Kärleksattack: Peter Bergting

En kärleksattack är ett snabbt, oväntat utbrott av varma känslor gentemot en individ. De är helt onyanserade gejsrar av affektion. Det behövs fler kärleksattacker i världen, och därför tänker jag med jämna mellanrum begå dem här på Piruett. I dag: författaren och serietecknaren Peter Bergting.

Jag upptäckte Peter Bergtings existens någon gång år 2000. Riotminds hade just släppt sin nya version av Drakar och demoner och jag var helt tagen av illustrationerna. Speciellt de ritade av denne Peter fångade en känsla som tilltalade mig väldigt mycket – en mystisk, sagolik känsla.’

Det visade sig att jag känt till Bergting väldigt länge, utan att veta om det. Hans illustrationer hade dykt lite här och var i rollspelssverige, och jag minns speciellt hur den här galna målningen från Sinkadus nr 36:

Ni kanske ser att det ”mystiska och sagolika” jag la märke till 2000 inte riktigt är närvarande här? Sant. Det jag gillar med Peter Bergting är att hans kan skapa så fundamentalt olika stämningar, och ändå ha en så karaktäristisk stil. Jämför till exempel:

The Portent
Gängkrig 145
Frank Frazetta's Creatures
Bröderna Lejonhjärta

Och så vidare.

Bergting har gjort så mycket som jag gillar: The portent. Hellboy. Legenden om Morwhale. Jorges bestiarium. Strange girl. The list goes on. Han har format mitt intresse för illustrationer och seriekonst på ett ganska påtagligt sätt, fått mig att uppmärksamma och uppskatta dem på ett annat sätt än tidigare.

Och så gillar jag ju drakar. Och Bergting ritar coola drakar.

Sinkadusmåndag, del 38

Sinkadus38intr
Att det funnits ett fotbolls-PBM om italienska ligan gör mig orimligt glad. Jag gillar ju inte ens fotboll.

Sinkadus nr 38 (december 1992)

Le grande finale. Sinkadus nr 38 är det sista numret av tidningen som tidning och utgör således den sista riktiga Sinkadusmåndagen. Sinkan levde vidare i ytterligare nio nummer och tre år, men förvandlades till en stor affisch med lite reklam. En ovärdig död för Sveriges första rollspelstidning. Men mer om det i morgon.

Omslag

Paolo Parente har gjort den här Kultiga nefaritbilden. Oerhört tråkig. Vad hände med illustrationerna till Kult egentligen? I början var de riktigt trevligt och varierande, men det dröjde inte länge innan det enda man fick se var nefariter i olika poser. Monster monster monster. Plötsligt är skillnaden från gamla Chock minimal. Vart tog den psykologiska skräcken vägen?

sinkadus38

Ledare

Mycket att göra i spelverkstaden, berättar Olle Sahlin. Kult har släppts på tyska, figurspelen Blood berets och Drakriddarna står bakom hörnet och väntar på tre olika språk. Jobb jobb jobb. Och framtidsplaner:

Ska det bli en ny värld till Drakar och Demoner? Ska vi göra något mer rollspel? Hur mycket figurspel ska vi egentligen göra? Och så vidare. Svaren på de frågorna får du under året som kommer.

Ja det blev en ny värld till DoD. Den hette Chronopia och gick i rask takt från ”intressant” till ”ointressant” till ”VAFFAN SYSSLAR DE MED???”

Ett nytt rollspel blev det också. Mutant chronicles. Nytt och nytt förresten.

Det jag saknar i ledaren är ”Ajuste, från och med januari förvandlar vi Sinkadus till en stor poster utan vettigt innehåll. Schysst va?”

Hemmafronten

Tarotikum har sett dagens ljus. ”Det hela utspelar sig i och omkring London, bland dårar, uteliggare och prostituerade, både i denna tid och denna verklighet, samt på gränsen till både Döden, Drömmen och Kaos.” Hallå! Man kan inte skriva ”både” och sen lista tre olika saker. Skäms!

Drakar, några romaner och brädspelet Drakriddarna släpps också. Det senare beskrivs som ”ett återbesök i den gamla goda tiden med de allra första rollspelen; kamp man mot man mot slemma monster nere i fuktdrypande slottskällare”. Borde det inte heta ”man mot monster”? Spelet är tänkt att kunna fungera som intro till rollspelens förlovade värld eftersom det …

…  finns inga bra och hyggligt lätta introduktionsspel längre – de flesta av dagens rollspel känns lätt avskräckande för de oinsatta, om istället vänder sig till Nintendo och Sega i allt större utsträckning.

Den trenden har tyvärr inte vänt ännu. Och det är tveksamt om den någonsin kommer att vända.

Och slutligen en nekrolog (typ):

Den amerikanske författaren Fritz Leiber dog den 5 september 1992 i San Francisco, 81 år gammal, då hans kropp inte längre ville fungera. Han blev mest känd för sina sf-romaner (t.ex. Den stora tiden) och för böckerna om Fafhrd och Gråkatt. Under minnesstunden försågs hans lik med ett champagneglas i vänster hand, en cigarett i höger hand och ett smetigt kyssmärke på vänster kind. Vila i frid, Fritz.

