Sinkadusmåndag, del 12

Sinkadus12splash
Illustration till artikeln ”Att leja en prisjägare”.

Så var det dags igen: den 12:e sinkadusmåndagen av 38 (eller något sådant). Håll till godo.

(Förresten, om ni är sugna på mer jox från förr, kolla in detta.)

Sinkadus nr 12 (mars 1988)

Omslag
Hoppsan, här går det vilt till. Grönt, rosa, blått, lila … puffarna trängs verkligen på omslaget. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, Sagan om ringen-illustration så är det här Sinkans rörigaste etta hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk.

sinkadus12

Ledare
Vi börjar ana förskalven till kommande rollspelsdebatter:

Det finns folk som vill förbjuda rollspel. Margareta Persson (s), Margareta Hemmingsson (s), Mats Karlsson (s) och Eva Hedkvist (s) har till årets riksdag lämnat in en motion angående våldsleksaker, och dit räknas alltså våra rollspel. Ja, även dataspel och plastfigurer ingår.

Nu var det väl kanske inte just förbjuda rollspel som dessa sossar ville göra, utan snarare förbjuda reklam för rollspel och krigsleksaker — vilket Fredrik även nämner senare i ledaren. Man ska aldrig låta verkligheten komma i vägen för en schysst inledande mening.

Resultatet kanske hade blivit detsamma, oavsett.

Hemmafronten
Har du någonsin undrat varför äventyret ”Skönheten och odjuren” heter som det gör? Det är, berättare Anders Blixt, en ordvits:

Om man stavar ordet såhär ”sjön-heten” kanske det blir lite begripligare. Det rör sig ju otvivelaktigt om en naturskön och vacker insjö.

Skulle detta på något sätt göra titeln bättre?

Andres Blixt berättar även om Ad astra, eller Mutant i rymden. På det stora hela låter det betydligt mer intressant än vad Mutant RYMD, eller Chronicles, till sist blev. Ett annat projekt på g är Bland ruinerna, som är en sorts prequel till Mutant och handlar om det hårda livet under 2200-talet. Blev inte så mycket av med det.

Slutligen har folket på Äventyrsspel insett att om man ändå ska göra en fantasyvärld, så kan man rita en karta som inte ser ut som Europa. Massor av gnälliga tonåringar hade hört av sig och klagat. Så klart.

Ja just det: inte ett ord om Partisan.

Insändare
Gäsp. Större delen av brevspalten tas upp av frågor som ”Varför får jag aldrig svar när jag skriver in till er?” och ”Varför publicerar ni bara brev som hyllar era produkter?”.

Jag kan inte heller låta blir att gäspa, om än roat, när Daniel Nillson från Vallbo tycker att det är overkligt att drakar, så som de beskrivs in Monsterboken, kan spruta eld. Han kommer sedan med en egen förklaring som har någoting med sumpgas att göra.

I ”Klubbspalten” händer något oväntat. En tjej söker medspelare. I Borås-trakten. SRR och EDD. Annars är det samma gamla vanliga konstiga klubbnamn som huserar i spalten: Farliga monster, The Heroes, Playboys, The Night Mare, Ninja Force mfl.

Zonen
”Att leja en prisjägare” till Mutant 2, av Mats Holmlund och Magnus Borell är det här numrets stora Zonen-artikel. Lite oklart fokus: Är den riktad till spelledare som vill hyra ligister att jaga rollpersoner, eller till rollpersoner som vill få pengar för att jaga ligister?

Artikeln börjar lovande, med lite historik om prisjägare och vilket anseende de haft genom åren bland vanligt folk. Tyvärr sugs allt snart ner i en orgie av tabeller och matematiska formler, bland annat en tabell som visar storleken på belöningen i ”pengar eller natura”. Och vad gillar ni begreppet ”lejningstal”, som är sannolikheten att lyckas leja en prisjägare? För att få fram lejningstalet måste man konsultera tre olika tabeller, och därefter slå en T20.

