Jag saknar min pappa

Min pappa dog i maj 2011, och jag det jag fruktar mest är att jag kommer att minnas honom som den han var på slutet, inte som den han var under min uppväxt.

Alltså, jag vill inte minnas honom så här …

… utan mer så så här:

Ja, rödtotten i flyttväst är jag.

Eller kanske så här:

När jag var liten var pappa en handlingskraftig person. Han gjorde saker. Ibland konstiga saker, som att måla landstället med en märklig hemmagjord impregnering av sillspad och spillolja, eller att försöka göra rent sina glasögon med Svinto, men det hände alltid grejer omkring honom. Han snickrade, meckade och donade på ett sådant där naturligt, självlärt sätt. Färdigheter som jag helt misslyckades med att snappa upp, så klart.

Han slängde sig ständigt med påstått egenkomponerade uttryck som ”Det man inte kan skämta om är inte värt att ta på allvar”, ”Ingenting som är viktigt är enkelt” och ”Le ungjävlar, det är jul”.

Jag vill minnas att han var en genuint snäll person. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag någonsin hört honom säga något elakt om en annan människa – eventuellt med undantag av Olof Palme och Fredrik Reinfeldt – men jag minns säkert fel. Fast … vid ett tillfälle sa han ”I hela mitt liv har jag aldrig mött en enda ful människa. Däremot väldigt många elaka”, något som bränt sig fast i min hjärna.

Jag har försökt skriva den här bloggposten otaliga gånger, utan framgång. Kanske främst för att jag inte riktigt vet vad jag vill med dem, men även för det fullständigt patetiska med män som skriver idoliserande som sina döda fäder.

Ändå kommer jag tillbaka till den här texten om och om igen, petar lite i den, skriver några rader, sparar och stänger. Därför blir det ganska osammanhängande.

Farsan växte upp i Övik. Föddes 1935. Övik verkar ha varit en jävla stad att växa upp i på den tiden. Farsan brukade ingående berätta om gängslagsmålen (bara fegisar sparkade, det var förbjudet att slå någon som låg ner, men helt okej att drämma till en motståndare med en cykelkedja), vandalismen (som när han sprängde ett träd utanför ålderdomshemmet, eller såpade rälsen så att tåget inte kunde ta sig fram) och alla random konstigheter (som ”när zigenarna snodde hockeyrinken” eller ”när vi körde mc till Umeå för att äta korv med mos”).

Man visste aldrig hur mycket han skarvade, men om så bara hälften av allt är sant så förstår jag att han var tvungen att flytta från Övik till Stockholm i 18-årsåldern.

Vid ett tillfälle frågade jag pappa om han varit hippie. Hans svar: ”Hippie? Jag var knutte. Vi spöade hippies.” (Fast egentligen tror jag att han sa ”gröna vågare”, inte ”hippie”.)

Vid ett annat sa han ”Det ska du veta Magnus, att som bilskolelärare behöver man inte sova ensam om man inte vill”. Han hade jobbat som bilskolelärare under många år. Oklart vad han ville uppnå med just det visdomsordet.

Många av hans historier var säkert överdrivna, men ändå. Han hade så få vänner, och träffade dem så sällan, så hans version av historien har alltid fått stå oemotsagd.

Pappa var fackligt engagerad. Han hade en nästan naiv syn på rättvisa och vad som var rätt och fel. Vid ett tillfälle begärde han ordet på LO:s rikskongress och krävde att bidragen till Socialdemokraterna måste upphöra, för många av hans medlemmar röstade inte på S. Han gick ofta på möten i blåställ, och resonerade att om de andra kommer i arbetskläder (kostym) så kommer han också i arbetskläder.

Han var också sådär naturligt smygrasistisk som man bara kan vara om man är uppvuxen i en småstad på 30-talet och knappt träffat någon utlänning förrän i vuxen ålder. Han kunde verkligen säga ”Jag är inte rasist, men…”. När jag påpekade att c:a 75 procent av mina vänner hade utländskt påbrå drog han till med en annan klassiker: ”Jaja, men inte DOM.”

Han var verkligen uppvuxen i en annan tid. En tid där man inte behövde söka jobb för att få jobb, och där Martin Ljung var det roligaste som någonsin vandrat på denna jord. Han hade väldigt svårt att förstå poängen med tv-spel, vegetarisk mat, rollspel och homosexualitet. Han hade egentligen inget emot homosexuella, han fattade bara inte grejen. ”Det kan väl inte vara roligt att ha sex med en man?” sa han grubblande en gång. Och när det gällde vegetarianer kunde han, uppriktigt frågande, utbrista ”Men vad äter de då?”.

Egentligen var han väl som folk är mest. Storslagen på vissa sätt, ynklig på andra. Hålet som uppstått efter honom känns som en reva i tidsrymdsväven. Men det är väl så livet är.

Jag hoppas bara att jag får minnas honom som han levde, och inte som han dog.