Shit, en sån begravning vill jag också ha. Open casket med skumpa och fala damer, det är så man ska ta farväl av jordelivet.

Heartbreaker

”… är vår nya spalt om allt som rör små gubbar av tenn och plast, om hur man målar dem, bygger om dem och ger dem någonstans att bo […]. Varför spalten heter Heartbreaker? För att vår utmärkta figurtillverkare kallar sig så, naturligtvis.”

Så här roligt såg det ut i tidningen:

sink38f1

Det här bara ett rent reklamuppslag, varken mer eller mindre. Den redaktionella (?) texten innehåller guldklimpar som ”I vårt första brädspel till Mutant Chronicles – Blood Berets – kommer den onde Alakhai att spela en framträdande roll. Här bredvid ses den hårda nefariten som har centralrollen” … den hårda nefariten. Herre min skapare, skona mig.

Betänkt också att det här mig veterligen är första gången som uttrycket ”Mutant Chronicles” yppas i Sinkadus, eller kanske någonsin utanför Äventysspels väggar. Det naturliga hade kanske varit att förklara för läsarna var MC är för något. Men redaktionen väljer här en mer show-don’t-tell-baserad väg och misslyckas fatalt.

Det finns mängder av roliga små detaljer på Heartbreaker-uppslaget. Bara en sådan sak som att Tempelvakt med tungt vapen har ett mindre vapen än en vanlig Tempelvakt. Eller att det på ett ställe finns en genitivapostrof efter ”Mutant Chronicles” (HATAHATAHATA genitivapostrofer!).

Men nu blir det ännu mer brädspel:

Drakriddarna

Var det någon som någonsin spelade detta spel? Jag kommer knappt ihåg att jag såg det i butik. Det kan inte ha haft särskilt lång livstid. Var det roligt?

Hursomhelst verkar det som att Drakriddarna spelas medelst tärningar, spelplan, tennfigurer och kort. Korten såg ut så här:.

sink38f2

Spelet garanteras ha ”stora möjligheter för egna påhitt” och tycks gå ut på att spelarna ska besegra spelledaren som spelar monstren. Som ett vanligt 80-talsrollspel alltså.

Och från det ena till det andra:

Drakar och demoner

”Draksådd” är en jäkligt märklig idé, nedpräntad av Jonas Lidström och Michael Öhlund. Genom att plantera draktänder och utföra en lång och komplicerad ritual så skapar man en drakkrigare. En drakkrigare är någon sorts hybridvarelse – inte demon, inte odöd, inte elementar men med egenskaper från alla tre – som är så jääääääkla fet och biffig att du inte fattar. Drakkrigaren har en flaska med helande dryck som aldrig tar slut, står telepatisk kontakt med andra drakkrigare, behöver inte sova och, tja, har ett magiskt svärd och lite sånt. Givetvis är deras grundegenskaper awesomefeta.

De få kvinnliga drakkrigare som finns har bögre karisma än sina manliga kolegor. Suck.

Kult

Peter Bergting har både skrivit och illustrerat artikeln ”Det ockulta biblioteket”. Jag tror det är första gången något sådant händer, att samma person både ritat och skrivit. Artikeln handlar om olika varianter av typ Necoronomicon – även fast ingen bok har det namnet. Istället heter de John Wilkes’ diary, Dreamscape, Drömkraft, Dreamer och Serengi Nbata – en avhandling. Som ni kanske redan gissat kan man genom att läsa dessa böcker höja sitt färdighetsvärde i Drömkonst. Känns inte som något nytt under solen.

Johan Anglemark riktar in sig på Våldets apostel Sathariel och dennes roll i konflikten Irland. Vilket elände.

Mutant RYMD

”Imperial”, av Michael Stenmark, är en klassisk artikel till Mutant RYMD med information om företaget med samma namn. Den innehåller info om organisationen, hur hårda elitförbanden är, hur coola vapen som finns och hur skumma företagets chefer är. Exakt lika dant som alla andra RYMD-företag. För egentligen är det enda som skiljer de olika megakorporationerna åt deras flavor. Prydnaderna. Imperials fasad är brittisk, men därunder är de exakt likadana t.ex. Capitol eller Cybertronic.

Det finns dock en sak som skiljer den här artikeln från de vi sett tidigare. En serie. Den ritad av Lasse Nordbeck, tror jag.

rymdcomic

Äventyr

Mutant-äventyret ”Lovligt byte” är skrivet av Magnus Seter, en snubbe som verkar ha skrivit hälften av allt material i de senaste Sinkorna. Äventyret är, liksom alla Mutant 2089-äventyr, actionfyllt och inriktat på att jaga ner brottslingar. Den här gången är det en cyborg som fått tuppjuck och löpt amok, likt cyborger kan göra. Rollpersonerna får uppdraget av ett företag och blah blah blah slutstriden äger rum på ett tak. Det enda annorlunda i äventyret är att spelarna får välja om de vill döda cyborgen (och få pengar) eller hjälpa honom (och få pengar). Allt i Mutant görs för pengar.