Att hyra en prisjägare blir alltså bara en regelmässig utmaning som avgörs med tärning. Alla rollspelsmoment försvinner helt. Den enda situation jag tänka mig att regler som dessa kan komma till nytta är om rollpersonerna rutinmässigt anlitar mängder av prisjägare, och spelarna matar in reglerna i lämpligt datorprogram. Annars? Blä.

Holmlund och Borell bifogar dessutom Leo Svartskugga, en prisjägare som ”är mycket svår att överraska” och är ”likgiltig inför andras känslor”. Han har FV 22 i spåra och 31 i pistol. Vilken hårding.

Annat skoj i Zonen:

  • ”Hindenburgfäktning”. Fäktning i Hindenburg. Ja, du fattar.
  • ”Märkliga zoner” av Emil Persson och Olle Sahlin är lite smårolig. Här kan man hitta en massa elakheter att krydda sin Mutant-kampanj med. Vandrande vakuum, ljusfrånstötande fläckar, vinrankor och … ormbunksskogar. Detta bekräftar återigen min tes om att det är omöjligt att tala om Mutant-världen utan att låta som en idiot.
  • Jon Ljunggren, Mats Holmlund och Magnus Borell bidrar med mängder av häftiga och användbara cyborgförmågor som ”Stålnypor”, ”Trämage” och ”Modul för energipaketdrift”. Hm.
  • Kloakkrokodiler.
  • Vandrande stockar. Helt enkelt vandrande pinnar som blivit muterade och jättestora!
  • Gigakräftor och hur man jagar dem (försiktigt).

Öh va?
Emil Persson delar med sig av nya robotar till Mutant. Till exempel sexroboten Nymph W69. Notera namnet: Nymph W69. Subtilt.

Betänk även att robotmodellen ”programmerades för att arbeta på bordeller och liknande med en samordningsrobot av typ Mama Double 44”. Först undrar man varför robotprostituerade behöver en robothallick, sedan undrar man varför hallicken heter ”Double 44”. Discuss amongst yourself.

Slutligen går inte att låta blir att fundera över vad W:et i ”Nymph W69” står för. Jag kommer på ytterst få tematiskt lämpliga engelska ord som börjar på W… Blä, inte nog med att Sinkan kände behov av att publicera stats (19 i UTS, 18 i SMI) för en hor-robot, de var tvungna att kalla den Nymph Whore 69 också.

Arikvet
Rustningar rustningar rustningar. Rustningar genom historien. Rustningar i olika kulturer. Regler för rustningar i rollspel. Rustningstabeller. Rustningsterminologi. Bilder på rustningar.

En jäkla massa rustningar helt enkelt. En ganska bra artikel, i varje fall om man gillar mer komplicerade regler för rustningar. Om du inte gillar rustningar? Osis.

Bokklubben
Wow, ett nytt inslag i Sinkan! Recensioner, typ, av de böckerna i Drakar och demoner-serien — de fantasyromaner som Äventyrsspel gav ut under 80-90-talen. Tydligen var det möjligt att prenumerera på böckerna. Det visste inte jag.

Hur som helst berätar Ewiz Ehrsson och Olle Sahlin om några av de böcker som redan kommit ut. Det är givetvis rena reklamtexter, något som redaktionen inte smyger med, och inte direkt rafflande att läsa.

Böckerna som avhandlas är Conan, Conan Cimmerien, Camber av Culdi och Tjuvvstaden. Den sista är den enda av böckerna jag har min ägo. Det jag kommer ihåg bäst från den är att det fanns trollkarlar som hade brinnande stjärnor i pannan.

Bokklubben visade sig bli lite av ett one hit-wonder. Eller one miss-wonder, kanske.

Övriga artiklar
I numrets ”Regelfunderingar” får Anders Blixt förklara varför det finns dinosaurier, jättenoshörningar och ”annat tjaffs” i Monsterboken 2. Hans resonemang går lite i cirklar kan sammanfattas med att ”de finns i Ereb Altor”.  Men varför man har valt att inkludera dem i Ereb Altor till att börja med får man inget svar på.

