigt meningslöst.

Bland manliga rollspelare är skägg flera magnituder vanligare än bland män i resten av samhället.