Seter har även skrivit ”Det höga tornet” (klassisk freudiansk titel) till Drakar och demoner. Där får rollpersonerna ta sig in i ett högt torn, duh, vari en magiker råkat öppnat en portal till en annan dimension och släppt in en massa jobbiga demoner. Rollpersonerna får slakta oknytt för allt vad de är värda, kan hitta en förtrollad dolk och rädda världen från att bli invaderas av fanstyg. Eller rädda den närbelägna byn i alla fall. Ett ganska klyschigt äventyr kan man säga. Guldstjärna för att det finns med muterade kaosorcher! Jag spelledde faktiskt ”Tornet” en gång, och det var riktigt skoj, stämningsfullt monsterröj.

Insändare

Vad diskuterade man då i det sista numret av Sinkadus? Same old shit visar det sig. Gustav Höjwall är förbannat på att äldre spelare ser ner på yngre, ett ämne som debaterats c:a 100 000 gånger i tidigare Sinkor. Jonas Bengtson undrar hur det fungerar med gravitation i Mutant RYMD (svar: artificiellt) och vill ha mer tillbehör till spelet. Peter Liljenberg tycker att Ereb Altor är för detaljerat beskriven …

Ja ni ser. Same old shit. Det är lite samma sak som när kyrkofadern Augustinus grubblade på om våldtagna oskulder fortfarande ska ses som oskulder, samtidigt som Rom brann omkring honom.

Okej, långsökt och förmodligen felaktig liknelse, men jag försökte i alla fall.

Omdöme

Det sista numret av ”riktiga” Sinkadus är inget som gick till historien av annan anledning än just det. Artiklarna är okej, antar jag, men de står inte ut på något sätt. Det hade varit trevligt att säga att tidningen went out with a bang. Eller med en katastrofal härdsmälta. Men icke. Nr 38 är ett ganska ordinärt nummer av 90-talssinkan. Visuellt är det mil och åter mil från allt som publicerades under 80-talet, men karaktären av reklamblad har tagit över en del. Artiklarna är det väl inte heller något fel på, annat än att man börjar känna igen dem vid det här laget. ”Jaha, ett till äventyr med muterade kaosorcher”, liksom. Eller ännu en Kult-artikel om någon jäkla demon som ligger bakom allt elände i någon del av världen. Vi har sett det förut.

Om vi snackar Mutant och DoD så handlar nog tjatigheten om att det inte hunnit hända så mycket med spelen under åren – trots nya versioner. Mycket av det som skrevs till Mutant 2089 är bara uppdaterade kopior av artiklar till Mutant 2. Och när det gäller Rymd/Chronicles så är det tydligt att spelts fokus på militär strid begränsade författarna en del. Och Kult? Ja, där tror jag att upprepningarna berodde på att spelet var så svårbegripligt. Jag har än idag inte en aning om hur spelet är tänkt att spelas – eller i alla fall inte hur man ska uppnå den tänkta stämningen. Därför verkar skribenterna ha hakat upp sig på ett ganska enkelt koncept: Demoner styr allt bakom kulisserna; vi måste döda demonerna.

Jaha, tack för i dag. Vi ses igen i morgon. Då ska vi snacka affischer.

Johan Egerkrans anka – och andra fjäderfän

Om ni inte märkt det så diskuteras just nu Drakar och demoner och ankor här på bloggen. Jag har egentligen inget emot ankorna som spelras, utan min största invändning är att de som oftast känts som flyktingar från Disney. De har inte haft någon egen särart.

Johan Egerkrans ändrar på det. Nedanstående anka är vad Äventyrsspel borde ha satsat på – det logiska nästa steget från piratankan i Monsterboken. En ruffig lirare som ser ut att kunna spela i samma liga som Fafhrd, Red Sonja, Bronn eller Egar Dragonbane.

egerkransanka

Kanske är fjäderfäet lite för grim ‘n’ gritty för DoD:s glittrande åttiotals-high-fantasy-stil?  Kanske, men det är figur jag inte skulle skämmas över att ha som rollperson.

Förresten, kolla in Johans sajt. Finns mycket gött där. (Den här rackaren är helskön, till exempel.)

En annan skön ankunge är Peter Bergtings inte fullt lika råbarkade krigare, först publicerad i den här pdf:en om ankor i Trudvang:

bergtinganka

Den känns mer som en vidareutveckling av 1987 års Drakar och demoner-anka, eller eventuellt en barskare version av de i Svavelvinter.

Det gemensamma med båda dessa fåglar är att inte ser ut att ha ritats av Don Rosa. Me like.

Sinkadusmåndag, del 32

Sinkadus32int
Det här fina fotografiet tillhör artikeln ”Figurslag och rollspel” av Ola Nilsson, så jag antar att det är han som tagit det.

Sinkadus nr 32 (oktober 1991)

Omslag

Peter Andrew Jones och ytterligare ett klassiskt Kult-omslag. Exakt vad som pågår på bilden vette fasen och det är nog lika bra det.

Tydligt är i alla fall att Äventyrsspel hårdlanserar Kult – båda puffarna handlar om material till spelet. Inte ett ord om gamla trotjänaren Drakar och demoner, som ju faktiskt just kommit ut med en ny utgåva när det här numret dök upp i handeln.