Åke Eldberg uppmanar rollspelare världen över att skriva fler krönikor om vad som händer i deras kampanjer. Jag vettefan vad han vill uppnå med artikeln, lämpligt kallad ”Krönikera mera”. Han ger en massa olika exempel på hur man kan skriva krönikor, alla skrivna som märkliga hybrider av novell och regelförklaring. Man fattar vitsen redan efter första stycket, men artikeln fortsätter ytterligare tre sidor. Hade verkligen Sinkan så gott om utrymme (eller brist på material) att man bara hällde in spalt efter spalt av tjatiga exempel?

Äventyr
Titel: Kampen om Cardolan. Författare: Henrik Strandberg och Andreas Gabriel. Spel: Sagan om ringen. Intryck: Oj vad mycket text! Ovanligt. Sinkadus äventyr brukar vara späckade med kartor och illustrationer, men här är det sida upp och sida ner med text text text. Det finns inte ens några utrymmeskrävande SLP-sats: allt är föredömligt komprimerat i en liten tabell.

Vad handlar äventyret om? Ingen aning. Det är så mycket text att jag inte orkar sätta mig in i det.

Reklam
En sak jag funderat över de senaste veckorna är annonsernas placering i Sinkan. De flesta ligger koncentrerade i början och slutet, och det förekommer extremt sällan helsidesannonser mitt i tidningen. Var det svårt att sälja in helsidor, eller var det ett redaktionellt beslut?

sink12faks
Vette sjutton vem illustratören är. Arfert?

Illustrationer
Meh. De flesta illustrationerna är bilder på vapen och en och annan prisjägare.

Men vad är detta!? En färgillustration! Det måste vara första gången sedan nr 1 (om man bortser från vinjetten till ”Arkivet”, som alltid är i färg). Och inte nog med det — bilden är delfrilagd! Med text som flödar kring de utskjutande delarna! Här är det någon som börjat lära sig PageMaker, det ser jag det.

Omdöme
För att ha utbyte av detta nummer måste man vara en inbiten Mutant-spelare, vara på jakt efter ett SRR-äventyr eller gilla rustningar. Annars kan man hoppa över det.

De senaste numren har redaktionen har börjat mixtra med tidningens utseende. Vinjetten till ”Zonen” har bytts ut flera gånger, till exempel:

Det vore intressant att veta vem som designade dessa vinjetter.

Andra förändringar är att brevsidan helt plötsligt är knallgrön. Den brukar förvisso ha lite konstiga färger ibland, men grönt är nog det mest iögonfallande hittills.

”Fables” och kriget i Gaza

Varning: Spoilers för serietidningen Fables.

"Fables vol 8: Wolves", sid 76-77.

Jag har under en tid försökt skriva ett essäliknande inlägg om Bill Willinghams Fables-serie och kriget i Gaza. Det har gått sådär. Upprinnelsen är en episod i Wolves där Bigsby Wolf spränger sönder Fiendens magiska skog. Bigsby förklarar att, liksom det jordiska landet Israel, så kommer Fabletowns invånare att retaliera hundrafalt mot alla aggressioner. I War and pieces återvänder de fördrivna fablerna till hemlandet för att bedriva krig mot Fienden och återerövra vad de anser är deras.

För er som inte läst Fables (fy!) så handlar serien om ett gäng sagofabler (typ Snövit, Pinocchio mfl) som blivit fördrivna från sin magiska hemvärld (”Homelands”) till vår värld, där de i lönndom har slagit sig ner i ett kvarter (”Fabletown”) i New York City. Den stora fienden (”The empire” med ”The adversary” i spetsen) styr nu hemlandet med järnhand. Jag vet att upplägget låter förbannat töntigt, men Fables är riktigt riktigt bra. Tro mig.

Nåväl, att fablerna själva identifierar sig med Israel är tämligen uppenbart efter Bigsbys monolog. De ser sig som en liten heterogen stat omringad av fiender. De är alltid på sin vakt mot invasionsförsök, spioner och sabotage. De vet att de inte kan förvänta sig särskilt mycket hjälp av omvärlden. Den stora skillnaden är att de i denna stund lever i exil, fördrivna från sina förfäders land. För israelerna är det snarare tvärt om.

