Fantasilösa trollformler

Rollspel påstås ofta vara en hobby för dem med fantasi. En hobby som till och med får utövarnas fantasi att växa.

Mja, säger jag.

När jag läste igenom alla gamla Sinkadus slog det mig ofta hur mycket av materialet var samma samma. Och i går när jag läste Patricia A McKillips långnovell The changeling sea kom jag att tänka på det här med besvärjelser i rollspel. Trollformler och deras namn. Hur jäkla lika de är spel in och spel ut. För att kontrollera att jag inte fantiserade smällde jag ihop följande lilla namnjämförelse:

Det är samma lika oavsett spel. Även Ars magicas lite mer broderade trollformelsnamn är egentligen bara mer bökiga sätt att skriva till exempel ”Eld”. Alla är gjorda för att lätt kunna användas i meningen ”Jag kastar xxxxx”.

I McKillips The changeling sea bläddrar huvudpersonerna vid ett tillfälle i en magikers formelsamling. Exemplen på besvärjelser var få, men de stod ut som något jag aldrig sett i rollspelssammanhang:

How to Achieve a Minor Storm.
How to Attract the Attention of Certain Inhabitants of the Sea.
How to Inspire Breezes in a Dead Calm.
Recognizing Certain Dangerous Aspects of the Sea.

För det första andas dessa rubriker ett mindre vetenskapligt magisystem än vad man finner i de flesta rollspel. Man anar att resultaten kan vara vilt skiftande från gång till gång. Exakt vad som händer om man följer instruktionerna till ”How to Attract the Attention of Certain Inhabitants of the Sea” är lite oklart.

För det andra bortgår namnen från tanken att en magikers formelbok är typ en trolldomens kokbok, fylld med recept och pedagogisk upplagda. Istället låter de som tagna ur en howto-wiki. Det känns som att de har mer gemensamt med instruktionerna för att installera Ubuntu på en MacBook Pro än med receptet på biffstek med lök. Visserligen finns det en guide till hur man ska gå till väga under rubriken, men det står ganska snart klart att slutresultatet beror på många faktorer som man själv inte riktigt rår över. Hela proceduren är lite experimentell och innebär att gör något med (i det här fallet) MBP:s som tillverkarna inte har avsett.

Se vad ett namn kan ställa till med.

Två recensioner, sådär på en höft

Tim Powers Three days to never är inte så bra. Trots massa spännande ingredienser — tidresor, hemliga agenter, telepati, Charlie Chaplin, spöken — blir det bara trist. Powers försöker för mycket.

Patricia A McKillips The forgotten beasts of eld är däremot lysande. Den är raka motsatsen till Three days to never. En enkel historia som är så fantastisk som det kan bli.

En sedlärande berättelse om online-shopping

Det är farligt att handla online. Jag har varnat för det förr. Så här illa kan det gå:

eld1

The forgotten beasts of Eld är en fantastisk bok. Den är, ungefär, dubbelt så bra som omslaget är fult. I en bokhandel så skulle jag ha dragit mig in i det längsta från att köpa en bok med ett så ugly omslag. Tyvärr verkar alla utgåvor av Eld ha lika ful omslag. Kolla här bara. Så i det här fallet får jag väl finna mig att läsa denna fula bok, men det mildrar inte minnet av den smärta jag kände i höstas när jag först packade upp boken ur adlibris-paketet.

Bästa böckerna 2008: #10

Patricia A McKillip, Od Magic
En drömsk berättelse om en trädgårdsmästare med märkliga krafter. McKillip går till angrepp mot blind tilltro till auktoriteter och ifrågasätter om det är så lämpligt att de som söker sig till makt ska få utöva den.

Boken är spännande så det räcker, men den stora behållningen är McKillips berättarkonst. Prosan är så levande att det är som att kliva in i en saga. McKillip är fenomenal och jag kan mest likna henne vid en varmare, mer mänsklig, version av Tolkien. För även om hennes karaktärer är större än livet och har fantastiska krafter, så är deras problem och passioner högst jordnära.

Det finns även en värdighet i McKillips språk som är svår att satta fingret på. Hon respekterar sina läsare och litar på dem, och det känns även som om hon respekterar sin egen berättelse — litar på att den räcker till.

Och det gör den. Odd magic räcker hela vägen.