Sinkadus32

Ledare

Nu går fan på torra land! Olle erkänner att det finns andra rollspelsproducenter än Äventyrsspel i Sverige. Det har aldrig tidigare gjorts i Sinkadus. Givetvis slänger han in en liten diss, bara sådär i förbifarten. Lyssna:

Är det bra eller dåligt för rollspelssverige att det bara finns en rollspelstidning och bara ett förlag som gör rollspel? Nu är frågan lite tillspetsad eftersom det faktiskt finns två sedan ett par år tillbaka, men med tanke på hur lite killarna i Sundsvall har fått ur sig det senaste året kunde det lika gärna vara bara ett. Den första tanke som kanske slår en i det läget är: Hurra nu har vi inga läbbiga konkurrenter mer. Men då begår man ett misstag. Är man flera kan man hjälpas åt att sprida hobbyn, kunderna får ett större utbut att välja på och då är det intressantare att stanna kvar i hobbyn. Dessutom för det med sig att man kan jämföra sina grejor med ”deras”. Är vi bättre? Kan vi göra det här på ett snyggare sätt? Jämförelserna tvingar oss att antingen bli bättre eller sälja mindre, och det är till slut detta du som kund tjänar mest på.

Sant som det är sagt. Någon gång måste jag undersöka hur/om Äventyrsspels produkter förändrades efter Lancelot Games kom in i bilden.

Olle fortsätter:

Utrymmet för rollspelsproducenter är inte särskilt stort, för som det är nu klara inte ens vi oss på att bara ge ut rollspel — vi lägger ner 70% av vår tid på rollspelen, medan 70% av omsättningen kommer från sällskapsspel som Rappakalja och Brainstorm.

Mycket intressant. Inte ens under rollspelens guldålder i Sverige kunde företag överleva enkom på rollspel. Kanske är Riotminds på rätt väg med Drakar och demoner-brädspelet? Kanske borde Kaleidoskop, Järnringen, Rävsvans mfl rollspelssmedjor börja ge ut mainstreambrädspel för att finansiera rollandet?

Sen är väl också frågan om traditionella brädspel fortfarande är lika lönsamma som på 80-90-talen. Något säger mig att datorspelen tagit över en del. Kan vi komma att få se exempelvis en Saga-app till Iphone, eller kommer NeoGames börja göra webbaserade casual-spel?

Det borde i alla fall finnas någon sorts lärdom att dra av det faktum att rollspel aldrig – inte ens under guldåren – varit särskilt lönsamma i Sverige.

Hemmafronten

De två stora släppen i det här numret är Den svarta madonnan till Kult och Krilloan till Drakar och demoner.

Som vanligt blir jag galet sugen att spela Kult när jag läser produktbeskrivningar för spelet. Jag har något vagt minne av att jag lirade Den svarta madonnan för många många år sedan … men med en ganska värdo spelledare. Så kan det gå.

Krilloan blir jag inte lika sugen på — trots att jag faktiskt spelledde långa kampanjer i den staden i början av 90-talet.

I pipelinen ligger sista delen av Den nidländska reningen, Krigarens handbok, Berlin 2091, Mörkrets legioner och lite annat smått och gott. Det ständigt muterande tillbehöret ”Mutant i rymden” heter nu Valkyria 2092 och ”kommer att släppas tidigt under 1992”.

Mutant/Kult

I ”Metropolis skugga” skapar Magnus Seter en hybrid av Kult och Mutant. Den nya kampanjmiljön kan ses som Kult i en actionfylld framtid, eller kanske som Mutant med demoner bakom kulisserna. Mycket spännande, och mycket politiskt:

Under inflytande av dödsängeln Gamichicoth påbörjas privatiseringen av så kallade allmännyttiga företag, så som sjukhus och skola.

En röst för Moderaterna är en röst för Dödsängeln! Glöm inte det.

Oavsett politiska preferenser så är ”Metropolis skugga” en fasligt intressant spelvärld. Storföretagen styrs av demoner, de förbjudna zonerna är avspärrade tortyrzoner, cybernetik är en styggelse som förvrider människor och får illusionerna att rämna, mutanter är offren för dödsänglarnas experiment… It’s all good.

Förresten, vad sägs om detta: ”[Midgetider] är små avskyvärda dvärgar som jagar cybernetisk teknologi.”

Midgetiderna är den enda nya varelse som finns med i artikeln. Däremot finns det lite psi-mutationer (Upptäcka illusion, genomskåda illusion och Drömkontroll) samt regler för hur man konverterar rollpersoner fram och tillbaka mellan de två olika regelsystemet. ”Metropolis skugga” avslutas slutligen med ett gäng äventyrsidéer.

Allt som allt en fantastisk artikel.

Kult

Vill man inte blanda genrer så erbjuder Sinkan nr 32 för det första två nya arketyper till Kult: Elektronikexperten och Spjutspetsen (elitsoldat). Eghhh… jag vill minnas att mina Kult-seanser inom kort bara var befolkade av soldat-rollpersoner, maffia-rollpersoner, kungfu-rollpersoner och andra actionfokuserade filurer.

För det andra finns det ett gäng nya mörka hemligheter, till exempel arvtagare, väktare och efterlevande. Alla har gemensamt att ”svartklädda män” dyker upp och ställer till ofog.