På det viset så är Willighams (eller min) Israel-analog inte helt lyckad, även om den skänker lite mer förståelse i hur sagofigurerna ser på sig själva och uppfattar sin vardag.

"Fables vol 11: War and pieces", sid 127.
”Fables vol 11: War and pieces”, sid 127.

När fablerna rustar till strid och återinvaderar hemlandet blir det som en idealiserad version av den offensiv Israel bedrivit i Gaza den sista tiden. Fablerna har tröttnat på att ständigt leva i rädsla, och beslutar sig för att slå tillbaka rejält. De gör attacker med kirurgisk precision mot strategiska militära mål, och så vitt man kan se får inga civila så mycket som ett skrubbsår. Detta ger lite av en fadd smak i munnen när man vet hur verkligheten ser ut.

Hela liknelsen, och därmed hela min planerade essä, faller dock på att fablerna återerövrar ett land som de betraktar som deras. På så vis kan man dra likheter till palestinierna, som ofta talar om någon sorts palestinskt hemland som berövats dem. Sagofiguerna har dessutom tidigare – speciellt i Homelands men även senare – även bedrivit avancerad terrorverksamhet mot Fienden. Lönnmord, sprängningar, uppvigling, kidnappningar, massattacker mot civilbefolkning.

Under större delen av serien kan man alltså se att fablerna identifierat sig med Israel, men även använt terrormetoder. (Ja jag vet att många ser Israels ”targeted killings” etc som terrormetoder, vilket bara rör till den här liknelsen ännu mer.)

Det finns ytterligare en faktor att väga in, och det är att bland de landsförvisade fablerna så finns det inga civila. Alla är del i motståndsrörelsen per definition. Här snackar vi inte bara allmän värnplikt, utan allmän krigsberedskap sedan födseln. I det onda imperiet finns det däremot mängder av civila, folk som sköter sig och sitt och mest tycker det är jobbigt med krig och soldater. I den meningen så är Fabletown inget riktigt land, utan mer en enklav av upprorsmän. Eller ett ”terrorist training camp”, beroende på hur man ser det. Det onda imperiet är däremot ett land i ordets alla bemärkelser, även om större delen av dess mark är ”ockuperat område”.

Nu började mitt essäförsök att spåra ut rejält.

War and pieces slutar med att Fabletowns fabler återerövrar sitt hemland och besegrar fienden. Detta innebär att fablerna själva blir ockupanter, för det onda imperiet täckte betydligt fler regioner än bara fablernas födelseplatser. Man kan likna det med att hela Europa invaderas av en yttre makt och alla stockholmare flyr i exil. Ett antal år senare återvänder stockholmarna med vapen i hand, och erövrar själva hela Europa. Stockholmarna har i ett sådan länge knappast större rätt till t.ex. Italien än vad den ursprungliga ockupanten hade.

Som ni ser är hela Fables/Gaza-jämförelsen mycket vansklig och egentligen inte så givande. Så nu vet ni varför jag aldrig skrev den där essän.

Nu blir det länkar

Everyone’s guide to by-passing internet censorship (pdf)
Jag bor förvisso inte i Kina eller så, men det är nog bara en tidsfråga innan denna lilla manual kommer till användning även här. (Via BoingBoing.)

Peruansk serietecknare riskerar fängelse
Carlos ”Carlin” Tovar ritade en karikatyr av en peruansk statstjänsteman. Nu riskerar han att åtalas för förtal och kan, med lite otur, hamna i finkan. Låter som om Peru är ett härligt, öppet land. Här finns orignalartikeln på spanska.

Fp vill ha sänkt skatt på tv-spel
Riksdagsledamoten Camilla Lindberg (fp) motionerade om att sänka momsen på tv- och datorspel från 25 till 6 procent. Reaktionen? Gapskratt från riksdagen. Är det inte typiskt? När en folkpartist för en gångs skull föreslår något vettigt, så är övriga politiker så inskränkt moraltantiga att de inte har vett nog att haka på. Men det som irriterar mig mest är nog är E24-journalistens lätt paranoida ton på sina frågor.

Nytt ICO-lir… kanske … förmodligen inte …
Det är alltid roligt med rykten.