Har de inget bättre för sig de där männen? Finns det inga gulklädda män som kan avlösa dem? Och var är kvinnorna?

sink32faksDrakar och demoner

”Ryttarnas förlöpare” beskriver typ Apokalypsens fyra ryttares småsyskon. Fyra ganska feta demoner som rollpersonerna kan fajtas med om de har lust. Krigets förlöpare, Kalembri, har 19 KP. Nitton! Snacka om antiklimax. Författare: Christopher Härnryd.

Då gillar jag Per Isakssons ”Talande djur” betydligt mer. Det är en mycket kort artikel som bara konstaterar att det finns talande djur, att man kan ha dem som rollperson och vilka värden ett sådan djur har.

Bäst är bilden (här till höger).

Mutant

Men nu får det för fan räcka. ”Mer om strid till Mutant” (Jon Ljunggren) tar upp den ständigt aktuella frågan om hur man parerar en attack. Men en sköld kanske? Eller med ett vapen? Kanske är man olika bra med olika händer?

Alla dessa artiklar om modifierade/utökade stridsregler går mig på nerverna. Det är utan tvekan dem vanligaste typen av artikel i Sinkan. Vart enda spel ska ha minst tre alternativa, ogenomtänkta stridssystem. Lägg av! Det räcker med ett, tack så mycket.

Insändare

Duke Hirulin tycker att nya Mutant är fantastiskt – speciellt i jämförelse med Rolemaster.

Förutom det så finns inte mycket att hitta i brevspalten. Mest regelfrågor av typen ”Om min rollperson har mutationerna Telepati och Telekinisi och dessutom 140% i datorkunskap, borde han då inte tillhöra världseliten inom cyberspacing?” Cyberspacing … vilket fantastiskt 90-talsord.

Äventyr

Magnus Seter slår till igen, nu med Mutant-äventyret ”Dödspatrullen” som handlar om att rollpersonerna spelar en SVOT-styrka som ska, typ, skjuta folk. Äventyret består mestadels av olika byggnader som ska stormas. Extraordinärt tråkigt. Ett äventyr som tar fasta på allt det sämsta med ”nya” Mutant. Hade hellre sätt ett som utspelade sig i Mutant/Kult-hybriden Seter beskrev tidigare i numret.

”Rop ur det förgånga” är däremot ett ganska gediget äventyr av Marcus Thorell till Drakar och demoner. Här är det mysterier och spökjakt som gäller, och vad jag kan se så är det ett äventyr som kan spelas helt utan strider. Faktum är att det inte ens finns några spelledarpersoner beskrivna med värden. Det måste sägas vara nästan unikt.

Övriga artiklar

En osignerad artikel betitlad ”Tennhjältar: Snabbmålning” beskriver hur man, ja, snabbmålar en tennfigur. I fyra enkla steg.

”Om du inte orkar göra gräs på alla fotplattor kan du istället måla dem gröna eller svarta. Svart kontrasterar mycket bra mot figuren.”

”Fantasy, cyberpunk och helvetet” är däremot skrivet av Michael Stenmark. Han tipsar om lite serier, t.ex. Grant Morrisons Kid Eternity (som jag tycker är helt värdelös) och serieversionen av filmen Terminator.

Reklam

Första gången sedan starten som det finns en annons som sträcker sig över ett helt uppslag.

sink32faks2

Illustrationer

Ett helt gäng personer har ritat i nr 32: Nils Gulliksson, Peter Bergting, Peter Andrew Jones, Michael ”MIG” Gullbrandsson, Kenneth Nyman. Det är faktiskt Sinkanpremiär för MIG (om jag inte har missat honom tidigare, och det tror jag inte att jag har gjort). Tyvärr har jag ingen aning om vad han ritat – jag kan varken hitta hans signatur eller karaktäristiska stil någonstans i tidningen.

Egentligen är det skandal att Sinkan under alla år varit så dålig på att sätta ut illustratörernas namn i samband med deras verk. Det kan väl inte kosta något extra?

Däremot glädjer det mig att tidningen fortsätter att satsa på bilder. Ett tag såg ju Sinkadus ut som om den gavs ut av Studentlitteratur, men nu är det andra tider. Speciellt i äventyren har det blivit en markant förändring med bilder som faktiskt passar in, och med kartor som inte ser ut att vara skissade en servett.

Omdöme

Sinkadus fortsätter att klättra. Det här numret verkligen lyser av kvalitet, både till utseende och innehåll. Det verkar som om både Kult och nya Mutant har gett redaktionen en välbehövlig injektion inspiration och skaparanda. Nya skickliga skribenter som Magnus Seter gör även sitt för att andas nytt liv i tidningen.

Fast kanske är det bara konstgjord andning? Om ganska precis ett år publiceras det sista ”riktiga” numret av Sinkadus. Sedan väntar affischhelvetet.

Sinkadusmåndag, del 24

sinkadus24spl
Nya Mutant – hårdare än någonsin.

Sinkadus nr 24 (mars 1990)

Omslag

Äh meh vah fah.

Okej, jag fattar det här med att ”nya” Mutant ska ha en egen grafisk profil, en egen stil och allt sådant. Men omslag av den här typen suger bara så jäkla hårt. ”Nya” Mutant i allmänhet har nog de fulaste och tråkigaste omslagen i svensk rollspelshistoria. Grått och svart är inte en hit alltså, speciellt inte när de används så här opersonligt och sterilt.

Framtiden har aldrig verkat så tråkig.

Och vad är det för jäkla bildskärm snubben på bilden har? Okej att den är en ”32-tummare” men upplösningen är max CGA. Så kan man ju inte jobba, inte ens om man är en muterad cybersurfare.

Att blaffa på en massa text i grälla färger och konstiga typsnitt hjälper inte heller.

Thomas Feiner har målat det här omslaget.

sinkadus24

Ledare

Äventyrsspel börjar ge ut tennfigurer i samarbete med Grenadier Models. ”48 nya figurer varannan månad.” Olle är mycket entusiastisk.

Lite märkligt att de inte samtidigt lanserade någon form av battlemat, eller i alla fall ett spel med regler som var mer beroende av position och avstånd. Bortkastad synergi.

Hemmafronten

Marcus Thorell rycker in i lumpen. Ska bli intressant att se om hans artiklar blir mer vapenfokuserde framöver. Min erfarenhet av lumpen är att den förvandlar pojkar till … mer sexistiska, rasistiska och våldsfascinerade pojkar.

Äventyrsspel arrangerade visst rollspelsdagar på Åhléns i Stockholm. Det var tydligen en stor succé. ”Åhlénsfolket har redan framfört en önskan om att vi ska komma tillbaka vid ett senare tillfälle.” Jag anar att det här var innan Piff & Puff jobbade för Åhléns. Och innan Kult, dessutom. Dumma Kult.

Figurer & färg

Tennfigurspecial! Allt om hur man målar tennfigurer. Steg-för-steg-instruktioner. Bläcka, högdagrar, torrpensling…

Ursäkten för artikeln är, så klart, att Äventyrsspel börjar ge ut tennfigurer och att dessa ska förhöja rollspelsupplevelsen. Det senare är ju egentligen bull, för Äventyrsspels rollspel var inte särskilt anpassade för golvplaner och figurer. Man kunde använda dem för att avgöra vem-står-var-frågor, men mer än så var det egentligen inte.

Men satan i gatan, det här är ytterligare en sån där artikel som gjorde brutalt intryck på mig. Jag köpte på mig en massa figurer och färger och målade som en galning – tills jag upptäckte att det var SJUKT tråkigt. Seriöst, någon mer asocial och ryggkrökande syssla får man leta efter.

Förhandstitt: Magi

Drakar och demoner Magi var en jäkligt efterlängtad produkt. Här får vi en förhandstitt, till största delen bestående av en genomgång av de 13 magiskolorna, men även med lite motiveringar till varför en magibox behövs. Lite onödiga motiveringar, kan jag tycka, för alla som lirade DoD på den tiden visste exakt hur bökigt det var att få en överblick på alla trollformler som publicerats på miljarder olika ställen.

Magiskolorna finns så klart kvar. Vad man än må tycka om dem (mer begränsande än roliga, tycker jag).

Till att börja med ville vi ha sjutton stycken [magiskolor], men vi gick bet på att hitta tillräckligt särskiljande egenskaper hos de vi hade. Varför sjutton? Jo, inte ens de gamla grekerna kunde hitta något vettigt att säga om sjutton, det är i sanning det verkliga kaostalet! Det går inte att dela på något annat sätt än med sig självt, och det ena med det andra. Begrunda gärna varför vi har sjutton som svordom (fy sjutton!, sjutton också!, osv). Istället fick vi nöja oss med det något mer ockult laddade, men inte fullt så kaotiska, tretton.

Om man ska vara ärlig så fick de knappt ihop 13 olika distinkta skolor. Stavmagi, symbolism, röstmagi och harmonism som egna skolor? Kom igen, liksom, det är ju bara olika metoder. Om jag skulle göra en DoD-remix så skulle alla besvärjelser vara öppna för alla utan begräsningar, och varje rollpersonmagiker skulle få välja en ”magimetod” – talade trollformler, gester, flöjt, getter, runor, stavar, med mera – som eventuellt ger bonusar på vissa sorters besvärjelser, och kanske ger rollpersonen någon specialförmåga. Magiskolorna borde alltså egentligen enkom vara flavour.

Sen tycker jag att påståendet att Moses var en stavmagiker är lite sådär. Alla vet ju att han var en replikant. Jim Morrison däremot …

Och: ”En klassisk harmonist ur folktron är annars Näcken”. Näcken? Tycker ni det var ett bra exempel?

Drakmästare

Dag Stålhandske återvänder till sina rötter med en artikel om drakar och drakmästare. Här försöker han skapa någon sorts intern koherens mellan de drakmästare som nämns i Ereb Altor och de som beskrivits tidigare i bland annat Sinkadus.

Dag konstaterar att det finns både en ras och en titel kallad Drakmästare, och att folk i allmänhet har svårt att hålla isär de tu, samt att förslavade drakar ofta är unga och till slut kommer att göra uppror. Jag vet inte riktigt vad man får ut av den här artikeln, annat än beskrivningar av olika drakmästare genom historien, men den fyllde säkert sin funktion. Jag har känslan av att den skrevs som svar på otaliga brev som krävde raka besked i frågan, för den känns inte alls lika engagerad som Dags tidigare texter.

Artikeln är också ett typiskt exempel på krystade efterkonstruktioner. Sinkan-artikeln om drakmästarna skrevs innan Ereb Altor, och detta är ett försök att i efterhand, medelst våld, få dem att passa in i den nya världen. Sånt funkar extremt sällan bra.

Övriga artiklar

  • Anders Blixt beskriver hur hantverksskrån fungerar (elitistiskt).
  • Daniel Bernhoff ger regler för hjältedåd utan hjältepoäng till DoD. Allting baseras, som jag förstår det, på bonuserfarenhetspoäng som kan användas till både det ena och det andra.
  • Staffan Fredriksson har gjort några tabeller för att slumpa fram skatter. Mycket användbara, vill jag minnas. Favoritresultaten är ”Ett sprucket timglas utan sand”, ”En lyra av sköldpaddsskal och gethorn” samt ”En liten träbur med en levande fladdermus”. Fina grejer.

Insändare

Daniel Wagnerius från Kiruna tycker att det är svårt att få spelare att fatta Mutants stämning. Vem fan har inte haft det problemet? Mutants grundregler hade knappt någon stämning, för bövelen!

Andreas Lytter och Peter Lindgren skriver: ”PS. Diggar Olle Sahlin Acid? Hans O i Ledaren ser i alla fall misstänkt ut som smile-märket.”

Olle svarar:

Nej det är inte någon drogpropaganda. Smilie-märket är i sig mycket äldre än Acid. Personligen (men så är jag ju en gammal stofil som minns när ‘alla’ gick omkring med smile-knappar) har jag svårt att förknippa det märket med droger, i synnerhet som som min pappa skrev sitt namn på det viset redan för evigheter sedan (30-talet, han hette också Olle).

Bra försök Olle, men mig lurar du inte. Det är ju helt uppenbart att större delen av Äventyrsspels produktion skrevs på acid! Jag menar, kolla på bara på Brännpunkt Hindenburg!

Joakim Thornberg är arg på Matz Andersson, som i förra numret av Sinkan kallade alla Mutant-fans för ”stridspittar och högteknobögar”. Sanningen är smärtsam.

Jag ska säga dig att alla kampanjer behöver inte vara våldsamma, och om du nu hatar robotar så mycket , är det ingen som tänker tvinga dig att vara en.

Fight! Fight! Fight! Fight!

Och slutligen:

sinkadus24insandare

Zonen

sink24faks2Terminators Mutant-värden kan ni betrakta här invid. Lite väl mesig, eller vad säger ni? Bara 30 i styrka? Kom igen, lite mer kunde ni väl tagit i? 35! 40! 50! Bara fantasin sätter gränser.

För att inte tala om INT:en! Är det inte lite förmätet att tro att en artificiell intelligens skulle ha strax-under-medel-IQ? Rimligen kunde det lika gärna ha stått 1000000.

En icke namngiven person har dessutom skrivit en lång lång beskrivning av äventyrsplatsen Mervyn Peak Street, som verkar var ett allmänt tillhåll för losers och brottslingar. Regler för brott och straff inkluderas. Mord = dödsstraff. Då blir det inte många långlivade rollpersoner.

Illustrationer

Peter Bergting gör debut! Gissa till vilken artikel den här illustrationen hör:

sinkadus24bergting

Äventyr

Ett deckaraktigt gangsteräventyr till Mutant där rollpersonerna stöter på ovanstående Terminator. Det heter ”I skuggan av en avrättning” och är skrivet av Marcus Thorell. Ganska stridspittigt och högteknofixerat.

Anders Blixt har skrivit två ”intriger”: ”Belägring” till Sagan om ringen, och ”Skatten i silversjön” till Stjärnornas krig. Det senare är det roligaste, för där får man leka vrakletare och slåss mot en lokalbefolkning med maktambitioner. Grejen är att ett viktigt rymdskepp har kraschat i havet på en planet vars befolkning inte har sådan avancerad teknologi. Alla vill således ha tag på rymdskeppet. Mycket pangpang, men även en hel del rävspel, kan anas.

Omdöme

Bortsett från omslaget finns det inte så mycket att klaga på i det här numret. Men inte så mycket att hylla heller. Det är ett ganska standardmässigt nummer från den här perioden av Sinkans liv. Lite tort Mutant-material kanske, men så var ju ioft det mesta som skrevs till det rollspelet.

”Gängkrig 145” är en amerikansk actionserie – på svenska

gangkrig-20omslag-20lowJens Lapidus och Peter Bergting har gjort en serie tillsammans, Gängkrig 145, som utspelar sig i samma nästan-Stockholm som Lapidus Snabba cash och Aldrig fucka upp.

Gängkrig är en rak berättelse som börjar med en våldtäkt, fortsätter med ett krig mellan olika grupperingar i södra Stockholms undre värld och slutar med … ja, läs själva. Om jag har någon invändning mot handlingen så är det att den känns lite för rak emellanåt: den går väldigt fort fram med snabba hopp och tvära vändningar. Det höga tempot får tyvärr flera av huvudpersonerna att bli skissartade — det är bara polisen Hägerström som man som läsare kommer någotsånär in på kroppen. De kriminella machosnubbarna Mahmud och Babak blir inte mer än just det, kriminella machosnubbar. Lapidus brukar ha tre olika perspektiv i sina böcker (om man kan säga ”brukar” om två tillfällen). Här kanske berättelsen hade vunnit på färre huvudpersoner. Vad vet jag.

Om vi snackar ren action och dramatik så är däremot Gängkrig 145 förmodligen den bästa serie som kommit ut på svenska. Konkurrensen kanske inte är så stor, men ändå. Gängkrig 145 är en ett mäktigt seriehantverkt av amerikansk modell, något jag kan tänka mig kommer att att sticka i ögonen på många ovana serieläsare på kulturredaktioner runt om i landet. Det här är ingen pretentiös svartvit Konstfack-serie, inte heller någon massor-av-text-per-panel indieserie, utan snarare en gasen-i-botten-serie som lika gärna kunde ha varit publicerad hos Vertigo eller Image.

En amerikansk serie gjord av svenskar, på svenska, för en svensk marknad. När såg man det senast?

Peter Bergtings insats som Stockholmskildrare är för övrigt en fröjd att se. Är detta samma person som brukar teckna mystiska skogar och asiatiska älvor? Hot damn, Gängkrig 145 är en otroligt snygg bok. Bilarna, husen, gatlyktorna, ja till och med Hasse Aro skapar en skön närvaro rakt igenom hela serien. Det är inget snack om att handlingen utspelar sig i Sverige och Stockholm, kanske till och med just nu utanför ditt fönster.

Varför fanns inte den här när jag var liten?

81893Övergiven värld är första delen i De dödas rike, Sofia och Peter Bergtings nya fantasyserie för barn. Det hela är en sorts prequel till Peters seriealbum The Portent och handlar om den unga flickan Lin som växt upp i ett tempel styrt av något kallat Systerskapet.

Tillsammans med badass-mystiska krigaren Alkuin färdas Lin ut i en öde — eller kanske snarare ”övergiven” — värld där demoner och spöken härskar. Det blir lite fajt, det blir lite mysterier, men eftersom detta är den första delen av X så får man inte reda på särskilt mycket om vad som egentligen pågår. Lite tråkigt.

Liksom i The Portent är det även här mycket asiatisk mytologi och estetik. Väldigt trevligt om jag får säga det själv.

Sofia skriver enkelt och rakt, på ett språk som förmodligen funkar perfekt för 10-åringar. Vi som är ”lite” äldre får nöja oss med att imponeras av den sköna stämningen som genomsyrar hela boken. Jag vet inte riktigt hur hon gör det, för trots att språket är så enkelt sitter jag helt tiden och tänker ”wow, läckert” medan jag läser Övergiven värld.

demonerikarra
Från dedodasrike.se.

Peters svartvita teckningar bidrar så klart med sitt. De är lika snygga och fantasieggande som man kommit att förvänta sig av honom. Fantastiskt rakt igenom.

Det enda som inte riktigt funkar är världskartan i slutet av boken, som väldigt tydligt (redan innan man tittar här) är gjord i färg och sedan tryckts rakt av i svartvitt. Resultatet är kladdigt och mörkt.

Övergiven värld är helt klart värd att kolla in. Speciellt om man är 10 bast. Jag hade dyrkat boken och hittat på långa långa rollspelskampanjer i De dödas rike om jag läst den när jag var liten.

Bergting och Lapidus till morgonkaffet

Ni missar väl inte SvD-intervjun med Peter Bergting och Jens Lapidus om deras serieroman Gängkrig 145? Det är nästan för bra för att vara sant — två av mina idoler i ett gemensamt projekt. Jag säger som modebloggarna: cravings!

Medan ni väntar på releasen (i maj verkar det som) kan ni stilla er serietörst med att läsa Bergtings The Portent, antingen på svenska eller på engelska.

Och hur i helskotta kan jag ha missat http://www.dedodasrike.se?

Bästa böckerna 2008: #9

Peter Bergting, The portent: De dödas rike
Sanslöst vackert tecknad berättelse om en motvillig hjälte som vandrar in i de dödas rike. Action, drama, kärlek, mystik — The portent har allt. Årets snyggaste serie. Text och bild smälter samman på ett sätt som bara kan ske när en och samma person både skrivit och ritat. En njutning att se.

The Portent är ett seriealbum att plocka fram om och om igen.

Läst min recension: De dödas rike sjuder av liv.

Jag älskar Håkan Ackegård

Det finns nog ingen konstnär som påverkat mig lika mycket som Håkan Ackegård. Han var en av de främsta illustratörerna i rollspelet Drakar och demoner på 90-talet, och förekom väldigt ofta i rollspelstidningen Sinkadus. För mig har han på något sätt alltid varit definitionen av hur fantasy ska och borde se ut. Och då menar jag inte bara de nakna damerna. Hans bilder har en sagolik, bortomvärldslig kvalité som jag inte har hittat någon annan stans. Det myllrar av detaljer, fantastiska varelser och fantasieggande miljöer.

Det är oftast en väldigt ren fantasy Ackegård tecknar. Ädel och heroisk, utan smuts och skitig realism. Hans fantasy är mer saga än hos någon annan svensk konstnär jag känner till. Skillnaden från hans Drakar och demoner-arvtagare, som mina andra idoler Peter Bergting och Alvaro Tapia, är milsvid.

Håkan Ackegård är min hjälte. Klicka över till hans hemsida och titta på allt.